9789100180515

det trettonde fallet

åke edwardson

Det trettonde fallet

albert bonniers förlag

Av Åke Edwardson har tidigare utgivits: Göra tidning (med Per Andersson-Ek och Kenth Andréasson) 1994 Till allt som varit dött 1995 Börja skriva (med Per Andersson-Ek och Kenth Andréasson) 1996 Gå ut min själ 1996 Dans med en ängel 1997 Rop från långt avstånd 1998 Genomresa 1999 Sol och skugga 1999 Låt det aldrig ta slut 2000 Himlen är en plats på jorden 2001 Segel av sten 2002 Jukebox 2003 Winterland 2004 Samurajsommar 2005 Rum nummer 10 2005 Drakmånad 2006 Vänaste land 2006 Nästan död man 2007 Den sista vintern 2008 Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem 2010 Möt mig i Estepona 2011 Hus vid världens ände 2012 Marconi Park 2013 Vintermörker 2016 Bungalow 2019

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018051-5 © Åke Edwardson 2021 Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphotos Tryck: ScandBook UAB, EU 2021

Till Lilly och Alfred

1 kopp kaffe på Málagas flygplats som vuxit sig stor under de tjugofem år han lyft och landat.

Då hade den varit en barack med fastkedjade bagagevagnar som enbart svalde pesetasmynt, vilket få ankommande bar med sig. Nu var byggnaderna som en egen stad, ett modernt helvete.

Angela hade kört därifrån medan han vinkat till Elsa och Lilly som vinkat och vinkat tillbaka ända tills deras små händer och ansikten försvunnit i soldiset. De ville inte att han skulle åka igen. Det var omöjligt att förklara för barn: mamma bor i Spanien och pappa bor i Göteborg. Efter två år med hela familjen i samma hus i Marbella flyttade pappa tillbaka för att han ville fortsätta att jaga mördare när han trott att han jagat färdigt. Hur förklara sådant? En enda mördare till och sedan kommer jag tillbaka till er. Kanske. Den bästa lösningen skulle självklart vara att Angela lät sig köpas ut från kliniken på Avenida Severo Ochoa och komma hem. Bäst för honom. winter hade druckit en snabb

De lyfte och planet gjorde den vanliga cirkeln över staden och kusten. Det kunde ha varit var som helst vid Medelhavet: vita hus i vitt ljus, bergsmassiv som kastade skuggor över de taggiga förorterna. Kvällen före hade han suttit på en uteservering vid havet med Angela och barnen. Inte mycket hade blivit sagt, ingenting beslutat.

Han hade gärna beställt ett par whisky så snart de planat ut i de höga skyarna men bilen väntade på Landvetter. Omkring honom drack de andra som om det var den sista dagen på jorden.

7

Paret i stolarna tvärs över gången drack inte. De tittade rakt fram, sa ingenting. Han kände igen dem från avgångshallen, de hade suttit snett mitt emot honom då också, varit tysta, tittat rakt fram. Hon var i fyrtioårsåldern, kanske yngre, mannen såg äldre ut men inte mycket. De var fortfarande unga, yngre än Winter någonsin skulle bli igen. Han hade hört dem säga ett par svenska ord.

Nu blundade han, försökte tänka på en perfekt värld, en värld utan hot, det perfekta livet.

Det tysta paret väntade på väskorna vid bandet, Winter stod några steg därifrån. Hon var längre än sin partner, om det var en partner. Hennes hår var kort, blont. Profilen var skarp, som en tuschteckning. Hon hade ett attraktivt ansikte men linjerna pekade neråt, som om sorg drog dem dit. Winter hade sett mycket sorg i sitt arbete. Levt med den i sitt privata liv. Nu böjde sig kvinnan över bandet och lyfte av en svart Samsonite och började gå ensam mot utgången. Mannen stod kvar, såg inte efter henne. Winter lyfte upp sin väska strax efter henne.

På andra sidan om den övergivna tullkontrollen stannade kvinnan till och vände sig om. Winter gick förbi, korsade hallen bort till Pressbyrån och köpte en liten flaska mineralvatten. Han hade druckit för lite ombord, sovit i fyra minuter, tänkt bort smärtan i ryggslutet.

Utanför ankomsthallen såg han paret framför sig, på väg mot parkeringsdäcket som han. De hade parkerat på samma plan, han såg dem kliva in i en BMW , kvinnan satte sig bakom ratten och backade ut medan Winter backade ut, de körde framför honom ner till grinden, ut direkt framför honom i den sena dagen. Solen som eld i grenverken una ultima vez.

Han körde efter genom flygplatsområdet och ut på motorvägen, höll samma höga hastighet som BMW :n. Den var tjugo meter framför och han sänkte farten.

8

De passerade Landvetter och var på väg att passera Mölnlycke när bilen därframme vräktes mot skyddsstängslet och över det mot bergväggen.

2 platsen, blåljus i skymningen. Ett fordon för död och ett för liv: pulsen slog fortfarande i kvinnans kropp och endast Gud visste varför.

Winter dröjde kvar. Han var huvudvittnet. Det hade varit en jävla smäll, närmast oförklarlig i sin brutalitet. Det kunde ha legat någonting på vägbanan, något halt, något dödligt, framtiden hade kanske svaret. Men han visste inom sig att det inte legat någonting där, inget mer än svart och torr vägbana.

Kvinnan i bilen framför honom hade fattat ett beslut och vridit ratten mot klippväggen. Det kallades självmord. Det var inte hans jobb. Samtidigt hade hon med sin handling tagit död på passageraren bredvid. Det kunde kallas mord. Då hade han ett jobb framför sig. Men det var mest en teknisk fråga. Meningen hade inte varit att hon skulle överleva. Sannolikt skulle hon inte göra det heller någon längre tid, pulsen slog men hon var bortom denna värld, i en koma som skulle få sitt slut.

Där hade de stått och gått och suttit, i Málaga, på planet, på Landvetter. Ett diskret par. Nu hade de orsakat kaos utmed riksväg 40 från Kallebäck till Härryda och bortom. Han hade hamnat mitt i det och det lämnade inte hans huvud när han till slut tog sig därifrån och kryssade in genom stan till Vasaplatsen och den ensamma våningen. Han parkerade sin Mercedes under jord och tog hissen upp. Det låg post och tidningar innanför dörren, två veckors skörd. Han klev över högen, tog av skorna som man gör i Sverige, gick ut i köket och hällde upp två fingerbredder Glenfarclas och bar med sig whiskyn in till vardagsrummet, öppnade dörrarna de t vå ambulanserna hade lämnat

10

till den franska balkongen, satte sig i en fåtölj och drack och ringde till Angela. ”Hemma nu”, sa han. ”Gick allt bra?” ”Ja, för mig åtminstone.” ”Vad menar du med det?”

Han berättade. ”Herregud.” ”Det verkade … överlagt. Det var ett beslut.”

Hon sa ingenting. Han hörde tystnaden hela vägen från Plaza de la Iglesia i Marbella till Vasaplatsen i Göteborg. ”Angela?” ”Jag har tänkt”, sa hon. ”Sedan du åkte.” ”Ja?” ”Det här särbolivet funkar inte längre.” ”Nej.” ”Jag flyttar hem med barnen i sommar. På ett villkor.” ”Vilket som helst”, sa han. ”Att vi äntligen bygger det där förbannade huset. Jag vill bo intill havet.”

Morgonen var fuktig och kall när han cyklade till polishuset.

Det var det bekanta Göteborgsvädret. Sopbilar körde uppför Avenyn som i kortege. Avenyn var stadens solkiga paradgata och drog därför till sig turister om dagen och kriminella om natten. Livet är en fest, håll med om det folk och fähundar.

Han fortsatte över Heden, några korpgäng spelade redan match, hans egen avdelning var avstängd från serien på livstid: för mycket kriminalpolisiär desperation därute på plan, för många äkta känslor. Den så kallade droppen hade kommit när Winter i den sista matchen någonsin rivit sönder det röda kort domaren hållit upp framför honom. ”Domarn dömer som han vill men i huvet står det still!” hade han skrikit när han släpats av planen av Bertil Ringmar och Fredrik Halders.

11

Han kedjade cykeln i stället utanför entrén. Fler cyklar stals här än någon annanstans i stan. Det hade blivit en sport, som bocken i Gävle. En natt i höstas hade en lastbil rullat ut från träden och lastat hela ställ med fastlåsta poliscyklar. Det hade blivit ett skämt som vägrade försvinna. Polismyndigheten hade hyrt ett vaktbolag nu. Det var också roligt.

I hissen upp till spaningsgruppens lokaler såg han bilderna från kraschen för sin inre syn. Skyddsstängslet som skars upp som papier-maché och gav extra kraft åt kollisionen mot klippan. Bilens färd genom luften, som i ultrarapid. Det fruktansvärda gnisslet från järn när bilen landade på jorden igen.

Winter gick in på sitt rum med bilderna fortfarande i huvudet, ringde Sahlgrenska sjukhuset och ställde några frågor när han till slut kopplats fram till någon som kunde svara.

Kvinnan levde fortfarande, låg i koma. Mannen var stendöd. Winter skrev ner deras namn och ålder och adress. Det var ingenting han kände igen.

Han hörde steg bakom sig. ”Välkommen hem, Erik.”

Winter vände sig om. Där stod kriminalkommissarie Bertil Ringmar, äldre än Winter, med pensionen inom synhåll. En mentor, den enda Winter haft och behövt. En frånskild karl med två vuxna barn ute i den stora världen. Winters storebror, nästan hans farsa. ”Tack, Bertil.” ”Hur var det med familjen?” ”Bra.” ”Fint. Familjen är det viktigaste som finns. Och därmed är förhöret avslutat.” ”Skönt.”

Winter satt fortfarande med telefonluren i handen. Han la på och tog upp blocket han skrivit i. ”Svår olycka i går kväll strax efter sju på väg 40”, sa han.

12

”Hörde om den i morse”, sa Ringmar. ”Jag var där.” ”Vad?” ”Jag låg bakom bilen som kraschade. Hade gjort det sedan flygplatsen. De var med på planet.” ”Offren?” ”Ja. Två. En man dog i kraschen. En kvinna ligger i koma.

Hon körde.” ”Med på planet från Málaga?” ”Jag såg paret redan på flygplatsen.” ”Kände du igen dem från solkusten?” ”Nej, nej. Men jag har namnen.” Han tittade i sitt block. ”Sara Brendner och Richard Malm. Fyrtio och fyrtiotre år.” ”Rena ungdomen.” ”Adressen är i Fredriksdal. En villa tror jag. Sambo, inte gifta.” ”Jag förstår om du vill prata om det, Erik. Men det är väl ingenting för oss?”

Winter svarade inte. Han tänkte självmord, mord, olycka, halkolycka, asfalt svart som natt. ”Har de barn?” frågade Ringmar. ”Inte vad jag kunnat se.” ”Barn …”, upprepade Ringmar. ”Vad sa du att hon hette?” ”Sara. Sara Brendner.”

Ringmar mumlade någonting som Winter inte hörde. ”Vad sa du?” ”Brendner …”, sa Ringmar efter en liten stund, ”jag känner igen det namnet.” ”Sara Brendner?” ”Ja … Sara Brendner … känner igen det …” Ringmar reste sig, började gå fram och tillbaka i Winters tjänsterum. Det var inte många meter att gå. På golvet stod Winters Panasonic.

Den hade stått där sedan slutet av nittiotalet, när alla var unga i den här världen. Ringmar stannade upp, tittade på 13

Winter. ”Hon var ett barn”, sa han. ”Hon var barnet. Det var hon!”

Tioåringen hade varit ensam på övervåningen i huset på Hinsholmen. Hennes pappa var därnere. Flickan läste en bok. Det var mörkt ute. Det hade inte varit någon snö alls den här vintern men det kom aldrig mycket snö i Göteborg ändå. Hon hade sagt det till pappa när de hade ätit. Hon kunde inte glömma det. Vad hon också kom ihåg hade han skrattat. Hon visste inte varför hon sagt just det. Hon berättade att hon hade hört att det ringt på dörren men hon hade inte slutat läsa eftersom boken var bra. Det hade ringt igen och hon hade hört att det pratades därnere så pappa måste ha öppnat dörren. Hon hörde någon som pratade. Det var inte många ord. Hon hörde bara ett riktigt ord och det var ”nej!” Flera gånger, och högt, ”NEJ ! NEJ !” Sedan small någonting, högt small det. Som fyrverkerier därnere i hallen.

Hon släppte boken i sängen och sprang ut från rummet och nerför trappan och ropade ”PAPPA , PAPPA ”. Hon kunde se honom nere på golvet när hon fortfarande var mitt i trappan, sprang ända ner. Han låg i hallen. Ytterdörren var öppen.

Någonting rörde sig därute när hon sprang över golvet från trappan. Det var som en skugga bortanför dörren. ”Ett jävla förhör”, sa Ringmar över kaffet i personalrummet. ”Det var Lassanders ord. Det var han som pratade med flickan. Flera gånger. Han var bra på det, men barn är det svåraste.”

Winter nickade. Han hade själv genomfört sådana samtal.

De svåraste. Det fanns många anledningar till det. ”Trettio år sedan”, sa Ringmar. ”Bengt Lassander är ju död nu. Du träffade honom aldrig på riktigt. Du var väl ny från polishögskolan då och var ute på ordningen.”

Winter nickade. Han hade varit ny. Han hade varit där den kvällen, utanför huset, i en målad bil.

14

”Cold case”, sa Ringmar. ”Vi lyckades inte spåra någon gärningsman till mordet på Lars Brendner. Eller varför det skedde. Om det fanns något motiv. Kan ju ha varit en galning.

Knarkare som ringde på överallt, sköt på allt.” ”Vad hade hon sett vid mordet? Eller hört?” ”Inte mycket. Hon hade hört röster, skott, rusat nerför trappan och kanske sett någon ge sig iväg ut, dörren var öppen, det var mörkt. Hon hade sett en skugga. Det var allt.” ”Ett skott?” ”Två, rakt i bröstet, på nära håll. Nio millimeters, sanno­ likt Parabellum-ammo. En ren avrättning, kanske av ett proffs, inte en galning på villovägar i så fall. Vi har förstås inte hittat pistolen.” ”Inte än”, sa Winter. ”Jag förstår att du är intresserad”, sa Ringmar. ”Men det krävs mer än en bergvägg för att öppna det här fallet.” ”Om det var ett proffs som sköt så var det ett beställningsjobb”, sa Winter. ”Vi kollade så mycket vi kunde. Jag jobbade själv med det.

Jag var ung, yngre än du var en gång till och med. Men Lars Brendner verkade inte ha några egentliga fiender. Och frun var lika chockad som alla andra om hon inte var skådespelare i världsklass.” ”Lever hon?” ”Jag vet faktiskt inte”, sa Ringmar.

Sara Brendners ansikte såg lugnt ut, som om hon äntligen kommit till ro i sin diffusa axonala skada, ett vanligt tillstånd vid svårare typer av trauman. Hon såg ut som en sovande från Winters perspektiv på andra sidan glasväggen, som en levande. Många patienter med allvarliga skallskador upp­visar varken kontusioner eller blödningar vid datortomografi, ändå kan de drabbas av djup och bestående medvetslöshet.

Hon hade förts till intensivvårdsavdelningen. Den akuta 15

skiktröntgen hade bara visat små spridda blödningar, men sa ingenting om prognosen.

Sedan den datorstyrda skiktröntgen. CT -scanning. Intubering. Tracken i halsen. De hade gjort RLS när hon kommit in, reaktionsgradskalan där kontaktbarheten slutade vid nummer tre och nummer åtta betydde ingen reaktion. Sara Brendner var en sjua.