9789100175252

ALLSVENSKAN ENLIGT LUNDH

OLOF Allsvenskan enligt LUNDH Makten, pengarna och tystnaden i svensk klubbfotboll

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Olof Lundh har tidigare utgivits: Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll 2016

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017525-2 © Olof Lundh 2018 Omslag: Miroslav Sokcic Foto omslagsframsida: Johanna Hanno Tryckt hos ScandBook, EU 2018

Malmö FF:s svindlande affärer 7 Kärleksförklaring och förord 32 Det myglades redan från början 39 SvFF, Sef och hyckleriet 58 Slaget om tv-miljarderna 75 Fan ska vara klubbdirektör 90 Kindberg och »behovet« av starka män 102 Domarna och byråkraterna 116 Vi är alla spelberoende 129 Babis spelade bort karriär och familj 149 Agenter, agenter, överallt agenter 162 Isak – en märklig rekordaffär 180 Mediernas dans kring guldkalven 200 Så kan hoten och hatet bekämpas 214 51-procentsregeln inte 100-procentig 227 Quirino – och att finna den rätta 242 Förnya den svenska modellen 263 Sportchefer och tränare slåss om makten 273 En oväntad vänskap 286 Ett hopplöst medberoende 298 Författarens tack 301

Malmö FF:s svindlande affärer

Alla är inte nöjda med bristen på insyn i allsvensk fotboll och vad som sker bakom stängda dörrar i styrelserum, på kanslier och via bankkonton. Det är skälet till att det en dag före midsommar 2017 kommer ett mejl till mig med fyra dokument bifogade.

Personen som skickar dem har läst min bok Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll och efterlyser mer granskningar.

Hen har ett tydligt budskap: »Jag vill bjuda dig på det här, för när jag hade insyn i fotbollens värld i Sverige funderade jag mycket på hur konstiga strukturer det var inom svensk fotboll och den affärsmässiga okunskap som fanns.« Jag klickar fram dokument efter dokument. De rymmer gott om siffror som handlar om både dollar och kronor. De är på olika språk: engelska, svenska och portugisiska. Två av sidorna är helt igenom handskrivna med ett gäng underskrifter och en del datum. De utgör två avtal: ett mellan en spelare och en svensk klubb och ett som reglerar ett spelarköp mellan två klubbar – när pengar ska betalas och en klausul som reglerar en eventuell vidareförsäljning.

De andra dokumenten är mer formella. Ett kommer från en svensk bank och gäller en överföring mellan två svenska klubbar. Det andra kommer från någon form av bokföring, men med handskrivna tillägg. Det handlar om avräkningar och om vem som fått vad och när av en köpesumma.

Alla dokument rör en spelaraffär inför allsvenskan 2004 som 7

A llsvenskan enligt Lundh

i slutändan skulle ge Malmö FF runt 60 miljoner kronor i intäkter. Dessutom bidrog köpet av Sveriges då hetaste anfallare, Afonso Alves i Örgryte, till att MFF vann sitt 15:e SM-guld hösten 2004, det första på 16 år.

En del kanske ställer sig frågande till varför en spelartransfer som gjordes upp för 14 år sedan är intressant för allsvenskan i dag. Men jag tror att historien kan lära oss mycket, för en hel del handlingssätt går igen, och här får vi för en gångs skull insyn.

När fotbollen i Sverige började professionaliseras i slutet på 1980-talet dök det också upp affärer där allt inte gjordes enligt samhällets regelverk. Öppenheten var dålig, och en hel del personer såg till att utnyttja det och tjäna pengar. Inget tyder på att det har ändrats.

Svensk fotboll fick en första brutal inblick i det när Benficas kassör i början av 1990-talet tågade ut från klubben med bokföringen och gav den till portugisiska tidningar. Då framkom bland annat att Malmö FF och dess styrelseledamot Bengt Madsen redovisat ett för lågt försäljningsbelopp när Jonas Thern flyttat till Lissabonklubben fyra år tidigare.

TT:s Magnus Wilandh och Expressens Lennart Eriksson kastade sig över uppgifterna och grävde vidare. Kopplingen till Sverige gick via numera avlidne Börje Lantz som var Sveriges första kända fotbollsagent.

Han gick under smeknamnet »Mr Tio Procent«, rökte cigarr och påstod att han aldrig tog betalt förrän spelaren hade tjänat en miljon kronor netto. Ett tag hade Börje Lantz så många svenska toppspelare att Expressen satte rubriken »Lantzlaget«. Den Tomelillafödde affärsmannen var en »doer« som visste hur man såg till att få saker att hända oavsett regelverk.

Före agentkarriären var han en driven sportjournalist. Efter VM 1958 följde han med det brasilianska landslaget, som han bekantat sig med under tiden i Sverige, hem till Rio de Janeiro för att sedan säga upp sig och bosätta sig i Brasilien. Han levde bland annat på att ordna uppvisningsmatcher vilket var ett sätt 8

Malmö F F:s svindl ande affärer

att tjäna pengar för förbund på den tiden. Under åren som journalist hade han skaffat sig kontakter världen över och använde sig av dem. Han fick bland annat in Coca-Cola bakom järn­ ridån – det krävde han för att låta Brasiliens landslag komma dit.

När VM-finalen 1978 avgjordes i Buenos Aires satt Börje Lantz jämte Argentinas diktator Jorge Videla på hedersläktaren. Han såg tidigt pengarna inom fotbollen och satt sedermera på fler stolar än de flesta i fotbollens värld.

Kanske var det ingen slump att så många svenskar på 1980-talet hamnade i Benfica – exempelvis Sven-Göran Eriksson, Glenn Strömberg, Mats Magnusson och Thern – eftersom Börje Lantz periodvis jobbade för klubben. Lantz hjälpte inte bara spelare utan även svenska klubbar, och jobbade samtidigt för Benfica. En lönsam kombination.

I slutet av 1993, när Thernaffären uppdagades i både Portugal och Sverige, fick MFF-höjdaren Bengt Madsen betala Therns moderklubb IFK Värnamo ytterligare 50 000 dollar.

Benficabasen Jorge de Brito sa till svenska tidningar att »även Madsen begärde provision i Thernaffären och mitt intryck är att Madsen och Lantz var i maskopi«. Det blev även en del uppståndelse kring de 200 000 dollar som försvann in på ett bankkonto i Schweiz som Madsen disponerade. Få trodde på Madsens uppgift om att kontot i Zürich tillhörde en numera avliden vän som låtit MFF disponera kontot, och att banksekretessen förhindrade Madsen att röja namnet. Enligt Expressen tillhörde kontot Börje Lantz.

Dåvarande förbundsbasen Lars-Åke Lagrell tillsatte en utredningskommission som till slut friade Madsen. Enligt La­grell var det framför allt ett problem för Malmö FF och därmed var klubbens årsmöte slutstation för alla frågor om transaktionerna i affären mellan Malmö och Benfica. I slutändan handlade det trots allt om MFF:s pengar, enligt förbundsbasen.

Att konsekvenserna uteblir är tyvärr symptomatiskt för den här typen av affärer i svensk fotboll. Det är som om man inte 9

A llsvenskan enligt Lundh

vill se vad som sker och fokuserar på det som inte stör bilden.

Det fick jag uppleva på nära håll när jag i min bok Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll skildrade hur Åsebro IF kämpade i fem år för att få pengarna klubben hade rätt till för deras tidigare spelare Sebastian Eriksson. IFK Göteborg hyrde först ut Eriksson till Cagliari för att sedan sälja honom till den italienska klubben. På vägen dribblades en miljon kronor bort från Åsebro. Först efter negativ publicitet sedan historien blivit offentlig i boken gick Blåvitt med på att betala, men under fem år hade alla utom ledarna i Åsebro lagt all kraft på att tysta ner historien och se till att hålla den inom familjen fotboll.

Efter att Blåvitt gått med på att betala lämnade Åsebro IF in en motion till Svenska Fotbollförbundet om att klubbar som har rätt till ersättning vid försäljning av tidigare spelare ska få insyn i affärerna. Men motionen ledde inte till någonting, den togs inte ens upp till behandling vilket skylldes på något mindre formellt fel. Och sedan var det tyst.

Det blev fler rubriker när Benfica utmanade Västerås SK om en klausul gällande den tidigare VSK-spelaren Victor Nilsson Lindelöf. Nilsson Lindelöf hade gjort en snabb karriär efter att ha blivit inkallad som reserv i den svenska landslagstruppen till U21-EM sommaren 2015 och under hösten 2016 blivit aktuell för en flytt till Manchester United. Det pratades om en eventuell övergångssumma på 350 miljoner kronor direkt, vilken kunde stiga med ytterligare 100 miljoner om mittbacken nådde vissa framgångar. Enligt en klausul hade VSK rätt till 20 procent, men det utmanade Benfica genom att ifrågasätta om den gällde efter att backen skrivit ett nytt kontrakt.

Efter hårda förhandlingar fick VSK nöja sig med 39 946 137 kronor, enligt klubbens årsredovisning 2017. En kompromiss som dels innehöll solidaritetsersättning för att klubben fostrat mittbacken, dels tio procent – eller allra minst 30 miljoner – på den blivande övergångssumman. Affären, som såg ut att vara klar i januari 2017, dröjde ett transferfönster. Kanske var det till 10

Malmö F F:s svindl ande affärer

och med så att det fanns intressenter som inte ville sälja Lindelöf innan Benfica gjort upp med VSK, för att säkerställa att den svenska klubben fick en mindre del av kakan?

För mig är det i princip ingen skillnad på vad Blåvitt gjorde mot Åsebro och hur Benfica agerade gentemot Västerås SK. Det är väldigt enkelt, det handlar om näringskedjan och makt.

Den som är starkare utnyttjar det mot någon som är svagare.

Oftast fungerar det, eftersom systemet som ska sätta stopp för övergreppen står på den starkes sida, oavsett om det handlar om Fifa eller Svenska Fotbollförbundet.

Den svenska självbilden i de flesta sammanhang är att vi har hög moral och står för demokrati, öppenhet och ärlighet och därmed svävar ovanför många andra i världen. Så även inom fotbollsvärlden, där svenska fotbollsledare anser att de inte alls är som en del korrupta toppmän inom Fifa och Uefa, som skandaliserats på senare år.

Fotbollsförbundets ordförande Karl-Erik Nilssons hyll­ ning i november 2017 till den färske Uefa-presidenten Aleksander Ceferin – som fyllt 50 år och var hedersgäst på Fotbollsgalan – är på många sätt talande. På scen i Globen innan tv-sändningen drog i gång talade Nilsson framför hela den svenska fotbollsfamiljen om hur fantastisk en av de mäktigaste personerna i fotbollsvärlden är. Han konstaterade att Ceferins värderingar gör att han i princip kan vara född i Sverige. Att Ceferin i det närmaste är svensk. Man fick känslan av att Nilsson därmed yttrat en av de finaste komplimanger han kunde tänka sig.

I själva verket liknar kulturen i svensk fotboll den som finns i internationell fotboll (det återstår att se om Ceferin kan ändra på den som han lovat). För mig är fallet med Åsebro ett praktexempel på det. Det är beklagligt att ett fotbollsförbund inte sätter mer tryck på en av de största svenska klubbarna att göra rätt för sig.

11

A llsvenskan enligt Lundh

Idrottsföreningar är svåra att få insyn i som journalist. I Sverige har vi offentlighetsprincipen, som ger alla rätt att ta del av offentliga handlingar hos alla myndigheter utan att den som frågar behöver tala om varför. Att det sedan inte alltid fungerar i praktiken är en annan sak.

Offentlighetsprincipen gäller däremot överhuvudtaget inte verksamheten i en idrottsförening. Varken protokoll eller andra handlingar är offentliga, inte ens för medlemmar. I slutändan är det en förenings styrelse som bestämmer hur mycket insyn medlemmarna får, och den brukar vara liten. Ta bara att IFK Göteborgs styrelse kunde sälja Kamratgården 2015 utan att någon visste.

Sportjournalistens möjlighet att på egen hand granska klubbarna är därför begränsad. Ett tips, som mejlet jag får om Malmö FF:s köp av Afonso Alves, kan vara helt avgörande.

Men låt oss först backa bandet lite.

Sommaren 1998 tog Erik Hamrén över Örgryte efter den sparkade Bosse Backman och räddade klubben kvar i allsvenskan via kval mot Umeå. Under sin första hela säsong som huvudtränare lyfte Erik Hamrén, med hjälp av skyttekungen Marcus Allbäck som stod för 15 mål, Öis till en fjärdeplats. Men klubben hade svårt med ekonomin och bara Trelleborg och Halmstad hade ett sämre publiksnitt.

När Öis-ledningen under hösten 1999 drog upp målen för elitverksamheten var strategin att hälften av spelarna skulle vara egna produkter, vilket skulle kompletteras med några spetsspelare. Ledningen insåg att klubben var tvungen att bli bättre på att förädla spelare och sedan sälja dem för att få intäkter.

Nyckeln var att rekrytera spelare av så hög kvalitet som den tunna Öis-plånboken kunde betala. Men det dröjde innan klubben hittade rätt.

Till slut var det den assisterande tränaren Jesper Norbergs resa på tre månader till Brasilien 2001 som gav effekt. Han etablerade kontakt med Clube Atlético Mineiro i staden Belo 12

Malmö F F:s svindl ande affärer

Horizonte, 50 mil nordväst om Rio de Janeiro. På våren 2002 skickade klubben Paulinho och Afonso Alves till Sverige. »Det var bestämt att de skulle vara där i tre veckor. Efter första veckan hade vi inte tagit någon av dem. Andra veckan tyckte vi att Paulinho kanske kunde bli något, men Afonso?

Nej! Tredje veckan började det hända saker – och vi bestämde oss för att ta båda två«, sa Erik Hamrén till Göteborgs-Posten under VM i Brasilien 2014.

Afonso debuterade i allsvenskan borta mot Djurgården i juli 2002 och gjorde avtryck direkt. Motståndarlaget mönstrade Kim Källström, Mikael Dorsin, Andreas Isaksson, Stefan Rehn och Andreas Johansson. I den nionde minuten utnyttjade Alves att Isaksson släppte retur och skickade in sitt första allsvenska mål. När Martin Ingvarsson blåste av matchen inför 10 435 på läktarna hade Alves även gjort både 2–1 och 3–1. Öis vann med 3–2 och gick upp i serietopp.

I Atlético Mineiro hade Afonso Alves haft svårt att få speltid men i Sverige var det som om allt föll på plats. När han i september gjorde tre mål när Örgryte besegrade Blåvitt i derbyt med 5–2 inför över 40 000 åskådare, blev det fullt drag i tidningarna och i tv. Aftonbladet lät fotografera Afonso på en höjd ovanför Ullevi, så som brassegiganten Ronaldo tidigare blivit fotograferad i Rio de Janeiro, med en tydlig passning till den berömda kristusstatyn.

Rubriken löd »Afonso – Örgrytes egen Ronaldo« och i artikeln sa brassen: »Det är min stora dröm. Jag vill spela med Real Madrid. Inte beroende på honom (Ronaldo). Det är klubben som är stor. Jag har redan spelat med Ronaldo. Det gjorde jag en kort tid i Cruzeiros juniorlag. Sedan blev Ronaldo proffs.« Under Afonsos tid i Sverige utökade Örgryte och den brasilianska klubben samarbetet. Den svenska klubben hade numera ensamrätt till spelare från Atlético Mineiro. Upplägget bestod i att Örgryte inte behövde köpa spelarna utan endast stod för lönen. Sedan hade Öis rätt till en fjärdedel av intäkterna vid en eventuell försäljning. För en fattig klubb som Örgryte var det 13

A llsvenskan enligt Lundh

perfekt, man fick kvalitet utan att det kostade så mycket och hade dessutom möjligheten att tjäna pengar. Och för Atlético Mineiro innebar samarbetet ett bra skyltfönster i Europa som förhoppningsvis slutade med en miljonförsäljning. »Vi är mycket nöjda över avtalet med Öis. För oss är det bättre att samarbeta med ett lag i allsvenskan än med ett lag i Italien, Spanien eller England. I Sverige får de speltid och syns på ett helt annat sätt«, sa den brasilianska storklubbens dåvarande presschef Caio Ziller till TT i samband med en pressträff på Öis-gården. »Atlético har en stor ungdomsverksamhet och spelarna som är aktuella för Öis är främst unga spelare som har svårt att ta en ordinarie plats i Atléticos A-trupp.« Under en och en halv säsong i Örgryte gjorde Afonso 23 mål och sex assist på 39 allsvenska starter, men under hösten 2003 blev det alltmer uppenbart att han inte skulle bli kvar i klubben.

Agenten Roberto Tibúrcio var ovanligt öppen om sin klients läge i Sportbladet. »Afonso tjänar 3 700 dollar (knappt 30 000 kronor) i månaden och får ut 2 000 dollar (16 000 kronor). Han tjänar för lite i Örgryte. Även om han får dubbelt upp så är det för lite. Om jag inte kan ordna en ny klubb i Europa åt honom föredrar jag att han återvänder till Atlético i Brasilien.« Atlético Mineiro var dock på jakt efter pengar och ville sälja brassen. Eftersom spelarens kontrakt med Örgryte skulle gå ut i april 2004 var det bråttom för bägge klubbarna som hoppades på intäkter från en eventuell försäljning.

Under hösten 2003 ryktades det om att franska Marseille ville värva Afonso Alves. Men i slutändan var det mest danska och norska toppklubbar samt Malmö FF som visade intresse.

För Malmö vore en värvning av brassen en tydlig signal om att klubben var tillbaka i toppen på allvar.

Det är i dag lätt att fastna i hur starkt och dominant Malmö FF är med fyra SM-guld på fem år bakom sig och ett eget kapital på 457 miljoner kronor efter två gästspel i Champions League och en rad spelarförsäljningar.

14

Malmö F F:s svindl ande affärer

Hösten 2003 var det ett helt annat läge i klubben som då hade avslutat sin tredje säsong i allsvenskan, efter att ha varit nere och vänt i superettan år 2000. MFF hade kommit trea i tabellen 2003, tio poäng efter vinnande Djurgården. Trots topplaceringen sved det för Malmö att klubben inte vunnit ett SM-guld sedan 1988.

Efter att ha trillat ur allsvenskan hösten 1999 hade MFF tvingats genomgå en tuff omvandling och fått spara in på allt.

Inför återkomsten i allsvenskan våren 2001 var det riktig ekonomisk kris, trots att klubben var tillbaka i högsta serien. MFF tvingades skriva upp värdet på dåvarande klubbstugan Kulan, trots att klubben redan tagit in sex miljoner i riskkapital från ett gäng rika privatpersoner med Dan Olofsson och Bo Håkansson i spetsen. Allt för att klara elitlicensen. I utbyte skulle riskkapitalisterna få tillbaka en rejäl avkastning om Malmö FF sålde någon spelare.

Det tog inte lång tid innan sportchefen Hasse Borg fick till en rekordförsäljning av Zlatan Ibrahimovic. Supertalangen hade knappt spelat i allsvenskan 1999 och inte heller varit given hela säsongen i superettan. Men i mars 2001 betalade Ajax 82,6 miljoner kronor för 19-åringen, som stått för tolv mål i MFF och fått debutera i A-landslaget mot Färöarna i Tipshallen i Växjö i januari 2001. En affär som innebar att det blev lugnare i Malmö FF och att klubben snabbt kunde betala tillbaka riskkapitalisterna som räddat MFF:s elitlicens. Men löftet från klubbens dåvarande kassör om att det aldrig skulle bli ekonomiska problem igen kom på skam.

Vintern 2003 var det nämligen återigen ont om pengar i klubben. Det var nog fler än Sydsvenskans MFF-reporter Max Wiman som var överraskade över den tidiga julklappen till MFF-fansen: Afonso Alves var klar för Malmö FF. I en artikel från den 23 december, där övergången avslöjades, var Wiman rak om konkurrensen och konstaterade förvånat apropå att brassen skrivit på för MFF: 15