9789100173876

nor a roberts

Under fallande stjärnor Familjen i Chesapeake Bay del 2

Översättning Julia Gillberg

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017387-6 copyright © 1998 by Nora Roberts origina lets titel Rising Tides By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden öv ersät tning Julia Gillberg omsl ag Anna Henriksson / Pixelpiraya tryck ScandBook, EU 2019

Till kvicktänkta och charmiga Christine Dorsey.

Ja, Chris, jag menar dig.

❦ Prolog

Ethan trevade sig upp ur drömmen och rullade ur sängen. Det var fortfarande mörkt men hans dagar började nästan alltid vid tiden när natten gav efter för gryningen. Tystnaden passade honom, den självklara rutinen och det hårda arbetet som väntade.

Han hade aldrig glömt att vara tacksam över att han hade kunnat göra det här valet och leva det här livet. Även om människorna som hade möjliggjort både valet och livet var döda ekade det vackra huset vid vattnet fortfarande av deras röster.

Han kom ofta på sig själv med att titta upp från sin ensamma frukost i köket och vänta sig se sin mamma komma in med släpiga steg och gäspa, rufsig i det röda håret och halvt förblindad av sömn.

Och trots att hon hade gått bort för nästan sju år sedan fanns det något tröstande i den trivsamma minnesbilden.

Det var mer smärtsamt att tänka på mannen som hade blivit hans far. Bara tre månader hade gått sedan Raymond Quinns död och det var för kort tid för att Ethan skulle ha kommit över det. Dessutom var omständigheterna kring hans bortgång både obehagliga och oklara. Ray Quinn hade dött en vårdag i mars, i en singelolycka på en torr väg mitt på ljusan dag. Bilen kördes fort och föraren kunde inte – eller ville inte – kontrollera den i kurvan. Tester hade visat att det inte fanns någon fysisk anledning till att Ray hade kraschat in i telefonstolpen.

7

Men det fanns spår som pekade mot en känslomässig anledning, och det vägde tungt i Ethans hjärta.

Ethan tänkte på det medan han gjorde sig i ordning för dagen – gav sitt bruna hår som fortfarande var vått efter duschen några hastiga tag med kammen, utan att lyckas tämja de tjocka, solblekta lockarna. Han rakade sig framför den immiga spegeln. De lugna blå ögonen var allvarliga medan han skrapade bort raklödder och en natts skäggstubb från det solbrända, skarpskurna ansiktet som bar på hemligheter han sällan valde att dela med sig av. Ett ärr löpte längs käklinjens vänstra sida, en skada tillfogad av hans äldsta bror och tålmodigt hopsydd av hans mamma. Det hade varit tur att hans mamma hade varit läkare, tänkte Ethan medan han tankspritt gned tummen över den bleknande linjen. Det var ofta någon av hennes tre söner som behövde första hjälpen.

Stella and Ray hade tagit sig an dem, tre halvvuxna pojkar som alla var vilda och skadade, alla främlingar. Och gjort dem till en familj.

Och så, några månader innan sin död, hade Ray hämtat hem ännu en.

Seth DeLauter var deras nu. Ethan ifrågasatte det aldrig.

Han visste att andra gjorde det. Skvallret gick i den lilla staden St. Christopher’s att Seth inte bara var en av Ray Quinns vanliga fosterungar, utan hans egen, utomäktenskapliga son.

Ett barn han sades ha fått med en annan kvinna medan hans fru fortfarande var i livet. En yngre kvinna.

Ethan kunde ignorera skvallret, men det var omöjligt att ignorera att tioåriga Seth mötte ens blick med Ray Quinns ögon.

Det fanns skuggor i de ögonen som Ethan också kände igen.

De sårade kände igen de sårade. Han visste att Seths liv hade varit en mardröm innan Ray Quinn hittade honom. Han hade själv genomlevt en.

Grabben var i säkerhet nu, tänkte Ethan medan han drog 8

på sig ett par säckiga bomullsbyxor och en urblekt jobbtröja.

Han var en Quinn nu, även om det rättsliga ännu inte var helt klart. Phillip tog hand om den biten. Ethan utgick från att hans noggranna brorsa skulle lösa allt med deras advokat. Och han visste att Cameron, den äldsta av bröderna Quinn, hade lyckats skapa ett skört band till Seth.

Trevat sig fram till ett, tänkte Ethan och smålog. Det hade varit som att titta på två argsinta hankatter som fräste och rev varandra. Nu när Cam hade gift mig med den snygga socialarbetaren hoppades han att saker och ting äntligen skulle lugna sig lite.

Ethan föredrog ett lugnt liv.

Det fanns fortfarande pågående strider, med försäkringsbolaget som vägrade betala ut Rays livförsäkring eftersom det fanns misstanke om självmord. Det knöt sig i magen på Ethan och det tog honom ett ögonblick att lugna ner sig igen. Hans pappa skulle aldrig ha tagit livet av sig. Stora, starka Ray Quinn hade alltid tagit itu med sina problem, och han hade lärt sina söner att göra det samma.

Men det var som ett moln som svävade över familjen och vägrade blåsas bort. Och det var inte det enda. Seths mamma hade plötsligt dykt upp i St. Christopher’s med sina anklagelser om sexuella övergrepp, som hon hade framfört till fakultetsordföranden på colleget där Ray undervisade i engelska. De hade inte hållit – det fanns för många lögner, för många ändringar i hennes berättelse. Men det gick inte att förneka att hans pappa hade blivit uppskakad. Det gick inte att förneka att Ray också hade gett sig i väg kort efter att Gloria DeLauter lämnat St. Chris.

Och han hade återvänt med pojken.

Sedan var det brevet som de hade hittat i bilen efter Rays olycka. Ett uppenbart hot om utpressning från Gloria DeLauter. Och det att Ray hade gett henne pengar, mycket pengar.

Nu hade hon förvunnit igen. Ethan ville att hon skulle fort9

sätta hålla sig borta, men han visste samtidigt att skvallret inte skulle upphöra förrän alla frågor var besvarade.

Det fanns inget han kunde göra åt saken, påminde han sig.

Han gick ut i korridoren och knackade lätt på dörren mitt emot. Seths stön följdes av ett sömnigt muttrande och en irriterad svordom. Ethan fortsatte ner för trappan. Han tvivlade inte en sekund på att Seth skulle gnälla över att behöva gå upp tidigt i dag igen. Men Cam och Anna var på bröllopsresa i Italien och Phillip var i Baltimore till helgen, så det var Ethans jobb att se till att grabben kom ur sängen och i väg till en kompis, där han kunde stanna till det var dags att gå till skolan.

Krabbsäsongen var i full gång och en fiskares dag började före soluppgången. Så till dess att Cam och Anna var tillbaka gällde det även för Seth.

Huset var tyst och mörkt men han tog sig fram utan problem. Han hade ett eget hus nu, men ett av villkoren för att få förmyndarskap över Seth hade varit att alla tre bröderna bodde under samma tak och delade på ansvaret.

Ethan hade inget emot ansvar men han saknade sitt lilla hus och sitt enkla och privata liv.

Han tände taklampan i köket. Det hade varit Seths tur att städa undan efter middagen och Ethan såg att han hade gjort ett halvdant jobb. Han ignorerade stöket och den kladdiga bordsskivan och gick direkt till spisen.

Hans hund Simon sträckte nyvaket på sig. Svansen slog mot golvet. Ethan satte på kaffe och hälsade retrievern god morgon med en tankspridd klapp på huvudet.

Drömmen återvände plötsligt, den han hade varit mitt i precis innan han vaknade. Han och hans pappa, ute med arbetsbåten för att kolla krabbtinor. Ensamma. Solen bländande vit och het och vattnet spegelblankt och stilla. Det hade känts så verkligt, tänkte Ethan nu, lukten av vattnet och fisken och deras svett.

Hans pappas röst, som han mindes så väl, hade ljudit över motorbullret och måsarna: 10

”Jag visste att ni tre skulle ta hand om Seth.” ”Du hade inte behövt gå och dö för att försäkra dig om det.”

Ethans röst var arg, hade en underliggande vrede som han inte hade tillåtit sig själv att känna i vaket tillstånd. ”Det var inte det som var tanken heller”, sa Ray lätt medan han sorterade krabbor från tinan som Ethan hade dragit in.

Hans tjocka, orange fiskehandskar glänste i solen. ”Det kan du lita på. Du har några godingar för ångkokning här och massor av honkrabbor.”

Ethan sneglade på stålburen som var full av krabbor och noterade automatiskt storlekar och antal. Men det var inte fångsten som var det viktiga, inte här, inte nu. ”Du vill att jag ska lita på dig men du förklarar ingenting.”

Ray tittade på Ethan och sköt upp den klarröda kepsen i pannan, den som alltid var nertryckt över den spektakulära silvermanen. Vinden slet i hans hår och fick John Steinbeck-karikatyren på den slappa T-shirten att vecka sig över hans breda bröst. Den stora amerikanska författaren höll upp en skylt där det stod att han kunde tänka sig att jobba för ett mål mat, men han såg inte särskilt nöjd ut över det.

Ray Quinn strålade av hälsa och energi i jämförelse. De djupa rynkorna i hans rödblommiga ansikte tycktes bara stärka det gladlynta, förnöjsamma sinnelaget hos en livskraftig man i sextioårsåldern som fortfarande hade många år kvar att leva. ”Du måste hitta din egen väg, dina egna svar.” Rays klarblå ögon log mot Ethan och han kunde se hur vecken runt dem fördjupades. ”Det blir bättre så. Jag är stolt över dig.”

Ethan kände hur det brände i halsen, hur hjärtat kramades åt. Vanemässigt agnade han om tinan och betraktade sedan hur de orange bojarna guppade på vattnet. ”Varför då?” ”För att du finns till. Bara för att du är Ethan.” ”Jag skulle ha hälsat på oftare. Jag skulle inte ha lämnat dig ensam så mycket.” ”Det där är skitprat.” Rays röst blev både irriterad och otålig.

11

”Jag var inte nån gammal invalid. Jag blir förbannad om du ska hålla på att tänka på det där sättet, anklaga dig själv för att inte ha tagit hand om mig. På samma sätt som du försökte anklaga Cam för att han drog i väg till Europa – och till och med Phillip för att han flyttade till Baltimore. Friska fåglar testar sina vingar och lämnar boet, Ethan. Din mamma och jag uppfostrade friska fåglar.”

Innan Ethan kunde svara höjde Ray handen. Det var en sådan typisk gest, läraren som är på väg att klargöra något och vägrar bli avbruten, att Ethan var tvungen att le. ”Du saknade dem. Det var därför du ville vara förbannad på dem. De flyttade, du stannade, och du saknade att ha dem i närheten. Men nu har du fått tillbaka dem, eller hur?” ”Verkar så.” ”Och du har fått dig en vacker svägerska, och början till ett båtvarv, och det här …” Ray gjorde en gest ut mot vattnet, de guppande bojarna och den höga, glansigt våta bandtången vid kanten där en ensam häger stod, ståtlig som en marmorpelare. ”Och inombords har du nåt som Seth behöver. Tålamod.

Kanske för mycket av det ibland.” ”Vad menar du med det?”

Ray suckade högt. ”Det finns nåt som du saknar, Ethan, som du behöver. Du har väntat och hittat på ursäkter och inte gjort ett skit för att få det. Om du inte gör nåt snart kommer du att förlora det igen.” ”Vadå?” Ethan ryckte på axlarna och styrde båten till nästa boj. ”Jag har allt jag behöver och allt jag vill ha.” ”Fråga inte vad, utan vem.” Ray skrockade och skakade hans axel lite lätt. ”Vakna, Ethan.”

Och han hade vaknat, med den märkliga känslan av Rays tunga, välbekanta hand på sin axel.

Men, grubblade han över sin första kopp kaffe, han hade fortfarande inte svaren.

12