9789100177867

”Inte så farligt”

”Inte så

farligt” 30 berättelser om våldtäkt och övergrepp R E D I G E R A D AV:

Roxane Gay Ö V E R S ÄT T N I N G:

Manne Svensson ALBERT BONNIERS FÖRL AG

Av Roxane Gay har tidigare utgivits: Bad feminist 2015 I vilt tillstånd 2016 Hunger 2018

Citatet på s. 128 är hämtat ur Den som stannar, den som går av Elena Ferrante i översättning av Johanna Hedenberg (Norstedts, 2016).

Utdraget ur ”Photograph from September 11” från Monologue of a Dog: New Poems av Wisława Szymborska, översatt från polskan av Stanisław Barańczak and Clare Cavanagh. Copyright © 2002 Wisława Szymborska. Engelska översättningens copyright © 2006. Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company. Publicerat med benäget tillstånd av Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company. ”För de ensamma” av Lisa Mecham publicerades första gången i Big Truths. ”Åskådare” av Brandon Taylor publicerades ursprungligen i Catapult. ”Tvätta bort fläcken” av Gabrielle Union förekom först i Los Angeles Times.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017786-7 © Roxane Gay 2018 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: Not That Bad Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook EU, 2019

Till alla dem som fått bestående men av våldtäktskulturen, men som trots allt har överlevt

Innehåll Inledning

Roxane Gay

11

Fragment

Aubrey Hirsch

14

Slakthusön

Jill Christman

24

Vinnar-milfen i Brooklyn

Lynn Melnick

49

& sanningen är att jag inte har någon historia

Claire Schwartz

38

Åskådare: min familj, Brandon Taylor min våldtäktsman och sorg på n ­ ätet

57

Solen

Emma Smith-Stevens

Sextiotre dagar

AJ McKenna

64

För de ensamma

Lisa Mecham

81

Vad jag sa till mig själv

Vanessa Mártir

88

Dödläge

Ally Sheedy

93

Så här får vi lära oss att vara flickor

xTx

100

Floccinaucinihilipili- So Mayer fikation

72

111

Livsförstöraren

Nora Salem

122

Alla arga kvinnor

Lyz Lenz

132

Fina flickor

Amy Jo Burns

142

Yttersta motstånd: Lagen och queer­ kvinnan eller Hur jag satt i ett klassrum och hörde mina manliga klasskamrater diskutera hur våld och samtycke bör definieras

V. L. Sleek

150

Kroppar mot gränser Michelle Chen

159

Tvätta bort fläcken

Gabrielle Union

170

Det vi inte sa

Liz Rosema

173

Jag sa ja

Anthony Frame

178

Att veta bättre

Samhita Mukhopadhyay

190

Inte så högt: Tysta möten med våldtäktskulturen

Miriam Zoila Pérez

195

Varför jag slutade

Zoë Medeiros

201

Bildskönt

Sharisse Tracey

209

Att ta sig upp

Stacey May Fowles

225

Som våldtäktskulturen bäddar, får vi ligga: Direktrapport från slagfältet för en kvinnas uppväxt i USA

Elisabeth Fairfield S­ tokes 238

Osynliga ljusvågor

Meredith Talusan

Att komma hem

Nicole Boyce

Varför jag inte sa nej

Elissa Bassist

Medverkande Tack

247 252

264 278 285

Inledning När jag var tolv år utsattes jag för en gruppvåldtäkt i skogen bakom kvarteret där jag bodde. Jag blev våldtagen av ett gäng unga killar med onda mäns farliga avsikter. Det var en ohygglig upplevelse och den förändrade mitt liv. Innan det hände hade jag varit naiv och levt i en skyddad tillvaro. Jag hade trott att människor var goda av naturen och att de saktmodiga skulle besitta jorden. Jag var samvetsgrann och gudfruktig. Men sedan tappade jag tron. Jag gick sönder. Förändrades. Och vem jag skulle ha blivit om jag inte hade varit den där flickan i skogen kommer jag aldrig att få veta.

När jag blev äldre träffade jag oändligt många kvinnor som fått stå ut med alla tänkbara former av våld, trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkter. Jag hörde deras smärtsamma historier och började tänka: Det jag var med om var illa, men inte så illa. De flesta av mina ärr har bleknat. Jag har lärt mig leva med mitt trauma. De där killarna dödade flickan som jag var då, men de dödade inte hela mig. De höll inte en pistol mot mitt huvud eller en kniv mot min strupe medan de hotade mig till livet. Jag överlevde. Jag lärde mig att vara tacksam för att jag hade överlevt, även om det inte kändes som så mycket att vara tacksam för.

Kanske var det för att trösta mig själv som jag intalade mig att det jag gått igenom ”inte var så farligt”. När jag tillät mig tro att en gruppvåldtäkt inte var ”så farligt” kunde jag bryta ner mitt trauma till någonting mer hanterbart, till något som jag kunde bära med mig istället för att krossas under dess tyngd.

Men att förminska upplevelsen gjorde i det långa loppet mycket mer skada än nytta. Jag skapade en orimlig måttstock för vad som var acceptabelt beteende mot mig i kärleks- och vänskapsrelationer och i slumpmässiga möten med främlingar. Om jag över huvud taget hade en ribba för hur jag förtjänade att bli behandlad, så hade jag satt den så lågt att den var begravd långt ner i jorden.

11

Om det inte var så farligt att bli utsatt för gruppvåldtäkt så var det ju inte alls särskilt farligt att bli knuffad eller att någon tog ett så hårt grepp om min arm att jag fick fem blåmärken efter fingrarna eller att man visslade åt mig för att jag hade stora bröst eller att någon körde ner handen i trosorna eller att jag fick höra att jag skulle vara tacksam för att någon uppvaktade mig för jag dög egentligen inte och så vidare och så vidare. Allt var fruktansvärt men inget var så farligt. Listan över de olika sätt jag tillät mig att bli illa behandlad på växte till något jag inte längre kunde bära inom mig. Det gick bara inte.

Min föreställning om att det inte var så farligt gjorde att jag blev otroligt kritisk mot mig själv för att jag inte ”kom över det” tillräckligt snabbt, för åren gick och jag fortsatte bära på så stora sår och på så många minnen. Det fick mig att blunda för dåliga upplevelser som inte var lika hemska som de värsta historierna jag hört. Under många år byggde jag upp extremt orealistiska förväntningar på vilken sorts erfarenheter som var värda att plågas av och till slut blev väldigt få kvar. Min empati trubbades av.

Jag vet inte när detta förändrades, när jag började inse att alla erfarenheter människor har av sexuellt våld faktiskt är så farligt.

Det kom inte som någon grandios uppenbarelse. Till slut hade jag försonats tillräckligt med mitt förflutna för att inse att det jag genomlidit var just så farligt, att varje sådan erfarenhet är så farlig.

Till slut träffade jag tillräckligt många människor, mest kvinnor, som också trodde att de fasansfulla saker de genomlidit inte var så farliga, fast de i själva verket helt uppenbart var så farliga. Jag såg hur avtrubbad empati såg ut hos människor som hade all rätt att bära sina sår öppet och jag avskydde vad jag såg.

När jag kom på idén till den här antologin var tanken först att sammanställa olika essäer om våldtäktskultur – några reportage, några personliga berättelser, texter som berör idén om en våldtäktskultur, om vad det innebär att leva i en värld där uttrycket ”våldtäktskultur” existerar. Jag var intresserad av samtalet kring våldtäktskultur; för det är ett uttryck som ofta används men vars 12

egentliga innebörd människor sällan sätter sig in i. Hur är det att leva i en kultur där det ofta verkar som om det bara är en tidsfråga innan en kvinna drabbas av någon form av sexuellt våld? Hur är det för män att navigera i våldtäktskulturen, vare sig de är likgiltiga för den, arbetar för att stoppa den eller bidrar till den i stort eller smått?

Antologin blev någonting helt annat än det jag från början hade föreställt mig. När jag började få in förslag häpnade jag över hur omfattande författarnas vittnesmål var. Det kom in hundratals histo­rier från människor över hela könsspektrumet som gav uttryck för hur de på ett eller annat sätt lidit av sexuellt våld, eller hur de har påverkats av nära relationer med människor som upplevt sexuellt våld. Jag insåg att min ursprungliga avsikt med den här antologin måste ge vika för det som boken så uppenbart behövde vara – en plats för människor att ge röst åt sina upplevelser, en plats för människor att berätta hur illa allt detta är, en plats för människor att identifiera på vilka sätt de blivit märkta av våldtäktskulturen.

När detta skrivs är det något, hoppas jag, i denna trasiga kultur som är på väg att förändras. Fler och fler börjar förstå hur illa det verkligen är. Harvey Weinstein har fallit i onåd och pekats ut av ett antal kvinnor som våldtäktsman. Hans brott har avslöjats. Hans offer har i alla fall i viss utsträckning fått upprättelse. Kvinnor och män kliver fram och namnger män som gjort sig skyldiga till sexuella trakasserier och ännu värre handlingar i förlagsvärlden, inom journalistiken och i it-branschen. Kvinnor och män berättar att ”det är så här illa det verkligen är”. För en gångs skull får de sexuella våldsförövarna stå sitt kast. Inflytelserika män mister sina jobb och sin tillgång till sammanhang där de kan utnyttja maktlösa personer.

Det här är ett tillfälle som förhoppningsvis kommer att bli en rörelse. Och de här essäerna kommer förhoppningsvis att bidra till denna rörelse på ett meningsfullt vis. Rösterna som höjs här är viktiga röster som kräver att få höras.

13

Fragment Aubrey Hirsch ”Du borde inte vifta med dem så där”, säger han.

Du sitter i studentmatsalen med din vän James. Du har just klämt ut ett rostfärgat p-piller ur sitt blå gummihölje. ”Det gjorde jag inte”, säger du. ”Jag tog ett bara.” ”Du borde ta dem i ditt rum”, säger han.”När du är ensam. Privat.” ”Jag måste ta dem med mat”, säger du, ”annars får jag ont i magen.” Så har det varit sedan du var femton och började ta dem.

Det var flera år innan du började ha sex, och nu när du har sex är du fortfarande så rädd för att bli gravid att du inte låter någon man komma inne i dig om ni inte har gift er.

Du tar dem för att din mens är ett skräckinjagande odjur. Hormonerna galopperar genom dina ådror. Du vaknar mitt i natten och vrider dig – magen drar ihop sig, tarmarna vänds ut och in.

Pillren hjälper. Men du gillar inte att ta dem varje dag. Bara lukten av den blå gummibehållaren får dig att må lite illa när du plikttroget plockar upp dem ur handväskan samma tid varje eftermiddag för att söva odjuret inom dig. ”Du borde ändå inte låta alla se det”, säger han. ”Tänk om någon kille ser att du tar dem och tror att han kan utnyttja dig utan konsekvenser.”

Du lägger pillret långt bak på tungan och stoppar tillbaka asken i väskan. James ser på dig medan du för vattenglaset till läpparna.

Du sväljer. Hårt.

Om våldtäktskulturen hade en flagga skulle det vara en sådan där T-shirt som det står ”Boob inspector” på.

14

Om våldtäktskulturen hade sin egen mat skulle det vara all den där skiten du måste svälja.

Om våldtäktskulturen hade en stadskärna skulle den lukta som Axe sprejdeodorant och parfymen de sprutar på tamponger för att få din vagina att lukta tvättmedel.

Om våldtäktskulturen hade ett officiellt språk skulle det vara grabbiga skämt och obehagliga burkskratt. Våldtäktskulturen talar alla språk.

Om våldtäktskulturen hade en nationalsport skulle det vara … tja … definitivt någonting med bollar.

Du dricker för mycket på festen, för du går på college och du dricker alltid för mycket. Festen är olidligt förutsägbar med ölpingis och musik med fet bas i bakgrunden. Alla dricker skummig öl ur röda plastmuggar. Du tror att det rent av kan finnas en UV-lampa där någonstans.

Daniel vet att du inte dricker öl, så han har tagit med en flaska billig vodka till dig som du dricker utblandad med ännu billigare apelsinjuice.

Du fladdrar runt ett tag, pratar med en liten grupp, sedan en annan. En kille i köket – en basebollspelare – tar fram kuken för att visa alla hur stor den är. Den är faktiskt väldigt stor.

Det sista du minns är att du ligger ner på soffan. Jag ska bara blunda lite, tänker du, bara en minut.

När du vaknar ligger du i en säng i ett sovrum på övervåningen som du aldrig har sett förut. Daniel ligger bredvid dig i sängen.

Du har dina kläder på dig, men inte skorna. ”Hallå”, säger du och trycker händerna mot tinningarna. Om du trycker tillräckligt hårt kanske det slutar bulta. ”Du somnade”, säger han innan du ens har frågat. ”Jag bar upp dig hit.” ”Bar du upp mig?” säger du. ”Ja. Jag ville inte lämna dig där nere med alla snubbar, avsvimmad på soffan som något slags bete.”

15

”Tog du av mig skorna?” ”Ja. Så att du skulle kunna sova.”

Du är torr i munnen. Allt är suddigt. Du gnuggar dig i ögonen och tar ett djupt andetag för att du ska kunna tacka Daniel när han säger: ”Jag tog ut dina linser också.”

Du vet inte vart din tacksamhet tog vägen, men plötsligt är den borta.

De här historierna är inte värda att berätta. Det finns ingen dramaturgisk struktur i dem, ingen dramatisk klimax. Ingenting står på spel egentligen. Du föreställer dig hur lyssnaren lutar sig fram: ”Och vad hände sen?” Och du måste svara: ”Ingenting. Det var allt.” ”Jaha”, säger hon, med munnen i ett rakt streck.

Det här är små fragment av saker som har hänt, eller saker du tänker på. De är inte så spännande, det vet du. Det finns ingen riktig fara. Det finns ingen avslutning.

Men de etsar sig ändå fast. Du tänker på dem även efter att de är över, ibland länge. Ibland väldigt länge. Det är därför du vet att de är viktiga på något sätt. Det är därför du kan erinra dig hur det luktade på den där festen, till och med många år efter att lukten av farfars rakvatten har bleknat ur minnet.

När du så småningom börjar hålla skrivarkurser sitter du där med berättelser om våldtäktshistorier.

Den första berättelsen är en historia om en uppsåtlig våldtäkt.

En student lämnar in den som skönlitterär uppgift på din skrivarkurs. I berättelsen stöter huvudpersonen på sin småväxta brunett till engelsklärare ensam i en kyrka. Han tar fram en pistol med 24 karats guldplätering och kolv i pärlemor, håller den mot hennes huvud och våldtar henne mot baksidan av en kyrkbänk. När han är klar kör han iväg i en cabriolet och lämnar en påse med kontanter på polisstationen för att undvika att bli gripen.

Den småväxta brunetten till engelsklärare är du. Du är tjugotvå, bara ett par år äldre än den där studenten som nu sitter på ditt kontor 16

med en keps neddragen över ögonen. Du är för timid för att ställa honom till svars för den där hotfulla, kvinnofientliga skiten. Tänk om du har fel. Tänk om han klagar för din chef. Tänk om han ger dig dåligt omdöme i lärarutvärderingen. Istället kritiserar du berättelsen, vilket inte är svårt – historien är fruktansvärt dålig.”Huvudpersonen går inte att känna sympati för och slutet är skrattretande.” Du berättar det för studenten medan han sitter intill dig och hånler. ”Och se här”, säger du, ”olika tempus på verben, och här: en satsradning.”

I den andra våldtäktshistorien träffar huvudpersonen en tjej på en fest. Hon är snygg, full och sluddrar otydligt med glasartad blick. När hon inte kan stå på benen längre blir hon utburen till stranden av huvudpersonen, som inte har druckit något alls. Han tar av henne kläderna och har sex med henne medan hon ger ifrån sig tysta, stönande ljud. Sedan klär han på henne igen och ligger bredvid henne i sanden. ”Tonen är lite förvirrande”, säger du till studenten när han kommer till dig för att diskutera texten. ”Den verkar nästan romantisk. Är det meningen att vi ska känna sympati för den här personen även medan han våldtar henne?”

Studenten ser förskräckt ut, överraskad. ”Han våldtar henne inte. De har sex.”

Du pekar på alla bevis för att han faktiskt våldtar henne. Hon är helt klart väldigt full. Hon kan inte ens stå på benen. Hon gör ingenting för att medverka, ligger bara där medan det händer.

Studenten avbryter dig. ”Det här är liksom baserat på när jag träffade min tjej för första gången.”

Det hade inte slagit dig att studenten kanske själv inte insåg att han skrev en historia om en våldtäkt. ”Det enda jag kan säga”, säger du, ”är att många kommer att tolka det här som en våldtäkt.” ”Men det är det inte”, säger han vekt, som om det är sig själv han försöker övertyga snarare än dig. ”Det var det inte.”

Den tredje berättelsen dyker upp på en kurs i hur man skriver sanna historier. Berättaren blir väldigt full på en fest. Hon kysser 17

en kille och en annan kille kysser henne. Hon sliter sig loss och stöter på en bekant som hon knappt känner igen i dimman av billig öl. Han är aggressiv, stoppar in sin penis i henne medan hon försöker stamma fram: ”Vänta, vänta.”

Du inleder seminariet med att be dina studenter göra en kort sammanfattning av berättelsen. Någon föreslår: ”Det är en historia om en tjej som går på fest och blir packad och strular med en massa killar.”

Intressant. ”Är det någon som har något att tillägga eller som tolkar den på något annat sätt?” Studenterna skakar på huvudet. ”Okej”, säger du, ”jag tycker att det är strul i det första fallet, i det andra möjligen ett missförstånd, men den sista delen tolkade jag ganska rakt av som ett övergrepp.”

Samtliga studenter tittar ner och läser om sista delen. Några av dem lägger huvudet på sned, som för att säga: Hm. Ordet våldtäkt nämns inte i texten, men det står ”fel”. Det står ”packad” och ”illamående” och ”yr” och ”spy”. Det står ”ignorera”. Hur är det möjligt att de har missat det? Hur är det möjligt att de först nu får lära sig vad samtycke är?

Textens författare är enligt seminariereglerna förbjuden att säga något, men du tittar på henne medan hon tyst för anteckningar.

Visste hon? undrar du. Vet hon nu?

Du lägger märke till spänningen mellan ”jag är en kropp” och ”jag har en kropp”, men du kan inte lösa upp den. ”Har” innebär att kroppen enbart är en ägodel, att den kan gå förlorad eller kastas bort. Att du kan klara dig utan den. Det innebär möjligen att någon annan kan ta din kropp och att den då inte skulle vara din.

Att den skulle tillhöra någon annan.

Det känns inte riktigt rätt.

Men ”är” verkar inte heller rätt. Att ”vara” en kropp antyder att du enbart är en kropp. Du är kött och lite blod. Du är hårda ben och tänjbart brosk. Du är ett nät av ådror och hud. Men är det verkligen allt?

18

Du står framför garderobens helkroppsspegel och inventerar.

Där är knäna, du har två stycken. Två armbågar. En haka. En överkropp med bröst som är tunga av mjölk. Fötter. Händer. Knogar.

Två örsnibbar. Tio tånaglar. Flera blåmärken stora som enkronor.

Tusen och åter tusen hårstrån.

Det finns saker som du inte ser, men som du vet finns där.

Två lungor. En lever. Kotorna staplade som muggar på varandra i ryggraden. Hjärtat som du såg en gång i en ultraljudsmaskin.

Livmodern som du har sett fyra gånger, men aldrig när den var tom. Nerver. Kulleder. Din hjärnas intrikata veckningar.

Listan är lång, men samtidigt inte så lång. Nu när du tittar på den tänker du: Är du inte mer än det där?

Ibland talar folk om för dig att du haft tur som har söner så att de inte behöver ta itu med all den där skiten.

Det stämmer att dina barn – eftersom de är pojkar bägge två – kommer att ha en privilegierad ställning, men tanken att de inte ”behöver ta itu med” våldtäktskulturen får dig att rysa. Du vill verkligen att de ska ”ta itu med” våldtäktskulturen på samma sätt som man ”tar itu med” problem med kackerlackor.

Ibland funderar du på vad du ska säga till dem och förvånas över att du inte kommer på något. Det är orden som tryter, inte tankarna. Tankarna finns där.

Du kanske inte vet exakt vad du ska säga, men det är detta du vill att de ska veta: Det är inte okej att slå en tjej du gillar. Och det är inte okej att slå en tjej du älskar.

Världen omkring er talar om för kvinnor att de alltid ska nicka artigt oavsett vad de känner inombords. Acceptera aldrig en artig nick som svar. Vänta tills hon skriker ut det: ”Ja!” Inte alla får ha sex när de vill. Inte alla får kärlek när de vill. Det gäller både män och kvinnor. En relation är inte en belöning för att man har varit en hygglig kille, hur det än framställs i filmerna.

Preventivmedel är ditt ansvar också.

19

Säg aldrig något nedsättande till en kvinna som du inte skulle säga till en man. Säg ”tönt”, ”skithög” eller ”as”. Säg inte ”bitch”, ”hora” eller ”slampa”. Säger du ”as” kritiserar du hennes sätt att parkera bilen. Säger du ”bitch” kritiserar du hennes kön.

Här kommer några uttryck som ni behöver känna till. Öva på dem framför spegeln tills de dyker upp lika automatiskt som sångerna ni kan utantill: ”Vill du?””Det där var inte kul, hörrudu.” ”Känns det här bra?” ”Jag gillar dig, men jag tror att vi är lite fulla båda två. Här har du mitt nummer. Vi kan träffas en annan gång.”

Som från ingenstans kommer ett sms från din kusin där det står: ”Jag blev just våldtagen på banken.” ”Åh herregud”, svarar du. ”Hur mår du?” Din hjärna rusar. Du försöker räkna ut vilket sjukhus hon är på, hur sannolikt det är att hon kommer gå till polisen, varför det är dig hon vänder sig till och hur du över huvud taget skulle kunna bidra till att göra detta mindre förkrossande.

Du ser de blinkande punkterna på telefonen som visar att hon håller på att skriva ett svar. Sedan blir de till ord som du försöker fokusera på: ”Okej. Jag hade satt in en check på fel konto, så jag övertrasserade mitt kort. Jag fick typ 175 dollar i straffavgift.”

Du väntar på punkterna men de dyker inte upp på skärmen.

Efter en stund inser du att det var hela historien. Med ”jag blev våldtagen” menade hon ”banken tog ut en avgift för att jag övertrasserade mitt konto”.

Du stirrar på tangentbordet en liten stund, med dess bokstäver, utropstecken och kallsvettiga emojigubbar, sedan lägger du ifrån dig telefonen. Du kan inte komma på en enda sak att säga.

Jordana har uppfunnit en ny sorts våldtäktsförebyggande underkläder. Om hon beställer ett parti om femtusen par kan hon tillverka dem för 2,25 dollar paret och sälja dem för 4 dollar styck. Om hon beställer tiotusen par kan hon tillverka dem för 1,90 dollar paret och sälja dem för 3,50. Med tanke på de siffrorna – och om 20