9789100178536

roman

pia mariana ra at tama a visén

albert bonniers förl ag

DÄR RINNER EN ÄLV GENOM SAIVOMUOTKA BY

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017853-6 Copyright © Pia Mariana Raattamaa Visén 2019 Formgivning omslag: Jennifer Bergkvist Omslagsbild: Marianne Aall Tryckt av: ScandBook, eu 2019

Inom samisk tradition berättar man om saivo.

Saivo är en rund offersjö dit man går för att be, söka välsignelse. Man offrar i en saivo, sänker saker i sjöns vatten, låter tankar sjunka där. Man kan också skapa en symbolisk saivo genom att ställa renkronor i en cirkel och lägga saker där som man behöver lämna. Saivo är samtidigt det rike dit tidigare generationer gått före, ett lycko­rike efter liv­et. De som är där är våra saivofamiljer.

Muotka, sägs beskriva en plats där en älv kröker sig för att ta sig fram i landskapet. Men det bär också fler betydelser, som början, färd och ett stycke land mellan två vatten.

Platsen Det här är ett slags berättelse om en plats. En plats speglar sig i sitt vatten, hämtar sitt liv ur vatt­ net. Därför är det här en berättelse om hur vatten vilar i en sjö och rinner i en älv.

Om vatten som flyter genom århundradena, om vatten genom mark, genom en plats där människor under en tid byggde ett hem och levde, och där tiden gav och tog. Det är en plats full av myrmark och lågväxt skog. Och det är en älv som forsar och still­ nar, som fryser till och som sedan knäcker isen med våldsam kraft, och en alldeles lugn sjö och en jokk genom skogen och stenhällarna, och en liten bäck med smältvatten som rinner in i och ut ur sjön då marken tinar upp efter långa vintrar. Mellan vattnen en plats för människobon, en by, slåtterängar, pota­ tisland, diken. Platsen ger människor som söker sig dit det den har, och de tar det. Det platsen är formar sedan vilka människorna blir.

Men platsen är också i sin tur beroende av män­ niskorna, och deras livsvillkor är beroende av beslut och processer i större system. Produktionsvillkor som är grövre huggna än människan. Människan som alltid söker sätt att försöka överleva, och bara leva, och som berättar om det. Människorna fogar

sig efter platsen, men tvingar den också att ge dem det de behöver och vill ha. De lägger sig ner i platsens famn, och de överger platsen. De längtar dit och hem.

En plats formas av sitt vatten, och människorna på en plats kan läsas ur platsens vatten. Som vattnet är, är människorna. Därför blir det här en berät­ telse om människor och vatten och om hur sorg och styrka färdas genom några generationer som levde på platsen mellan sjöns och älvens vatten, mitt i världen.

1895 Kängorna är tunga av myrvattnet. Drar honom neråt. En myrspov far upp genom luften. Han skräm­ de den nog. Den långa näbben blir som en pil, mörk mot himlen. Det är natt men han fortsätter ändå, känner ingen trötthet än trots att han gått sedan halv fem i morse. Vill inte sova, nattsolen manar honom med vitgult ljus. Det inar och dansar i luften av knott och mygg. Älven har följt honom hemåt genom skogen i mer än två veckor. Han har tänt eldar på stränderna längs­ med den, tagit fram renskinnspungen med kaffe och kokat med vatten ur älven, ätit bröd och torrkött.

Det är lättare att gå längs strandkanten, öppnare, inte så mycket oländig myrmark som längre in i skog­ en. Forsen är långt borta här, älven är lugn. Flack mark låter vattnet flyta stilla. Nu lämnar han ändå stranden och genar över en myr. Tänker att älven skulle ringlat honom åt fel håll här, för långt åt öster. Älvens småvattenljud mot stenarna tystnar. Det är tungt att gå över myren, sjunka ner och tvinga upp är en annan rytm än gå längs strand och hoppa mellan stenar. En långsammare, mer målmedveten gång. Det suger och tjippar, klafsar till ibland och då stiger en tung bruntjock lukt ur sörjan. Han trivs 9

med motståndet i låren. Myren får man kämpa med.

Myrens vatten vill dra neråt.

Tankarna på hur det har gått för far driver honom framåt. Israel har varit borta länge. Gjort militärtjänst, exercis, givit akt och skjutit med gevär, marscherat, tigit och lytt furirens skrik över grusplanen i Luleå.

Stampat dammiga steg i takt. En del av sovsalens många unga män från byarna runt ikring kunde han prata med, andra talade bara svenska. Som befälen.

Men ett kommando kan man alltid lära sig förstå.

Man behöver inte tala med dem, kommandot kräver bara kroppens svar, inte språkets.

Israel Raattamaa behöver hem nu, norrut. Många mils vandring från staden i söder. Fyrtio, kanske femtio, uppåt, norrut, hemåt. Svalor, som inte heller vill vila på hemväg söderifrån, far blixtsnabbt genom luften. Hjortronen är inte mogna än. Han böjer sig ner och nyper i en hjortronblomma som börjat knyta sig. Han känner hur det suger till av längtan efter myrguldet, jänkkään kultta. Det vattnas i hans mun när han tänker på blandningen av syrlig kraft och sötma. Det är mycket kart i alla fall, om det inte blir för torrt och kallt blir det mycket hjortron om några veckor. De kan plocka då, han och hans yngre syster Matilda.

Undrar om far hängde något renkött på tork i våras ? Han måste hem ! Sätta rovor, potatis, ta in hö och hämta löv till kon, och myrhö från Pingisjärvi.

Far behöver hjälpen.

10

Fot efter fot mot marken, som en glädje i dem, snart är han hemma i Saivomuotka igen. Han slår undan en envis mygga. När han gått över Kelojoki och den sista lill-myren innan Saivo och ser pörtet, parstugan, lågt och grått, som de andra pörtena i byn, saktar Israel på stegen, vet att bakom de små fönstren finns kök och kammare. De bor till höger innanför dör­ ren, han, far och mor och syskonen. Till vänster bor Israels äldre bror, Josua, och hans familj. De låga gråa väggarna och utanför på bänken far, Johan-Erik, och farfar, Juhani. Där sitter de.

Israel går lugnare, tills de ser honom. Och så, far­ fars blåa blick som säger att så gott är livet ! Han som har så många predikoord som får människor att vilja älska och arbeta hårt och att leva ännu lite till och mer. Undrar om han rest och talat mycket under vintern, och våren ?

Far sitter bredvid, böjd, blicken sänkt, som äldre än farfar. »Voi Issa ! Israel ! Tervetullua !« »Terve !« Skakar hand. Hemma, får dunkar i ryggen.

1895 Och i samma sommars myggsvirr, men i ett annat pörtes värme, kräver ett barn sin plats, skär ett barns skrik genom en mors trötta huvud, skär ännu ett hål i huvudet, ännu en läcka där kraften kan rinna ut över en slåtteräng framför ett pörte, ner i en tjärn i Ruodosniemi. Där, ännu några mil norrut, börjar Marianas väg mot Saivomuotka, platsen som ska bli hennes, som hon ska dela med Israel. Men det vet hon inte än, vet inget annat än hungern och moderns tröst och trötthet.

Flickan måste ha mat och Inga lyfter det skrikande barnet ur komsion som hänger från taket, flickebar­ nets lemmar är tätt lindade, älskade lilla Mariana, Maija. Hon viskar: »Marjanna, Maija-minuun, pikku-Maija.« En lill-unge till att klara, men ungen är märkvär­ digt stark och Jakob och Eugenia börjar bli större så det ska nog gå. Och än så länge har hon ju mjölken åt henne. Hon och Erik har det bra nog också, han är snäll, barnens far, arbetsstark.

Inga vyssar och vaggar, sjunger tyst och mjölken rinner till i brösten, spänner, vill barnets mättnad, tårar och mjölk. Alla vårvinterns nätter har ungen skrikit, genom snöstorm och smältvatten, ända in 12

i sommarens midnattssolsljus. Vill vara mor, en sån som tröstar, men hittar inte riktigt styrka nog för att orka. Försöker ändå. Mjölken rinner och hon matar flickan medan hon tittar ut genom det lilla fönstret, ut över ängen där solen skiner sitt varma nattljus.

Myggen svirrar, annars är det tyst nu.

De små ögonen. Den sugande munnen. Mörk­ ögonen punkter i tillvaron, två punkter som öppnar sig när skriket slutar. Flickan som tittar på henne. De små ögonen motar bort oron en stund, åtminstone en stund, och det är ju alldeles tyst nu i stugan. Man och storbarn sover, bara Maija och Inga vakna av hungern.

Barnet och modern och rännilen av mjölk nerför barnets kind. Viskar. Sjunger så gott som ljudlöst: »Nuku – nåkkat – nuku – nåkkat – nuku nuku nurmilintu …« Sov nu. Barnets mätta sömn när gråten äntligen är slut. Inga tar Maija bredvid sig i bädden och somnar själv också i barnvärmen. Ännu bär inte benen, ännu har inte arbetet börjat, ännu en tid är Maija ett några månader gammalt lindebarn i mors famn där i den gråa stugan i Ruo­ dosniemi. Ett barn som ska växa upp, växa ikapp med den vuxne, växa ihop och också förbi.

Och i Saivomuotka har Israel knappt tagit itu med sysslorna förrän sommaren nästan är slut. Frosten biter några tidiga morgnar. Det är redan gult på en 13

del ställen i björken vid knuten innan Israel tar med far till Jupukka. Det är snart höst om de inte skyndar sig. De samlar löven från småbjörk runt Jupukkajärvi innan de torkar och börjar gulna, tappar sin näring.

Till korna. En annan dag ska de ta båten och ro till Koijusaari också och ta björklöven där. Löv i korgar.

Ut på myren och skär myrhöet med skäran, lugna tag, skynda, men dagen är ännu lång. Knyter det tunna doftande höet i knippen. Drar djupa andetag. Samlar i småkärror. Kvinnogöra egentligen. Barngöra. De repar och samlar, och grenarna river i deras nävar. När det blir ännu något kallare på nätterna ska de fiska. »Isä ?« »No ?« »I Luleå. I rekryten … Sa de … Jag putsade skor i korridoren och hörde befälen prata om mannarna, i kontoret. Om mig sa de att, Raattamaa … arbetsam, snabb att fatta, dricker inte … och mer som jag inte förstod …« »Nå det är bra. No se oon hyvä.« Och Israel behöver inte titta på far utan sträcker ryg­ gen där mitt i fars bekräftelse, vill ha den, tar emot den, och även om man inte ska skryta finns den i det gemensamma arbetet, och far och Israel fyller ännu en korg med löv.

1896 I höbärgningen är det mesta redan gjort men Israel och Matilda tar reda på det sista. Israel har fiskat hela natten och är trött, men får vila sedan.

De tar det som är kvar mellan björkarna nere mot älven nu.

Israel ser farfar Juhani en bit bort, på älvängen vid Mammalas. Han som är gammal och ändå reser, predikar och skriver brev och fiskar och sköter sin gård. Rak i gammelryggen, ännu stark slår han höet, rätar på ryggen, höjer en hand till hälsning åt Israel som höjer handen tillbaka. Solen bränner i nacken.

Farfar har fått den här saivomarken som krono­ mark för snart femtio år sedan, röjt och öppnat mark för en by när han var ung tillsammans med Anund Mämmi. Ängarna på andra sidan älven hade blivit ryss­ mark. Konfiskerades av ryssen när Sverige förlorade Finland och kronan protesterade inte trots att det innebar att Sveriges gräns flyttades västerut. De blev för många då i Kuttainen, så många syskon att dela med när ängarna blev färre och Juhani hade blivit den som fick lämna, söka och öppna nytt land.

Det blev han som fick skriva till kungs och fick kro­ nomark att bruka, svedjebränna och hugga, kunde 15

bygga ett pörte och betala kronoskatt för det, sälja kött, skinn och virke för att få pengar till skatten.

Farfar vinkar till sig Israel eftersom Karolina, hans hustru, kommit med en kaffekorg och vill bjuda. Israel lägger ifrån sig lien, går över slåtterängen, hoppar över diket. Stöveln halkar till i dikeskanten och han tar några snabba steg upp. Han går längs diket för att inte trampa i det hö som ännu inte är slaget och sätter sig ner hos farfar som häller upp kaffe och lägger fram ett bröd. En solglimt blänker till i det svarta kaffet. »Nå vi arbetar här nu. Men du vet hur det börja­ de ?« Och så kommer berättelsen som Israel känner så väl, den som han hört berättas om och om igen. Som en predikan är den, lång och långsam, orden vägda. »Vi byggde varsitt hus med lagård och hölada.

Olof Anund Mämmi byggde Anundis på höjden vid älven, där borta där strandbacken är brantast, och jag byggde mitt hus på ängen där, där marken ligger slät mellan älven och sjön. Juholas kallade vi ju huset, värmen samlades där när den kom, men också frosten när den kom var hård. Ja, så är det ju än förstås …« Han är tyst en liten stund och fortsätter sedan: »Midsommarafton var det, 1848, nästan femtio år sedan, då flyttade vi in med familjerna, jag och Anun­ di. Anundis båt var snabbare, så deras barn sprang redan på tunet framför huset och kaffet kokade i Anundis kök när jag drog upp båten på strand­kanten 16

och vi drack kaffe och så och där började byn. Det var jag och Eva och våra ungar och Anundi och hans fru och ungar. Det var vi som började bygga Saivo­ muotka. Det kom ju flera sedan, andra år. Vi hade satt potatis redan på våren och lite korn som vi försökte få upp. Varsin stuga hade vi byggt. Mjölkkorna skulle kvinnorna hämta senare genom skogen och slåtter­ ängar måste vi öppna ett annat år. Den första vintern här var svår. Men vi var starka då. Och ungarna fick stanna inomhus.« Israel lyssnar, petar bort skräp från byxan. När farfar börjar prata är det inte så mycket att göra. Man får lyssna och vänta tills han är klar. Israel minns hur farfar Juhani en gång berättat att de sagt till varandra då, den sommaren, att: »I år får vi ta det som finns och repa allt löv vi hittar så korna klarar vintern.« Det är det han känner att han har i ryggen när han arbetar, alltid arbetar, i snö och i midnattssol med gård, skog, renar och myrängar. När han drar fisk ur älven och sjön. Han har den berättelsen i ryggen, den röjda marken, brev till kungs om kronomark, lappmarksskatt, ett kök och en kammare, en liten by, hårt arbete, en karg älvdal, svält och gudstro.

Och så många fötter som smugit mot sjön, satt sig i strandkanten, så många händer som lämpat hopp och längtan och böner i Saivos vatten redan långt innan byn börjat växa, kanske främst då. Det har han också i ryggen. Nu är det hus, potatis, fiske och kor, 17

men Israel sitter där själv ibland i skymningen, låter tanken vila på vattenytan. Farfar Juhani muttrar om hednatro, men nog går han dit själv också ibland. »Fem flickor och två pojkar fick vi, jag och Eva, min första fru«, farfar Juhani fortsätter.

Israel hör inte riktigt på längre, en av pojkarna farfar talar om är Israels far. Israel undrar var far är, vad han gör, medan farfar fortsätter. »Vi levde där i Juholas, som jag byggde först – ja, Raattamaa-pörtet. Sedan byggde jag pörte åt ena sonen, Petter och andra sonen Johan-Erik fick bo kvar hemma. Men så skulle ju Petter flytta, plötsligt skulle han till Amerika, bättre utkomster där och ville predika där för dem som utvandrat, så inte tornio­ laaksolaiset skulle bli utan gudsordet och förlåtelsen.

Jaja, det var då jag lämnade pörtet åt Johan-Erik och själv flyttade in i Mammala-gården efter Petter.

Ja, Mammala hette den ju inte först utan sedan, när Karolina kom, efter att Eva dog. Ja. Karolina som inga barn fick.« Det blir tyst en stund. Israel tittar upp och farfar fortsätter, tystare nu. »Men så sa jag, att ’Nå ! Om ni kallar henne mam­ ma så får ni rovor’ och rovorna var söta och snart var hon allas mamma och gården var Mammalas.« Israel tittar på farfars grå skägg, på de tunnslitna arbetsbyxorna som stramar över knäna under de gro­ va nävarna. Det har fastnat jord i huden på fingrarna.

Och så, nästan precis så, men med vargpälsen på om 18

vintern har Juhani Raattamaa också gått, eller rest med ren och akkja, runt i hela Tornedalen, och haft skola med barnen, räknat och läst med dem, och talat om Guds kärlek i predikningar till de vuxna, skrivit brev, till mäktiga män till och med, medan åren gått och byn och myrhöet vuxit. Och allt det och mer har Israel i ryggen när han slår med lien, arbetar.

Snart är kaffet urdrucket och Israel går tillbaka mot slåtterängen och det sista som är kvar. Han tittar mot Raattamaa-pörtet, far sitter på bänken utanför. Från älvstranden, där han tar upp lien och skärper den med brynet lite extra, trots att den är nyslipad, kan han se hela byn. Han börjar slå med jämna tag. Smärtan sjunger till genom armen upp i ryggen när han slår i en sten. Han tappar rytmen en stund, men hittar den snart igen.

1903 På fjället finns det bäckar som rinner fort där fiskarna hoppar i virvelstänken och det finns sjö­ ar som ligger stilla och svarta och där fiskarna sim­ mar djupt under ytan. Maija är 8 år nu, stor, och ska följa Erik-far till fjället och fiska. Hon har frågat och hon har tittat bedjande. Mor är sjuk och Maija och Eugenia hjälper mor och kokar renköttet i grytan över elden då mor inte orkar. Maija tar in ved om inte far hinner och hon och Eugenia mjölkar både geten och kon. Hon sopar och hon bäddar upp sofforna på kvällen och på morgonen. Bröd har hon inte lärt sig att baka än, men ibland orkar ju mor baka. Och i går sa far: »Du får följa till fisket. Jag har bett Saris flicka komma och hjälpa mor under tiden.« Det är Maija, och inte Jakob som ska få följa. Nu har far och hon en get med sig. Maija leder geten i ett rep genom björkskogen och hon får dra så hårt när den vill stanna och äta av löven på de små knotiga träden. Hon lockar och drar och den skuttar till. »Kom nu, geta-get.« När de är en bit ovanför trädgränsen, där det är torrt på marken och lite mindre mygg, tänder de en eld och dricker kaffe på varsin sida om elden. Maija 20

får rök i ögonen och flyttar sig nära far. De drick­ er tyst och gnager på brödet med en skiva torrkött på. Det torkade renköttet är salt, segt och ljuvt mot munnen. När de ätit och vilat lämnar far henne där vid elden och går själv ännu längre bort. Han har sina fiskedon i en liten ryggsäck på ryggen. Hon ska plocka hjortronen som finns där och ha kaffe klart när han kommer tillbaka tidigt på morgonen och då ska de steka av köttet och äta och vila innan de går tillbaka hem med fisk och hjortron.

Maija sitter på sitt renskinn bredvid elden och ser fars rygg bli mindre och mindre uppe på berget.

Geten tuggar och tuggar på det den hittar, och hon skrattar mot geten. Lägger armarna om halsen på den och den stångar lätt mot henne.

Julinattssolen lyser över get och fjäll och flicka. Ännu några nätter ska den lysa. Maija fyller korgen med sommarens första mogna hjortron. Den gula lukten gör henne yr, och hon stoppar de största, gulaste i munnen och låter dem smälta där. Saftiga, sötsyrliga. Kärnorna blir kvar på tungan, knastrar gott mellan tänderna. Hon lägger en duk över bären och ställer korgen i skuggan.

Maija binder getrepet om sin arm så hon inte ska tappa taget när hon somnar. Hon lägger sig ner på renskinnet, drar sjalen över sig. Geten lägger sig i lingonriset bredvid henne. Den sura lukten från geten blandas med dofterna från riset och den torra mar­ ken, krypbjörken som med sina små krokiga grenar 21

och små små blad är som en trasslig matta, och hon hör hur bäcken mumlar med stenarna.

Hjärtat dunkar hårt och svettigt, och handen är blöt när hon fumlar efter repet som rycker i armen och väcker henne. Geten står orolig och darrar, den bör­ jar skrika och Maija tänker varg, att hon måste vara lugn. Hon drar den stretande bräkande geten till sig.

Den sparkar. Maija pratar och pratar med den, säger lugnord efter lugnord och börjar sjunga. »Niin Jeesu rakastaan …« Hon håller geten nära så den ska tystna.

Maija är trött och vill lägga sig, men geten stretar emot. Hon tvingar ner geten på marken och lägger sig på den. En flickkropp som betvingar en sträv och raggig getrygg till vila en hel vargrädd natt. Maija hör getens hjärta slå och hon somnar om till rytmen.

När morgonen kommer mjölkar hon den och när far kommer häller hon getmjölk i kaffet och bäckvattnet rinner bredvid henne och sköljer ur den tomma kaffepannan och innan de går igen sover far en stund och nattens skrämmande ljus och getens rop är bakom.