9789100182670

jagad

Joyce Carol Oates

Jagad – en spänningsroman

Översättning Sofia Nordin Fischer

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018267-0 Amerikanska originalets titel The Pursuit Copyright © 2019 by The Ontario Review, Inc. by arrangement with John Hawkins & Associates, Inc. översättning Sofia Nordin Fischer omslag Sara R. Acedo tryck ScandBook AB, EU 2020

till Arthur Vanderbilt

I

Den unge maken

Vad tänkte du på när det hände? Du måste komma ihåg.

Jag tror att du vet. Jag tror att du måste berätta för mig. Du ­måste försöka minnas, både för din och min skull, och du måste säga ­sanningen. Ögonblicket. Precis innan det hände.

Vi måste återvända till det ögonblicket.

När du gick av bussen. När du stod på trottoaren.

När du klev ner från trottoaren.

Om du gjorde det av en slump eller – med avsikt.

Vi måste följa upp det här. Vi måste förstå.

Din ena lunga har blivit punkterad. Nyckelbenet och fem revben är brutna.

Du har ett halvdussin linjära skallfrakturer. Din hjärna har blivit skadad, fått kärlbristningar. Det finns risk för blodproppar i hjärtat.

Du verkade vara på väg att ”fatta ett beslut” – sa busschauffören.

9

Vi måste återvända till det ögonblicket. Vi måste förstå varför.

Varför du gjorde som du gjorde, vad du funderade på när det hände. När du klev ner från trottoaren.

Morgonen efter vår bröllopsdag.

10

Skelettdansen

Ske-lett. Hon pressar ansiktet in i kudden och viskar (det fruktade) ordet (nästan ohörbart).

Osäker på vad skelett betyder, exakt. Fast hon (kanske) vet vad det betyder.

Ske-lett. Skel-ett. Skelett.

Ett hemskt (vuxet) ord som aldrig bör uttalas högt. Ett ord som ett barn inte borde känna till, och som ett barn absolut inte borde säga. Ett ord som blir hemskare ju fler gånger man säger det. Ett ord som fascinerar, som stiger mot näsborrarna likt giftig ånga som man vet att man inte borde andas in och ändå – inte kan motstå att andas in.

Den där återkommande drömmen hon har under uppväxten. Efter att hennes föräldrar försvinner. Efter att hon har flyttat till släktingar.

Skeletten. På den gräsbevuxna platsen.

Samma dröm så många gånger. Praktiskt taget varenda natt. På ställena som folk kör henne till. Med alla saker nerstuvade i något som kallas för en nattväska.

11

Darrande så att tänderna klapprar som kastanjetter.

Ja, ibland på det nya stället kissar hon i sängen, hon är så rädd. De frammumlade orden kissar i sängen kommer att genera och plåga henne genom hela livet.

Kan inte förstå vem det är, vad det är, som tvingar henne att springa längs den övervuxna stigen. Tvingar henne att stappla fram genom det höga gräset som river henne på händerna, i ansiktet. Tvingar henne att se.

Trodde du att du kunde glömma oss? Trodde du att vi kunde glömma dig?

Det var i en tid för länge sedan. Om det gick en väg från nu-för-tiden till då-för-tiden skulle det finnas en spricka mitt i vägen, ett slukhål, så att man blev tvungen att klättra ner inuti den nerrasade vägen för att ta sig över. Så långt borta var det.

På den tiden för länge sedan, den hemska drömmen om skeletten.

Så många gånger hon hade drömt den drömmen. Den spred sig genom hennes lilla kropp som en elektrisk stöt och väckte henne ögonblickligen.

Darrande av köld. Fick inte tillräckligt med luft för att skrika.

Förstod direkt – kranierna.

(Mänskliga) kranier. Inte från djur.

I det höga gräset. Bredvid bäcken.

Såg inte så tydligt. Nej. Men – du såg ändå. Blundade för sent.

Såg att ett kranium var större än det andra, det var Pappa-­ kraniet. Det mindre kraniet var Mamma-kraniet.

12

I det höga gräset låg benknotorna utspridda intill varandra så att det (nästan) såg ut som om de dansade. På marken där de hade fallit för länge sedan.

13