9789100180232

If you bring forth what is within you, what you bring forth will save you.

If you do not bring forth what is within you, what you do not bring forth will destroy you.

The Gnostic Gospel of Thomas

När flygplanskroppen sänker sig mot inlandet ser hon ut över de sandfärgade höghusen och kullarna som ligger torra och öde, som månens yta. Det är inte första gång­ en hon kommer till staden. För länge sedan bodde hon här tillräckligt länge för att lära sig något om dess själ.

Staden är som ett tämjt vilddjur, eller en glöd som ännu ligger och pyr. Man måste vara på sin vakt, och sover man ska man helst göra det med ena ögat öppet. Hon tänker att resestipendiet för samma belopp hade kunnat gå till Barcelona, San Sebastián eller Valencia, där när­ heten till havet hade gjort sommarmånaderna uthärd­ liga. Men som det sägs ska man inte skåda given häst i mun. Dessutom är det förmodligen så med utmärkelser att man visserligen får utmärkelsen, men utmärkelsen får också på något sätt en själv.

Från högtalarna säger flygvärden att de strax ska landa och att temperaturen i Madrid just nu är tjugonio grader.

Hon spänner fast säkerhetsbältet, lutar sig tillbaka i sto­ len och väntar med slutna ögon på att planet ska greppa landningsbanan.

Lägenheten hon ska bo i ligger vid Goya. Det är en tre­ rummare med alla rum i fil, så det första rummet, som kan vara gästrum ifall hon får besök, ligger direkt när 9

man kommer in och därefter köket, badrummet, var­ dagsrummet och slutligen längst bort det sovrum som ska vara hennes. Hon kommer in med sin resväska, går runt och inspekterar medan ägarinnan står kvar i dör­ ren och trummar lite uppfordrande med fingrarna mot dörrkarmen. Ägarinnan säger att grannarna är känsli­ ga, så hon är tacksam om det inte går för vilt till, för tidigare stipendiater har ibland haft fester långt in på morgonen. Hon säger att hon inte ska oroa sig. Hon är fyrtiofem år fyllda och har för länge sedan slutat festa på det sättet. När allt praktiskt är avklarat går hon ner till El Corte Inglés och köper en flaska vin. Det är det första hon gör när hon kommer till Spanien. Många går ner på en strand, till en bar eller restaurang ifall man är i Madrid, slappnar av och suger i sig den omgivan­ de stämningen, beställer in en mojito och gör några anteckningar i ett Moleskineblock, men själv dricker hon vin och ser på teve. Med glaset i handen sätter hon sig bland de mjuka kuddarna i soffan. Sedan sitter hon så resten av kvällen. Däst tillbakalutad, i en ström av uppspelta röster från nyheter, venezuelanska serier och grälla skvallerprogram.

Lite efter midnatt vaknar hon av att en sval luftström drar in genom det öppna fönstret. Hon håller fortfarande vinglaset i handen, och i munnen har hon en smak av föråldrade rör från det kalkhaltiga kranvatten som hon druckit tidigare på kvällen. Sorlet från torgen och pubar­ na har blivit starkare. Hon reser sig, går fram till fönstret och ser ut över torget. Där nere är det, tänker hon. Livet.

Hon bestämmer sig för att gå ut, och när hon kommer ner på gatan slår Madrids nattliga puls emot henne.

10

Hon minns hur det var då, för nästan tjugo år sedan, när hon studerade här och var en del av en dygnsrytm enligt vilken man aldrig åt middag före klockan tio, och sedan alltid gick ut. När sov man ? Hon kan inte minnas att hon någonsin sovit i Madrid, men inte heller att hon någonsin varit trött.

Hon går in på en bar med färgade glasrutor och möble­ mang i mörkt trä, sätter sig vid disken och beställer ett glas cava. Efter en stund lägger hon märke till en man på andra sidan baren. Han är iögonfallande av flera an­ ledningar. Dels sitter han ensam och flackar med blicken över människorna runt omkring, dels verkar han svettas trots att luftkonditioneringen går för fullt och det inte är särskilt varmt i lokalen. Hon måste ha låtit blicken dröja kvar vid honom lite för länge, för plötsligt slutar han flacka och tittar rakt på henne. Hon ser ner i bardisken.

Hon är inte någon som sitter och raggar i en bar, och skulle hon ändå göra det skulle det inte vara på någon som han. Men stenen är tydligen satt i rullning, för man­ nen i fråga ställer sig upp, tar sitt glas och börjar gå mot henne. Hon förstår att hon inte kommer att hinna resa sig och på ett naturligt sätt lämna lokalen innan han är framme. När han står bredvid henne frågar han med en röst som låter halvkvävd, som den gör på människor som inte pratar så ofta, om han får slå sig ner. När hon inte svarar drar han ut stolen och sätter sig. Sedan vänder han sig mot henne och räcker fram handen.

– Mercuro Cano, säger han.

Hon säger sitt namn. Sedan sitter de så. Eftersom mannen inte säger något mer känner hon efter en stund 11

att hon nog ska försöka hitta en annan bar. Hon gör en ansats att resa sig.

– Ska ni redan gå ? säger han då. Vi har ju inte ens börjat prata.

Det finns något i hans tonfall, något uppriktigt per­ plext och liksom djupt, mänskligt oförstående, som gör att hon sätter sig ner igen. I ögonvrån ser hon hur han tar upp en näsduk ur fickan och drar över pannan.

– Mår ni bra ? säger hon.

– Nej, säger han. Om sanningen ska fram, så mår jag faktiskt inte alls bra.

Medan han säger det stryker han med fingret längs näsans undersida, som om han tog bort ett skum, eller res­ terna från ett pulver som dröjt sig kvar efter en inhalation.

– Jag skulle behöva småprata lite, säger han. Känna att något i mitt liv är normalt. Lite normalt, om än bara för en stund.

Hon tänker att för all del. Idén med vistelsen är ju också att träffa människor, vilket man inte kan om man drar sig undan så fort någon kommer fram.

– Okej, säger hon.

Mannen nickar lättad.

– Vad jobbar ni med ? säger han.

– Jag skriver, säger hon.

– Åh, säger han. Ni skriver. Vad skriver ni ?

– Artiklar och krönikor i en landsortstidning, säger hon.

– Bor ni här i Madrid ? säger han.

– Jag har fått ett resestipendium, svarar hon. Tre måna­ der med allt inkluderat utom fickpengar och mat.

– Grattis, säger han.

12

Hon säger att det inte är något att gratulera till. Hon säger också att om de hade frågat henne hade hon sagt att resestipendiet gärna fått gå någon annanstans än till Madrid. Hon har bott här och vet att det är galenskap att komma mellan maj och augusti. Hon har hört att någonstans i inlandet, kanske var det i Granada, hade temperaturen stigit till över fyrtiotvå grader. Ett helvete, alltså. Hon pratar snabbt, som hon gjorde på den tiden hon bodde här, och hon känner sig glad när hon märker att spanskan bär.

– Så var kommer ni från ? säger mannen.

– Sverige.

Han tar en klunk ur glaset.

– Sverige, säger han. Manshatarlandet.

– Vad menar ni ? säger hon.

– Att landet ni kommer från verkar fullt av mans­ hatare.

– Jag förstår inte.

– Jag har läst … börjar han, men hon avbryter honom med en avfärdande gest med handen.

– Alltså, jag gick ut för att ta ett glas vin och koppla av, säger hon. Om ni ursäktar.

Hon dricker ur sitt glas.

– Är ni feminist ? säger han.

– Men fattar ni inte ? säger hon.

– Jag vill veta.

– Varför ?

– För att förstå varför ni där uppe hatar era män.

– Ärligt talat …

– Hatet och bitterheten, säger han. Floderna av vrede.

Varför ?

13

Han ser henne trotsigt i ögonen. Hon ser tillbaka.

Snart uppstår en underlig kontrast till trotset i hans blick, för han börjar darra på handen. Han håller fortfarande i glaset, och hon kan se isbitarna röra sig mot varandra i den bärnstensfärgade vätskan.

– Vad händer ? säger hon. Varför darrar ni ?

Han vänder blicken mot handen och av fingrarnas vitnande att döma pressar han glaset med full kraft mot handflatan. När isbitarna ligger stilla igen stirrar han ut i tomma intet så länge att hon börjar tro att han glömt henne. Men just när hon ska resa sig och gå därifrån, ser han upp från glaset, griper runt hennes arm och säger: – Förlåt.

– För vad ? säger hon.

– För det jag just sa.

Hon rycker på axlarna och drar armen ur hans grepp.

– Förlåter du mig ? säger han.

– Vad menar du ? säger hon. Jag bryr mig inte. Snart går du hem till dig och jag hem till mig, och sedan träffas vi aldrig mer. Inget mer med det.

– Det är just det som är problemet, säger han. För jag skulle önska att det inte var så.

– Nu förstår jag inte ? säger hon. Nyss verkade det som om du hatade mig. Nu låter det nästan som om du har en kärleksförklaring på gång.

– Kärleksförklaring ? säger han med ett skratt. Nej, oroa dig inte för det. Jag har bara älskat en kvinna i hela mitt liv, och det är min fru. Soledad Ocampo, i egen hög person.

Jag skulle göra vad som helst för att ha henne vid min sida.

– Jaså. Varför sitter du då här och pratar med en främ­ ling istället för att vara med henne ?

14

– Det är en lång historia. Till en början inget utöver det vanliga. Lite tristess, lite otrohet. Same old. Men sedan blev hennes sjukdom värre, och så började vi gå i terapi.

– Sjukdom ?

– Hon har ett medfött hjärtfel.

– Hjälpte den ?

– Vilken ?

– Terapin ?

– Hjälpte terapin ? säger han och ser frågande på henne.

Nej, det gjorde den inte. Den hjälpte inte alls.

– Jag beklagar. Det kan ju annars vara en utväg.

– Du förstår inte, säger han och skakar på huvudet.

Det här var ingen vanlig parterapi, utan en parterapi från helvetet.

– Parterapi från helvetet ? säger hon.

Hennes intresse väcks. Hon tycker om att lyssna på sådana här historier. Att höra hur andra gjort, hur andra lyckats klara situationer som hon själv misslyckats med, och inse att hon i vissa sällsamma fall lyckats klara något som andra misslyckats med. Hon vill höra mer om det men nu har mannen försjunkit med blicken i glaset igen.

Hon känner att samtalet kanske trots allt kommit till vägs ände. Hon reser sig återigen upp.

– Adjö, säger hon. Jag hoppas verkligen att det löser sig med din fru. Lycka till.

– Vänta, säger han då och griper igen om hennes arm.

Snälla, gå inte !

– Vad är det ? säger hon kyligt.

– Jag behöver hjälp.

– Hjälp med vad ?

– Tak över huvudet i några dagar.

15

– Tak över huvudet i några dagar ? Hos mig ? Du måste skoja ?

Hon kan inte låta bli att skratta. Han fuktar läpparna med tungan och torkar sig återigen över pannan.

– Vi gör så här, säger han. Vi gör så här. Jag får bo hos dig några dagar. Så berättar jag om parterapin och kvinnan som förstört mitt liv. Vi kan kalla henne femi­ nisten. Det kan kanske vara intressant för någon som du att höra.

Hon förstår inte vad han menar med det.

– Vem är den kvinnan, säger hon, som du kallar femi­ nisten ?

– Sor Lucia.

– Sor Lucia ? Det låter som en nunna.

– Nunna ! utropar han. Jovisst ! Tänk dig en korsning mellan kraften i ett Belgian Blue-kreatur och ondskan hos Hitler. Lägg till några skäppor manshat och destille­ rad, kvinnlig bitterhet, så har du henne i en ask.

Hon försöker visualisera det han sagt.

– Liten och spenslig, fortsätter han, som ett barn. Men likväl uråldrig. Någon som sett allt, gjort allt, och vet precis hur man … Hennes hand är förresten stympad. Det sägs att den blivit avbiten av en gris.

Hon stirrar på honom. Porträttet han målar upp är alltför barockt för att hon ska kunna se det framför sig.

Men, tänker hon också, alla skrivande människor vet att floskeln »verkligheten överträffar dikten« rymmer ett stort mått av sanning. Bilden av den hatiska nunnan med den avbitna handen har väckt hennes nyfikenhet.

– Göm mig, ber mannen. Bara några dagar. Du kom­ mer inte att ångra dig.

16

Spontant känner hon att idén är befängd. Men å andra sidan – också en befängd idé är när allt kommer omkring en idé, och kanske kan hon skriva en krönika baserat på något han berättar. Hon säger att hon ska sova på saken och låta honom veta nästa dag. Hon får hans tele­ fonnummer. Sedan går hon hem och somnar framför de öppna fönstren i sovrummet. Utanför ligger natten. Hon drömmer långa, osammanhängande drömmar om främ­ mande män i barer och nunnor i gummisulade lågskor som i vargtimmen stryker längs Madrids gator, i jakt på något som inte står klart i drömmen.

* Nästa morgon vaknar hon av ljuset. Hon har glömt att stänga fönsterluckorna, och lägenheten har ingen luft­ konditionering så lakanen är fuktiga av svett. Hon går upp och duschar kallt. Hon inser att det kommer att bli outhärdligt att vistas i lägenheten dagtid. Hon måste där­ för hitta ett ställe där hon kan ligga i skuggan, kanske till och med vid en pool. Inte för att hon normalt har sådana här vanor. Men i Spanien blir allt annorlunda. Hon hittar en burk med kaffe och en mockabryggare i köket, och när hon en stund senare sitter med en kopp i handen tänker hon på föregående kväll. Allt ändrar form i dagsljus, blir overkligt. Satt hon i en bar med en man som sa att han var jagad av en nunna ? Hon skakar på huvudet. Spanien, tänker hon, Spanien. Saker förskjuts, det är värmen.

Hon packar en badväska och ger sig av mot en club social i stadsdelen Arturo Soria. Hon får betala tjugo euro för en solstol i skuggan. Sedan ligger hon där och väntar på att 17

något slags glädje ska infinna sig. Vilken sorts glädje som helst som kan vittna om att hennes hjärta inte förtvinat helt under den långa vintern därhemma. Nyhetens gläd­ je. Solens glädje. Kanske till och med skrivandets glädje.

Känslan man får när man är på en ny plats, sorlet på ett nytt språk runt omkring, dofterna från restaurangens kök eller ljudet av vatten i rörelse – vad som helst. Men hon känner ingen glädje där hon ligger i solstolen, utan mer som om hennes inre var ett stort, vått garnnystan som inte går att torka ens i solljus.

Av Lina Wolff har tidigare utgivits: Många människor dör som du 2009 Bret Easton Ellis och de andra hundarna 2012 De polyglotta älskarna 2016 Lina Wolff har tidigare översatt: Samanta Schweblin, Räddningsavstånd 2016 Roberto Bolaño, Isrinken 2017 Roberto Bolaño, Tredje riket 2018

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018023-2 © Lina Wolff 2019 tryck ScandBook UAB , Litauen 2019