9789100173326

Caterina Pascual Sรถderbaum

Sonetten om andningen

albert bonniers fรถrlag

PORTR ÄT T I FJORTON DELAR MAGIC PLACE NUMBER ONE HALVERINGSTID APRIL

PORTR ÄT T I FJORTON DELAR

Som gjord av hårt gummi, hon var underlig med sina långa linjer och tröga, släpande rörelser som endast åstadkom en långsam förflyttning, likt en stor båt. Det här är svårt att uttrycka, jag menar inte att hon var stor och tjock utan att hon öppnade lufthål i rummet, att hon gled inuti något genomskinligt, som äggvita, och att hennes gester vilade innanför ett skal.

I Fellinis film Casanova finns en docka med glaserad hy; för mig är K som den dockan, en automat som man dansar i mörkret med. Det är som om hon saknade botten, eller det man inbillar sig behövs för att skrika. Nu har jag filmens klanger i huvudet, den där mekaniska jakten efter allt som flyr. Jag borde inte ha nämnt Fellinis film, jämförelsen vilseleder, man kommer att följa trädockan och tro att hennes ryckiga gestalt är den rätta medan den andra, den som jag är ute efter, försvinner obemärkt åt motsatt håll. Det är bara jag som ser henne.

9

Jag har bestämt mig för att försöka igen. Utifrån en scen som skulle göra sig på film. Jag tänker mig att kameran följer henne utan brådska, en kraftig blåst sätter kastanjelöv i rörelse och överröstar den eventuella orkestern; scenen jag tänker på utspelar sig i skärgården, hon skulle ner till stranden, jag blev kvar i rummet. När jag reste mig från sängen för att öppna fönstret såg jag henne promenera på andra sidan den stora åkern. Det var då jag hörde strå­ karna, jag menar det bokstavligen. Hon hade nyss lämnat kastanje­allén och svängt in till vänster, hennes gång gick det inte att ta miste på. Under en fjärdedels sekund hördes toner spela över blåsten, jag hörde dem tydligt (i början av vårt förhållande hörde jag musik vid flera tillfällen).

Att se henne gå i motvind, med huvudet böjt och väskan som slår mot höften. Jag har lätt för att gråta.

Mer fakta: Kastanjerna hade blommat, det var kväll och hon gick mot nordväst, solnedgången lyste upp hennes skuldror.

10

Tröghet och smuts hänger ihop. Den nervösa typen skakar av sig det mesta. Det är som om ingenting ville fastna på en spattig kropp, en kropp som aldrig känner sig hemma i vila. I hennes fall var det tvärtom. På hennes jumper lämnade omgivningen sina tecken på kärlek, allt drogs till henne; damm, kaffe, dressing, hårstrån, flisor. Men hon var också generös. Första gången jag satt bredvid henne gav hon mig lädersandalernas lukt, den steg i en jämn ström och drog med sig den intorkade svetten från hennes fötter; en skarp blandning av kohud och människa. Vi pratade om Europas nattliv.

– I Berlin bodde jag ovanför en pub som hette Schlem­ ihl, sa hon, den låg på Arndtstrasse 25, gatan vetter mot Chamissoplatz. Alla tog med sig sina hundar till puben, ofta fanns det en människa för varje hund. Det var mycket senare jag fick reda på att Schlemihl var namnet på en gammal roman om en man som förlorar sin skugga. Då hade jag keine Ahnung.

11

– Vad tyckte du om Berlin? frågade jag.

– Jag gillar ordet Berlin. Det är mjukt. (Jag har försökt men kan inte återge hennes uttal av »mjukt«.)

– Bara det?

– Tidigt en morgon hamnade jag i en stor grop mitt i Kreuzberg, vid muren. Marken var torr och kalkaktig och den genomkorsades av järnvägsspår som kom ur jorden och slutade vid vattnet, över en avklippt bro. Det hade varit en viktig tågstation. Hemma skrevs det mycket om »frånvarons närvaro« på den tiden. Alla åkte till Berlin för att uppleva sånt. Jag kan inte förklara varför jag berördes av den platsen. Klockan var åtta på morgonen, solen föll snett på järnet rakt framför mig, jag var bländad. En man och en hund närmade sig motsols parallellt med spåren, jag såg dem bli större och större. Det var kusligt.

På den vänstra ansiktshalvan, ovanför överläppen, har K en rynka som ser ut som ett kommatecken där jag alltid fastnar när hon talar. Om hon röker flyttar jag ner till fingrarna som är gula av tobak. Händerna är sträva och uppsvällda, rent av fula.

12

En arkeolog, jag tackar! Hennes morfar kunde ha sagt så när hon meddelade att hon skulle läsa arkeologi i Göte­ borg. Det var efter Berlin. Hon påstod alltid att det inte berodde på Pergamonmuseet i öst – (Pergamon-Museum – Vorderasiatisches Museum, Pergamonaltar, Prozessionsstrasse von Babylon, Antiken-Sammlung, Ostasiatische Sammlung, Islam-Museum, Am Kupfergraben). Inte heller Nefertiti­frisen på Ägyptisches Museum i väst påverkade valet. I så fall var det gropen, de skinande järnvägsspåren som blänkte i solen den där morgonen. Och de stora svarta hundarna på Schlemihl. Men inte så att de svarta hundarna vaktade en underjordisk passage eller någonting sådant. Nej, hun­ darna befann sig bara i vägen, de sov på golvet mellan bar­ disken och ingången, bland osläckta fimpar, tålmodiga och bortkomna. Sedan försvann allt. Grannarna hade lyckats ordna ett utskänkningsförbud mot puben på grund av att musiken var för hög, man spelade hela natten. K sparade en affisch som annonserade protestfesten på Chamissoplatz, den hängde på olika ställen i vårt hem: DIE LETZEN TAGE VON SODOM + GOMORRA COUNTDOWN LÄUFT … !

STEIGT EIN AN 26.5.

13

LEGT DIE SICHERHEITSGURTE AN AM 27.5.

UND HEBT MIT UNS ENDGULTIG AB AM 28.5.1988.

14

– Du ska få se något underbart, sa hon och tog upp ett gammalt färgfoto ur plånboken. Jag ser en födelsedags­ tårta på en rutig vaxduk och en långhårig flicka som kunde vara K, hon biter sig i underläppen och tittar mot nedre vänsterkanten, där ser hon någonting spännande som är utanför bilden, hon utstrålar oerhörda förväntningar. I mitten sitter en medelålders man med sänkt blick, den faller slött på tårtans ljus (en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio), hans vänstra hand har fastnat i en skål högt upp i luften, hans uttryck är så frånvarande att han tycks ha glömt handen där uppe. Det finns en kvinna på varje sida av dem. Den ena är ung med brunt hår, hon poserar leende mot kameran, den andra är medelålders och har kritvitt hår.

Hon tittar på flickan.

– Det är underbart (K använde ofta det uttrycket) att se de olika ansiktena, här ser man tydligt hur annorlunda verkligheten är för var och en, hur åtskilda våra upplevelser är.

– Är det därför du går och bär på bilden?

– Nej, jag försöker komma ihåg det jag såg, jag ser så levande ut där.

15

Hon blundade före mig men jag tror att hon var den som somnade sist, om hon verkligen somnade; jag vaknade all­ tid med misstanken att hon legat med öppna ögon hela natten. Legat och dunstat, hela rummet luktade som hon.

Mot slutet hade jag konstiga fantasier om att hon låg och lyssnade, att ingenting undgick henne, inte ens insekter i mörkret. Detta menar jag även bokstavligt. Man kan säga att om jag hörde en mygga vid fönstret och smög ditåt, närmade hon sig väggen ovanför sängen och slog ihjäl den. Ändå talade hon långsamt, ibland krängde meningarna från tystnad till stamning i en tröttsam utdragning, hennes röst verkade svår att hantera. Men det hon sa var oftast skarpt, eller åtminstone oväntat.

– Vet du, jag kan inte låta bli att se huvuden när jag ser vatten.

– Sjunger de, som Orfeus?

– Nej, de är fiskhuvuden. Jag ser dem i detalj, som om jag kände till deras sort fast jag aldrig har sett dem.

Jag har glömt bort hennes beskrivning av fantasifiskarna men om hon var fixerad av något så var det av fakta och detaljer.

16

Tidigare utgivning av Caterina Pascual Söderbaum: Den skeva platsen 2016

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017332-6 © Caterina Pascual Söderbaum 2001 Först utgiven på Bokförlaget Lejd 2001 omslag Maria Burlin Omslagsbild Lovisa Ringblom, Apocalyps (2014), C-print typsnitt inlaga Williams Caslon 11,2 pkt tryck ScandBook, EU 2019