9789100173890

nor a roberts

Vid horisonten Familjen i Chesapeake Bay del 4

Översättning Camilla Jacobsson

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017389-0 copyright © 2001 by Nora Roberts origina lets titel Chesapeake Blue By arrangement with Writers House, New York, and Ia Atterholm Agency, Sweden översät tning Camilla Jacobsson omslag Anna Henriksson / Pixelpiraya tryck ScandBook, EU 2021

TILL ALLA LÄSARE SOM STÄLLT FRÅGAN: När ska du berätta Seths historia?

Det är ett öde som skapar vårt brödraskap: ingen går ensam, allt det vi fyller andras liv med kommer tillbaka till vårt eget.

EDWIN MARKHAM

Konsten är kärlekens medbrottsling.

RÉMY DE GOURMONT

❦ Kapitel 1 Han var på väg hem.

Marylands östkust var en värld av träskmarker och gyttjiga stränder, av vidsträckta fält med rader av grödor, lika rakryggade som soldater. Det var flodslätter med slingrande vattendrag, och hemliga tidvattensbäckar där hägrarna livnärde sig.

Det var blåkrabbor och havsviken, och männen som försörjde sig på att fiska krabborna.

Oavsett var han bott, både under de eländiga tio första åren av sitt liv, och under de senaste som tjugonågonting, hade ingen annan plats än den här kustremsan varit hemma för honom.

Det fanns oräkneliga vinklar, oräkneliga minnesbilder av det där hemmet, och han kunde se var och en lika klart lysande som solen som gnistrande reflekterades i Chesapeake Bays vatten.

När han körde över bron ville hans konstnärsöga fånga allt i ögonblicket – det intensivt blå vattnet och båtarna som gled fram på dess yta, de små vita vågorna och fiskmåsarna som girigt svepte ner mot dem. Marken som sträckte sig mot vattenbrynet och bredde ut sig inåt land med sina bruna och gröna toner. De allt kraftigare bladen på eukalyptusträden och ekarna, med de lysande färgklickarna mellan dem där blommor solade sig i vårvärmen.

Han ville minnas det här ögonblicket på samma sätt som han mindes första gången han hade korsat viken till den östra stranden – en trumpen, förskrämd pojke bredvid en man som hade lovat honom ett liv.

9

Han hade suttit i bilens passagerarsäte, med mannen han knappt kände bakom ratten. Han hade inget mer än kläderna på kroppen och några få tillhörigheter i en papperspåse.

Magen hade varit en hård knut av nerver, men han hade gjort sitt bästa för att se uttråkad ut medan han stirrade tomt genom fönsterrutan.

Att han var här med den gamle gubben innebar att han inte var med henne. Det var egentligen det enda som betydde något.

Dessutom var den gamle gubben ganska cool.

Han stank inte av sprit, eller av de där minttabletterna som en del av idioterna Gloria släpade med sig upp till kyffet de bodde i brukade ta för att dölja spritlukten. Och vid de tillfällen de hade träffats hade Ray, den gamle gubben, köpt hamburgare eller pizza till honom.

Och han hade pratat med honom.

Vuxna pratade inte med barn, inte enligt hans erfarenhet.

De pratade åt dem, runt dem, över huvudet på dem. Men inte med dem.

Fast Ray gjorde det. Och han lyssnade. Och när han hade frågat Seth, rakt ut, om han – bara en liten unge – ville komma och bo hos honom hade han inte känt den där kvävande rädslan eller brännande paniken. Det hade känts som att kanske, bara kanske, var det här en chans att komma undan.

Undan från henne. Det var det bästa. Ju längre de körde, desto större blev avståndet till henne.

Om det började kännas obehagligt kunde han alltid rymma. Gubben var jättegammal. Stor förstås, skitstor faktiskt, men gammal. Massor av vitt hår, och så det där breda, rynkiga ansiktet.

Han sneglade på det, snabba blickar åt sidan, och började i tankarna teckna ansiktet. Ögonen var verkligen blå, och det var ganska skumt för det var hans egna också.

Rösten var också kraftfull, men när han pratade var det inte 10

som att han skrek. Hans röst var liksom lugn, och nästan lite trött kanske.

Han såg verkligen trött ut nu. ”Snart hemma”, sa Ray när de närmade sig bron. ”Är du hungrig?” ”Vet inte. Kanske det.” ”Så vitt jag vet är pojkar alltid hungriga. Har uppfostrat tre stycken och det fanns ingen botten i dem.”

Den kraftfulla rösten hade en glättig ton, men den var inte äkta. Pojken kanske inte var mer än tio, men han kände igen ett falskt tonfall.

Tillräckligt långt borta nu, tänkte han. Om han skulle bli tvungen att rymma. Så han bestämde sig för att lägga korten på bordet, ta reda på vad fan det här handlade om. ”Varför tar du med mig hem till dig?” ”För att du behöver ett hem.” ”Lägg av. Folk gör inte såna saker.” ”En del gör det. Stella, min fru, och jag, vi brukade göra såna saker.” ”Har du berättat för henne att du tar med mig hem?”

Ray log, men det var ett sorgset leende. ”På mitt sätt. Hon dog för ett tag sen. Du skulle ha gillat henne. Och hon skulle ha kastat ett öga på dig och kavlat upp ärmarna.”

Han visste inte vad han skulle svara på det. ”Vad är det meningen att jag ska göra när vi kommer dit vi är på väg?” ”Leva”, sa Ray. ”Vara en pojke. Gå i skolan, hamna i bråk.

Jag ska lära dig att segla.” ”På en båt?”

Nu skrattade Ray, ett stort dånande skratt som fyllde hela bilen och fick nerverna i magen att slappna av, även om pojken inte kunde förstå varför. ”Japp, på en båt. Har en korkad hundvalp – jag får alltid tag i de korkade – som jag försöker få rumsren. Du kan få hjälpa mig med det. Du ska få hushållsuppgifter, men det tar vi efter 11

hand. Det kommer att finnas regler och du ska följa dem. Tro inte att jag är lättlurad bara för att jag är en gammal gubbe.” ”Du gav henne pengar.”

Ray släppte vägen med blicken ett ögonblick och tittade in i de där ögonen med samma färg som hans egna. ”Det stämmer.

Det är det hon förstår, vad jag kan se. Hon förstod sig aldrig på dig, eller hur, grabben?”

Någonting växte inom honom, en storm han ännu inte kunde identifiera som hopp. ”Om du blir förbannad på mig eller tröttnar på att ha mig hängande där, eller helt enkelt ändrar dig, då kommer du att skicka tillbaka mig. Jag vägrar att åka tillbaka.”

De hade kört över bron nu och Ray svängde in till vägkanten, stannade och vände hela sin kroppshydda i sätet så att de satt öga mot öga. ”Jag kommer att bli förbannad på dig, och med tanke på min ålder är det oundvikligt att jag blir trött ibland.

Men jag lovar dig en sak här och nu, det har du mitt ord på.

Jag kommer inte att skicka tillbaka dig.” ”Om hon …” ”Jag kommer inte låta henne ta dig tillbaka”, sa Ray och förekom honom. ”Oavsett vad jag måste göra. Du är min nu.

Du ingår i min familj nu. Och du kommer att stanna hos mig så länge du vill göra det. När en Quinn ger ett löfte”, sa han och sträckte fram handen, ”så håller han det.”

Seth tittade på den framsträckta handen och kände hur hans egen blev fuktig. ”Jag tycker inte om att man rör vid mig.”

Ray nickade. ”Okej. Men du har ändå mitt ord på det.” Han svängde ut på vägen igen och gav pojken en snabb blick. ”Nästan hemma”, sa han igen.

Inom några månader hade Ray Quinn dött, men han hade hållit sitt ord. Han hade hållit det genom de tre män han gjort till sina söner. De där männen hade gett den tanige, misstänksamme och ärrade pojken ett liv.

De hade gett honom ett hem, och gjort honom till man.

12

Cameron, den hetsige, hetlevrade vagabonden, Ethan, den tålmodige, stabile fiskaren och Phillip, den elegante, kvicktänkte affärsmannen. De hade ställt upp för honom, kämpat för honom. De hade räddat honom.

Hans bröder.

Den sena eftermiddagssolen spred sitt gyllene ljus över marskgräset, lerbankarna och de låga fälten med radgrödor. Genom de nerrullade sidorutorna kände han doften av vatten när han körde förbi den lilla staden St. Christopher’s.

Han hade funderat på att stanna till i stan, köra direkt till båtvarvet i det gamla tegelhuset. Boats by Quinn byggde fortfarande träbåtar på beställning och under de arton år som förflutit sedan företaget startades – byggt på en dröm, på envishet och på svett – hade det blivit ett namn som stod för kvalitet och hantverkskunnande.

De hade antagligen inte gått hem än. Cam skulle sitta och svära över något finsnickeri han höll på att avsluta i en hytt.

Ethan skulle tålmodigt stå och lägga bordläggningsplankor omlott, och Phil skulle vara uppe på kontoret och sätta ihop någon snitsig annonskampanj.

Han skulle kunna svänga förbi Crawford’s, köpa med sig ett sexpack. De skulle kunna ta en kall öl, eller – vilket var mer troligt – så skulle Cam slänga till honom en hammare och säga åt honom att se till att få tummen ur arslet och börja jobba.

Tanken var lockande, men det var inte det som drog mest nu.

Det var inte det som drog honom nerför den smala landsvägen där sumpmarken fortfarande letade sig fram bland skuggorna och träden med sina knotiga stammar vecklade ut sina majglansiga blad.

Av alla de platser han sett – Florens med sina mäktiga kupoler och spiror, Paris med sin prunkande skönhet, Irland med sina lysande gröna kullar – hade ingen fått strupen att snöras ihop och hjärta att ömma på samma sätt som det gamla vita 13

huset med sina vackert blekta blå snickerier mitt på en kullig gräsmatta som sluttade ner mot stilla vatten.

Han körde in på uppfarten, bakom den gamla vita Corvetten som hade tillhört Ray och Stella Quinn. Bilen såg lika glänsande ny ut som dagen den rullat ut från utställningshallen.

Cams förtjänst, tänkte han. Cam skulle säga att det handlade om att visa respekt för en så fulländad maskin. Men egentligen handlade det om Ray och Stella, om familjen. Om kärlek.

Syrenbusken på framsidan av huset stod i full blom. Det där handlade också om kärlek, tänkte han. Seth hade gett Anna den lilla busken i morsdagspresent när han var tolv.

Hon hade gråtit, kom han ihåg. De stora vackra bruna ögonen hade fyllts av tårar och hon hade skrattat och torkat kinderna under hela tiden han och Cam planterade den åt henne.

Anna var Cams fru, vilket gjorde henne till hans syster. Men innerst inne, tänkte Seth nu, där det verkligen räknades, var hon hans mamma.

Och familjen Quinn visste allt om det som verkligen räknades, innerst inne.

Han klev ur bilen, ut i den ljuvliga stillheten. Han var inte längre någon tanig pojke med för stora fötter och misstänksam blick.

Han hade vuxit i de där fötterna. Han var en och åttiofem lång med en kroppsbyggnad som var slank och senig, men som lätt kunde övergå till ranglig om han glömde att äta ordentligt.

Håret hade mörknat och var mer gyllenbrunt än den rågblonda kalufs han haft som yngre. Det där var något annat han ofta glömde bort, och när han nu drog handen genom håret slog det honom att han hade tänkt snygga till det innan han lämnade Rom. Killarna skulle mobba honom för den lilla hästsvansen, vilket innebar att han måste behålla den ett tag, som en ren principsak.

Han ryckte på axlarna och stack händerna i de slitna jeans14

fickorna medan han började gå, med blicken svepande omkring sig. Annas blommor, hammockarna på den främre verandan, skogspartierna som ramade in huset och där han hade sprungit och lekt som grabb.

Den gamla bryggan som gungade lätt en bit ovanför vattnet och den lilla vita segelbåten som var förtöjd vid den.

Han stod kvar och tittade, med det solbrända ansiktet med lite för vassa kindben vänt mot vattnet.

Munnen, med fylliga fasta läppar, drogs till ett leende. Det där mörka som utan att han insåg det hade tyngt hans hjärta började släppa.

Ett prasslande ljud från skogen fick honom att rycka till och vända sig om. Det fanns fortfarande tillräckligt av den vaksamma pojken kvar i mannen för att rörelsen skulle vara snabb och defensiv. Något svart störtade fram mellan träden, som skjutet ur en kanon. ”Dumsnut!” Rösten hade en klang av både auktoritet och road lättsamhet. Kombinationen fick hunden att tvärstanna, med flaxande öron och hängande tunga. Han fixerade mannen med blicken. ”Kom igen, så länge sen var det inte.” Han sjönk ner på huk och sträckte fram handen. ”Visst kommer du ihåg mig?”

Dumsnut sken upp i det fåniga leende som hade gett honom hans namn, slängde sig på marken och rullade runt för att bli kliad på magen. ”Så där, ja. Det var bättre.”

Det hade alltid hört en hund till det här huset. Alltid en båt vid bryggan, en hammock på verandan, och en hund i trädgården. ”Jadå, du kommer ihåg mig.” Medan han klappade Dumsnut riktade han blicken mot bortre änden av trädgården, där Anna hade planterat en hortensia på platsen där hans egen hund låg begravd. Den lojale och högt älskade Dumbom. ”Det är jag som är Seth”, mumlade han. ”Jag har varit borta alldeles för länge.”

15