9789100177362

Celeste Ng

Säg inget om Lydia Översättning: Anna Strandberg

Albert Bonniers Förlag

Tidigare utgivning av Celeste Ng: Små eldar överallt 2019

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017736-2 Copyright © 2014 by Celeste Ng Originalets titel: Everything I Never Told You Översättning: Anna Strandberg Omslag: Nebojsa Zoric Tryck: ScandBook, EU 2020

Till min familj

K a pit el 1

Lydia är död. Men det vet de inte om ännu. Den 3 maj 1977, klockan halv sju på morgonen, vet ingen något annat än detta oskyldiga faktum: Lydia är sen till frukosten. Som alltid har hennes mamma bredvid hennes tallrik med flingor lagt en vässad blyertspenna och Lydias hemläxa i fysik där sex uppgifter är markerade med små förbockningar. I bilen på väg till jobbet ställer Lydias pappa in bilradion på WWKP , nordvästra Ohios bästa nyhetskanal, irriterad över den knastriga mottagningen.

I trappan gäspar Lydias bror, fortfarande insnärjd i slutfasen av sin dröm. Och på sin stol i hörnet av köket sitter Lydias syster framåtböjd med stirrig blick över sina flingor och suger sönder dem en efter en i väntan på att Lydia ska dyka upp. Det är hon som till sist säger: ”Lydia tar lång tid på sig i dag.”

På övervåningen öppnar Marilyn sin dotters dörr och ser sängen Lydia inte har sovit i: den är fortfarande bäddad med underlakanets hörn prydligt invikta, kudden är fortfarande uppfluffad och bullig. Ingenting ser ut att vara annorlunda än det brukar. Senapsfärgade manchesterbyxor hoptrasslade på golvet, en enstaka regnbågsrandig strumpa. En rad med utmärkelser från skolans vetenskapsmässor, ett vykort med en bild på Einstein. Lydias tygbag hopknölad på golvet i garderoben.

Lydias gröna ryggsäck lutad mot skrivbordet. Lydias burk med 7

babylotion ovanpå byrån och en sötaktig, pudrig, babygullig doft som dröjer sig kvar i luften. Men ingen Lydia.

Marilyn sluter ögonen. Kanske kan hon när hon öppnar dem igen få se Lydia i sängen, med täcket uppdraget över huvudet som vanligt och hårslingor som sticker fram under det. En morgonbutter hög hopkrupen under överkastet, som på något sätt undgått hennes blick förut. Jag var i badrummet, mamma. Jag gick ner för att ta ett glas vatten. Jag låg ju här hela tiden. Men naturligtvis har ingenting förändrats när hon öppnar ögonen.

De fördragna gardinerna blänker som en tom tv-skärm.

Nedanför trappan stannar hon i dörren till köket med en hand stödd på vardera sida om dörröppningen. Hennes tystnad säger allt. ”Jag ska kolla där ute”, säger hon till slut. ”Hon kanske av någon anledning …” Hon håller kvar blicken i golvet medan hon går mot ytterdörren, som om Lydias fotavtryck skulle kunna finnas nedtryckta i hallmattan.

Nath säger till Hannah: ”Hon var i sitt rum i går kväll. Jag hörde musik från hennes radio. Vid halv tolv.” Han hejdar sig och minns att han aldrig sa god natt. ”Kan man bli kidnappad om man är sexton?” frågar Hannah.

Nath stöter med skeden i sin tallrik. Cornflakesen mjuknar och sjunker ner i den grumliga mjölken.

Deras mamma kommer tillbaka in i köket, och för en fantastisk bråkdels sekund drar Nath en lättnadens suck: där är hon ju, Lydia, välbehållen. Det där händer ibland – deras ansikten är så lika att man kan se en av dem i ögonvrån och missta henne för den andra: samma späda haka och höga kindben och smilgrop i vänstra kinden, samma smalaxlade kroppsbyggnad. Det är bara hårfärgen som skiljer sig, Lydias korpsvarta i stället för deras mammas honungsblonda. Han och Hannah brås på sin pappa – en gång hade en kvinna hejdat dem i snabbköpet och frågat ”Kineser?” och när de sa ja, utan att vilja gå in på halvt och helt, hade hon nickat förnumstigt. ”Jag förstod det”, sa hon. ”På ögonen.” Sedan drog hon ut sina ögonvrår åt sidorna 8

med fingertopparna. Men Lydia, som trotsade genetiken, hade på något sätt fått sin mammas blå ögon, och de vet att det är ytterligare ett skäl till att hon är deras mammas favorit. Och deras pappas också.

Sedan lyfter Lydia ena handen till pannan och blir hans mamma igen. ”Bilen står kvar”, säger hon, men det visste Nath att den skulle göra. Lydia kan inte köra bil. Hon har inte ens fått sitt körkorts­ tillstånd ännu. I förra veckan hade hon förvånat dem allihop genom att misslyckas med teoriprovet, och deras pappa ville inte ens låta henne sitta på förarplatsen utan det. Nath rör om i sina flingor, som har övergått till en sörja i botten på tallriken.

Klockan i hallen tickar och slår sedan halv åtta. Ingen rör sig. ”Ska vi ändå gå till skolan i dag?” frågar Hannah.

Marilyn tvekar. Sedan går hon till sin handväska och tar fram nyckelknippan med en uppvisning av effektivitet. ”Ni har missat bussen båda två. Nath, du får ta min bil och släppa av Hannah på vägen.” Sedan: ”Det är ingen fara. Vi ska ta reda på vad det är som har hänt.” Hon tittar inte på någon av dem.

Ingen av dem tittar på henne.

När barnen har gått tar hon en mugg ur skåpet, och försöker att inte darra på handen. För länge sedan, när Lydia var ett litet barn, hade Marilyn en gång lämnat henne i vardagsrummet, där hon satt på en filt och lekte, och gått ut i köket för att göra sig en kopp te. Lydia var bara elva månader gammal. Marilyn hade tagit vattenpannan från spisen och vänt sig om för att plötsligt se Lydia stå i dörröppningen. Det hade fått henne att hoppa till och råka sätta ner handen på den heta plattan. En röd spiralformad rand hade framträtt i handflatan, och hon hade fört handen till läpparna och sett på sin dotter genom tårade ögon. Lydia hade stått där så märkligt alert, som om hon betraktade köket för första gången. Det Marilyn hade tänkt på var inte att hon missat de där första stegen, eller hur stor hennes dotter hade blivit. Den tanke som farit genom hennes huvud var 9

inte Hur kunde jag ha missat det? utan Vad finns det för andra saker du har dolt för mig? När Nath började gå drog han sig upp och vinglade och välte och tultade precis framför ögonen på henne, men hon mindes inte att Lydia ens hade börjat göra försök att ställa sig upp. Ändå verkade hon så stadig på sina bara fötter, och med små fingrar som precis stack fram ur de volangförsedda ärmarna på lekdräkten. Marilyn hade ofta stått med ryggen vänd mot henne när hon öppnade kylskåpet eller plockade tvätten ur maskinen. Lydia kunde ha börjat gå för flera veckor sedan, medan Marilyn stått böjd över en kastrull, utan att hon anat det.

Hon hade lyft upp Lydia och strukit henne över håret och sagt till henne hur duktig hon var, hur stolt hennes pappa skulle bli när han kom hem. Men hon hade känt det som om hon hittat en låst dörr i ett välbekant rum: Lydia, som fortfarande var så liten att man vaggade henne, hade hemligheter. Marilyn kunde mata henne och bada henne och lirka in hennes ben i pyjamasbyxor, men det fanns redan delar av hennes liv som var avskärmade.

Hon hade pussat Lydia på kinden och hållit henne tätt intill sig, i ett försök att värma sig mot sin dotters lilla kropp.

Nu sitter Marilyn och smuttar på sitt te och minns den där överraskningen.

Numret till Lydias highschool sitter fastnålad på anslagstavlan bredvid kylskåpet, och Marilyn tar ner kortet och slår numret. Hon snor telefonsladden runt fingret medan hon väntar på att signalerna ska gå fram. ”Middlewood High”, säger sekreteraren efter fjärde signalen. ”Det här är Dottie.”

Hon minns Dottie – en kvinna byggd som en soffdyna och som fortfarande hade sitt röda hår uppsatt i en hög upptuperad frisyr. ”God morgon”, börjar hon, och tvekar sedan. ”Är min dotter i skolan i dag?”

Dottie skrockar lite artigt av otålighet. ”Och vem är det jag talar med?”

10

Det tar henne ett ögonblick att minnas sitt eget namn. ”­Marilyn. Marilyn Lee. Min dotter heter Lydia Lee. Andraårselev.” ”Vänta så ska jag titta på hennes schema. Första lektionen …” En paus. ”Fysik för tredje årskursen?” ”Ja, det stämmer. För mr Kelly.” ”Jag ska be någon springa bort till det klassrummet och titta efter.” Det hörs en duns när sekreteraren lägger ner luren på skrivbordet.

Marilyn betraktar sin mugg, den våta ring den har bildat på köksbänken. För några år sedan hade en liten flicka krupit in i ett förrådsskjul och kvävts. Efter det hade polisen delat ut flygblad i vartenda hushåll: Om ert barn är borta ska ni leta efter det med en gång. Kontrollera tvättmaskiner och torktumlare, bilens bagagelucka, verktygsskjul, och alla andra ställen som barnet kan ha krupit in i för att gömma sig. Ring polisen omedelbart om ni inte hittar ert barn. ”Mrs Lee?” säger sekreteraren. ”Er dotter var inte på sin lektion. Ringer ni för att anmäla hennes frånvaro?”

Marilyn lägger på utan att svara. Hon sätter tillbaka telefonnumret på anslagstavlan och hennes fuktiga fingrar löser upp bläcket så att siffrorna dras ut, som om de var utsatta för stark vind eller låg under vatten.

Hon går runt och kontrollerar vartenda rum, öppnar vart­ enda skåp. Hon kikar in i det tomma garaget: ingenting annat än en oljefläck på betonggolvet och den svaga, berusande lukten av bensin. Hon är inte säker på vad hon letar efter. Misstänkta fotavtryck? Ett spår av brödsmulor? När hon var tolv hade en äldre flicka från hennes skola försvunnit och sedan hittats död.

Ginny Barron. Hon hade haft på sig tvåfärgade skor av en sort som Marilyn var så avundsjuk på. Hon hade gått till affären för att köpa cigaretter till sin pappa, och två dagar senare hittade man hennes kropp vid vägkanten, halvvägs till Charlottesville, strypt och naken.

11

Nu börjar det gå runt i huvudet på Marilyn. Sommaren då seriemördaren Son of Sam härjar har just inletts – även om tidningarna bara precis nyligen har börjat ge honom det namnet – och till och med i Ohio basunerar löpsedlarna ut den senaste skjutningen. Om några månader kommer polisen att gripa David Berkowitz, och landet kan återigen fokusera på andra saker: Elvis död, det nya Atarispelet, och att Fonzie i Gänget och jag har hoppat på vattenskidor över en haj. Men i den här stunden, när mörkhåriga New York-bor köper blonda peruker, känns världen som en skrämmande och nyckfull plats för Marilyn. Sådana saker händer inte här, intalar hon sig. Inte i Middlewood, som kallar sig själv för en storstad men egentligen bara är en liten collegestad med tretusen invånare, där en timmes bilfärd inte tar en längre än till Toledo, där en lördagskväll på stan betyder ett besök på rullskridskobanan eller bowlinghallen eller drive-in-bion, där till och med sjön, Middlewood Lake, mitt i stan, egentligen bara är en övervärderad tjärn. (Hon har fel i det senare fallet: sjön är trehundra meter bred, och den är djup.) Ändå känner hon hur det kryper längs ryggraden, som om en armé med skalbaggar marscherade längs den.

Inne i huset drar Marilyn duschdraperiet åt sidan, så att gardinringarna gnisslar mot stången, och stirrar på badkarets vita yta. Hon söker igenom alla skåp i köket. Hon tittar inuti skafferiet, hallgarderoben, ugnen. Sedan öppnar hon kylskåpet och kikar in. Oliver. Mjölk. En rosa frigolitförpackning med kyckling, ett isbergssalladshuvud, en klase med jadegröna vindruvor. Hon rör vid det svala glaset på jordnötssmörsburken och stänger dörren med en huvudskakning. Som om Lydia på något sätt skulle kunna vara där inne.

Morgonsolen fyller huset, gräddig som citronfromage, och lyser upp insidan av skåpen och de tomma garderoberna och de rena, nakna golven. Marilyn ser ner på sina händer, också de är tomma och nästan självlysande i solskenet. Hon lyfter telefonluren och slår numret till sin man.

12

* För James, där han sitter på sitt kontor, är det fortfarande bara en vanlig tisdag, och han knackar med pennan mot tänderna.

En lätt lutande textrad med kluddiga, plitade bokstäver: Serbien var en av de mäktigaste baltiska nationerna. Han stryker över baltiska nationerna och skriver nationerna på Balkan och vänder blad. Ärkehertig France Ferdinand mördades av medlemmar i Svarta Hamnen. Franz, tänker han. Svarta Handen. Hade de här studenterna någonsin öppnat sina läroböcker? Han ser framför sig hur han står där i föreläsningssalen, med pekpinnen i handen och Europakartan nedrullad bakom sig. Det är en introduktionskurs: ”Amerika och världskrigen.”

Han förväntar sig inte djuplodande kunskaper eller kritiskt skarpsinne. Bara en grundläggande förståelse av fakta, och att åtminstone en enda elev kan stava rätt till Tjeckoslovakien.

Han lägger ihop uppsatsen och skriver poängen på första sidan – sextiofem av hundra – och ringar in det. Varje år när sommaren närmar sig börjar eleverna bli rastlösa och okoncentrerade, gnistor av motvilja fräser till som bloss och sprätter ut mot föreläsningssalens fönsterlösa väggar. Deras uppsatser blir alltmer halvhjärtade, stycken fullbordas inte, avbryts ibland mitt i en mening, som om studenterna inte kan hålla kvar en tanke tillräckligt länge. Har det varit borkastat, undrar han.

Alla de föreläsningsanteckningar han har lagt ner arbete på, alla färgdiabilder på MacArthur och Truman och kartorna över Guadalcanal. Inget annat än lustiga namn att fnissa åt, hela kursen bara ännu ett nödvändigt ont att pricka av på listan inför examen. Vad kunde han annat vänta sig av det här stället?

Han buntar ihop uppsatsen med de andra och lägger pennan ovanpå. Genom fönstret kan han se den lilla gröna innergården och tre studenter i jeans som kastar en frisbee mellan sig.

När James var yngre, fortfarande en av de yngsta i lärar­ kåren, misstogs han ofta för att själv vara student. Det har inte 13

hänt på flera år. Han ska fylla fyrtiosex nästa vår. Han är fast anställd, och några silvergrå hårstrån har numera letat sig in bland de svarta. Men ibland förväxlas han däremot på andra sätt. En gång trodde en receptionist hos universitetsrektorn att han var en besökande diplomat från Japan och frågade honom om flygresan från Tokyo hade gått bra. Han roas av folks förvånade miner när han berättar för dem att han är professor i amerikansk historia. ”Ja, jag är amerikan”, säger han när folk blinkar till, och tonfallet avslöjar att han känner sig i försvarsställning.

Någon knackar på dörren. Hans kursassistent, Louisa, kommer in med en trave uppsatser. ”Professor Lee. Det var inte meningen att störa, men dörren var öppen.” Hon lägger ifrån sig uppsatserna på hans skrivbord och gör en paus. ”De här var inte särskilt bra.” ”Nej. Det var inte min halva heller. Jag hoppades att du hade fått alla med A i din hög.”

Louisa skrattar. När han såg henne första gången, under sitt doktorandseminarium förra terminen, hade hon förvånat honom. Sedd bakifrån hade hon kunnat vara hans dotter. De hade nästan likadant hår, mörkt och blankt som hängde ner till skulderbladen, samma sätt att sitta med armbågarna indragna tätt intill kroppen. Men när hon vände sig om var hennes ansikte helt och hållet hennes eget, smalt där Lydias var brett, ögonen bruna och blicken fast. ”Professor Lee?” hade hon sagt och sträckt fram handen. ”Jag heter Louisa Chen.” Arton år på Middlewood College, hade han tänkt, och här var den första asiatiska student han någonsin haft. Han hade kommit på sig själv med att le.

Sedan, en vecka senare, hade hon kommit till hans rum. ”Är det där er familj?” hade hon frågat och vridit fotografiet på hans skrivbord mot sig. Det uppstod en paus medan hon studerade det. Alla gjorde samma sak, och det var därför han hade fotot uppställt där. Han såg hennes blick förflyttas från 14

hans ansikte på fotografiet till hans frus, sedan till barnens och tillbaka igen. ”Åh”, hade hon sagt efter en stund, och han märkte att hon försökte dölja sin förvirring. ”Så er fru är … inte kinesisk?”

Det var vad alla sa. Men från henne hade han förväntat sig något annat. ”Nej”, sa han och rättade till fotoramen så att den var vänd mot henne i en bättre vinkel, en perfekt fyrtiofemgradig vinkel mot framsidan på skrivbordet. ”Nej, det är hon inte.” Ändå hade han, mot slutet av höstterminen, bett henne ta sig an betygssättningen av hans studenters arbeten. Och i april hade han bett henne att vara assistent på hans sommarkurs. ”Jag hoppas att sommarstudenterna kommer att vara bättre”, säger Louisa nu. ”Några av dem var övertygade om att Kap–Kairo-järnvägen låg i Europa. För att vara collegestuderande har de förvånansvärt stora problem med geografi.” ”Nåja, det här är ju inte Harvard, den saken är klar”, sa James. Han sköt ihop de två högarna med uppsatser till en enda och jämnade till den som en kortlek mot bordsskivan. ”Ibland undrar jag om alltihop är förgäves.” ”Ni kan inte lasta er själv för att studenterna inte gör sitt bästa. Och allihop är inte lika dåliga. Några av dem fick A.” Louisa blinkar åt honom, och hennes blick blir plötsligt allvarlig. ”Ert liv är inte förgäves.”

James hade bara syftat på introduktionskursen, att undervisa de här studenterna som, år efter år, inte brydde sig om att lära sig ens den mest grundläggande tidslinje. Hon är tjugotre år, tänker han. Hon vet ingenting om livet, förgäves eller inte. Men det är ändå trevligt att höra. ”Stå still”, säger han. ”Ni har något i håret.” Hennes hår är svalt och lite fuktigt, inte helt torrt efter morgonduschen.

Lousia står helt orörlig, ögonen vidöppna och blicken på hans ansikte. Det är inte ett blomblad, som han först trodde. Det är en nyckelpiga, och när han plockar bort den trippar den iväg på 15

trådsmala gula ben och hänger sig uppochner från hans nagel. ”De där jäkla krypen finns överallt så här års”, säger en röst från dörröppningen, och James tittar upp och får se Stanley Hewitt sticka in huvudet. Han gillar inte Stan – en rödbrusig fläsklägg till karl som alltid talar till honom högt och långsamt, som om han hade dålig hörsel, som berättar fåniga vitsar som börjar med Det var George Washington, Buffalo Bill och Spiro Agnew som kom in på en bar … ”Ville du något, Stan?” frågar James. Han är pinsamt medveten om sin hand, med tumme och pekfinger utsträckta som om han riktade en knallpulverpistol mot Louisas axel, och drar tillbaka den. ”Jag ville bara fråga dig en sak, apropå dekanens senaste PM”, säger Stan och håller upp en stencil. ”Det var inte meningen att avbryta något.” ”Jag måste ändå gå nu”, säger Louisa. ”Ni får ha en fortsatt trevlig morgon, professor Lee. Vi ses i morgon. Trevligt att ses, professor Hewitt.” Medan hon slinker förbi Stanley ut i korridoren ser James att hon rodnar, och han blir själv röd i ansiktet. När hon har gått slår sig Stanley ner på hörnet av James skrivbord. ”Snygg tjej”, säger han. ”Ska hon vara din assistent den här sommaren också, eller?” ”Ja.” James öppnar handen medan nyckelpigan flyttar sig till hans fingertopp, traskar runt i hans fingeravtryck, runt och runt i virvlar och öglor. Han har god lust att drämma knytnäven rakt in i Stanleys flin, och känna Stanleys aningen sneda framtand skära upp knogen på honom. I stället klämmer han sönder nyckelpigan med tummen. Skalet brister mellan hans fingrar med ett knäppljud, som ett popcornhölje, och insekten smulas till ett svavelgult pulver. Stanley sitter och drar med fingret längs bokryggarna i James hylla. Senare kommer James att se tillbaka med saknad på det ovetande lugnet i den här stunden, på den där sista sekunden när Stans hånleende var det värsta problem 16

han hade. Men just nu, när telefonen ringer, blir han så lättad över avbrottet att han först inte hör oron i Marilyns röst. ”James?” säger hon. ”Kan du komma hem?” * Poliserna berättar för dem att det är många tonåringar som försvinner hemifrån utan förvarning. I många fall, säger de, är flickorna arga på sina föräldrar och föräldrarna vet inte ens om det. Nath ser dem gå runt i hans systers rum. Han förväntar sig talkpuder och mjuka penslar, nosande hundar, förstoringsglas.

I stället går poliserna bara där och tittar: på planscherna som är uppsatta med häftstift ovanför hennes skrivbord, på skorna på golvet, den halvöppna ryggsäcken. Sedan lägger den yngre av dem handflatan över det rundade rosa locket på Lydias parfymflaska, som när man kupar handen över huvudet på ett litet barn.

De flesta fall med försvunna flickor löser sig inom ett dygn, säger den äldre polisen till dem. Flickorna brukar komma hem av sig själva. ”Vad innebär det?” frågar Nath. ”De flesta? Vad innebär det?”

Polisen plirar över kanten på sina dubbelslipade glasögon. ”I den stora majoriteten av fallen”, säger han. ”Åttio procent?” säger Nath. ”Nittio? Nittiofem?” ”Nathan”, säger James. ”Nu räcker det. Låt polisen göra sitt jobb.”

Den yngre polisen skriver ner fakta i sitt anteckningsblock: Lydia Elizabeth Lee, sexton år, sågs senast måndagen den 2 maj, då klädd i blommig klänning med bar rygg, föräldrarna är James och Marilyn Lee. Vid detta studerar poliskommissarie Fiske James närmare, för ett minne har dykt upp i hans huvud. ”Försvann inte er fru också en gång?” säger han. ”Jag minns fallet. Sextiosex, eller hur?”

17