9789100176495

Monopolet

Av Måns Wadensjö har tidigare utgivits: ABC-staden 2011 Människor i Solna 2016

På annat förlag: Förlossningen 2009

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017649-5 © Måns Wadensjö 2019 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt av: ScandBook, eu 2019

mรฅns wadensjรถ

Monopolet

albert bonniers fรถrlag

Det första du behöver veta om Butiken är att den stod under vatten. Det var ingen olyckshändelse och ingenting man behövde kalla på vaktmästaren eller centrumbolaget för att åtgärda, och det var inte heller någon tillfällig översvämning som runnit fram längs golvet och slickat de nedre hyllkanterna. Det var bara vatten, ingenting annat än vatten som fyllde Butiken från golvplattorna hela vägen upp till lamporna i taket, alldeles som om den hade varit ett akvarium.

Bakom de väldiga glasrutorna rörde sig kunder nästan overkligt långsamt fram och tillbaka mellan hyllorna och stirrade – helt upptagna av sina egna tankar, lika omedvetna om att någon iakttog dem som fiskarna i ett akvarium – på etiketter, flaskor och boxar. Mellan dem rörde sig, snabbare, men precis lika ljudlöst, män och kvinnor klädda i gröna uniformer som packade upp kartonger med nya flaskor, visade med hela handen på en hyllsektion eller rättade till en skylt som satt snett.

Som om det inte hade varit nog med glasrutorna, lysrörsbelysningen och den märkliga tystnaden där inne var hela den bakre delen av den bortre väggen, där Vita viner stod tryckt med stor och tydlig stil, grön och täckt av stiliserade fiskar och räkor som med öppna munnar jagade varandra fram och tillbaka. Butiken var verkligen ett akvarium, och som varje akvarium var det en helt egen värld – när man väl stirrar in i det eller befinner sig där inne vet man inte längre om det är den värld som finns på insidan eller utanför som är den verkliga.

*

1 – Välkommen. Kan jag hjälpa dig med någonting?

Alice kunde inte förklara det, men redan då visste hon att det här var Chefen. Den som bestämde i butiken, och som hon från och med den dagen bara skulle kalla för Chefen, till och med i sina egna tankar. Det var först senare som det gick upp för henne att också han, medan han sade ”välkommen” och låtsades som om hon var en kund bland alla andra, hade vetat precis vem hon var.

Kanske hade det synts på hennes nötta skinnjacka, som hon tagit över från sin pappa redan när hon var sjutton och som var klassisk i modellen men som inte riktigt smälte in i ett köpcentrum på den här sidan av stan, eller kanske på den på en och samma gång målmedvetna och osäkra blick som hon gjorde entré i butiken med.

Kanske hade det bara varit någon liten oklarhet i hennes hållning eller i sättet hon vinklade sina axlar på, men ju bättre hon lärde känna honom, desto tydligare blev det för henne att han aldrig hade kunnat missta henne för en vanlig kund; han hade sett så många kunder komma in i den här butiken att han – utan att själv kunna sätta fingret på vad det var – visste exakt hur de betedde sig, och var lika känslig för varje avvikelse som man är för doften av brandrök i sitt eget hem.

Hans kortärmade skjorta var varken vit, grön eller röd, men 7

axelstycket verkade skifta i alla tre färgerna på en och samma gång, som en medeltida kungamantel eller en cirkusclowns näsduk skulle ha gjort. När hon tittade närmare såg hon att den var smårutig med vita rutor, men att vartannat streck var rött och vartannat grönt i en något ljusare nyans än de mossgröna byxorna och västen han bar ovanpå.

Han bar också en fluga, och kanske var det den som hade lurat henne – han var i själva verket inte ung, eller i alla fall inte så ung som hon hade trott. Hade hon varit tvungen att gissa, hade hon vid första ögonkastet sagt att han inte var äldre än hon själv, i tjugofemårsåldern, men när hon tittade närmare insåg hon att han måste vara minst fyrtio år gammal; hans ögon var små och lika bruna som hans hår, och han såg på det hela taget ut som en man som visserligen hade åldrats och sett tiden gå, men som ändå stannat i växten och förblivit en pojke på något sätt.

Så hade hon tänkt, och det var en känsla som bara hade blivit starkare av att han så fort hon presenterat sig började prata utan att ens verka dra efter andan mellan meningarna, medan han visade henne runt: – När man är ny tar det ett tag innan man lär sig att hitta, men så har vi också mer än 1200 artiklar här. Här på snurrorna vid kassan och på gavlarna kör vi alkfritt, men det roterar vi på säsong. De här hyllorna är också säsong, där håller vi på att fasa ut roséerna nu, men det dröjer ett par månader innan det kommer glögg och mousse, så en hel del av det är kvar. Följer du med?

Absolut, svarade Alice, och gjorde verkligen sitt bästa för att följa med i det han sade. I sig var ingenting av det märkvärdigt, svårt att komma ihåg eller lära sig – men det var någonting i sättet han sade det på, som fick henne att undra 8

om hon verkligen hade hört rätt. Han använde så många ord och fraser som hon aldrig hade hört förut, och gjorde det med en sådan självklarhet att det kändes som att lyssna till någon som pratar ett språk man själv inte behärskar fullt ut: Hon förstod vad han sade, men med någon sekunds fördröjning, så att hon aldrig fick tillräckligt mycket fotfäste i samtalet för att hinna ge honom något svar. Därför var det skönt – och ändå kusligt på något sätt – att han till en början inte ställde några som helst frågor till henne, utan behandlade henne som om hon redan skrivit på, allt var klart och det bara var en tidsfråga innan hon själv stod i butiken i en likadan uniform.

Hon visste ingenting, och hon hade inte heller tänkt sig att hon skulle arbeta där. Hon hade redan en utbildning, till och med en dubbel examen, men hade sökt jobb i fyra månader utan att få någonting. Annonsen till jobbet i butiken skulle hon inte ens ha klickat på för några månader sedan – men ju längre tiden hade gått, desto bredare hade hennes sökningar blivit, och det här var den första intervjun hon hade blivit kallad till.

Hon var tjugosex, och hade inför intervjun samlat sitt nästan helt svarta hår i en hästsvans. När hon träffade människor för första gången var det just hennes hår de brukade komma ihåg, och att färgen på det fick hennes gröna ögon att se onaturligt stora ut. Men de som kände henne bättre än så brukade först av allt tänka på hennes röst, som var djup och klar och som ofta fick det hon sade att låta allvarligare än hon egentligen hade tänkt.

Längst in i butiken stannade Chefen till, och satte beslutsamt ner högerfoten på en golvplatta som var gråare än de andra, och i plast. Med blicken riktad mot henne sade han att de ny9

ligen gått över till att ha några av cidersorterna på stuv – och alldeles som om ”stuv” hade varit lösenordet slogs en dörr mitt i väggen plötsligt upp.

Det var lagerdörren, och några meter innanför den stod en kvinna i grön uniform och kastade högar med tomma kartonger i ett hål, som var omgivet av höga kanter, täckta av signaltejp och varningsskyltar.

– Där har du kartongkrossen. Vi kallar honom för Brickmann, och man kan väl säga att han är vår bäste vän på det här bygget. Där bredvid har du Elin.

– Hej, hej, Alice, jag är på intervju här.

– Hej, hej, Elin.

De fortsatte längre in, svängde till höger en gång och sedan till höger igen, och fast Chefen fortsatte att peka på nästan allt och förklara vad det var för någonting eller vad det var till för, slutade Alice följa med nästan omedelbart. Hon förlorade orienteringen där inne, och tyckte att det var som att komma in i en grotta eller i en gruva; det fanns inte några fönster, och i varje prång och längs varje vägg stod högar av kartonger, flaskor och vagnar. Där fanns ställ, bunkar och hyllor för olika verktyg som hon inte ens kunde föreställa sig vad de användes till.

Framförallt var nästan varje kvadratcentimeter av väggarna täckt av etiketter, plakat och utskrifter med siffror, ord och förkortningar som Alice inte förstod ens när hon senare tog sig tiden att läsa dem; det var uppenbart att allt var sorterat och välorganiserat in i minsta detalj, men systemet var så stort att det var omöjligt att överblicka för den som inte själv var en del av det. Vid ett ståbord med en dator stod en man i svart luvtröja, och åt vad som såg ut som en slags gröt av ris och tonfisk med en sked. När de närmade sig honom 10

tittade han på Alice, och sade till Chefen: – Ny kanonmat till fronten eller?

Han var mycket lång och smal, men det syntes att hans armar var starka, och i hans gulaktiga ansikte verkade de stora, mörka ögonen liksom glöda av färg.

– Vi får väl se, hon är här på intervju i alla fall. Det här är Staffan, och han sköter städet nuförtiden. Vi försöker hålla honom så långt bort från kunderna vi bara kan, och han får äta här uppe eftersom fiskoljan han använder luktar så jävligt om han öppnar den i lunchrummet.

Staffan frustade till av skratt, nickade, och de fortsatte förbi honom, ner för en spiraltrappa till källaren. Där nere fanns ett ännu större lager med lysrör och oändliga rader av pallar med kartonger, där fanns omklädningsrum för herrar och damer, ett litet ombonat lunchrum och – allra längst in – ett kontor med tunna väggar och ett fönster ut mot resten av lagret. Det, sade Chefen, var områdeschefens kontor – men eftersom områdeschefen nästan aldrig var där kunde han själv disponera det som han hade lust, och det var där de skulle ha sin intervju.

– Är du en ledare, Alice?

Frågan kom som en överraskning, och innan hon hörde sitt eget namn undrade hon faktiskt om den var riktad till henne, eller om han pratade med sig själv. Hon hade suttit i områdeschefens kontor i en timme, och Chefen hade berättat om butikens rutiner, om sin egen väg till rollen som butikschef och om när hela bolagets styrelse häromåret hade kommit på besök för att se hur de arbetade här. Det hade varit en dålig timing, hade han sagt, eftersom de var en gubbe kort i butiken och hade fått oväntat stora leveranser kvällen innan, 11

men i efterhand hade han förstått hur stort det i själva verket var. Han hade ännu inte ställt någon direkt fråga till henne, och det var därför hon bara blinkade yrvaket så att han var tvungen att fråga igen: – Är du en lagkapten? Är du en sån som tar på sig bindeln på armen och leder de andra framåt?

– Ja, nej, det kan jag väl vara om … om det behövs så.

Chefen verkade inte vara nöjd med svaret, och hon fortsatte så gott hon kunde: – Jag var faktiskt kapten i laget ett tag när jag spelade fotboll, men jag tror att det mest var för att … jag alltid sprang så mycket, och alltid kom i tid.

Chefen lutade sig framåt, och antecknade för första gången under intervjun någonting i sitt skrivblock. Alice kunde inte föreställa sig vad det kunde vara eller vad han skulle ha för nytta av det, men var glad när han tittade upp och fortsatte att prata.

– Bra att du nämnde det: Komma i tid. Det är en viktig sak här, viktigare än många tror. Vi måste bli bättre på att lösa av varandra i kassorna i tid, det är en av de saker som jag ligger på alla om. Men … en annan grej: Jag vet inte … vilken koll du har på kunderna här ute egentligen, men det är ju … det är inte som de har det ute i Bandhagen eller på Gullmarsplan direkt.

– Nej. Eller, det kan jag tänka mig att det inte är.

– Här ute vill de … gärna ha alltihop om du förstår vad jag menar. De tar dig vid armen, och det är liksom inte bara att du ska visa var flaskorna står, du ska plocka ner dem i korgen, bära dem till kassan och gärna följa med hem och öppna dem sen också. Man är lite tjänstefolk för dem, men det är ingenting du skulle ha några problem med sådär?

– Nej. Nej, jag tror inte det i alla fall.

12

På vägen ut tittade hon ut över butiken och allt det hon hade sett, som man tittar på en tom lägenhet i slutet av en visning; allt det hon såg runtomkring sig var nytt, hårt och främmande, men kanske skulle det inte vara så särskilt länge till.

Intervjun hade varit en fredag, och när det nästan tio dagar senare ringde från ett okänt nummer hade hon ingen aning om vem det var. Hon svarade försiktigt, utan att säga sitt namn, men en röst som hon omedelbart kände igen som Chefens höll inte igen.

– Du, jag måste säga att jag har lite tråkiga nyheter till dig.

– Jaså?

– Det var två jobb, men jag tog två andra. Det var bara så det blev.

– Jaha … ja … det var tråkigt.

– Eller hur. Men jag gillar dig, du skulle nog kunna bli bra på det här, så jag såg till att hugga loss några extra timmar för ett litet kontrakt på tolv timmar i veckan. Så ser vi vad vi kan göra, om vi kan öka det sen. Skulle du vara intresserad av det?

– Ja … det tror jag … eller, det är klart att jag är.

– Bra, då ses vi klockan sex i butiken på måndag.

2 Tåget mot butiken avgick 05:17, och perrongen var så gott som tom. Så tidigt på morgonen hade Alice bara åkt tunnelbana när hon skulle ut och resa, eller när hon varit på väg hem från en fest – och i samma ögonblick som hon kom ner för rulltrappan lade hon märke till att ingenting riktigt var som det brukade vara.

Längst ut på bänken närmast rulltrappan lade hon märke till en äldre man i en färggrann overall, som lutade sig framåt över sina knäppta händer som om han väntade på tåget, men när det väl kom inte gjorde någon min av att resa sig och stiga på det. Han satt kvar, alldeles som om han väntade på det tåg som verkligen var hans. Under de närmaste månaderna skulle hon märka att han satt på exakt samma ställe varje morgon, men alltid var borta när hon kom tillbaka på eftermiddagen igen.

På tåget var det stilla. Några reste två och två, men de allra flesta satt ensamma i en egen fyra och hade uniform eller overall på sig. De såg nästan alla ut genom fönstren, på de svarta tunnelväggarna och på lamporna som flög förbi och reflekterades i de bruna ledstängerna på insidan av vagnen. De som inte gjorde det hade blicken riktad mot sina egna fötter, och snart hade Alice det också. Det var bara en kort stund som hon brydde sig om att titta i sin telefon – det hade inte 14

hänt någonting sedan hon gick och lade sig igår, och det skulle bara ha varit konstigt att skriva till någon nu.

De två andra nyanställda – de som hade fått de stora kontrakten – hette Jonathan och Malin, och var båda ett par år yngre än Alice. De hade stått och väntat utanför spärrarna alla tre utan att våga hälsa på varandra, eftersom de inte kunde vara säkra på att de skulle till samma ställe, och när Chefen – som åkte bil till jobbet – hämtade upp dem sade han: – Så här blyga kan ni ju inte vara för varandra.

Kvällen innan hade han sms:at dem alla tre, frågat om deras skostorlekar och bett dem att ta med sig träningskläder. Nu ledde han dem genom de nedsläckta centrumgångarna – alla affärer var stängda, och för varje hiss och dörr de passerade var han tvungen att låsa upp och larma av – och inne på lagret sade han åt dem att byta om. Utanför omklädningsrummen gav han dem varsitt par gummisandaler med röda kardborre­ band och stålhätta längst fram, och varsin kniv i ett hölster.

Alla tre undrade, men det var Malin som släppte masken först och frågade vad de skulle med kniven till: – Hur hade du annars tänkt att du ska få upp en kartong?

I butiken var alla lysrören tända på full effekt. Fram till dess hade de rört sig i ett behagligt halvdunkel, men där uppe var det så ljust att de var tvungna att slå ner blicken. I gångarna mellan hyllorna stod kartonger uppställda och staplade i rader, och mitt ute på butiksgolvet gav Chefen dem deras första instruktioner.

– Välkomna till morgonplocket. Nu ska vi se vad ni går för, om ni har något tempo i kroppen för det här. Ni flyttar inte på några etiketter – dem har varugruppsansvarig mätt ut med linjal, så de sitter rätt på millimetern. Lämna inga 15

luckor, men kommer ni till en hyllkant stannar ni där – ingen flaska får stå över den. Ställ flaskorna i jämna rader bakåt, och när det inte går jämnt ut börjar ni längst bak från vänster.

Alla ansikten på flaskorna ska vara vända åt samma håll, och det gäller dem längst in också. Jonathan, Malin, ni börjar på billigaste Sydafrika och jobbar er uppåt. Alice, du börjar på Italien 50 – 59 och fortsätter därifrån. Jag kommer att börja på andra sidan, så vill jag att du möter mig på mitten sen.

Den allra första kartongen Alice skar upp och plockade upp en flaska ur – det var en Monterosso, med rött tryck på en vit etikett – blev hon stående länge med; hon stirrade först på flaskan, och sedan på det halvfulla hyllfacket framför henne, och det tog verkligen en stund för henne att förstå att de var identiska med varandra. Själva mängden av flaskor och etiketter runtomkring henne gjorde henne blind. Så satte hon igång att arbeta, sköt in de flaskor som fanns på plats och satte upp de tolv som fanns i kartongen hon hade öppnat.

Hon sköt den tomma kartongen åt sidan, och satte sig på huk för att börja med nästa. Ur högtalarna i taket spelade musiken på så hög volym att det enda som hördes från Jona­th­an och Malin på andra sidan hyllan var slamrandet från flaskor som slog emot hyllan. Alice försökte att inte lyssna efter om de var snabbare eller långsammare än hon var, och försökte att inte bli glad när hon hörde dem göra ett uppehåll för att leta efter var en flaska stod.

Själv hade hon inte hunnit klart med sin första sektion när hon såg att Chefen redan hade gått vidare till sin tredje, och det trots att hon koncentrerade sig så hårt på det hon gjorde att hon inte märkt att butiken plötsligt var fylld av människor som sprang fram och tillbaka i den; det var de andra anställda, som jobbade där sedan tidigare, som kom med pirror och 16

stuvar med kartonger som de, till synes utan ansträngning och utan att behöva se efter vart de skulle, antingen ställde ner på golvet eller tog med sig tillbaka ut igen. Under tiden slängde de skämtsamma kommentarer åt varandra när de möttes i butiksgången, och Alice – som nästan hela tiden satt ner på huk – kände sig nästan som ett barn, som lekte med flaskorna medan de vuxna passerade runtomkring henne och arbetade.

– Det går fortare att skära kartongerna om du drar kniven mot dig.

– Men kan man inte skära sig då?

– Kan, kan man väl. Men några skärsår på knäna får ni nog räkna med om ni ska bli kvar.

Det var Chefen, som i förbifarten hade sett hur Alice skar upp sina kartonger och ställt sig intill för att visa henne hur man gjorde; ett snitt, sedan roterade han kartongen med en knyck på vänsterhanden, drog kniven och gjorde samma sak igen. Han gjorde det med en nästan otrolig snabbhet och precision, som om det inte hade varit ett handgrepp eller en arbetsmanöver utan ett trolleritrick.

– Jävlar. Snyggt.

– Så har man jobbat här i tjugo år också.

En annan gång kom han förbi henne och sade att hon bara skulle packa upp de kartonger där sju eller fler flaskor gick ut på hyllan.

– De andra tar du bara ut på bufferten igen.

– Men vad gör jag med de fem flaskorna som blir över då?

– Det är bara att ställa dem bakom någon av de andra raderna. Vi vill inte ha för många gömda flaskor bara, men det där får du snart en känsla för.

Alice visste ännu inte vad bufferten var eller var den fanns 17

någonstans, men nickade och gjorde sitt bästa för att låtsas om att hon visste både det och vad ”gömda flaskor” var för någonting. Att möta Chefen på halva vägen hade hon gett upp för länge sedan – han hade hunnit sin halva långt innan hon var i närheten, och gått vidare till spritsektionen i stället.

Hon orkade inte tänka på det, utan gjorde sitt allra bästa för att koncentrera sig på det som fanns framför ögonen på henne. När musiken plötsligt stängdes av var hon svettig och vimmelkantig och visste inte vad klockan var.

– Halv tio!

Det var någon som ropade ute i korridoren, och plötsligt stängdes musiken av. Alice och de två andra nykomlingarna tittade på varandra, men fortsatte arbeta innan Staffan – den man som stått vid ståbordet och ätit lunch den dagen när hon var på intervju – plötsligt dök upp intill dem.

– Dags att räkna kassorna och fika litegrann. Och ta med er några tomkartonger på vägen ut!

Det första Alice lärde sig av att arbeta i butiken var volymerna.

Hon hade inte haft någon aning om hur mycket de sålde eller varifrån flaskorna kom, och på fikarasten efter morgonplocket frågade hon om det var lika mycket varje dag. Hon måste ha sagt det med en ton som om hon inte trodde att det var möjligt, för de andra skrattade genom näsan och någon sade: – Det här är ju bara måndag, vi får inga leveranser på lördagar ens. Det här är bara smågodiset efteråt.

Lasse – en man i femtiofemårsåldern med grått hår som krullade sig intill öronen, och spottade ur sig orden som om de hade varit mandlar som var alldeles för varma för att hålla kvar i munnen – sa att ingen någonsin fattade hur mycket de sålde för. Det var alltid samma sak: 18

– Jag hade en tant häromveckan som på fullaste allvar frågade varför vi hade flyttat på whiskyväggen över natten. ”Det är bara för att jävlas med oss, förstås.” Det händer ju hela tiden, att de tror att vi har ändrat om eller flyttat någonting, men hon stod verkligen på sig; hon var tvärsäker på att den hade varit någon annanstans när hon var här i förra veckan.

Jag svarade så tålmodigt jag kunde att den var kvar där den hade stått förra veckan, och i de fyra år jag jobbat här, men … alltså, en gång var jag inkallad i en annan butik för att hjälpa dem med att flytta just en spritvägg när de byggde om, och det tog oss … nio timmar att få ner alla flaskorna i kartonger, flytta dem till andra sidan butiken och få upp dem igen. Och då var vi ändå fyra man bara på det.

De nyanställda satt tysta, med en hand fäst vid kaffekoppens öra som om någon när som helst skulle ta den ifrån dem, och lyssnade på vad Lasse berättade för dem. De andra, äldre anställda hörde också på, men förstrött, som om det var en historia han hade dragit många gånger förut. Såg Alice verkligen rätt, när hon såg Staffan vända sig om och titta ut genom fönstret i samma ögonblick som Lasse öppnade munnen och började prata igen?

– Skulle vi göra det bara för att vi fick lust? Var skulle vi få timmarna till det ifrån? Herregud, jag har fortfarande vänner som frågar mig helt ärligt varför jag måste börja klockan sex på morgonen varannan vecka. Butiken öppnar ju ändå inte förrän tio, säger de. Ja, men tjena, brukar jag svara då, vad tror ni egentligen, att flaskorna flyger upp på hyllan av sig själva eller? Om ni bara slutade supa så jävligt skulle jag ju inte behöva göra det. Varje anställd här, det finns det beräkningar på, packar upp och flyttar 2,4 ton på ett enda morgonplock.

Men inte ens det hjälper det ju om man säger till dem, jag 19

tror faktiskt inte att folk – om man frågar dem på riktigt liksom – ens vet hur mycket ett ton är. Folk fattar bara inte hur mycket det är.

Det verkade inte som om han var färdig, utan snarare som om han pausade för att dra in mer luft innan han påbörjade nästa salva, men innan han hunnit det blev han avbruten av Chefen: – Det är inte alla våra gubbar och gummor som lyfter 2,4 på en morgon, Lasse, och det vet du om. Men vad säger ni, dags att öppna butiken nu så kan jag lära nykomlingarna jobbet innan du har skrämt livet ur dem? Återstoden av dagen ägnade de åt att gå igenom kompendiet med vad de behövde veta för att jobba i butiken och göra internutbildningar på varsin dator; de lärde sig att bedöma människors ålder och vad firmans vision om det goda värdskapet och det sociala ansvaret egentligen var.

När Alice gick på tunnelbanan därifrån var det mitt på dagen, nästan ingen annan var ute och åkte och ändå letade hon med blicken efter någon hon kände. Det kunde ha varit vem som helst, men hon såg ingen, och när hon sjönk tillbaka ner i sätet kände hon hur varje kartong och varje flaska hon hade lyft den morgonen fortfarande sjöng i armarna och axlarna på henne.

– Det kommer ju att gå fint det här, hördu, det fixar du. Lite tunnelseende blir man ju i början sådär, men snart kommer du nog att lära dig att lyfta blicken ordentligt.

Det var det sista Chefen hade sagt till henne innan hon gick därifrån, men hon var övertygad om att han bara hade sagt det för att vara snäll och att han redan ångrade att han hade gett henne en chans. Tunnelseende var ett alldeles för svagt ord för hur hon hade känt sig under sina första timmar i butiken. Hon 20

hade känt sig blind – och om hon trots det letade med blicken efter en bekant på tunnelbanan, någon att berätta om sin första dag på butiken för, så var det för att hon på något sätt kände att hon hade varit med om någonting viktigt där. Hon gav upp att leta och ringde inte heller någon, för det hon hade varit med om var saker som hon aldrig skulle kunna berätta för någon annan och räkna med att de skulle förstå fullt ut.

I stället gick hon av tunnelbanan vid Rådmansgatan, långt ifrån där hon bodde, och promenerade söderut längs Sveavägen i solskenet och i skuggan från träden som kantade trottoaren. Vid Lidl var hon tvungen att stanna, eftersom fyra män i overaller höll på att släpa stålburar med varor in i butiken från en lastbil. Burarnas sidor var klädda i hårt virad, glansig plast och de skramlade infernaliskt när hjulen slog emot kanterna i stenläggningen. Semestern var slut och alla runtomkring verkade vara på väg någonstans. Bakom henne gled några unga killar upp ur tunnelbanan, och en av dem skrek till den andra: – Nuddar du mina skor är du död. Jag säger bara det!

Den andre såg inte särskilt rädd ut, utan skrattade bara, och själv kände sig Alice – på ett sätt som hon inte gjorde särskilt ofta – som en del av allt det som hände runtomkring henne.

Det var som om allt, till och med det som inte var det, hade blivit viktigt på något sätt. Men när hon senare på kvällen pratade i telefon med sin mamma och fick frågan om hur den första dagen hade varit, svarade hon bara att allt hade varit bra.

Kanske, tänkte Alice när hon hade lagt på, var det allra mesta i det här livet så självklart att hon inte kunde förklara det för någon. Det var som att andas. Andra saker kunde hon inte säga till någon annan, eftersom hon ännu inte visste dem.

21

Det var bara nu, medan någonting fanns men fortfarande var nytt, som hon hade någonting att säga. Det självklara och det okända var som två olika världar, och mellan de två världarna levde hennes upplevelser i ett ögonblick. Och precis som gröna och svarta vinflaskor dansade bakom hennes slutna ögonlock innan hon – fast klockan inte var mer än tio – somnade på soffan med kläderna på, så dansade alla de nya intrycken i hennes medvetande en stund. Sedan försvann de igen, och förvandlades till någonting hon hade glömt bort.