9789100182038

Splendor

stefan lindberg

SPLENDOR

Roman โ ข albert bonniers fรถrlag

Jag kom ur en sexårsperiod då jag skrivit som i trans, på kvitton jag hittat i fickan och i morgontidningens marginaler, i telefonens anteckningsfunktion och en gång på min dotters arm, men efter att mina två senaste romaner rönt vissa framgångar – jag hade äntligen fått en läsekrets att tala om och nominerats till flera priser – lade jag plötsligt bara av. Efter tjugo år i den diktade världen såg jag inte längre någon verklighet att skriva om, och när jag bläddrade bakåt i anteckningsboken fann jag bara ekivoka teckningar, barnens önskelistor och tänkbara konspirationer mot Olof Palme. Jag sökte i diktböcker utan att finna och när jag gick ut i nätter­ na var någonting dött. Jag såg inte vilka människorna var, det fanns inget språk, inget inre, jag letade överallt efter språk.

Och det var en av de nätterna, i maj 2017, som jag träffade Splendor på Babylons uteservering.

Jag hade fått det vanliga bordet, det under träden åt ingången till, och det dröjde inte många minuter innan någon konstaterade att stolen bredvid mig var ledig, 5

presenterade sig som Mathias Splendor Johansson och slog sig ner. Han hade något slags avigt sittande kavaj, mörkt hår i lugg och var omöjlig att åldersbestämma.

Splendor. Jag sa något om att det var ett underligt mellannamn, men då lyfte han bara glaset till en skål, tittade på mig med de där ögonen och bad mig minnas var vi setts någonstans. Jag gissade på Lund eller Göte­ borg – han kändes ju ändå vagt bekant – medan han själv var övertygad om att det var i Berkeley, en stad jag aldrig besökt, men när jag sa att det var så log han bara och kikade bort över min axel, mot Räddningsmis­ sionens mobila kaffestuga och mumlade något jag inte hörde. Började berätta om en man (som han påstod var jag) som arbetat på hans institution på University of California, den etnologiska, och precis som han varit där på postdoc.

Det märkliga var att han inte bekräftade att den där mannen i Berkeley inte kunde ha varit jag, fast jag påpekade det för honom flera gånger. Jag sa till honom att så kan du inte göra. Du kan inte träffa mig på den här uteserveringen och påstå att jag är en person som du träffat i Berkeley. Jag har ju aldrig varit där, du kan inte göra på det viset.

Men av någon anledning lät jag det ändå bero. Jag var tillräckligt paj efter åren med Julia – som enligt uppgift föll genom ett eget helvete – för att vilja dricka mer och slippa tänka. Jag ville alltid dricka mer, gärna på egen hand, eller med Fatima de nätter hon ramlade in med sitt entourage.

6

Istället frågade jag honom var han bodde (och fick under kvällen tre olika svar): »hos en kompis på Sur­ brunnsgatan«, »tillfälligt, i en arbetslokal«, »lite poste restante så där«. Men han skulle vidare, sa han, för Stockholm var en spindel. Okej att det var roligare nu, erkände han, men vem orkar ha roligt hela tiden. Och på festerna pratade folk bara Netflix och julicharter, kontorsliv och barnsnor.

En annan sak som förvånade var att han hade läst alla mina böcker. Inte för att det är något uppseendeväck­ ande i sig; jag träffar ofta människor som har läst mig, men om det handlar om varje enskild volym är det oftast en kritiker. Nätterna på Mon Chéri, romanen om Victor Gunnarsson och Palmemordet, hade han läst med behållning. Du vet väl om att du är värdefull hade tydligen krossat hans hjärta (jag lutade mig lite när­ mare) och de sena novellerna tyckte han var »kultiga« men lite spretiga (jag lutade mig tillbaka igen). Min terapi hade han läst flera gånger. Han påstod att jag där försökt skriva mig tillbaka till en förlorad familj, bygga ett barndomshem av ord, och var plötsligt full av poststrukturalistisk teori och akademiska fraser. Tusen nålar, debuten, mindes han knappt. Jo. Han sa något om novellen med den italienske pojken som försvinner ner i brunnen, jag har glömt vad, men jag tror inte att det var något positivt, för han avslutade med att säga »du var ju så ung«. Jag snäste att min dåvaran­ de förläggare faktiskt kallat boken för »en debut med 7

eftertryck«, men det hörde han inte, för då anlände Fatima med sitt skräniga gäng.

Varför är det så viktigt att få det här rätt ? Man träf­ far en man, vid Restaurang Babylons ytterbord, som presenterar sig som Mathias Splendor Johansson, får höra om Paradiset och hans utträde ur det, om den holländska farmen och vandringarna genom den småländska sommaren med Preparatet sjungan­ de i blodet. Och man går hem genom natten för att tvinga in berättelsen om hans sektförflutna i någon av prosa­etyderna, utan att lyckas. Istället går man till­ baka nästa kväll, och nästa, till restaurangbordet vid Björns trädgård, den uttorkade Södergölen, studerar pundarnas kontaktbehov, nödropen som inte når oss i den urbana medelklassen och bläddrar håglöst i någon av anteckningsböckerna. Underhåller sig med Fati­ mas skratt och gester tills klockan blir elva och han kommer släntrande från lekplatshållet i pressvecks­ byxor, oklanderligt vit skjorta och samma slitna kavaj som föregående natt. Han hade inte berättat om mina barndomssomrar än, vilket flicknamn jag ristat in i gungställningen, inget om den kasserade essäsamling­ en eller om att jag varit död i femton minuter. Allt det kom senare, när jag förstått att han sett mig i Det grå rummet, innan jag blev tung i hela kroppen och vaknade upp i mina egna spyor, i augusti 1999, över ett glasbord i Hammarby sjöstad.

8

Men nu går jag händelserna i förväg. För att förstå nå­ got av allt det där måste man först veta något om den sammanslutning som han kallade Paradiset, och redan under vårt första möte förklarade han några av grup­ pens grundprinciper. För mig stod det redan då klart att det var en sekt han talade om, men han hatade den benämningen, förklarade han, och liksom slet i orden för att bända loss en adekvatare term. Att ansluta sig handlade mer om att ta till sig, »smittas av«, ett visst tänkande. En dag var man helt enkelt bara »innan­ för«, sa han, en liten del av en »i tid och rum gränslös enhet«, och därefter var man redo för »själsresorna« ner i sig själv och andra.

Vi måste ha sett ganska lustiga ut, tänker jag, den där första kvällen i början av maj 2017. Runt omkring oss: människor och fredagsglam, kulörta lyktor i träden och brus av stad i bakgrunden. Och så han, Splendor, ivrigt framåtlutad när han förklarade att de »rest in i varandras liv och historia« och »varit på alla platser, i alla tider«. Jag ser mig själv där också, med cigaretten och glaset, jag ser mitt ansikte som måste ha skevat som av en enda stor invändning.

Men han gav sig inte. Han satt där framför mig, som han påstod sig ha träffat i Kalifornien, och berättade att Paradisets medlemmar genom en rit, vilken med tiden förstärkts genom det så kallade Preparatet, varit överallt, i alla, alltid. Det handlade bara om att träda in i den »verkliga verkligheten«, i Paradiset; och mina tankar gick så klart till filmen Matrix, vilket jag sa till 9

honom, men då suckade han, som om han väntat på att just den invändningen skulle komma. Nej. Det fanns en plats bortom vårt synfält där vi kunde vara tillsammans på riktigt. Och det hela var mycket konkret, förklarade han; vissa av Paradisets medlemmar kunde till och med peka på ett ögonblick – det verkade påminna om någon form av frälsningsupplevelse – då de plötsligt insett att de befunnit sig i Paradiset hela livet.

Jag minns att han, precis när han sagt det, lade sin hand på min underarm och att den i en halvtimme efter det kändes tung och domnad. Kanske för att jag äcklades av de svamliga termerna. Gå ner genom varandra. Retrograd evidens. Men jag skrev ner det han sa, fram emot morgonen, när jag kom hem.

Och nästa kväll gick jag tillbaka igen.

Det är inte konstigt att anteckningarna efter våra första möten är förvirrade. Den 3 maj skriver jag saker som »vad är det här för snubbe egentligen ?« och »trött på hans sekt- och knarksnack«, men redan veckan därpå är det hans vokabulär som flyter ur pennan. Och ja, jag blundade för det jungianska (nästan fascistiska) insla­ get i Paradisets praktik; lyckades inte beskriva analogin mellan den Världssjäl som medlemmarna påstod sig ha uppgått i och Det kollektivt omedvetna. Men mitt in­ tresse var inte spelat. Jag är en sucker för alla som kan tro och hade under arbetet med Nätterna på Mon Chéri insett hur viktigt det är för varje människa att skriva in sig i en större berättelse. I anteckningarna kan man också läsa 10

att när jag vill veta mer om det han kallade Preparatet (de första veckorna använde han termen Substansen) agerar han undvikande, nästan lite förvirrat.

Men redan efter några kvällar på uteserveringen för­ klarade han, i detalj, hur det varit att besöka en plats bortom, eller på baksidan av vår verklighet, och med Preparatets hjälp lyckas med det som jag fortfarande kämpade med. Varje rad i mina böcker andades, om man fick tro honom, av min längtan efter att uppgå i en annan människa.

Det är dit du alltid strävat, sa han, en av de där under­ liga kvällarna den där underliga försommaren 2017, under träden längst bort från tunnelbanenedgången betraktat, på Babylons uteservering.

Och tillade sen: Men du har aldrig nått fram.

Ett par veckor efter det att jag träffat Splendor första gången var jag förbi på förlaget. Daniel Sandström, min förläggare, var där och jag fick sitta någon halv­ timme i hans fåtölj. Träden glittrade ute på Sveavägen, ljudet från bilarna dämpades av de höga fönsterglasen och korridorerna var tomma av semestrar och vab. Jag sa att pengarna höll på att ta slut och försökte vigga till mig en översättning, men enligt Daniel skulle jag inte gå i den riktningen. Han ville att jag skulle skriva eget istället och frågade hur det gick. Jag berättade om Trollhätteromanen, den om kvinnan som förälskar sig i sin gymnasieelev, ljög om hur den forsade ur mig 11

men sa sen som det var, att den nog saknade början, mitt och slut.

Då påminde han mig om det andra projektet, det som jag ringt in om några dagar tidigare, som inte var fiktion över huvud taget, ett slags Lindbergskt Inferno, om mitt fall efter publiceringen av Mon Chéri och mötet med en man på Babylons uteservering. Jag berättade lite mer om Splendor, vad han sagt om sekten och om mig, vårt påstådda möte i Berkeley.

Daniel såg ganska oroad ut. Han bytte sittställning i soffan, lade ena benet över det andra och blev stilla igen. »Men har du träffat honom förut då ?« sa han.

Jag sa verkligen nej. Eller att jag kanske inte var säker, men i alla fall inte där och då, jag hade aldrig varit i Kalifornien. »Är han galen ?« fortsatte han. »Jag vet inte«, sa jag. »Men han känner till saker om mig, är påläst på något sätt.« »Han läser väl tidningarna.« »Ja«, sa jag. »Eller jo, det är mest sånt.« Sen försökte jag prata lite om familjerna istället. Jag är pappa, får inte glömma det. Hans son ska ta studen­ ten och Ines ska börja gymnasiet. Vi konstaterade att fast de aldrig öppnar en bok vet de så mycket mer om världen än vi gjorde i den åldern. »Håller du på med droger, Stefan ?« Frågan kom så plötsligt och jag svarade nej lika bestämt som nyss. Nej vadå ? Eller tvekade jag lite ? Det 12

var som om han ville försäkra sig om att det inte var Preparatet (jag kallade det väl för drog) som gjorde att jag träffade »den här personen«. Sen bytte han spår igen och sa att kanske skulle den andra romanen passa bättre att ge ut först. Jag tror han tycker att Mon Chéri blev lite meta och att det kunde vara bra att visa upp en annan sida nu, kanske för att inte reta upp den lomhörda delen av kritikerkåren en gång till. Eller så ville han bara få bort mig från krogen, från Splendor, skicka mig tillbaka till skrivbordet.

Men jag sa att det nog fick bli »krogromanen« först ändå. Och att det var mycket som började komma ikapp mig: den första tiden i Stockholm, festerna hos P och relationen med Linda, debuten och hennes fria fall ner i bipolariteten. Och mitt ner i kaos. Hon var ju redan romanfigur genom Karl Oves försorg och hade gjort en egen radiodokumentär om den där tiden, så det var väl inte så farligt. Och om dikten är stängd får väl verkligheten duga, förklarade jag. Jag ville bara skriva rakt ut om vad jag var med om, sa jag, inget diktande, sanningen, det var det enda jag aldrig provat på.

Men jag sa ingenting om det liv jag levt sommaren 1999, ingenting om vad som hänt i augusti det året. Det går inte. Jag har ju inte berättat för någon och ville inte låta min förläggare bli den förste att veta. Barnen vet inte. Inte Maria, barnens mamma. Inte mina vänner, mamma eller pappa eller mina bröder. Ingen.

Innan jag gick fick jag med mig några böcker. George Saunders nya och Olga Ravns De ansatte. Sen tackade 13

jag för mig och lovade att ta hand om mig, han skulle inte oroa sig, »textdokument anländer«, sa jag när han följde mig genom korridoren för att hjälpa mig att hitta ut. Det är så konstigt att jag aldrig gör det. Ända sen jag hade mitt första möte med Magnus Bergh i december 1994 (en av de mörka kvällarna precis efter Stureplans­ morden) och satt på hans ekboaserade kontor och ljög om att jag läst Boris Vian och sett Tarkovskij så har jag varit tvungen att fråga vilken av de båda dörrarna som leder tillbaka ner i trapphuset. Daniel visade, pekade på en av dem och sa att det var samma som vanligt. Sa att han kunde tänka sig utgivning våren -20 om han gillade vad han läste i, säg december. Jag sa att det var lugnt, att jag skulle försöka, sen sa vi hej då.

Jag kom ut i solskenet och gick iväg längs Sveavägen norrut. På Sosta satt en person (man) och stirrade, han bar grova skor och termojacka fast solen var varm och jag slog mig ner några bord bort och slog upp Ravn­ romanen. Den var rätt ljuvlig (men kommer inte att läsa ut den), påminde om Thure Erik Lunds Compromateria (minus det kvalmigt norska), och jag kom säkert tjugofem sidor innan jag tröttnade. När jag lade undan den och tittade upp var den där personen försvunnen; istället satt tre araber och rökte vid hans före detta bord.

Sen visste jag inte vart jag skulle ta vägen, stoppade ner böckerna i påsen och fortsatte bort längs Svea­ vägen. Utanför den folkilskne gubbens antikvariat ringde pappa, jag blev orolig, hans hosta hade tydligen varit lunginflammation, han hade lagts in på sjukhus 14

på morgonen och pratade jättekonstigt, på bruksdia­ lekten, som om han var barn igen. Febern hade gått ner, sa han, men de skulle hålla kvar honom för mer tester. Resten av promenaden, via Odenplan och S:t Eriksbron, minns jag ingenting av.

När jag kom hem gick jag upp i lägenheten, längtade efter New Order eller Rachmaninov, men insåg att jag inte kunde vara kvar hemma och gick ner och satte mig på bänken vid Fridhemsplan. Brandkårsutryckning från Hantverkargatan, träningsdårar i plastiga tajts och de blonderade damerna på Hirschenkellers uteservering som alltid pratar om fascisterna på Försäkringskassan.

Jag kunde inte skriva längre. Gick upp i lägenheten igen och lade mig på den obäddade sängen, lyssnade på Mahlers nia (fjärde satsen) och försökte onanera, gick inte det heller. Lade mig och tittade ut på himlen istäl­ let. Glas. Himmel bara, plan som går ner mot Bromma.

En helikopter hovrade över nazidemonstrationen inne i City (som jag glömt att nämna, ser jag) och jag tänkte lite på kometen i Ockulta dagboken, den som Strindberg ser med Harriet Bosse; de går på Karlavägen och nästa dag, skriver han, kom den icke i tidningarne, ett ljust fal­ lande klot genom kvällen som bara älskande ser.

Efter en halvtimme gick jag in och tog en dusch för att gömma mig i det varma vattnet. Den galna kvinnan tvärs över gården hade börjat rita på sina fönster igen, en massa grejer om Tid och Dom, hon mådde uppenbar­ ligen skit och var svårt obehaglig när hon gick omkring utanför ICA med den där hästpiskan i handen. Förra 15

barnveckan hade Knut ringt mig och sagt att han ville att jag skulle komma hem, den där tanten på andra sidan gården var helt förtvivlad, sa han, men jag sa som det var, jag var på Expressens kulturfest och mat fanns i kylen.

Sen åt jag ökenmacka och gick ut igen. Tog den slitna Acnerocken, gillar inte Acne längre, och gick nerför trappan, ut ur huset, en gång till. Däremot gillar jag den Judiska begravningsplatsen, gravarna är så gamla och får aldrig besök. Sen höll jag på att bli överkörd av en buss som det stod ÄLSKA FALURESOR på och sen funderade jag på om jag ska kremeras. Jag borde skriva i ett sådant där kort, Fatima hade sagt att hon gjort det på nätet, där man godkänner att de använder ens organ för medicinsk forskning, men jag kommer aldrig att kunna skänka mina ögon. Jag gick vidare. Upp i Kronobergsparken. Jag tycker om grusrundeln längst upp, de hånglande ungdomarna. Jag tittade inåt stan, Hötorgsskraporna var ljussatta i var sin pastellfärg, och sen började det tjuta så där i öronen igen.

Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på Splendor och Fatima. På tisdagens Babylonkväll. Hur kunde han titta så, veta det han visste ? Varför hade Fatima anlänt så märkligt o-samtidigt som han ? Och från ett helt annat håll ? Det var något i hennes ansikte och inget i hans, hårspännet i hennes korta lugg var inte applicerat hem­ ma, i början av något, det satt inte så där exakt ditsatt för att framhäva, utan för att dölja. Och när hennes blickar sökte mig … det var något precist över dem, som om hon tyckte synd om mig eller ville rädda mig. Det var ju 16

ingenting mellan oss, inte egentligen, men det var som om också vi setts förut, någon annanstans, jag hade hört hennes röst, jag visste det, någon gång i min barndom.

Och varför var Splendor så märkligt koncentrerad sen, liksom ägde ämnena på ett annat sätt än andra kvällar ?

Men jag fick inte släppa fram bilderna av dem, han lika tydlig som hon, i sängen på Ringvägen, i den där kantiga ettan, när de får varandra. Kunde inte heller fråga, be honom berätta, visste bara att från och med nu skulle jag hålla uppsikt över dem, inte bara var och en på sitt håll, utan också över dem båda tillsammans. Tänkte: »Jag har ju inte ens rört henne, jag måste freda mig från mina tankar.« Men den där tisdagen hade hon tittat mot vårt bord på ett nytt sätt och hennes ögon, som alltid utstrålat säkerhet, lugn, var då fyllda av någonting annat.

Sen tänkte jag lite på barnens ansikten och gick hem och tog två Atarax, en Melatonin och en halv Imova­ ne. Skrev i dagboken att jag skulle förnya mitt BankID och vara på Babylon imorgon 22.30. Somnade med den uppslagen på bröstet och drömde att det var natt och att jag letade efter Fatima i vitsippsbackarna med Preparatet rusande i blodet.

Av Stefan Lindberg har tidigare utgivits: Tusen nålar 1999 Min terapi 2002 I Gorans ögon 2008 Du vet väl om att du är värdefull 2014 Nätterna på Mon Chéri 2016

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018203-8 © Stefan Lindberg, 2020 omslag Nina Ulmaja tryck ScandBook AB , Falun 2020