9789100177621

Sarah Vaughan

Efter skandalen Översättning: Molle Kanmert Sjölander

albert bonniers förlag

Till min far, Chris, med kärlek.

Han behöver skyldiga män. Och han har funnit skyldiga män. Fast kanske inte skyldiga till det de anklagats för. ur För in de döda av Hilary Mantel

kate 2 december 2016 1 Peruken ligger formlös på skrivbordet där jag slängt den.

En strandad manet. Utanför rättssalen är jag respektlös mot denna viktiga del av min utstyrsel och visar den motsatsen till det den egentligen kräver: vördnad. Den är handgjord av tagel och kostar nästan sexhundra pund, och jag vill att den ska åldras, skänka mig den pondus jag ibland befarar att jag saknar. Att hårfästet ska gulna av många års svett, att de fasta gräddvita lockarna ska slakna eller gråna av damm. Nitton år efter avlagd juristexamen ser min peruk fortfarande mer ut att tillhöra en plikttrogen gröngöling än att ha gått i arv från en överrättsadvokat till nästa, från far till – vanligtvis – son.

En sådan peruk vill jag ha: en som patinerats av tradition, behörighet och ålder.

Jag sparkar av mig skorna: blanksvarta pumps med liten guldkedja framtill, skor för en klädsnobb tvåhundra år bak­ åt i tiden, för parlamentets Black Rod, eller för en kvinnlig advokat som är förtjust i historien, i ritualerna, i det rent ut sagt larviga med alltihop. Det är viktigt med dyra skor. Står man och pratar med kolleger eller klienter, med vaktmästare och poliser, sänker man ju blicken då och då för att inte verka påstridig. Alla som skymtar mina skor ser en som förstår sig på denna lilla egenhet i människopsyket och som tar sig själv på allvar. De ser en kvinna som klär sig som om hon är säker på att vinna.

9

Jag gillar nämligen att vara rätt klädd. Att vara grundlig.

Kvinnliga advokater kan bära spetskrage: en liten bomulls­ remsa som mest liknar en haklapp – en fuskprydnad som knyts i nacken – och som kostar runt trettio pund. Eller så kan de klä sig som jag: i vit tunika med löskrage som fästs med kragknappar framtill och baktill. Manschettknappar.

Svart yllekavaj med kjol eller byxor till samt – beroende på ålder och avancemang – svart kappa av ylle eller ylle och siden.

Just nu har jag inte på mig allt det. Jag har lagt av mig en del av förklädnaden i överrättens påklädningsrum. Krängt av kappan. Knäppt upp krage och manschetter, släppt ut mitt halvlånga ljusa hår – som jag har i hästsvans i rätten – ur tofsen och dragit handen genom det.

Utan ämbetsdräkten är jag kvinnligare. I peruken och de tjockbågade brillorna vet jag med mig att jag ser könlös ut.

Absolut inte snygg – fast kindbenen kan göra sig påminda: ett par vassa eggar som trädde fram mellan tjugo och trettio och som slipats och härdats genom åren, precis som jag själv.

Utan peruken är jag mer mig själv. Mer jag. Den som är jag innerst inne, inte den som jag visar upp i rätten och inget av mina tidigare jag. Detta är jag: Kate Woodcroft, överrätts­ advokat, brottmålsadvokat, medlem i advokatsamfundet Inner Temple, erfaren specialist på sexualbrott. Fyrtiotvå år gammal, frånskild, singel, barnlös. Jag lutar som hastigast huvudet i händerna, blåser ut ett andetag med en utdragen pust och försöker släppa taget en kort stund. Det går inte. Kan inte slappna av. På handleden har jag ett litet eksem och jag smörjer på lanolinkräm och motstår lusten att klia. Att klösa på mitt missnöje med livet.

Istället ser jag upp i det höga taket i min ämbetssvit. Några rum i en oas av lugn mitt i hjärtat av London. Sjuttonhundratal med utsirade gesimser, bladguld kring takrosetten och utsikt – genom de skyhöga fönstren – mot Inner Temples innergård och rundkyrkan Temple Church från elvahundratalet.

10

Det här är min värld. Arkaisk, anakronistisk, privilegierad, sluten. Allt jag borde, och i normala fall skulle påstå mig, avsky. Ändå älskar jag den. Jag älskar den därför att allt det­ ta – virrvarret av byggnader som ligger undangömt alldeles invid The Strand i utkanten av City of London och rinner ner mot floden; prakten och hierarkierna, statusen, historien och traditionerna – är något som jag en gång i tiden inte ens visste fanns och som jag aldrig hade trott mig kunna få tillträde till om jag vetat. Allt det här är ett kvitto på min strävan.

Det är därför jag – om jag inte är i sällskap med kolleger – smyger åt tjejen som sitter hopkurad i en sovsäck i en portgång på The Strand en varm choklad (med några extra sockerpåsar) varje gång jag tar mig en cappuccino. De flesta lägger inte märke till henne. De hemlösa är bra på att vara osynliga eller om det är vi som är bra på att osynliggöra dem: vända bort blicken från deras beige sovsäckar, deras grå ansikten och glanslösa hår, deras kroppar påbyltade med för stora tröjor och deras lika magra varghundar, när vi jäktar förbi på väg mot Covent Gardens lockande prål eller South Banks kulturella upplevelser.

Men uppehåller man sig ett tag vid vilken domstolsbygg­ nad som helst får man se hur skör tillvaron kan vara. Hur allt kan raseras på tok för fort om man väljer fel väg: om man i ett ödesdigert ögonblick gör något otillåtet. Eller snarare om man är fattig och bryter mot lagen. Precis som sjukhus utgör domstolar magneter för dem som haft det tufft redan från början, som väljer fel män eller fel polare och blir så snärjda av otur att deras moraliska kompass börjar snurra. Rika drabbas inte lika hårt. Se bara på skattesmitning – eller bedrägeri, som det kan heta om det idkas av någon utan tillgång till en slipad revisor. Otur – eller brist på skarpsinne – tycks inte hemsöka de rika riktigt lika nitiskt som de fattiga.

Usch, jag är på dåligt humör. Det märks på att jag bör­ jar tänka som en studentpolitiker. Oftast håller jag mina 11

­ uardianaktiga åsikter för mig själv. De kan gå stick i stäv med G de mer konservativa medlemmarna i mitt advokatsamfund, ge upphov till hetsiga middagsdiskussioner då vi aväter det slags cateringrätter som ofta serveras på bröllop – kyckling eller inbakad lax – och dricker det lika mediokra vinet. Betydligt mer diplomatiskt då att hålla sig till juridikskvaller: vilken advokat som har så få uppdrag att hen har ansökt om att bli domare inom Crown Court, vem som blir överrättsadvokat härnäst, vem som skällt ut en vaktmästare i rättssalen. Såda­ na samtal kan jag valsa igenom medan jag tänker på jobbet, våndas över mitt privatliv eller till och med planerar vad jag ska köpa till middag nästa dag. Efter nitton år har jag lärt mig smälta in. Blivit skicklig på det.

Men i ämbetsrummets helgd kan jag ibland släppa taget, lite bara, och alltså gömmer jag nu för ett ögonblick ansiktet i händerna på mahognyskrivbordet, blundar hårt och trycker knogarna mot ögonen. Jag ser stjärnor: vita prickar som bryter mörkret och gnistrar som diamanterna i ringen jag har köpt åt mig själv – eftersom ingen annan skulle ha köpt den åt mig.

Hellre se dessa stjärnor än ge efter för gråten.

Jag har just förlorat ett mål. Och fastän jag vet att jag hinner smälta nederlaget till på måndag, att jag kommer att gå vidare eftersom det finns andra fall att ta itu med, så grämer det mig.

Det är inget som händer ofta och inget jag gärna medger, för jag gillar att vinna. Det gör vi allihop. Det är ju självklart. Man måste vinna så att karriären fortsätter gnistra. Och det är så vårt ackusatoriska rättssystem fungerar.

Jag minns vilken chock det blev när jag fick det förklarat för mig tidigt under utbildningen. Jag hade valt juridiken på grund av höga ideal – och har lyckats bevara en del av dem; helt avtrubbad har jag inte blivit – men jag hade inte väntat mig att få höra det i så omild klartext. ”Sanningen är en prekär fråga. Man kan ha skilda meningar om det ackusatoriska systemet, men det är egentligen ingen 12

utredning av sanningen”, upplyste överrättsadvokaten Justin Carew oss gröna tjugoplussare som var nybakade från Oxford, Cambridge, Durham och Bristol. Inom det ackusatoriska systemet gäller det att vara mer övertygande än sin motpart, fortsatte han. Även med ett berg av indicier som talar mot en kan man vinna om man argumenterar bättre. Och vinna måste man givetvis.

Men hur övertygande man än är händer det ändå att man förlorar, och för mig händer det ofrånkomligen när vittnena visar sig vara svaga, när de inte lyckas förvandla indicier till bevis, om korsförhöret får deras historia att trassla sig som ett garnnystan i tassarna på en kattunge – en massa motsägelser som bara snärjer ihop sig allt värre när man drar i trådarna.

Så var det idag i fallet Butler. Det var ett våldtäktsåtal grum­ lat av våld i relationen: Ted Butler och Stacey Gibbons hade varit sammanboende i fyra år under vilka han regelmässigt misshandlat henne.

Jag visste att oddsen var emot oss redan från början. En jury vill gärna fälla den rovlystna våldtäktsmannen, den arke­ typiska fulingen som lurar i mörka gränder, men när det gäller våldtäkt i förhållanden så tack, men då vill de helst inget veta. Även om jurymedlemmarna i allmänhet tänker rätt gjorde de inte det den här gången. Ibland tror jag att de har fastnat i ett viktorianskt synsätt: hon är hustrun, i juridisk mening eller i praktiken, och vad som försiggår bak lyckta dörrar är en sak mellan makarna. Och jag medger att det är något ganska kladdigt i att hålla på och gräva fram de intimaste detaljerna: att höra vad hon har på sig i sängen – en för stor t-shirt från en av de största snabbköpskedjorna – eller att han alltid vill ta en rök efter sexet trots att hon är astmatiker och han vet att hon får svårt att andas. Man undrar ju över dem som sitter på åhörarbänkarna: varför går de dit och glor på denna patetiska tragedi? Mer medryckande än en såpa eftersom det är riktiga människor i det här dramat och äkta snyftningar från vittnet 13

– som åskådarna tack och lov inte kan se eftersom hon sitter bakom en skärm för att slippa se den förmenta våldtäktsman­ nen med fettvalk i nacken och grisögon. I svart kostym, svart skjorta och slips får hans hotfullhet något aktningsvärt över sig där han sitter och blänger bakom förhörsbåsets armerade glas.

Så jo, det känns snuskigt och lystet. Närgånget. Ändå ställer jag frågorna – frågor som rotar i de mest utlämnande, otäcka ögonblicken i Staceys liv – för innerst inne, trots det jag fick höra av den framgångsrike advokaten för längesedan, vill jag fortfarande åt sanningen.

Men då tar försvarsadvokaten upp porren. En fråga som bara kan väckas därför att min motståndare hade gjort ett framgångsrikt ifrågasättande i vilket han påpekat att det finns likheter mellan det inträffade och en scen i den dvd som ligger på sängbordet. ”Är det inte tänkbart”, frågar den ärade kolle­ gan, Rupert Fletcher, med sin mörka, betvingande baryton, ”att detta var en sexlek som hon nu skäms en smula för? En förverkligad fantasi som hon tycker gick lite för långt? I filmen visas en kvinna som blir fastbunden på samma sätt som miss Gibbons blev. Man kan tänka att Ted Butler då det blev fråga om penetration trodde att Stacey Gibbons levde ut en fantasi som de gemensamt hade diskuterat på förhand. Att hon bara spelade en roll som hon redan hade gått med på, av helt fri vilja.”

Han redogör för fler detaljer ur filmen och hänvisar sedan till ett sms där hon medger: ”Jag blev kåt.” Och jag ser några jurymedlemmar rysa av avsmak – kvinnorna i övre medel­ åldern som klätt sig fina för att sitta i juryn, som kanske väntat sig ett åtal för inbrott eller mord, och som sannerligen fått sig en ögonöppnare av det här målet – och jag vet att deras medkänsla för Stacey försvinner fortare än en tidvattenvåg glider ut från land. ”Visst var det så att du fantiserade om att bli bunden?” säger Rupert. ”Du sms:ade till din sambo och berättade att du skulle vilja testa såna saker.”

14

Han avvaktar, låter Staceys snyftningar ljuda i den fönster­ lösa rättssalen. Och så: ”Ja”, medger hon dovt – och efter det spelar det ingen roll att Ted nästan ströp henne medan han fullbordade våldtäkten eller att hon hade skador på hand­ lederna av försöken att ta sig loss, brännmärken som hon var förutseende nog att dokumentera med mobilkameran. Nej, efter det går det käpprätt utför.

Jag slår upp en whisky ur karaffen på sidobordet. Det är ing­ et jag gör ofta, dricker på jobbet, men det har varit en lång dag och klockan är över fem. Skymningen sänker sig – milda toner av aprikos och guld lyser upp molnen och gör innergården oerhört vacker – och jag har alltid ansett att det är tillåtet med alkohol efter mörkrets inbrott. Single malt-whiskyn bränner till i svalget, värmer i strupen. Jag undrar om Rupert firar på vinbaren mittemot High Court. Han måste ha fattat, av repmärkena, av strypmärkena, av klientens flin när han hörde domen, att karln var skyldig som fan. Visst, vinner man så vinner man. Men om jag hade vunnit för en sådan klient skulle jag ha haft anständigheten att inte frossa i det, än mindre köpa en Gula Änkan och dela den med min biträdande advokat.

Fast å andra sidan försöker jag att inte föra sådana klienters talan. Man anses visserligen som en bättre advokat om man gör bådadera, men jag vill inte solka mitt samvete genom att föra deras talan som jag misstänker är skyldiga. Det är därför jag föredrar att vara målsägandens advokat.

Jag står nämligen på sanningens sida, inte bara på segrarens – och jag resonerar som så att om jag tror på ett vittne, så finns det tillräckligt med indicier för att vinna målet. Och det är därför jag vill vinna. Inte bara för segern i sig utan för att jag står på samma sida som alla Stacey Gibbons här i världen, på samma sida som offren i mindre oklara och ännu mer bruta­ la fall: den sexåriga flickan som blir våldtagen av sin farfar, den elvaårige pojken som upprepade gånger blir våldtagen av scoutledaren, studenten som tvingas till oralsex när hon begår 15

misstaget att gå hem ensam nattetid. Ja, i synnerhet på hennes sida. Bevisbördan är hög i ett brottmål: bortom allt rimligt tvivel, inte, som i ett civilmål, större eller mindre sannolikhet.

Och det är därför Ted Butler blev frikänd idag. Det där fröet av tvivel: den hypotetiska möjlighet som frammanades av Rupert med den lena rösten, nämligen att Stacey, en kvinna som för jurymedlemmarna möjligen framstår som en smula vulgär, hade samtyckt till hårdhänt sex, och det var först efter två veckor, när hon upptäckt att Ted vänstrade, som hon kom på att hon skulle gå till polisen. Att hon kanske var traumatiserad och skämdes, att hon kanske befarade att rätten skulle vara närgången och ändå inte tro henne, så som det mycket riktigt blev, tycks inte ha föresvävat dem.

Jag fyller på i det tunga kristallglaset, plus en skvätt vatten.

Två glas är min gräns och den håller jag. Jag har disciplin.

Det måste jag, för jag vet att tankeskärpan trubbas av om jag dricker mer. Det är kanske dags att gå hem – men tanken på min prydliga trea lockar inte. I vanliga fall trivs jag med att leva ensam. Jag är för motvalls för att ha ett förhållande, det vet jag med mig, för mån om mitt egenutrymme, för självisk, för trätgirig. Jag njuter av min ensamhet, eller snarare av att inte behöva ta hänsyn till någon annans behov när hjärnan går på högvarv inför en rättegång, eller på tomgång mot slutet av den. Men när jag förlorar tycker jag illa om den förtätade, förstående tystnaden. Då vill jag inte vara ensam mer – inte älta mina yrkesmässiga och privata tillkortakommanden. Och därför brukar jag vara kvar på jobbet till sent, och min lampa lyser när de kolleger som har familj har gått för längesedan; jag letar efter sanningen i mina papperstravar och försöker komma på ett sätt att vinna.

Ikväll lyssnar jag till kollegernas klackar som klapprar nerför de trehundraåriga trätrapporna och de bubbliga skratten som stiger uppåt mot mig. Början av december, tempot i kapplöp­ ningen mot julen har ökat, det är fredag kväll och påtagligt: 16

den allmänna lättnaden över att nå slutet av en lång vecka.

Jag tänker inte ansluta mig till kollegerna på puben. Det syns på dig, som mamma skulle ha sagt, och jag har förställt mig nog och övernog idag. Jag vill inte att kollegerna ska känna sig tvungna att trösta mig, säga att det finns andra mål att åta sig, att man kämpar i motvind från första början när det gäller våld i nära relation. Jag vill inte vara tvungen att le blekt medan jag rasar inombords, vill inte att min vrede ska lägga sordin på stämningen. Richard är där: min före detta handledare, min sporadiska älskare – högst sporadisk numera eftersom hans fru, Felicity, har fått reda på det och jag inte vill skada, än mindre slå sönder, hans äktenskap. Jag vill inte att han ska tycka synd om mig.

En kärv knackning på dörren: det koncisa knacketi-knack som tillhör den enda jag orkar med just nu. Brian Taylor, min notarie under alla mina nitton år på Swift Court 1. Fyrtio år i yrket, mer sunt förnuft och bättre insikt i människopsyket än många av de jurister han jobbar för. Bakom det släta grå­ sprängda håret, den prudentligt knäppta kostymen, det käcka ”miss” – för han envisas med att hålla på titlarna, åtminstone i tjänsten – finns en vaken lyhördhet för den mänskliga naturen och en djupt rotad moral. Dessutom är han oerhört sluten.

Det tog fyra år innan jag begrep att hans fru hade lämnat honom, och fyra till innan jag begrep att det var för en annan kvinna. ”Trodde nog att ni var kvar”, säger han genom den gläntade dörren. ”Hörde hur det gick i Butler.” Blicken far från mitt tomma glas till karaffen och tillbaka igen. Han säger inget.

Ingenting bara.

Jag ger ifrån mig ett obestämt mummel som låter som en morrning i strupen.

Han fattar posto framför skrivbordet med händerna bakom ryggen, bekväm med sig själv, och bara väntar på att få servera en eller annan pärla av klokskap. Jag märker att jag hänger på 17

i leken – lutar mig tillbaka och föser motvilligt undan dyster­ heten en liten aning. ”Vad ni skulle behöva nu är nåt saftigt. Nåt medialt.” ”Jo, jag vet.” Jag känner hur luften stöts ut ur lungorna: lätt­ naden över att någon annan känner mig så väl och behandlar min ärelystnad som ett faktum. ”Det ni behöver”, fortsätter han och betraktar mig illmarigt med de mörka ögonen glänsande av spänningen i ett saftigt fall, ”är nåt som leder er till nästa nivå. Ett riktigt karriärdrag.”

Han håller något i handen, alldeles som jag visste. Sedan oktober 2015 har alla mål överlämnats elektroniskt, inte längre omknutna med ett mörkrosa band som ett svällande kärleks­ brev. Men Brian vet att jag föredrar fysiska dokument: lusläsa på papper där jag kan anteckna och stryka under, sätta neon­ färgade postit-lappar tills jag fått fram en karta att navigera fram genom rättegången med.

Han skriver alltid ut mina papper så att de blir till sådana kärleksbrev, och nu överräcker han ett med en trollkarlslik gest. ”Här har jag just ett sånt mål som ni skulle behöva.”

Citat s. 7: Hilary Mantel, För in de döda, övers. Jesper Högström (Weyler förlag 2014)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017762-1 copyright © Sarah Vaughan Ltd, 2018 Published by agreement with David Higham Associates Ltd, London originalets titel Anatomy of a Scandal översättning Molle Kanmert Sjölander omslag Nebojša Zorić efter original av Jack Smyth omslagsbild Johnny Ring tryck ScandBook, EU 2019