9789100181635

Josefin Roos

Svartsvala

Albert Bonniers Fรถrlag

I_Svartsvala_senaste.indd 3

2020-06-11 17:13

Citat: Solange © Willy Kyrklund 1951, licensierat genom A LIS

www.albertbonniersforlag.se isbn: 978-91-0-018163-5 © Josefin Roos 2020 illustration omslag: Petra Börner formgivning omslag: Eva Wilsson tryck: ScandBook eu 2020

I_Svartsvala_senaste.indd 4

2020-06-11 17:13

Solange vill leta på fälten, Solange vill irra i skogen, Solange vill rädas för ögon och vingar, Solange vill möda sig och nöta sig, trötta sig och tömma sig, intet spara, låta fara, slösa, ösa, öda, flöda och tomhänt gå.

Willy Kyrklund, Solange

I_Svartsvala_senaste.indd 5

2020-06-11 17:13

Tornseglaren flyger som till månen tur och retur sju gånger under sitt liv, men jag hann inte se en enda sommargylling, inte älska en enda man, inte föda ett enda barn, tänkte jag när jag dog, mattan luktade som gammalt luktar, jag hade nyss fyllt tjugosex, varför hade jag inte tvättat mattan?

Tre veckor senare vaknade jag på Karolinska. Utanför rusade rosorna uppför gravstenarna på Norra kyrkogården, jag kunde höra svalornas gälla läten, och hur de kved under takåsen. Döden hängde ändå kvar i luften, som instängd, nacken var fortfarande stel efter hjärnhinneinflammationen. Jag mindes ingenting efter den smutsiga mattan, kvar var bara förnimmelser av röster, det vita ljuset, någon spelade munspel i sjukhuskorridoren, lukten av etenoxid. Mamma var där och han som jag kallar för pappa. Mamma grät, och jag tittade på mina ben och mina armar, fascinerad, jag var så mager, höll upp fingrarna i luften och följde dem, vände på dem, katetern som stod bredvid sängen fylld med urin.

Jag ringde på sjuksystrarna gång på gång, ni måste byta min urinpåse, den kommer att fyllas över och brista, jag kommer att dö av mitt eget kiss, jag glömde att jag redan hade kallat på dem och ringde på dem igen. Sjuksystrarna blev irriterade efter ett tag. Jag sa till mamma att jag hade druckit te med mormor, och då grät mamma

7

I_Svartsvala_senaste.indd 7

2020-06-11 17:13

ännu mer. Jag luktade konstigt, hypofysen hade varit avstängd, jag hade inte haft mens som jag skulle. Jag åt långsamt och sov mestadels, jag undrade vart mina tankar hade tagit vägen, och mina bröst. Jag hade ju slutat att röka, jag gick på yoga och dansade och åt mat med aminosyror och baljväxter.

– Det var en hjärnblödning, sa min första läkare. Han kom från Horsens och skulle snart pensionera sig. Hans hår var vitt, hans händer spräckliga som drillsnäppsägg.

– Nej, sa jag. Det måste du ha missuppfattat, jag är tjugosex.

Jag skrattade till och med. Ett osäkert skratt. Visst gjorde jag det?

– Du kanske inte kommer att bli som du var, men det ser ut som att du kommer att återhämta dig väl. Du hade tur som överlevde.

Först sov jag. Det var den sommaren det bara regnade hela tiden. Jag vill så gärna minnas den, och det blir lättare om jag kategoriserar den. Jag kan inte minnas den.

Det handlar om lufttryck. Insekterna pressas mot marken när vädret slår om och svalorna med dem. Utanför gick löven från grönt till rött till brunt till dött, jag var så trött, det kändes som att jag skulle dö om jag inte fick sova. Mamma ville prata och de andra, de kom i början.

Efter ett tag förstod de att jag ville sova.

– Här finns ingenting annat än svalor.

När jag hade sovit klart var hösten slut. Jag kände inte igen mig i spegeln och inte i kroppen. Jag var så

8

I_Svartsvala_senaste.indd 8

2020-06-11 17:13

blek, som urholkad. Jag kunde inte minnas någonting.

Läkaren förklarade, gång på gång, jag frågade varje dag var jag var och vad som hade hänt, men jag kände ändå inte igen mig.

– Era speglar verkar inte fungera, ni borde byta ut dem.

Jag läste alla böcker som fanns i bokhyllan i allrummet, Bibeln och Koranen bläddrade jag igenom, Det blåser på månen och Shakespeares samlade sonetter, dagens timmar var långa trots att jag glömde bort dem. Han som jag kallar för pappa kom med böcker till mig, grekerna han brukade läsa för mig när jag var liten, Narcissus och Medea, den typ av kärlek som bara böcker kan berätta om, Werthers och Romeos, om de bara hade väntat ut förälskelsens sjukdomstillstånd hade de inte behövt gå under, Strindberg var romantisk och sedan cynisk, Solange ville också dansa. Nattens timmar var trånga, versmått som sonetter. Jag läste om mina favoritdikter, de är så många, ömsom Boye, ömsom Gullberg, Ekelöf mer än Tranströmer, mest Neruda. Det mesta glömde jag bort så fort jag hade läst det, dagarna gick ändå.

På väggen i allrummet en broderad duk, det var Lagerlöf, flyttfåglarna är de verkliga levnadskonstnärerna.

Min andra läkare kom från Moers, hans fingrar var tjocka, hans hy var ljus som björkträ. Han placerade den stereotaktiska ramen på mitt huvud, den var tung, han skruvade in den med sina stora händer precis innan hårfästet så att ärren ändå skulle synas i pannan.

– Förresten får du inte bli gravid.

– Vad menar du?

9

I_Svartsvala_senaste.indd 9

2020-06-11 17:13

– Att du inte får skaffa några barn. Det är alldeles för farligt.

– För vem?

– För dig att vara gravid.

I förbifarten fick jag inte skaffa några barn. Tårarna rann längs med hans händer, ramen var så tung att nacken inte orkade bära den. Läkaren från Moers gick med barnen, jag kunde inte följa efter honom.

Jag låg fastskruvad i den tunnelformade apparaten, stirrade in i mina ögonlock, jag var ensam på riktigt.

Läkarna mumlade med sina huvuden tätt ihop bakom glasväggen. De sprutade in kontrast genom ljumsken, mitt kön var alldeles blottat. Jag frös på sjukhusmadrassen. Läkarna studerade min journal med samma intresse.

Kontrasten svindlade innanför ögonlocken, det sprängde som blixtar och ljussken.

Sjuksystrarna klottrade på bandaget och skrattade åt mina skämt, det var tryggt, allt annat kunde ta slut, men sjuksystrarna kom och gick precis samma tid varje dag, jag kunde ringa på dem mitt i natten. De kom från olika delar av världen, jag skrev upp dem i dagboken i olika spalter, Monika kom från Storuman, Adwoa kom från Accra, Onida kom från Beirut, Kerstin kom från Abbekås, Fariba kom från Teheran, Pepa kom från Concepción. De var så vana vid döden. De var vana vid halva människor som jag.

Jag blev beroende av deras ständiga närvaro, tack för er omsorg, omsorg är ett av mina favoritord, de hjälpte mig att duscha och att klä på mig, jag älskade Karolinskas höga väggar och dragiga fönster, sjukhuskläderna som

10

I_Svartsvala_senaste.indd 10

2020-06-11 17:13

alltid var rena och vita, de kalla stengolven under mina bleka fötter.

De andra gästerna avlöste varandra men lämnade mig kvar, den cancersjuka kvinnan, den äldre med hjärntumör som grät hela tiden, hon som snarkade så högt och fes i sömnen, de kom och gick, bara jag var kvar.

Jag vande mig vid sjukhusdoften, rutinerna, teven som alltid stod på, samma program varje dag, jag dröjde mig kvar med flit. När minnet stegvis kom tillbaka ville jag först inte minnas. Jag studerade fåglarna på Norra kyrkogården genom fönstret, jag visste att Strindberg låg där under sitt svarta kors, jag ritade fåglar och kors, jag såg att de rörde sig på olika sätt, och jag hörde att de lät på olika sätt. Ibland fick jag komma ut en stund på kyrkogården, då kunde jag komma närmare dem.

– Nej, nu får du åka hem, sa läkaren från Moers till slut.

– Men vem ska ta hand om mig då?

Sjuksystrarna kramade mig och strök mig över kinderna, som riktiga systrar. De var trötta på mig och mina frågor, alltid desamma, vad har hänt, var är jag, vem är jag, jag ville aldrig ge mig av. Till slut körde de ut mig i rullstolen, lämnade mig på parkeringen. Jag letade efter fåglar i träden, men det var alldeles tomt.

Mamma tog hand om mig, lärde mig att gå, prata, sjunga, skriva, läsa, bada, torka mig i rumpan, dansa, precis som hon hade gjort när jag var liten. Han som jag kallar för pappa gick ut och gick med mig för att jag skulle få upp blodtrycket, jag var så blek och tunn, vi gick i tystnad genom snön och urskogen i Tyresta.

11

I_Svartsvala_senaste.indd 11

2020-06-11 17:13

Efter jul hade även mamma tröttnat, no, mi hija, hon ville att jag skulle flytta hem till mig igen, hon orkade inte längre upprepa allting. Han som jag kallar för pappa var tålmodig längst av alla, men till slut orkade han inte heller mer, no, mi niña, nu säger jag det inte en gång till, men jag kom fortfarande inte ihåg vem jag var. Var jag hade lagt mina pennor, om jag redan hade druckit kaffe, vem jag fikade med igår, om jag hade berättat för mamma om universitetskursen, jag var klar med min utbildning till arkivarie, men jag ville istället studera fåglar, hade jag ens anmält mig till den, tackat ja, missat uppropet. Jag kom inte ihåg vad jag hade tänkt för tankar och tänkte dem därför igen, igen, igen. Dagar gick åt till att försöka minnas vilket år det var, om jag hade ätit frukost eller inte.

Jag åkte fram och tillbaka till Karolinska, ibland åkte jag dit för att känna min närvaro någonstans.

– Det kommer att vara så här det första året, men det kommer antagligen att bli bättre, sa läkaren från Moers.

Vilken tur du har haft.

– Vad menar du, sa jag.

– Att du överlevde. Det var inte så stor chans att du skulle överleva.

– Är det vad som menas med tur?

– Har du inga andra men än minnesförlust, kan du röra din näsa med vänster hand och sedan med höger, kan du gå på en rak linje, sluddrar du inte när du pratar, kan du se klart?

– Jag kommer inte ihåg.

Min lägenhet var tyst, Bollmora var tyst, det var

12

I_Svartsvala_senaste.indd 12

2020-06-11 17:13

ensamt utan mamma och utan sjukhusgolvens snabba fötter, ringklockan i korridoren, Strindbergs kyrkogårdsringningar, allt var annorlunda. Han som jag kallar för pappa hade varit där en gång i veckan, och all post låg på bordet, antagningsbeskedet från universitetet, de gamla räkningarna som ingen hade betalat, det låg damm i alla hörn fast jag inte hade varit där och dammat ner någonting. I badrummet låg mattan fortfarande på golvet. Jag började med att tvätta den.

På universitetet var det svårt att läsa vad som stod i böckerna och svårt att minnas vad jag hade läst, min biologilärare kom från Norrtälje, han tittade förvånat på mig över glasögonen.

– Nu ställer du en fråga som jag precis besvarade.

– Det var en hjärnblödning. Jag lever på ett annat sätt nu.

Jag läste på om fåglar, och jag kämpade med att lära mig vad jag hade läst. Jag var frustrerad, jag läste om och om igen, om jag inte skulle minnas, hur skulle jag då kunna leva, hur skulle det gå, hur skulle mitt liv bli. Min hjärna var trött, seg, som frånvarande.

Hjärntrötthet kan yttra sig på olika sätt. Jag var inte längre uppmärksam, kanske hade jag aldrig varit det, jag hade svårt att koncentrera mig, kanske hade jag alltid haft det, jag letade efter ord men hittade dem inte längre, mina meningar var fragmentariska, vad sa jag nu, vad var det jag berättade, vad var det vi pratade om. Den röda tråden var borta, det var jobbigt med för många människor, hade de alltid varit så många, ljuden och ljuset, det var för

13

I_Svartsvala_senaste.indd 13

2020-06-11 17:13

högt, för starkt, hade de alltid pratat med så gälla röster.

Planera, prioritera, organisera, jag hade ingen framförhållning längre, jag mindes ju inte vad jag hade gjort.

Utan minne kan man inte planera någonting. Ingenting kommer längre att hända.

Jag studerade tornseglarna när de återvände i maj, och sedan glömde jag bort vad jag hade lärt mig, jag väntade vid gökens första rop, men befann mig rätt som det var i en skog som jag inte förstod hur jag hade hamnat i, en sjö eller en bäck, jag reste långt bort från stan för att upptäcka de fåglar jag drömde om att se, härfågeln som förebådar krig och varnar, men den var utdöd sedan länge, sommargylling kanske, ut i Årsta eller ut i Tyresta.

En gång gick jag ut utan byxor, jag glömde trosor, strumpor, vatten och keps. Jag fick alltid gå tillbaka hem efter något. Ibland gick jag utan skor.

Fåglarna blev ett sug, sedan en vana, sedan en last. Jag var tvungen att jaga dem.

Mina vänner var tålmodiga. De upprepade sig i oändlighet. De trodde kanske inte att jag skulle komma tillbaka.

– Du får se det som att du har haft tur.

– Vad menar du?

– Du lever ju.

Vi säger väl det, bestämde jag till slut och onanerade på en av universitetets toaletter. Jag anmälde mig till en sambakurs som jag glömde bort att gå på, köpte en resa, ringde en glömd, drack en flaska cava på ett hustak i skymningen, dansade ensam på klubbar till gryningen.

14

I_Svartsvala_senaste.indd 14

2020-06-11 17:13

I maj opererades jag. Det var min enda kvinnliga läkare, jag blev så glad att det var en kvinna att jag glömde bort att fråga var hon kom ifrån.

– Det kan hända att du inte överlever denna operation, sa hon.

– Varför säger du så?

– Jag har en skyldighet att tala om det.

Hon höll min hand när de rullade in mig. Hennes hår var gult som veteax. Hon gick in från ljumsken med tunn platinatråd upp genom lårbensartären hela vägen till huvudet och fyllde ett bråck som bildats där efter hjärnblödningen. Det var ett tomrum.

På röntgenbilden såg platinatråden i bråcket ut som ett litet garnnystan som satt mitt i hjärnan.

Jag var förändrad.

På helgerna drack jag så att jag glömde vem jag låg med och varför. Männen hade inga ansikten, men koltrastens sång var beständig den våren, jag vaknade i okända armar, varje söndagsmorgon med en ny. Männen var välvilliga, de låg gärna med mig, på bilar och i, på stränderna längs Frescati, i Djurgårdsbrunnens buskar, tornseglare bygger sina bon under tegelpannor, i springor och hål i murar av ruiner, kyrkor och torn, i klippbranter, högst upp i Kaknästornet. Till och med en kvinna. Jag måste ändå känna något. Måsarna skrattade åt mig när jag kom, om jag kom, det blev som en kapplöpning.

Fram emot sommaren kunde jag med svårighet minnas om jag hade ätit och vad, var jag hade somnat och varför, hur jag hade tagit mig till universitetet, och hur jag skulle

15

I_Svartsvala_senaste.indd 15

2020-06-11 17:13

ta mig därifrån. Jag fick godkänt på alla mina tentor, de om nattskärror och de om seglare.

Det var A som drog mig bort från spöken. Jag träffade honom på en parkbänk i slutet av juni, i en saluhall, vid Molins fontän och svanar, platsen är inte så viktig, någonstans i den allt blekare staden, det hade gått nästan ett år sedan hjärnblödningen. Ran spände ut sitt nät, jag hade aldrig träffat någon som visste det. Vårt samtal började som mitt i.

– De drunknade fastnar i nätet, sa han, innan de förs till havets botten.

– Jag vet, sa jag, att klättra ner i Rans säng är ett talesätt …

– … för att drunkna.

Kanske sa han något helt annat, anmärkte på ljuset.

Vad pratar främlingar om, men jag minns barnens lek i Kungsträdgården, silltrutarnas ljusa ögon, en mås med bruten nacke under körsbärsträden. Jag minns att det var årets längsta dag, för att han sa det. Som att vissa dagar är längre än andra.

– Jag är på väg till jobbet, sa han. Tjugo minuter har jag.

Vi gick bort under almarnas kronor, satte oss ner på metallstolarna på uteserveringen.

Han kom från Nyköping, han jobbade som fysioterapeut med inriktning på stressterapi, han var femton år äldre än jag, mest med patienter som hade gått in i väggen, stress, ångest och nedstämdhet, han studerade mindfulness, det är närvaro i nuet, det hade med bud­ dhism att göra, allt han kunde säga på spanska var una cerveza por favor och detrás de la casa hay un jardín. Han

16

I_Svartsvala_senaste.indd 16

2020-06-11 17:13

frågade inte ens var jag kom ifrån, det var ovant, kanske tyckte han inte att det var viktigt. Han hade glasögon med breda bågar. Han älskade Marimekko. Jag hade aldrig blivit älskad förut. Han var också kort, smal bröstkorg och bleka armar.

Jag berättade att jag studerade fåglar, att jag skulle åka till Svalbard och skriva en bok om stormfåglarna, de lever i monogami, de har ofta bara en partner och lägger bara ett ägg om året, de ruvar sitt ägg tillsammans, de tar hand om sin unge under hela häckningssäsongen eller tills den ena dör. Fågelhonor är mer beroende av hanarnas hjälp än andra arter. Jag tror att jag sa det. Jag vet att jag sa att djur är mycket intressantare än människor, mindre förutsägbara trots att de styrs av instinkt. Jag minns att det var något om instinkt. Kanske var det därför jag sa att jag ville gå hem och klä av oss nakna. Att jag är grym på oralsex. Genast, vissa saker kan inte vänta.

– Vänta. Inte så.

– Men var bor du då?

– Ta det lugnt.

Han trevade med glasögonen, jag kanske var för impulsiv för honom i längden. Det började regna, folk skylde sig med sina tidningar, sprang i vattenpölarna utmed Strömkajen, vi satt kvar i det sneda regnet. Hela förmiddagen försvann medan regnet strilade längs mina nakna ben, ner i mitt sura kaffe.

Ingen av oss bodde i stan så vi kunde inte bara gå hem som jag ville. Vi skulle vara tvungna att trängas med andra i tunnelbanan. Istället pratade vi om fåglarna, om Terje Mærlis uppsättning av Den inbillade sjuke på

17

I_Svartsvala_senaste.indd 17

2020-06-11 17:13

Dramaten, jag var också som en inbillad sjuk, om Bror Hjorths folkliga konst på Moderna, om stjärnor och litteratur. Det var i juni och utanför den allt blekare staden sjöng gransångaren om salt sill.

Vi såg staden från ovan den sommaren. Parkerna hade aldrig prunkat som då. Aldrig hade ljuset varit klarare och skuggorna så långa, aldrig hade lindarna bågnat av humlor, kastanjelöven varit så stora, koltrastsången så innerlig. Jag pillade ut en kastanj ur sitt skal och lade den i fickan.

– Vissa saker minns du så klart.

– Hela minnesprocessen är selektiv.

Kulturhusets tak och Dramatens. Strömkajens båtar.

Mosebackes terrass och Skinnarviksbergets panorama.

Vi slog oss ner överallt, pratade från morgon till kväll. Vi besökte stadens många hörn, tillfälliga gömställen. Stora skuggan, Östasiatiska museet, Bergianska trädgården, Sjöhistoriska, Rosendals trädgårdar, Fjärilshuset, vi blev specialister på stadens undanskymda lunder, kors och tvärs över hela staden diskuterade vi meningen med livet och Strindbergs skogssnufvism med korta avstickare mot döden och Thielska galleriet.

– Även om livet är meningslöst så måste man överleva.

– Men jag vill leva, inte överleva.

Vi stannade länge framför Strindbergs ödsliga tavlor.

Jag berättade att jag hade läst i en fågelbok att Strindberg skulle ha kallat tornseglare för svartsvalor i en gammal novell, och använt dem som något som förebådade olycka, som ett omen. Jag berättade att jag hade åkt till KB för att leta upp en tidig utgåva av novellen, det var

18

I_Svartsvala_senaste.indd 18

2020-06-11 17:13

innan hjärnblödningen så jag kunde redogöra för det utan problem, att jag hade sökt med ivriga fingrar efter ordet svartsvala men inte kunnat hitta det någonstans.

Jag hade kontaktat författaren till fågelboken, men han kom inte ihåg var han hade fått det ifrån. Hur besviken jag hade varit.

– Vad spelade det för roll, sa A. – Jättestor roll. Jag känner ju till alla arter, jag borde ha vetat om de kallades så. Jag tyckte att det lät vackert.

– Man kanske inte kan få svar på allt.

– Jo. Fågelförfattaren kontaktade mig senare. Han hade till slut kommit på var han hade läst det. I Svenska fågelnamn från fyrtiotalet. Det var dialektalt, estlandssvenskar kallade tornseglare för svartsvalor. På Dagö hette fågeln så. Och i Medelpad. Vi hittade det i en bok från artonhundratalet, även svalhök, en bok om oologi.

Det hade ingenting med Strindberg att göra.

Men A förstod inte. Han kanske aldrig skulle förstå mig.

– När jag var liten trodde jag att det hette flyktfåglar.

Som att fåglarna också behöver fly. Men det gör de inte.

– Svartsvala, sa A, tog sina händer och lade dem runt mitt ansikte.

Jag försökte berätta för honom om min stödundervisning i svenska i skolan, att jag alltid fick upprepa mitt efternamn, att jag alltid fick frågor om min brytning trots att jag inte hade någon, min längtan till ett inbillat Chile.

Han frågade mig aldrig om mitt ursprung, bara en gång berättade jag om min mammas väninna som förblödde i hennes armar i demonstrationståget.

19

I_Svartsvala_senaste.indd 19

2020-06-11 17:13

Det var en självklar kärlek från hans sida. Han behövde inte känna och visa som jag. Till och med när han älskade, det var mer som välvilligt. Och jag hade överlevt som en människa som någon annan kunde älska, trots att jag aldrig mer skulle vara normal som andra.

Han ville att jag skulle ligga på sängen och känna solar plexus, andas ner i tårna, notera hur jag landade mot sängen, känna om höger häl var lika tung som vänster häl mot madrassen, utan att vara dömande om jag andades rätt eller fel, andas in längs långsidan av fönstret, hålla andan på kortsidan, andas ut längs andra långsidan, hjärnan lugnar ner sig själv när den får syre.

I augusti flyttade jag in i honom, eller han till mig. Han sa att han ville gifta sig, men jag sa nej.

– Jag är inte en riktig människa på det sättet.

– Du kanske blir. Eller inte. Det spelar ingen roll.

– Förresten får jag inte bli gravid.

Han plockade upp strumporna jag lämnade vid sängen, jag glömde alltid vad jag skulle handla, och jag glömde listorna som han hade skrivit i väskan. När jag gick vilse kom han och mötte mig, som om han visste bättre vart jag hade gått än jag själv. Jag gick vidare, ibland kom jag ihåg honom, han pratade inte mycket, och när han pratade blev jag förvånad över att han fortfarande var kvar.

– Tänk om jag glömmer bort dig. Eller oss.

– Det gör ingenting, jag ska hjälpa dig att minnas. Jag kan vara ditt minne åt dig.

Vi levde tillsammans, nära min mamma och han som jag kallar för pappa i Bollmora, jag ville vara nära dem.

20

I_Svartsvala_senaste.indd 20

2020-06-11 17:13

Åren var korta och försvann ur mitt minne som om de aldrig hade hänt.

Barnet kom en onsdag med planerat kejsarsnitt. Det bara blev så, som man säger, det bara hände.

En av sjuksystrarna kom från Valencia, vi skrattade på spanska. Barnet gömde sig längst in, jag förlorade två liter blod. Hon såg ut som jag, hon hade svart hår och kastanjefärgade ögon.

Hon låg vid bröstet dygnet runt. Jag rörde mig långsamt om ens alls, det första året blev jag sittande med barnet. Jag var fäst vid henne, hon satt alltid fast i mig, hängde först i mina bröst och sedan i mina ben, när jag lagade mat, när jag åt, när jag dansade, när jag kissade, när jag gick, när jag sprang, jag kunde inte längre springa, hon sög på min näsa när jag sov, och när hon slutligen lämnade mina bröst.

Onsdagar blev onsdagar blev onsdagar, fåglarna försvann om hösten och kom tillbaka om våren. Barnet lät mig gå på toaletten ensam, hon stängde dörren och släppte handen på väg till förskolan, hon sprang flera meter bort från mig på lekplatsen, hon var ifrån mig mer än en timme åt gången. Just när jag hade vant mig vid henne, hon blev som en del av mig, lösgjorde hon sig från min kropp. Jag gungade och gungade, byggde sandslott som blåste bort i vinden, klappade händerna och sjöng, lekte, lekte, lekte.

Jag glömde hennes tidigare åldrar hur mycket jag än stirrade på henne.

21

I_Svartsvala_senaste.indd 21

2020-06-11 17:13