9789100180911

tillstĂĽnd

a xel lindĂŠn

TillstĂĽnd Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter

albert bonniers fĂśr l ag

Där är den. Tallen med måttbandet. Jag ser den först när jag är mindre än tio meter ifrån. Det är svårt att hitta, trots att jag har riktmärken – ödetorpet och sedan ungefär 100 meter in bland de grova tallarna och granarna. Men jag förvillar mig alltid och går i några cirklar innan jag får syn på den. Måttbandet är brunt. Det är nog meningen att det ska vara kamou­ flerat, eftersom det ska sitta där i åratal och mäta tillväxten. Det står ”rör ej” på flera olika språk, även med kinesiska tecken. Måttbandet hålls fast av en liten fjäder så att det kan tänjas ut. Jag satte dit det för mer än ett år sedan men det har ännu inte rört sig. Det står kvar på exakt 54,6 cm i diameter. Kan­ ske håller tallen in magen, nu när jag satt den under granskning. Eller också står tiden stilla.

Fast årstiderna växlar, åren går, barnen blir större.

Saker verkar även ställas på sin spets, både för mig och för människorna omkring mig. Och för planeten som helhet. Men måttbandet rör sig inte.

5

Jag går längs vägen mot skogen. Det är platt och öppna fält omkring mig. Om jag går och funde­ rar, som nu, tar det en kvart att komma till kanten av skogen. Det är ett djupt dike och sedan gran i raka rader. Jag och min familj flyttade hit till mitt barndomshem för åtta år sedan. Då tänkte jag att skogen var naturlig, att den var en odefinierad del av verkligheten, som en stor mörk bakgrund till vår kultur och civilisation. Vi gick sällan dit. Barnen var små och vi var upptagna med trädgårdslandet och fåren. Men ibland bad min pappa mig att röja i planteringarna. Eller, han gav mig i uppdrag att ut­ föra rätt åtgärd sett till skogens tillväxt och förmåga att förmera kapital. Det var ett jobb. Jag tänkte inte riktigt på att jag var i naturen. Det var bara buskar och insekter. När jag var klar med ett område tittade jag nöjt på förödelsen. Varannan gran, varannan tall, ingenting annat. Utan att jag visste om det hade jag förvandlat ett prunkande, livskraftigt, oändligt mångfacetterat ekosystem till en ensidig plantage.

Där det nyss var en symfoni­orkester, återstod nu tall och gran som två entoniga brandvarnare.

6

Vi, min familj och några kompisar, flyttade till landet för att bli självhushållande. När vi bodde i ­Stockholm pratade vi om hållbarhet och hur vårt hög­teknologiska storstadsliv kanske var själva orsa­ ken till att allt var på väg att gå åt pepparn. Det var allt vi kunde göra. Prata om det, skriva en artikel.

Någon sade att vi inte bara borde tänka utanför box­ en, utan även vara utanför boxen. Vi var beroende av den industriella civilisationen för våra basala behov av mat, vatten och värme. Om det ställdes på sin spets, om det uppstod en strid mellan biosfären och den teknologiska infrastrukturen, skulle vi stå på den senares sida. Så tänkte jag. Och rös. Vi blev gröna­ vågare, idealistiska och naiva.

Ju mer jag jobbade i skogen åt min pappa, desto mer förstod jag hur nära länkad den var till industrin.

Jag insåg också att avståndet från gården till när­ maste större stad var obetydligt. Redan innan vårt äldsta barn var tonåring kunde hon själv ta en tjugo minuters busstur till all bling-bling och blipp-blipp som den här världen kan erbjuda. Jag ställde mig någonstans djupt inne i skogen och tyckte mig höra trafiken från riksvägen. Jag sjönk uppgivet ihop un­ der en gran.

Ungefär samtidigt som glöden i vårt hippieprojekt började falna inledde mina föräldrar en process som gick ut på att jag skulle ta över gården. Fram till 7

dess hade jag enbart arrenderat lite trädgårdsmark och betes­hagar för självhushållning och i övrigt ta­ git hand om gården efter pappas instruktioner. Jag satt i en bil i skogen tillsammans med en fastighets­ värderare. Han hade en randig skjorta med helvit kra­ ge. Jag tänkte 1980-tal, Wall Street, Gordon Gekko.

Jag visste inte att sådana skjortor såldes fortfarande.

Jag tittade ut i ungskogen och försökte framstå som initierad: ”Här borde gallras.” Jag hade ingen aning.

Han låtsades inte höra. Senare berättade mamma att Gekkomannen rekommenderat att jag skulle ta hjälp av en konsult för att förvalta markerna.

Jag står vid jaktstugan precis i kanten av skogen och undrar återigen, vad har jag gett mig in på ? Affärs­ turerna mellan mina föräldrar, mina syskon och mig själv klarades ut för snart ett år sedan. Nu är skogen min, bara min. Jag tittar ut i beståndet, som det heter i skogsbruksplanen. ”Gran korta barr, tall långa barr, gran korta barr, tall långa barr”, ringer i minnet. En gammal historia från min farfar om en gubbe från stan som desperat försökte hålla fast vid sin enda kunskap om skog för att bli accepterad i jaktlaget.

Vad vet jag, egentligen ? Själva omfånget, har jag för­ stått, betyder inte så mycket. Det är någon kilometer åt varje håll. Det avgörande är volymen virke och framförallt tillväxten, alltså hur mycket trämaterial skogen lägger på sig varje år. Jag har slagit upp be­ greppet bonitet. Det är ett skogsområdes förmåga att 8

producera virke, mätt i kubikmeter per hektar och år. Skogen växer olika fort i olika åldrar och siffran är därför ett medelvärde för områdets tillväxt under dess omloppstid, alltså från plantering till avverk­ ning.

Stående vid jaktstugan slår mig två saker. Den ena är den ekonomiska realiteten. Skogen kommer att ge mig arbete och inkomster. Den andra är att under processen som har gjort mig till skogsägare har jag i princip inte lärt mig någonting om själva naturen.

Bonitet är en fungerande parameter enbart så länge träden avverkas när de har nått ideal höjd och bredd, det vill säga det är bara ett mått på skogens värde för människor. Jag läser i Richard Powers roman om träd, The Overstory, att psykologiska studier visar att det som förenar radikala miljöaktivister är över­ tygelsen att ”en skog förtjänar skydd oavsett vad den är värd för människor”. Jag är inte radikal, jag är helt normal, men för mig framstår det som absurt att betrakta något levande som enbart en nyttighet för mig själv.

Jag ska arbeta i och tjäna mitt uppehälle på skogen.

Samtidigt är skogen … skog. Förmodligen kommer denna motsättning att slita isär något.

9

Kerstin Ekman skriver i sin jättetjocka bok Herrarna i skogen att hon aldrig stöter på andra människor i skogen. Jag tycker jämt att det dyker upp någon.

Det är folk med hundar och hästar, gubbar som är ute och kollar viltet och tanter som letar efter svamp och bär. Jag är ute och springer. Det är vinter, fast det verkar aldrig riktigt bli vinter. Den enda snö som finns ligger i en driva bakom jaktstugan. Det är ex­ akt samma temperatur nu sent på kvällen som mitt på dagen. Ett fuktigt dis står som en vägg framför pannlampan. Jag hör ett konstigt ljud längre fram vid sidan av vägen. Det är en svårbestämd blandning av gnäll, morrande och kvistar som rör sig. Jag hoppas att jag ska få uppleva någon märklig parningsritual eller ett absurt slagsmål. Någonting med natur tror jag ska uppenbara sig när jag närmar mig ljudet. Det är en skogsmaskin som kör kvällsskift.

10

Jag har med mig en kompis i skogen. Han är arton år, från Afghanistan och pratar dålig svenska.

– Vet du vad ett skogsbolag är ?

Han ler tveksamt. Jag fortsätter.

– De som köper virke, industrier …

– Ja. Ja. Han fick inte vara kvar på kommunens boende. En del av vårt hus är som en lägenhet med egen ingång.

Under de första åren på gården användes den av personer som på olika sätt deltog i vårt kollektiva självhushållarprojekt. Sedan hyrde vi ut den ett tag.

Nu stod den tom. Skolan tillåter honom att gå på lektioner, men han är hemma ganska mycket. Jag tar med honom till skogen, delvis för att jag har nytta av hjälp, delvis för att han behöver komma ut. Dessutom har jag en fantasi om att förmedla något av mina idéer om skogsbruk.

– De tycker att jag ska ta bort alla träd här. Skogs­ bolagen, alltså. Men jag tänker bara ta ut lite grann.

Skörda, men ändå ha skogen kvar.

– Det är bra, säger han.

Ibland svarar han bara för att vara artig. Nu verkar han mena vad han säger. När jag går ensam i skogen kan tankarna fara iväg. Då tänker jag på skogen som 11

natur, som något som är större, äldre och mäktigare än oss och våra föreställningar. Nu när jag är med honom känns det där överdrivet. Jag sneglar på honom. Han tittar upp i grenverket på samma sätt som jag brukar göra.

12