Page 1

OFFER 2 1 17 ÖVERSÄTTNING: HELENA HANSSON

ALBERT BONNIERS FÖRLAG


Av Jussi Adler-Olsen har tidigare utgivits: Alfabethuset 2001 Kvinnan i rummet  2011 Fasanjägarna 2011 Flaskpost från P  2011 Journal 64  2012 Marcoeffekten 2013 Den gränslöse  2015 Washingtondekretet 2016 Selfies 2017 Hon tackade gudarna  2018

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-017562-7 copyr ight © 2019 Jussi Adler-Olsen og JP/Politikens Hus A/S Published by agreement with JP / Politikens Forlagshus A /S or igina lets da nsk a tit el Offer 2117 öv ersät t ning Helena Hansson omslag Miroslav Sokcic tryck ScandBook, EU 2019


Till Sandra


de drunknades fingrar De drunknades händers liv är längre än vår historia långt borta och alldeles nära ser vi de drunknade ser deras längtan efter livet och freden varje dag ser vi det sista av deras fingertoppar försvinna ner i havet men våra ögon har lärt sig att inte se deras fingrar stiger upp ur havet sträcker sig mot himlen de är inte blöta längre de drunknades fingrar är för evigt uttorkade. Falah Alsufi, poet och kvotflykting från Irak


PROLOG En vecka innan Assads familj lämnade Sab Abar tog hans pappa­med honom till lördagsmarknadens överväldigande myller av bodar med kikärter, granatäpplen, bulgur, kryddor i starka färger och kacklande höns som väntade på yxan. Han lade händerna på Assads magra axlar och såg på honom med sina djupa, kloka ögon. ”Lyssna nu noga, min son”, sa han. ”Snart kommer du att drömma om det som du upplever i dag, och det kommer att bli många sådana nätter innan hoppet om att åter få uppleva dessa ljud och dofter falnar. Så se dig nu riktigt ordentligt om medan du ännu kan, och bär med dig det du ser i ditt hjärta, för då kommer du aldrig att förlora det helt. Det är mitt råd till dig, förstår du?” Han kramade sin pappas hand och nickade och låtsades att han förstod. Men Assad förstod det aldrig.

11


1 Joan Joan Aiguader var inte religiös. Tvärtom flydde han stan när påskprocessionerna med katoliker i svarta kåpor invaderade ramblan, och dessutom samlade han på vanvördiga figuriner av påvar och de tre vise männen som satt och uträttade sina naturbehov. Men trots denna hädiska läggning hade han under de senaste dagarna flera gånger gjort korstecknet, för om Gud trots allt fanns så var Joan sannerligen tvungen att hålla sig på god fot med honom nu när saker och ting tyvärr hade utvecklat sig som de hade. När förmiddagsposten äntligen kom med det länge emot­sedda kuvertet gjorde Joan korstecknet igen, för innehållet skulle komma att bestämma hans öde. Det visste han. Och nu, tre timmar efter att han hade läst brevet, satt han på ett kafé i stadsdelen Barceloneta och huttrade i värmen, förkrossad och utan någon livsgnista kvar. I trettiotre år hade han levt med ett löjligt hopp om att lyckan någon gång måste le mot honom, men efter det här orkade han inte vänta längre. För åtta år sedan hade hans pappa virat en elsladd om halsen och hängt sig i ett vattenrör i fastigheten där han var förvaltare. Den lilla familjen hade blivit fullständigt knäckt, och även om hans pappa aldrig hade varit någon sorglös människa så kunde de inte förstå det. Från den ena sekunden till den andra var Joan och hans fem år yngre lillasyster plötsligt ensamma om allt med en mamma som aldrig blev sig själv igen. Joan kämpade på så gott han kunde för dem allihop. På den tiden var han bara tjugo­ 13


fyra och höll på att slita ihjäl sig med journalistutbildningen och en massa underbetalda småjobb för att få det att gå ihop. Men året därpå kom den slutgiltiga vändpunkten i hans liv, när hans mamma svalde en massa sömntabletter och hans syster bara några dagar senare gjorde samma sak. Det var först nu när han tänkte tillbaka som det kändes logiskt att han inte orkade längre. Efter hand hade familjen Aiguader börjat tappa allt framtidshopp, och mörkret hade slukat dem allihop. Honom också, snart. Bortsett från några korta lyckliga stunder och små segrar vilade det en förbannelse över hans liv, och på bara en månad hade hans flickvän stuckit och jobbet gått åt skogen. Åt helvete med det. Varför plåga sig själv när allt var så meningslöst? Joan stoppade handen i fickan och sneglade på servitören bakom bardisken. Om jag ändå kunde göra slut på mitt liv med lite självrespekt i behåll och betala för mitt kaffe, tänkte han och stirrade på den lilla slatten som var kvar. Men fickan var tom, och alla kullkastade projekt och ambitioner i hans liv passerade revy i en oändlig rad. Det hade plötsligt blivit för svårt att bortse från alla påfrestande omständigheter och ständigt allt lägre standard på tillvaron. Botten var nådd. För två år sedan, när en tidigare djup depression härjade i hans själ, hade en spågumma från Tarragona sagt till honom att han en vacker dag ganska snart skulle stå med ena benet i graven, men att han skulle bli räddad av ett ljus mitt på dagen. Hon hade låtit väldigt övertygande, och hittills hade Joan klamrat sig fast vid den spådomen, men var i helvete hade det där ljuset blivit av? Han kunde ju inte ens resa sig från sin kaféstol med värdighet. Han kunde inte ens betala ett par euro för sin cortado. Till och med de lortiga tiggarna som satt på trottoaren med handen utsträckt uppe vid El Corte Inglés kunde skramla ihop 14


till en espresso, ja, till och med de som låg på stenläggningen och sov i bankernas entréer i slitna kläder tillsammans med sina hundar. Så även om han hade blivit förförd av spågummans intensiva blick och fått hopp om framtiden så hade hon tagit rejält miste, och nu var räkenskapens timme inne, det var då ett som var säkert. Med en suck lät han blicken falla på traven med kuvert som låg på kafébordet som ett vittnesbörd om att han nu slutgiltigt hade målat in sig i ett hörn. Fönsterkuverten där hemma kunde han såklart strunta i, för även om han inte hade betalat hyran på flera månader så var det ändå ingen som kunde sparka ut honom, så som Kataloniens vansinniga bostadslag var konstruerad. Och varför skulle han bekymra sig om gasräkningar när han ändå inte hade lagat varm mat sedan jul? Nej, det var de här fyra kuverten som låg framför honom som hade gett honom den slutgiltiga dolkstöten. I relationen med sin före detta flickvän hade Joan gång på gång utlovat stabilitet, bot och bättring, men inkomsterna kom aldrig, och till sist fick hon nog av att försörja honom och sa åt honom att dra. I några veckor efter det hade han hållit de närgångna långivarna ifrån sig genom att försäkra att när han hade fått betalt för sina fyra senaste essäer så skulle han vackert kunna betala dem allihop. Var det kanske inte en samling geniala texter som han höll på att skriva? Varför skulle han inte kunna räkna med det? Och här på bordet låg alltså refuseringsbreven, som varken var vacklande, vaga, undvikande eller indirekta, utan lika skoningslösa och exakta som när matadoren i ”Tercio de Muerte” driver in värjan i tjurens hjärta. Joan lyfte koppen till ansiktet för att dröja sig kvar vid mockaslattens falnande doft, och sedan vände han blicken mot palmerna på stranden och badgästernas färgglada myller. Det 15


var inte särskilt länge sedan Barcelona hade varit lamslaget av en galen mans vansinnesfärd på ramblan och av centralregeringens våld mot vanliga medborgare utanför vallokalerna, och ändå kändes det som om allt sådant nu var bortglömt, för den syn som mötte honom i värmeflimret var ett myller av glada människor. Deras huvuden var fulla av deras egna obekymrade stoj och rop, av fuktig hud och sensuella blickar. För ett ögonblick verkade staden som pånyttfödd och nästan hånfull medan han satt där och förgäves spanade efter spågummans lysande ledstjärna. Avståndet från kaféet där Joan satt och ner till de lekande barnen i strandkanten var oemotståndligt kort. På mindre än en minut skulle han kunna springa förbi soldyrkarna och ut i vattnet, dyka ner under de skummande vågorna och ta några snabba och slutgiltiga andetag. Med tanke på den hektiska aktiviteten på stranden skulle ingen lägga märke till en rubbad typ som slängde sig i vattnet med kläderna på. Och på mindre än hundra sekunder från och med nu skulle han kunna lägga livet bakom sig. Trots sitt bultande hjärta skrattade Joan ironiskt åt tanken. De som kände honom skulle bli fruktansvärt förvirrade. Att en mes som Joan Aiguader klarade av att ta livet av sig? Han, den grå och blodfattige journalisten som inte hade stake nog att säga ifrån i en diskussion. Joan vägde kuverten i handen. Det var bara ett par hundra gram ytterligare förnedring ovanpå all möjlig annan skit i livet, så varför lipa över det, han hade ju fattat sitt beslut? Om en sekund skulle han säga till servitören att han inte kunde betala, och sedan skulle han rusa i väg mot stranden med protesterna i ryggen och göra allvar av sin plan. Han spände vadmusklerna och gjorde sig beredd att sticka därifrån när ett par gäster i badkläder reste sig så plötsligt att deras barstolar välte. 16


Joan vände sig om mot dem. Den ena glodde uttryckslöst på teven som hängde uppe på väggen, medan den andra stod och lät blicken svepa över stranden. ”Höj ljudet!” ropade han som stod framme vid teven. ”Hallå, kolla! De står ju för fan precis där nere på promenaden”, ropade den andre, och pekade på en folkmassa som började samlas där ute. Joan följde hans blick och fick syn på teveteamet som hade ställt upp sig på strandpromenaden, framför den tre meter höga skylt som kommunen hade låtit bygga för ett par år sedan. Nedre delen av skylten var av metall, men längst upp lyste fyra siffror på en digital skärm. Joan hade för länge sedan läst texten på skylten, som förklarade att dess syfte var att hålla räkning på alla de stackars flyktingar som sedan årsskiftet hade drunknat i Medelhavet. Badgäster i shorts och baddräkter rörde sig som dragna av en magnet i riktning mot kamerateamet, och ett par grabbar från kvarteret kom rusande ut från Carrer del Baluard, rakt mot skådespelet. De kanske hade sett det på teve. Joan betraktade servitören som stod och torkade glas som en robot, med alla sinnen riktade mot teven. En text på teverutan förkunnade ”breaking news”, och Joan reste sig upp och lät sig helt ljudlöst dras med ut på strandpromenaden. Han levde trots allt fortfarande – och var trots allt också journalist. Då fick väl helvetet vänta ett tag till.

17


2 Joan Utan att bry sig om joggare, rullskridskoåkare och allt ståhej omkring sig stod den kvinnliga reportern framför den höga skylten, fullt medveten om det intryck hon gjorde. Hon slängde lite med håret, fuktade läpparna och förde sedan mikrofonen mot dem, medan männen och pojkarna stod där och gapade med blicken klistrad vid hennes bröst. Det var alltså inte precis hennes budskap de hade kommit dit för. ”Vi vet inte exakt hur många som har drunknat under sin flykt mot det Europa som för dessa stackars människor är sinnebilden av paradiset och friheten”, sa hon. ”Men på senare år har de kunnat räknas i många tusen, och bara i år uppgår siffran till över tvåtusen omkomna.” Hon vände sig lite om och pekade upp på de lysande digitala siffrorna på skärmen längst upp på skylten. ”Här uppe ser vi en siffra som berättar för oss hur många flyktingar som har drunknat i Medelhavet hittills i år. Vid den här tiden förra året hade ännu fler drunknat, och nästa år blir det antagligen lika illa. Det är mycket tankeväckande att även om det är obegripliga och fruktansvärda siffror så kommer världen – du och jag – helt obekymrat att kunna välja att titta åt ett annat håll så länge dessa döda människor förblir helt anonyma.” Hon tittade in i kameran med dramatiska ögon inramade i svart. ”Och är det inte just det som vi, och i synnerhet resten av världen, gör? Vi låtsas helt enkelt inte om det. Och som en reaktion på det, ja, man skulle nästan kunna kalla det en protest, 18


så kommer vi här på TV 11 i våra kommande reportage helt och hållet att fokusera på en enda av de omkomna, nämligen den man vars kropp alldeles nyligen flöt i land på en strand på Cypern i östra delen av Medelhavet. Vi vill visa att denna flykting var en riktig människa av kött och blod.” Hon tittade på sin diamantgnistrande armbandsklocka. ”För mindre än en timme sedan skvalpade den arme mannens kropp omkring i bränningarna och upp på stranden bland välmående och sommarglada badgäster, precis som här omkring oss på Platja de Sant Miquel.” Hon slog ut med armen mot soldyrkarna, så att man såg vilka det var hon syftade på. ”Kära tittare, den unge man som jag talar om var den förste vars kropp sköljdes upp på den populära badstranden Ayia Napa på Cypern nu i morse, och med honom steg siffran på vår skylt här på stranden till tvåtusenåttio. Så många har dött bara i år.” Hon gjorde en konstpaus och tittade upp på de stora lysande siffrorna. ”Det är bara en tidsfråga innan den siffran stiger. Men det första offret nu i morse var en mörk, lite pojkaktig ung man i tvåfärgad Adidaströja och slitna skor. Och varför miste han sitt liv på Medelhavet? När vi tittar ut över de fredliga, azurblå vågorna här i Barcelona, kan vi då föreställa oss hur samma hav tusen kilometer härifrån i detta ögonblick krossar hoppfulla flyktingars drömmar om ett bättre liv?” Hon gjorde en paus i sin ordström när hennes producent klippte över till filmbilder från Cypern. Strandgästerna kunde följa med på den skärm som stod bredvid kameramannen. Synen fick omedelbart deras sorl att tystna. Det var brutala bilder av liket av en ung man som låg och skvalpade på magen i vattenbrynet, ända tills ett par sjukvårdare lyckades dra honom i land och vända på honom. Sedan klipptes det tillbaka igen, och man såg återigen reportern i Barcelona på skärmen. Hon stod ett par meter från den, redo att runda av inslaget. ”Om några timmar vet vi mer om den här mannen. Vem han var, varifrån han kom, och hur hans bakgrund ser ut. Vi 19


kommer tillbaka till ämnet efter reklampausen. Under tiden går siffrorna här bakom mig stadigt uppåt.” Hon avslutade med att peka upp på de lysande siffrorna och allvarsamt titta in i kameran, ända tills kameramannen sa ”tack”. Joan såg sig snabbt om och log. Det här kunde bli stort! Men fanns det verkligen inte en endaste medierepresentant utöver teveteamet och honom själv bland de hundra ansiktena bakom honom? Hade han för en gångs skull lyckats komma vid rätt tidpunkt? Stod han verkligen här med en story som han anade skulle kunna bli stor? Han hade aldrig förut haft en så stark magkänsla. Vem kunde låta en sådan möjlighet glida en ur händerna? Joan tittade upp på den lysande skärmen. Alldeles nyss hade antalet drunknade varit tvåtusenåttio, och nu stod det tvåtusenåttioen. Och precis som killarna som stod och stirrade på reporterns bröst medan hon tände en cigg och växlade ett par ord med kameramannen, stod Joan kvar. För tio minuter sedan hade han varit fast besluten att bidra till statistiken över människor som hade drunknat i Medel­ havet, men nu var hans blick i stället fastnaglad vid de lysande siffrorna. Deras förkrossande budskap var så närvarande och verkligt att det gjorde honom yr och illamående. Här hade han just stått och barnsligt bara intresserat sig för sig själv, full av självmedlidande och uppgivenhet, medan andra människor samtidigt kämpade för sitt liv ute på havet. Kämpade! Ordet träffade honom som en käftsmäll, och plötsligt förstod han vad det var han hade upplevt och blivit indragen i. Ja, det fick honom nästan att gråta av lättnad. Han hade varit så nära döden, och så hade ljuset som räddade honom kommit, precis som spågumman hade förutsagt. Ljuset som skulle ge honom lust och anledning att leva, ljuset från de digitala siffrorna framför honom, som vittnade om andras olycka och beredde väg för en än så länge oskriven och fantastisk historia. Allt detta insåg han. 20


Och precis som spådomen hade sagt slets hans fot upp ur graven i allra sista ögonblicket. De närmaste timmarna blev hektiska för Joan, för han hade gjort upp en plan som skulle rädda hans karriär och därmed även hela förutsättningen för hans existens och framtida liv. Därför kollade han avgångarna mot Cypern och konstaterade att om han tog ett flyg till Aten klockan 16.46 så kunde han hinna med ett reguljärflyg vidare mot flygplatsen i Larnaca på Cypern och stå på stranden i Ayia Napa kring midnatt. Han stirrade ett kort ögonblick på priset på biljetten. Nästan femhundra euro åt vardera hållet, vilket var exakt så mycket pengar som han inte hade. En halvtimme efter att han hade fattat sitt beslut bröt han sig därför in i sin före detta flickväns grönsaksbutik. Han öppnade bakdörren med nyckeln som hon i ett par veckors tid hade tjatat på honom om att lämna tillbaka, och gick målmedvetet fram till den lilla låda med sedlar som hon brukade gömma under ett par grönsakskorgar bakom disken. Om tjugo minuter skulle hon komma tillbaka från siestan och läsa lånehandlingen som han hade lagt på disken, och om tjugo minuter skulle han stå ute på flygplatsen med nästan sextonhundra euro på fickan. Skriken nerifrån strandkanten i Ayia Napa på Cypern skar genom ljushavet som alla de uppställda strålkastarna skickade ut över kalabaliken och de kolsvarta vågornas skummiga toppar. Direkt på sanden, några meter från en grupp uniformsklädda räddningsarbetare, låg en rad lik uppradade med ansiktena täckta av grå yllefiltar. Det var en förfärlig syn, men ur journalistens perspektiv var den också fascinerande. Strängt bevakade av polis femton meter längre upp på land stod en klunga med tjugo, trettio chockade människor, modlösa, utmattade och skakande av köld, trots att de var invirade i samma sorts filtar som de som låg över de dödas ansikten. En 21


dämpad och förtvivlad gråt över den obarmhärtiga verkligheten spred sig bland dem. ”Där uppe står de som hade tur”, sa någon som en kommentar till Joans forskande blick. ”De hade flytvästar på sig och blev upplockade av båtarna en bra bit ut till havs. Det är bara en halvtimme sedan våra mannar hittade dem fastklamrade vid varandra som ett fiskstim så att de inte skulle driva i väg från varandra.” Joan nickade och tog försiktigt några steg mot kropparna. Ett par poliser tänkte köra bort honom, men när han visade dem sitt presskort riktade de i stället sin auktoritet och sina förmaningar mot flocken med framfusiga turister och festprissar i strandkläder som försökte få med alltihop på sina blinkande mobiler. Hjärtlösa människor, tänkte Joan medan han plockade fram sin kamera. Han förstod inte grekiska, men det gick inte att missförstå räddningsarbetarnas kroppsspråk. Just nu gestikulerade de ivrigt och pekade ut mot ett par makliga vågtoppar, medan en kollega styrde strålkastarljuset mot föremålet som drev inåt med vågorna. När kroppen var tjugo meter från strandkanten vadade någon ur räddningspersonalen ut och drog i den som om den varit en hög trasor. Och när den livlösa kroppen till hälften dragits upp på stranden började några av de överlevande jämra sig. Joan vände sig mot gruppen. Klagoropen kom från två kvinnor som stod framåtböjda med händerna för ansiktet och uppbådade alla sina krafter för att försöka förstå vad det var de bevittnade. Det var en sorglig syn. En man med svart, yvigt helskägg som stod bredvid dem försökte hårdhänt få stopp på deras reaktion, men det hejdade inte deras högljudda för­ tvivlan, som blev ännu värre när en ung man i blå uniformsjacka och med rakat huvud hoppade fram och fotograferade liket på nära håll. Han såg officiell ut och hade nog till uppgift att 22


dokumentera varje bärgning, så Joan tog ett foto av honom och nickade åt honom för säkerhets skull, som om han hade särskilt tillstånd att vara där. Lyckligtvis var det inga andra pressmänniskor närvarande. Sedan vände han sig om och tog en rad foton av de gråtande kvinnorna i gruppen, för rent journalistiskt funkade det alltid att slänga djup sorg rakt i ansiktet på folk, även om det inte var det som var hans egentliga ärende. Han skulle göra exakt som tevekanalen i Barcelona. Avslöja, skildra, chockera och engagera. Denna drunknade människa var nämligen, hur beklagligt det än verkade, hans alldeles egna trofé: Han skulle försöka väcka en död människa till liv, och inte bara för en liten krets katalanska tidningsläsare. Det skulle vara för hela världen, precis som när den treårige syrisk-kurdiske pojken drunknade och hamnade på alla världens löpsedlar för några år sedan. Oavsett hur förfärligt det hela var, så skulle han visa upp en enskild människas öde, och det skulle göra honom rik och respekterad. Det var så planen såg ut. Han stod stilla ett kort ögonblick. Skriken i bakgrunden var oerhört verkliga – dem hade man inte hört lika tydligt när TV 11 visade bilder från Ayia Napa i Barcelona. Sådant gav färg och verklighetskänsla och allt det där som var så bra när en story skulle få genomslag. Men förvirrande nog tillförde det också något annat. Han kände mycket väl igen känslan från andra sammanhang, men här tyckte han inte att den hörde hemma. Varför skulle han känna samvetskval över det han gjorde? Var det kanske inte något helt unikt han höll på med? Visst var det väl det? Nu kändes kameran plötsligt tyngre. Något unikt, hade han tänkt. Var det inte i själva verket så att han bara hade snott TV 11:s koncept? För oavsett om han gjorde research på plats eller inte, vad var det som gjorde det så unikt? Han var ju bara en plagiatör, varför kunde han inte medge det för sig själv? Joan skakade av sig det. Plagiatör, vad spelar det för roll? 23


Bara han gjorde det tillräckligt autentiskt så var det väl ingen som kunde klaga? Om en liten stund, när han hade dokumenterat bärgningen av mannens kropp, tänkte han vända sig till de gråtande kvinnorna och försöka ta reda på varför just de tog det så hårt och om de kände den drunknade personligen, för då kunde han kanske få fram uppgifter om mannens identitet och om varför han hade flytt. Hur kände de däruppe på land honom? Och varför hade han dött, men inte de? Var han svag? Var han en hederlig människa? Hade han barn? Joan tog ett steg fram mot liket och gjorde sig beredd att fotografera honom där han låg med bortvänt ansikte i bränningarna. Mannens klädsel var odefinierbar och hade snott sig om kroppen, som om det var något slags folkdräkt. Och så drog en av räddningsarbetarna upp kroppen helt och hållet ur det rytmiskt strömmande havsvattnet. Joan var inte alls långt ifrån liket när kroppen vändes lite grann, vilket fick honom att tvärstanna. Det sista rycket i armarna fick huvudet att vrida sig, och då upptäckte han att det inte var liket av en man utan en äldre kvinna. Han knep ihop ögonen. Aldrig tidigare hade han ställts inför en så närvarande död, och det var riktigt obehagligt. Han hade sett trafikoffer och blodig asfalt och blinkande blåljus från ambulanser som förgäves hade kommit till undsättning, och under sin korta tid som rättsreporter hade han också regel­ bundet besökt stadens bårhus. Men jämfört med de döda människorna blev han mycket djupare berörd av denna försvarslösa kvinnas öde. Hon hade varit ute på en hoppfull och lång resa, och så fick den detta tragiska resultat. Vilken speciell och fantastisk story det här skulle kunna bli. Han drog in den fuktiga havsluften djupt ner i lungorna och höll andan medan han tittade ut över det nattsvarta havet för att inte låta sig dras med av sin sinnesrörelse. För mitt i olyckan var det naturligtvis ett scoop att det inte var en man, en ung kvinna 24


eller ett barn som hade dött. Intuitivt visste han helt enkelt att storyn blev mer säljbar när offret var en äldre kvinna. Vem kunde inte se det meningslösa och absurda i detta olyckliga öde? Ett så långt liv och en så förfärlig död. Efter en stund vande sig Joan vid tanken, och så riktade han kameran mot den döda och satte på motormatningen, växlade efter några sekunder till filmläge och förflyttade sig kring liket, så att alla detaljer registrerades innan räddningsarbetarna lyckades hejda honom. Trots att liket hade legat i saltvatten och varit utsatt för strapatser under färden över havet var det lätt att föreställa sig att kvinnan kom från ett välbeställt hem, vilket också det garanterat skulle sälja bättre och ge bättre bilder. Hur många gånger hade man inte redan sett osannolikt hårt prövade människor i slitna kläder, märkta av umbärandena på en lång resa? Den här kvinnan var däremot smakfullt klädd, läppstiftet var fortfarande svagt rosa och ögonskuggan någorlunda intakt. Hon hade varit vacker. Var väl omkring sjuttio, hade tappat sina skor och fått sin päls fördärvad – det var den som hade gjort honom förvirrad till en början. Men man kunde inte undgå att lägga märke till fårorna som löpte lodrätt i hennes ansikte och antagligen förmedlade en del av de prövningar som hade fått henne att välja denna desperata utväg, och ändå framstod hon som påfallande värdig. ”Vet vi varifrån de här människorna kommer?” frågade han på engelska en myndig, civilklädd man som knäböjde intill liket. ”Jag skulle tro att de kommer från Syrien, att döma av hur flyktingströmmen har sett ut de senaste dagarna”, sa han. Joan vände sig mot de överlevande. Mörka i hyn, men bara en aning mörkare än grekerna, så Syrien lät som en bra gissning. Han tittade bort på raden av kroppar i sanden och räknade dem. Det var trettiosju lik. Män, kvinnor och kanske några enstaka barn. Joan tänkte på skylten i Barcelona på andra sidan Medelhavet, där siffran 2117 nu lyste i natten. Vilket meningslöst slöseri med människoliv. 25


Han tog fram sin anteckningsbok och skrev ner datum och tid för att åtminstone känna att han hade kommit i gång med det som skulle dra honom bort från avgrunden och ge honom en ny grund att stå på. Det skulle bli en artikel om en anonym död, inte om en livskraftig vuxen i sina bästa år eller ett värnlöst barn, utan om en gammal kvinna som hade drunknat för bara ett ögonblick sedan. Om en kvinna som i likhet med tvåtusen­ etthundrasexton tidigare offer i år inte heller hade klarat sig över Medelhavet med livet i behåll. Han krafsade ner sin rubrik: ”Offer nummer 2117”, och sedan vände han sig åter mot klungan med överlevande och kvinnorna som hade skrikit. Det var fortfarande många plågade ansikten och skakande kroppar som stod däruppe och klamrade sig fast vid varandra, men de två kvinnorna och mannen med det stora skägget var försvunna. På samma plats stod i stället mannen i den blå uniformsjackan som alldeles nyss hade stått bredvid Joan och fotograferat. Joan stoppade ner anteckningsboken i fickan och tänkte ta ett par närbilder av kvinnans ansikte när hennes öppna, klara blick träffade honom. Varför hände det här? frågade ögonen. Joan for baklänges. I hans värld var esoteriska fenomen löjliga, men just då darrade han i hela kroppen. Det var som om kvinnan försökte få kontakt med honom. Få honom att förstå att han inte förstod någonting, och att det inte var acceptabelt. Joan kunde inte titta bort, för det låg hela tiden nya frågor på lur i de där vackra, levande ögonen. Vem är jag, Joan? Varifrån kommer jag? Vad heter jag? Joan ställde sig på knä framför henne. ”Jag ska ta reda på det”, sa han och slöt hennes ögon. ”Det lovar jag.” 26


3 Joan ”Nej, som frilans kan du absolut inte få dina resor ersatta om det inte har avtalats skriftligen i förväg, hur många gånger ska vi behöva säga det, Joan?” ”Jamen, jag har kvitton med mig. Jag har skrivit en fullständig reseräkning, titta här!” Han föste mappen med flygbiljetterna till Cypern och verifikationer på alla andra utgifter över disken och log sitt mest insmickrande leende. Han kände utmärkt väl till vilka befogenheter kontorsassistent Marta Torras hade – hon hade inte rätt att neka honom, särskilt inte nu. ”Såg du inte att min artikel var på förstasidan i går, Marta? Det var inte bara en spalt i bilagan, det var helt enkelt toppstoryn i Hores del dia och det bästa jag någonsin har skrivit. Jag är helt säker på att ekonomiavdelningen godkänner mina sextonhundra euro. Kom igen, Marta, jag har inte råd att betala resan själv. Jag har lånat pengarna av mitt ex.” Joan såg bedjande ut, och det var inte på låtsas. Hans före detta flickvän hade gett honom en örfil och hotat med att polisanmäom. Hon kallade honom tjuv och grät, eftersom hon visste att hon aldrig skulle få tillbaka sina sextonhundra euro. Sedan hade hon sträckt fram handen och befallt honom att lämna över nyckeln till hennes butik, och därmed var deras förhållande inte längre ett före detta förhållande. Det var ett före detta före detta förhållande. ”Ekonomiavdelningen kommer helt säkert att godkänna 27


det, säger du. Ha! Det är ju JAG som är ekonomiavdelningen, Joan”, fnös hon. ”Och ditt ex måste vara en riktig idiot om hon tror att du bara kan komma och förse dig ur tidningens kassa när det passar dig.” Joan samlade sig medan hon vände sig om och gick tillbaka mot sitt skrivbord. Knappen i hennes kjol som skulle förhindra att blixtlåset öppnade sig var borta, och blixtlåset var redan på väg neråt. Alla på ekonomiavdelningen var precis som hon. Mer och mer överviktiga, och all tankeverksamhet de hade att tillgå kretsade uppenbarligen kring siestan och nästa kaloriintag. Pinsamt att se när han själv måste klara sig på vatten och bröd. ”Jamen, du kan väl åtminstone ersätta mina flygbiljetter, Marta, tidningen kan ju dra av alltihop.” ”Gå till redaktören och klaga så får du se om det hjälper”, sa hon livlöst. Hon orkade inte ens vända sig om. Uppe på redaktionen hade han kanske väntat sig lite uppskattning. Lite välförtjänt tacksamhet för att Hores del dia tack vare hans reportage i går äntligen hade fått ett scoop som tidningar runt om i hela världen hade citerat. Till och med hans foton hade använts av internationella medier. En drunknad äldre kvinna i päls som badade i strålkastarljus, de döda kropparna på stranden, skrikande kvinnor. Nog måste väl Hores del dia ha tjänat storkovan på det? Men med undantag för en yngre utlandskorrespondent, som synbart skakade på huvudet när Joan kom gående mellan de fast anställdas arbetsbås, kom det överhuvudtaget inga reaktioner från någon. Inte ens en nick eller ett litet leende. Men för helvete, på film brukade kollegerna alltid resa sig upp och stå och applådera när det hände sådana grejer. Vad var det för fel? ”Jag har bara fem minuter, så du får fatta dig kort, Joan.” Hans redaktör stängde dörren ut mot redaktionen och glömde visst att ge tecken åt honom att slå sig ner, men det gjorde han i alla fall. 28


”Marta från ekonomiavdelningen ringde just och berättade att du vill att vi ska ersätta dina resekostnader.” Hon tittade dystert på honom över glasögonkanten. ”Men det kan du bara glömma, Joan. För artikeln från Ayia Napa får du de elvahundra euro som jag var dum nog att lova dig när du levererade den, och det ska du vara glad för. Inte en cent till.” Joan fattade ingenting. Han hade räknat med att storyn om den drunknade kvinnan i slutänden skulle ge honom en generös bonus och utsikter till fast anställning. Men varför stod då Montse Vigo, redaktören för frilansarna, och stirrade på honom som om han hade spottat på henne? ”Du har gjort oss till åtlöje, Joan.” Joan skakade på huvudet. Vad tusan menade hon? ”Jaha, då får jag väl helt enkelt förklara för dig hur storyn om offer nummer 2117 har utvecklat sig. Visst, det såg ut som en bra story i går, men i morse kunde man läsa om det här i minst femtio internationella tidningar, för att inte tala om att varenda tidning i Barcelona utom vi har samma story. Summan av kardemumman är att du inte har gjort ditt jobb tillräckligt bra, Joan, och inte på långa vägar lika bra som dina kolleger. Du borde ha gått mer grundligt till väga när du stod där mitt i alltihop, min vän.” Hon slängde ett par av dagens spanska tidningar på bordet framför honom, och rubriken på den översta fick honom att kippa efter andan. ”Offer nummer 2117 blev mördad!” Så pekade redaktören på en rad lite längre ner. ”Uppgifterna om offer 2117 i Hores del dia är felaktiga. Kvinnan drunknade inte utan blev mördad, brutalt ihjälstucken”, stod det. ”Du måste väl förstå att en dåligt researchad story till hundra procent drabbar mig”, sa hon och sopade undan den förödmjukande traven till ett hörn av bordet. ”Men det är naturligtvis mitt fel. Jag borde ha förutsett det efter de senaste menlösa essäerna som du försökte pracka på oss.” 29


”Jag fattar inte”, försökte han, och det gjorde han sannerligen inte. ”Jag såg ju när hon spolades i land. Jag var där när det hände. Du har ju sett mina foton.” ”Då borde du nog ha väntat med att fotografera tills de vände på kvinnan. Hon hade blivit knivhuggen rakt i nacken mellan tredje och fjärde halskotan med en så här lång grej.” Hon visade med händerna hur lång den hade varit. ”Död på fläcken. Gudskelov är vi inte ensamma om att ha gått på pumpen. TV 11-teamet har i alla fall bytt ut sin fina bild av den unge mannen som var den förste som flöt i land i Ayia Napa den dagen du var där. Han var ledare för en terroristcell, har det visat sig. En nyrakad jävel.” Joan var skakad. Mördad? Var det det hennes ögon hade berättat för honom? Borde han … Borde han ha sett det? Joan vände sig mot redaktören. Han tänkte beskriva ögonblicket. Det som hade försiggått. Varför han inte hade gjort sitt jobb bättre. Att han hade låtit sig ryckas med, och det fick inte journalister göra, det visste han ju mycket väl. Det knackade på dörren, och in kom Marta från ekonomi­ avdelningen. Hon langade fram två kuvert till Montse Vigo, och utan att bevärdiga Joan med en blick slank hon ut igen. Redaktören räckte Joan det ena. ”Här har du dina elvahundra, trots att du inte har gjort dig förtjänt av dem.” Joan tog emot kuvertet utan ett ord, och så var det med den saken. Rätten att dela ut utskällningar ingick i Montse Vigos jobb, så vad kunde man göra? Ingenting! Han bugade lite med överkroppen och vände sig om för att smyga ut. Frågan var bara hur länge summan i kuvertet skulle räcka för att hålom vid liv. Han började redan svettas. ”Vart ska du ta vägen?” hördes det bakom honom. ”Du ska inte tro att du slipper undan så lätt.” Ett ögonblick senare stod han nere på gatan och stirrade upp mot byggnaden. Nerifrån Diagonal var ytterligare en demon30


stration på väg in mot staden, så det hördes tjutande visselpipor, slagord, paroller och hetsigt tutande från bilar, och ändå var redaktörens ord det enda som genljöd i huvudet på honom. ”Här har du femtusen euro. Du har exakt fjorton dagar på dig att gå till botten med den här historien, och du ska göra det ensam, fattar du? Du är en nödlösning, för ingen av dina kolleger tänker ta i det där med tång, för det är en massa spår som redan blivit för kalla, säger de. Men du ska värma upp dem igen, det är du skyldig tidningen. Leta upp några av de överlevande som kan berätta vem kvinnan var och exakt vad det var hon råkade ut för, fattar du? Du vet från dina intervjuer med några av de överlevande att hon var i sällskap med två kvinnor, en ung och en äldre, och att en man med helskägg pratade med dem under båtresan ända tills gummibåten sjönk. Du måste hitta dem. Du vet ju vilka de är, för du har foton av dem, och så underrättar du mig varje dag om vad du sysslar med och var du är. Under tiden skapar vi på redaktionen en story om det här, så att det hela tiden händer något. De femtusen eurona ska räcka till allt du gör, fattar du? Jag skiter högaktningsfullt i vem du mutar och var du bor. Om du inte har några pengar kvar till nattlogi så får du sova på gatan. Om du inte har pengar kvar till mat så får du svälta. För du får inte komma hit och be om mer pengar förrän uppdraget är utfört, fattar du? Det här är inte El País.” Han hade nickat och vägt kuvertet i handen – vad kunde han annat än att göra klart jobbet? De femtusen eurona var liksom svaret.

31

Profile for Provläs.se

9789100175627  

9789100175627  

Profile for provlas