9789100175016

Mads Peder Nordbo

Mannen från Thule Avanersuarmiu

Översättning: Kalle Hedström Gustafsson

albert bonniers förlag

Av Mads Peder Nordbo har tidigare utgivits: Flickan utan hud 2018

www.albertbonniersforlag.se

isbn: 978-91-0-017501-6 Originalets danska titel: Kold angst Kold angst © JP/Politikens Hus A/S, København 2018 Översättning: Kalle Hedström Gustafsson Omslag: Nils Olsson Tryck: ScandBook, EU 2019

Station Nord (5)

Qaanaaq (656) Moriusaq (0) Thule Air Base (600)

Danmarkshavn (8)

Kalaallit Nunaat

Daneborg (12)

m

709 k

(Grönland) Upernavik (1.181)

km

Mestersvig (2)

1.8

19

Constable Point (4) Ittoqqortoormiit (450)

Aasiaat (3.112) Kangaatsiaq (558) Sisimiut (5.572)

6k

Ilulissat (4.592) Qasigiannguit (1.171)

84

Qeqertarsuaq (845)

m

Uummannaq (1.282)

Kangerlussuaq (499)

Maniitsoq (2.670)

Isortoq (93)

Nuuk (16.740) Færingehavn/Polaroil (1)

700

Tasiilaq (1.930)

km N

Qeqertarsuatsiaat (200) V

Paamiut (1.515) Narsaq (1.503) Qaqortoq (3.229) Nanortalik (1.337)

Ö

S

Jägaren Malersuisoq

KAPITEL 1 TASII LAQ, ÖST R A GRÖN LA N D, 14 OKTOBER 2014 Tupaarnaq blickade ut över sluttningen och utkanten av byn.

De spridda grupperna av röda, gröna, blåa och gula trähus lyste i höstsolens orangea sken. I havet mellan det lilla samhället och fjällen på andra sidan fjorden var det fullt av block av inlandsis. Några hade gått på grund, andra följde långsamt med tidvattnet. Snön hade lagt sig i långa sjok på fjällen och på flera ställen sträckte sig snölegorna ända ner till havet. Snart skulle allt vara begravet.

Hon satt där varje dag, vid en viltstig som under årtionden trampats upp av jägare och byten. Därifrån kunde hon se nästan vartenda hus i den by som hon hatade mer än någon annan plats. Hon kunde se vart bilarna körde från helikopterplattan och genom kikarsiktet på sitt gevär kunde hon se vilka som gick in i och ut ur husen.

I närheten av henne stod två grönländska män som bara några minuter tidigare hade lämnat stigen och tagit en omväg runt henne. Hon såg hur en av dem pekade i hennes riktning samtidigt som den andre nickade.

Båda två hade gevär hängande på ryggen, men i övrigt var de tomhänta. I deras bälten fanns inga bytesdjur och deras ryggsäckar slokade tomma. Men de pratade inte om det. De pratade om henne. Ingen tyckte om en kvinna med gevär. Särskilt inte när hon bara satt där på viltstigen dag ut och dag in.

Tupaarnaq var säker på att de flesta i Tasiilaq visste vem hon var, men det var ingen som hälsade på henne, ingen som talade med henne.

7

Hon slöt ögonen medan hon drog handen över sitt rakade huvud. Huden kändes kall. Slät. Om hon hade kunnat frysa skulle hon säkert ha gjort det – hon hade suttit stilla och väntat länge. Det var nästan nollgradigt. Kanske frost. Hon drog ett djupt andetag. Luften kändes renande.

Det var aldrig någon som såg något i Tasiilaq, aldrig någon som sa något – även om de visste allt.

Hon spände musklerna under de svarta kläderna. Först armarna, sedan bröstet, magen och benen. Hon bet ihop tänderna. Spände käken. Senorna i kroppen drogs åt och slappnade av under det dolda täcket av tatueringar.

Vinden gled iskall över hennes skalp. Hon andades ut och öppnade ögonen. De två männen stod fortfarande kvar. ”Vad glor ni på?” viskade hon. Hennes andedräkt syntes i luften framför läpparna medan hon sträckte sig efter geväret. Det kalla träet och stålet kändes glatt. Rent. Hon höll upp vapnet framför sig och drog tillbaka slutstycket med höger hand. Med en lugn rörelse lyfte hon geväret till axeln och siktade på de två männen.

Den ene av dem drog snabbt fram sitt gevär från ryggen och började lyfta det mot axeln, men hann inte sikta mot henne innan skottet föll.

Männen ryckte till och ekot från skottet färdades i vågor över det sluttande fjället bakom dem. ”Vad fan gör du, din galna kossa?” skrek den ene mannen och slog ut med armarna. ”Åk tillbaka dit där du kom ifrån!”

Hon sänkte geväret och reste sig upp. Den andre mannen skrek också till henne, men hon lyssnade inte. Hennes blick vilade på några förkrympta dvärgvidebuskar strax intill dem. ”Hallå!”

Hon tittade upp och såg honom rakt i ögonen och började gå mot dem. Geväret hade hon puttat tillbaka på ryggen. ”Vi vill inte ha dig här”, fortsatte mannen. ”Stick hem med dig.”

8

”Jag har aldrig haft något hem”, sa hon. ”Nej, det har man inte när man mördar sin familj”, fortsatte han. Hans röst darrade.

Tupaarnaq stannade. Det var inte mer än fem meter kvar till dem nu. Han som skrek höll fortfarande i geväret. Hans fingrar höll krampaktigt om kolven och greppet. ”Jag mördade bara en”, sa Tupaarnaq. Musklerna skälvde under hennes hud. ”Han var ingen människa.”

Mannen lyfte geväret för att skjuta. ”Din jävla fitt…” ”Stopp”, sa den andre och lade en hand på sin väns axel. ”Du kan inte bara skjuta henne.” ”Folk skiter i den där mördaren”, snäste mannen med geväret. Han stirrade över kikarsiktet och längs med pipan. ”Det går inte”, fortsatte den andre.

Tupaarnaq fnös och mätte den rasande mannen med blicken. ”Du är genomrutten, precis som din bror.” ”Han var din pappa”, ropade mannen. ”Han var ett svin”, sa Tupaarnaq. ”Jag har aldrig haft någon pappa.”

Mannen vrålade och siktade med geväret mot marken några meter bredvid Tupaarnaq. Han tömde magasinet skott efter skott. De hängde tunga kvar i luften. Det tjöt i Tupaarnaqs öron. Små moln av damm och pudersnö virvlade upp i luften där projektilerna hade slagit ned.

Hon skakade på huvudet. ”Precis som din bror.”

Den andre mannen grep tag i skyttens jacka. Han stirrade på Tupaarnaq över vännens axel. ”Du borde inte vara här”, sa han dämpat. ”Du gör folk otrygga och arga.” ”Jag åker tillbaka till Nuuk när jag är färdig”, sa hon och började gå mot dem igen. Hon böjde sig ner och drog upp en död hare ur det låga, arktiska videbuskaget. Blodet fläckade dess vita vinterpäls. Hon höll upp haren framför sig och lade huvudet på sned. Sedan ryckte hon på axlarna och kastade det döda djuret framför fötterna på de två männen, rundade 9

dem och började ta sig nerför slänten mot staden.

Hon hade väntat i nästan två månader nu. En dag skulle han dyka upp, det visste hon. En dag skulle han komma gående längs stigen och hon skulle stoppa honom, precis som hon hade stoppat sin pappa den där dagen för tolv år sedan, när hon kom hem och hittade honom där han satt vid hennes mammas och småsystrars döda kroppar. Geväret i hans hand. Skriken när hon skar upp hans mage. Blodet. Hennes pappa var död och begraven sedan länge, nu var det Abelsens tur.

Experimentet Misiliut

KAPITEL 2 T H U LEBASEN, NOR R A GRÖN LA N D, 13 FEBRUA R I 1990 Mörkret låg tätt runt de fem män som satt tysta i snön. Den senaste mätningen de hade gjort visade tretton minusgrader och vinden som slet i det översta snölagret och fick snön att virvla upp i luften runt dem gjorde att kylan kändes mycket värre.

Tom tittade på sin kropp. På flera ställen i vecken i det vita understället av bomull hade snö samlats. I början hade kroppsvärmen smält snön, men nu var huden under det tunna lagret av kläder så kall att snön blev liggande. Tyget kändes styvt. Fastfruset i huden. Han såg på de andra: hans tre vänner från basen och den unge grönländaren, Sakkak, från byn Moriu­saq. Ingen av dem hade något annat på sig än militärens vita underställ. Den tunna bomullen täckte överkroppen, armarna och benen, och alla hade blåa gympaskor på fötterna.

I deras ögonbryn och korta hår hade snöflingor fastnat. Som pärlor av is i päls. Huden var blek. Blodet tillbakadraget från alla ytligt liggande blodkärl.

Sakkak skakade i hela kroppen och andades ut. Hans händer knöts och öppnades varje sekund. Pumpande.

Halvvägs in i experimentet hade de inkluderat Sakkak, som ett slags säkerhet, och idag var första gången han var med. De var tvungna att ha med någon vars kropp reagerade normalt.

Tom slöt ögonen. Kände sina hjärtslag. Blodet under huden.

Hjärtat slog långsamt. Trögt. Pulsen var låg. Det gjorde fortfarande ont i kroppen, men inte lika mycket som under experimentets första veckor.

13

Känslan av att dö satt kvar i kroppen. Hjärnans instinkter kämpade emot kylan. Varje gång de suttit ute i minusgraderna hade han känt hur kroppen gick igenom stadierna som skulle hindra den från att dö. Musklerna skakade. Pulsen steg. Lungorna ville ha mer luft. Huden blev blek.

Så länge de inte hade full kontroll över blodcirkulationen i sina nedkylda kroppar var inuiten deras garant mot döden.

När grönländaren började skaka kraftigt och fick blå fingrar och örsnibbar var de tvungna att gå in, och nu närmade sig gränsen. Även om det inte syntes på de andra att de frös så måste den kritiska punkten vara nära för dem allihop.

En hård kastvind svepte in mellan barackerna och fick dem att skaka. Tom tittade upp mot himlen. Den såg molnig ut.

Grå och svart. Det fanns inget ljus någonstans, bara vass snö.

Han kände på sina fingertoppar. De kändes främmande. Det var inte som att röra vid sig själv. Han sträckte en hand bakåt och bankade på träbarackens yttervägg. Det stramade i lederna när han rörde sig.

En efter en kallades de in. Sakkak. Briggs. Bradley. Reese.

Sergeant Cave. De fick inte vänta där inne. Utrustningen skulle fästas på dem så fort de kom in i värmen från kylan.

Tom drog ett djup andetag när han kom in i huset. Värmen kändes intensiv och han märkte hur det genast började sticka och pirra överallt under huden.

De andra satt i rummet på en lång bänk. Deras kroppar var täckta av små gummielektroder, som via tunna sladdar var kopplade till några mätapparater som stod uppradade bakom dem.

Tom andades tungt medan han tog av sig tröjan och byxorna så att han bara hade boxershorts på sig. Han satte sig bredvid den unge grönländaren och kände hur de små gummielektroderna fästes vid hans hud.

Sakkak tittade på Tom. ”Är du dansk?” ”Nej, men jag talar danska.”

14

”De andra talar inte danska”, fortsatte Sakkak. ”Inte grönländska heller.” ”De är härifrån basen”, sa Tom. ”Amerikaner.” ”Jag heter Sakkak”, sa den unge inuiten och log. ”Jag är inte särskilt bra på danska jag heller.” Han gnuggade sina lår och harklade sig. ”Är det första gången du är med också?” ”Nej.” Tom andades in djupt genom näsan. ”Vi har hållit på i nästan två månader.” ”Puh”, sa Sakkak och spärrade upp ögonen. ”Det var länge.”

Han gned fortfarande sina lår med handflatorna. ”Vi måste sitta stilla så länge de mäter.” Tom tittade på Sakkak. ”Jag heter Tom.” ”Jag bor i Moriusaq tillsammans med min flickvän”, fortsatte Sakkak.

Tom nickade. Det visste han redan. ”Jag är storjägare.”

Tom tittade på den unge inuitens kropp. Huden var röd och fläckad av vita prickar. Han skakade fortfarande.

Sakkak tittade bort mot de mörka fönstren. ”Min flickvän heter Najârak. Hon är tjugotvå år gammal och vi har varit tillsammans i snart tre år.” En skälvning gick genom hans kropp och han log för sig själv. ”Hon är från Savissivik. Vi träffades eftersom Moriusaq var mötespunkt för en massa andra byar den sommaren. Jag hade precis dödat min första isbjörn och Najârak skulle flå den. Hon var inte särskilt bra på det och bad mig om hjälp, men jag visste inte heller hur man gjorde och det slutade med att vi stod där med blod överallt. Vi tittade på varandra och så började vi skratta.” Sakkak vände blicken mot Tom igen. ”Hon har fött en son i år, han heter Nukannguaq.

Jag är väldigt glad över att vi fick honom.” ”Fint”, sa Tom. ”Jag har också en son, men han är i Danmark med sin mamma. Han är tre år.” ”Danmark?” sa Sakkak. ”Då får du ta och hälsa på honom snart. En son behöver sin pappa när han växer upp, det vet 15

jag. Ingen tar hand om de faderlösa … Nukannguaq har mig.” ”Vi ska bara bli färdiga med allt det här”, sa Tom och nickade mot apparaterna och forskarna som antecknade resultaten.

Sakkak log. Rynkade sedan pannan. ”Jag förstår inte att jag fryser så här mycket när ni andra inte fryser?” ”Sergeant?”

Tom vred på huvudet och tittade över axeln. ”Vad säger eskimån här?” fortsatte rösten på engelska. ”Han pratar om sin flickvän och sin son bara”, sa Tom. ”Kan du inte få honom att hålla tyst?”

Tom vände sig mot Sakkak igen. ”Vi måste vara tysta.” Han nickade mot elektroderna på sin arm. ”Det stör mätningarna.”

Sakkak tittade ned. ”Kanske fungerar pillren bättre på er vita.”

Tom slöt ögonen och drog sig in i sig själv. Han kunde fortfarande känna hur det surrade under huden. Blodet började röra sig. Löpa fritt igen. De hade suttit ute i över en timme den här gången och inte för en sekund hade han haft någon upplevelse av att frysa. Kroppen hade varit stel och gjort ont när han reste sig, men känslan av att frysa hade varit helt frånvarande.

16

KAPITEL 3

”Och med aggressiviteten?”

Tom tittade på forskaren. ”Jag är inte säker, men det sker förändringar.”

Tre personer var kvar i rummet. Christine och Lee, som båda var biokemister, och Tom. Sakkak, Briggs, Bradley och Reese hade gått efter att mätutrustningen tagits loss från dem. ”Eller jo, jag är säker”, fortsatte Tom. Han tittade ner i sina anteckningar. ”Det har skett en tydlig förändring under den senaste månaden, vad gäller humöret och det sociala.” ”Negativ?” ”Ja, negativ.” ”Mätningarna visar ju på ökad aktivitet i amygdala”, sa Christine. ”Och den magnetröntgen vi gjorde i förrgår visade en tydlig försämring i förbindelsen mellan amygdala och prefrontala barken.” ”Och det innebär att vi blir mer och mer aggressiva?” sa Tom. ”Absolut”, fortsatte Christine. ”Man kan faktiskt se samma egenskap hos en del våldsbrottslingar … alltså den försämrade förbindelsen mellan amygdala och prefrontala barken och den plötsligt uppblossande ilskan … grovt våld.” ”Är det värre än väntat?” sa Tom. Christine nickade. ”Efter bara en halv månad på preparatet?

Ja.” ”Samtidigt kan vi ju konstatera att er köldtolerans har ökat kraftigt”, inflikade Lee. ”Vår data är helt entydig där, så vi 17

är på rätt spår, och det har blivit extra tydligt då vi dubblade dosen.” ”Tyvärr har ju biverkningarna också ökat”, infogade Christine. ”Ja”, sa Lee. ”Men enligt min åsikt hamnar det problemet i skuggan av resultaten.”

Tom ryckte på axlarna. ”Jag har svårt att helt bedöma de andra deltagarna, men det är tydligt att alla håller sig mer för sig själva, och undviker kontakt och samtal.” ”Du också?” ”Ja, jag har inte riktigt lust med någonting nu för tiden, och på morgonen blir jag arg över vad som helst, men det går att kontrollera.” ”Jag skulle egentligen vilja ge er dubbel dos igen”, sa Lee. Tom tittade ner i sina anteckningar. ”Okej.” ”Det är för tidigt”, sa Christine. ”Först är vi tvungna att se om biverkningarna avtar.”

Lee nickade. ”Och Sakkak? Ska han få fortsätta på placebo eller ska vi börja ge honom riktig dos?” ”Placebo”, sa Christine snabbt. ”Vi kan inte ge de här pillren till civila än.”

Tom gned sig över pannan. ”Vi kan ju börja titta på själva sammansättningen också.” ”Jag tycker inte att vi ska mixtra med det nu”, sa Lee. ”Vi höjer dosen om två veckor och så får vi se vad mätningarna visar. Annars blir resultaten svåra att tolka.” ”Jag håller med”, sa Christine. ”Jag vågar inget annat. Om förbindelsen mellan amygdala och prefrontala barken fortsätter att försämras kan det sluta med både minnesluckor och psykoser.” Hon fångade Toms blick. ”Du tar ju samma dos själv.” ”Jag vet.” Tom tryckte sig på näsan med båda händerna, gnuggade sig sedan i ögonen. ”Jag tycker att vi ska höja dosen nu.”

18

KAPITEL 4 T H U LEBASEN, NOR R A GRÖN LA N D, 27 FEBRUA R I 1990 Tom sträckte fram handen och flyttade sin spion intill en av Briggs röda strategobrickor. Han tittade på Briggs med en frågande blick. ”Bom”, sa Briggs.

Tom nickade nöjt. ”Jag tänkte väl det.”

Briggs sköt in en bricka vid sidan av bomben. ”Trestjärnig?” ”Det säger jag väl fan inte.” ”Går det så går det”, fortsatte Tom och flyttade in en minör bakom generalen som han hade i närheten av en av Briggs bomber.

Briggs ben skakade. ”Jag kan fan inte koncentrera mig på den här skiten.” ”Det är därför vi spelar”, sa Tom. Briggs spejade ut över brickorna, som om de var levande och sprang runt i vild panik. ”Kör nu bara”, sa Tom. ”Jag vinner alltid ändå.” ”Åt helvete med det här spelet”, utbrast Briggs och sparkade till bordet med ena foten, så att några av brickorna välte.

Tom tittade upp från spelet. ”Lugna dig lite.” ”Jag orkar inte mer”, sa Briggs. Han andades hetsigt. Bröstkorgen hävde sig upp och ner under hans grå tröja. ”Det här jävla experimentet tar kål på oss.”

Tom ställde sig upp och gick bort till rummets enda fönster.

Utanför var det beckmörkt, trots att det bara var eftermiddag.

Snön räckte ända upp till underkanten av rutan. Han öppnade 19

fönstret. Det var minst femton minusgrader. Den klara luften omslöt honom. Han kände den långt ner i lungorna. Men den kändes inte kall, trots att han såg hur huden på armarna reagerade så fort den kom i kontakt med kylan. Han stack båda händerna djupt ner i snön under fönstret och vilade hakan mot fönsterkarmen. ”Vad fan gör du?” sa Briggs. ”Jag känner ingenting alls”, sa Tom. ”Ingen kyla alls …

Helt galet, eller hur?” ”Det spelar ju fan ingen roll om du sabbar hjärnan samtidigt”, svarade Briggs. ”Titta på mina händer, för helvete!”

Tom drog upp armarna ur snön och vände sig mot Briggs som stod med händerna utsträckta. ”Jag kan inte göra ett piss när de skakar så här”, fortsatte Briggs. ”Det sitter ju i huvudet också, att allt är skit … Det kan inte vara rätt att jag måste vara en del av själva experimentet.”

Långsamt lät Tom sina händer glida över ansiktet. De kändes våta, men inte kalla. ”Ska jag fixa något lugnande till dig?” ”Va? Lugnande … Nej. Jag har fått nog av kemikalier. Jag vill hoppa av. Hoppa av helt.” ”Det är inte så lätt”, sa Tom. ”Det ger jag fan i”, sa Briggs. ”Det här tar knäcken på oss … och till vilken nytta? Så att vi kan trampa runt i Arktis utan att frysa?” Han slog ut med armarna. ”Här händer ju inte ett skit.

Vad fan gör vi ens här uppe i det här skitlandet?” ”Det handlar inte om Grönland”, sa Tom. ”Det finns en enorm potential i köldtolerans … Neandertalarna tålde kyla bättre än vi och om vi kan få liv i de generna, så …” ”Neandertalare?” bröt Briggs in. ”För helvete, Tom. Om det hade varit så jävla avgörande så hade de väl inte varit utdöda?” ”Klimatet förändras hela tiden.” ”Ja, det blir varmare … Tack som fan för att min hjärna förstörts av köldtolerans, så att jag kan stå och svettas medan inlandsisen smälter runt oss.”

20

”Klimatet kommer att ändra sig igen”, sa Tom. ”Och det kan ske snabbt, men det spelar ingen roll, experimentets fokus är här och nu. Om vi på medicinsk väg kan skapa köldtolerans kommer det att vara till nytta för alla arktiska enheter i NATO; dessutom kan det kanske göra nya bosättningar möjliga, och människor från överbefolkade och torra områden runt ekvatorn kan få ett nytt liv i kallare, men sparsamt befolkade, arktiska trakter.” ”Det är väl fan ingen normal människa som vill bo här”, skrek Briggs och slog sin hand så hårt in i väggen bakom soffan att han fick två sår på knogarna. Han stirrade på sin hand. ”Jag förstår inte vad det är som händer med mig. Jag kan inte sova.

Brusar upp och tappar kontrollen. Det håller inte. Jag måste hoppa av.” ”Från Tupilak också?” ”Det finns inget sätt att lämna Tupilak”, sa Briggs kort. ”Tupilak fortsätter, kylan får ni andra ta hand om.”

Tom tittade på sina egna händer. De skakade. Han slöt ögonen. Gned dem försiktigt. Tröttheten gnagde djupt inne i kroppen. ”Drogen måste fasas ut”, sa han tyst. ”Gå på halv dos i en vecka och sedan fasar vi ut den helt efter det. Så måste det gå till.”

Briggs satte sig i soffan och dolde ansiktet i händerna. ”Ser du inte vad det gör med oss?” ”Det visste vi från början.” ”Det är en jävla sak att säga”, sa Briggs. ”Vi två kan ju för fan själva bestämma om vi ska köra fullt ut med pillren. Det får räcka med Bradley och Reese.” ”Nej … och det här är utom vår kontroll, det vet du mycket väl.” ”Så länge vi inte slutar som totala galningar”, sa Briggs argt. ”Det är en fråga om tillvänjning”, sa Tom. ”Ilskan kommer nog gå över.”

Briggs skakade på huvudet. ”Hur är det med Annelise och Matthew?”

21

”Hur menar du?” ”Ja, har de det bra nere i Danmark?” ”Det är bara bra”, sa Tom. ”De bor i en liten stad ute på landet. Tommerup heter den.” ”Saknar du dem inte?” ”Jo.” ”Så ta och skit i allt det här och åk till dem innan det är för sent. Du måste ju ha en massa permission innestående.”

Tom stängde fönstret. ”Som du sa: Det går inte att lämna Tupilak.”

Briggs tittade på ett litet vitt ärr på sin vänstra handled. ”Det är länge sedan nu”, sa Tom och log. ”Du har fan alltid varit galen”, utbrast Briggs. ”’Skär djupt’, sa du. ’Blodet måste kunna blandas.’” Han tittade upp. ”Den gången var du också på väg att ta livet av oss.”

Tom sneglade på ärret på sin egen underarm. ”Du … Om det händer mig något, håller du ett öga på Matthew åt mig?” ”Om vad händer?” ”Ja, om jag försvinner eller dör.” ”Gör inte det, jag avskyr barn.” ”Jag är allvarlig!”

Briggs tog ett djupt andetag och andades ut. ”Jag kan fan inte ta hand om ett barn.” ”Du ska inte adoptera honom, för helvete.” Tom tog tag om sin vänstra handled och gned försiktigt på ärret med spetsen av sin tumme. ”Jag vill bara att du håller lite koll … På avstånd … Och dyker upp om han råkar ut för någon skit …

Om du får barn kommer jag att göra samma sak för dem.” ”Okej”, sa Briggs. ”Jag ska hålla koll på honom … på avstånd!” ”Lovar du?” ”Ja, jag säger ju det. Men håll dig vid liv, okej? Jag är inte bra med barn.” Briggs ställde sig upp igen. ”Jag går och lyfter vikter. Ska du med?”

22

”Inte idag.”

Tom följde Briggs till dörren och gick sedan in på toaletten, där han öppnade en liten lucka med spegel i skåpet ovanför handfatet. Han tog fram en burk utan etikett, skakade fram två skrovliga piller och stoppade dem i munnen.

Han stirrade på sin spegelbild. Ansiktet var smalt. Blekt. Ögonen glodde på honom. Det ena med sina två pupiller.

Matthew hade ärvt hans pigmentfel i ögat, den svarta pricken som fick det att se ut som att det var två pupiller i samma öga. Tom slöt ögonen. Den lille pojkens ljusa ansikte log mot honom. Dagen då Annelise och Matthew klev på flyget i Thule för att flytta till Danmark hade den lille också lett och vinkat.

Han var för liten för att förstå hur lång tid det skulle ta innan han fick se sin pappa igen. Men Tom kunde inte låta dem bo på basen när operationen utvecklade sig som den gjorde. Han vågade inte.

Pillren verkade. Musklerna spändes. Han lät kroppen falla rakt ner mot badrummets linoleumgolv och började göra armhävningar så fort han fick kontakt med golvet. Han gjorde fler än han orkade räkna.

En knackning från dörren ut till uppehållsrummet ryckte tillbaka hans uppmärksamhet till nuet. Han reste sig upp och sköljde snabbt av ansiktet.

Svetten och vattnet rann ner över hans kropp.

Det knackade igen. ”Ett ögonblick … jag kommer.”

Han öppnade dörren och där stod en av de små inuitkvinnorna från mässen. Hans armar och bröstkorg stramade och dunkade.

Hon log mot honom. ”Sergeant Cave … Det är telefon …

Från Danmark.”

23

Tidens skuggor Tarrat toqqortat