9789100173203

ETT

JENS LAPIDUS

Mr Ett

Albert Bonniers Förlag

Av Jens Lapidus har tidigare utgivits:

Snabba cash, 2006

Aldrig fucka upp, 2008

Gängkrig 145, 2009 (serieroman, illustrerad av Peter Bergting)

Livet deluxe, 2011

Mamma försökte, 2012 (novellsamling)

VIP-rummet, 2014

STHLM delete, 2015

Top dogg, 2017

Paradis City, 2021

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-017320-3

© Jens Lapidus 2022 Omslag: Jonas Lindén

Tryck: ScandBook ab, E u 2022

»My hand does not shake, ever.« Billy Costigan i The Departed

Början på slutet

Teddy släppte inte Glockens svarta öga med blicken. Avståndet var kort, Kerim Celali skulle inte tveka.

Det kunde vara över nu. Det kanske borde vara över.

Teddy fick skylla sig själv – god jul, idiot.

»Jag såg den där filmen om Elizabeth Holmes. Du vet, allt var sant.« Kerim höll pistolen på ett avslappnat sätt, armbågen stödd mot sidan, mynningen på snedden, nästan som om han höll på att tappa vapnet.

Fast Teddy visste tillräckligt för att inte låta sig luras. Kerim var en sådan där spretig fisk som han hade sett som åttaåring på Skansens akvarium, den var stilla och lugn, den såg ut att sväva i vattnet. Innan du visste vad som hänt hade den stuckit dig, och giftet dödade.

»Elizabeth vem?« I en annan situation hade Teddy blivit förvå nad över att Kerim snackade om dokumentärer, men nu sket han i allt – det enda han ville var att skjuta upp slutet.

Snön var grynig, himlen var mörk. Ljuset på den här platsen kom från lägenhetsfönstren och från en klen belysningsslinga i granen som bostadsrättsföreningen ställt ut. Dunklet gjorde att Kerim såg ännu lugnare ut.

Bossen garvade till. »Skit i det. Bror, jag kommer inte bara japp dig och dansa på din grav. Jag kommer komma efter din familj också, alla du känner.«

»Min familj?« Teddy pratade långsamt, han försökte behålla någon form av värdighet. »Jag har ingen familj.«

»Din son.«

»Berätta om den där filmen i stället.«

Kerim Celalis tatueringar hoppade på hans hals när han skrattade. »De snackade om hur folk kan ljuga. De gjorde tester med tärningar och sån där ljugdetektor. Vet du vad som hände?«

»Ingen aning.«

»De såg att folk kunde ljuga hur lätt som helst när de trodde att

de ljög för en bra grej, fattar du?« »Nej.«

Kerim slutade le. »Folk har inga problem att ljuga så länge de tror att de är goda.«

Teddy skakade till, det var inte på grund av kylan. Bossen hade aldrig pratat så här seriöst förut, dessutom hade han rätt. Det var inte särskilt svårt att ljuga, inte för Teddy i alla fall, hade aldrig varit.

Kerim sträckte ut armen, höjde Glocken.

Teddy ljög till och med för sig själv. Han intalade sig att han skulle hålla sig lugn, att han inte var rädd, att han kunde få Kerim att vänta, men det var bs på skyhög nivå. Han borde pissa och skita på sig samtidigt, han borde gråta och slänga sig ner på knä i snön. Kerim Celali menade allvar, det hade han bevisat förr.

I granen blinkade lamporna. Ett försök till julstämning.

Alla här kom från olika traditioner: sunnimuslimer, ortodoxa kyrkan, zoroastrer. De var alla uppväxta i Sverige, i Teddys fall: födda här. De hade varit omgärdade, omfamnade av, marinerade i det som kallades för en vanlig jul.

En vanlig jul – vad var det för något egentligen? Det skulle finnas julgran, det skulle delas ut presenter. Man skulle äta lax och skinka, kanske ta en nubbe. Ingen av Teddys vänner använde ordet nubbe. Kryddad sprit i små glas, det kallades för en shot. Julen: det var snö, jultomten, pepparkakor och glögg. På julafton skulle det vara mörkt ute och glittra av ljus inomhus. Linda hade alltid skickat honom tre julklappar när han satt – alla uppbrutna och kontrollerade av plitarna. En parfymflaska, en skjorta, en chokladask – Aladdin. Han tyckte bara om gräddnougaten. Vad skulle han med skjorta och parfym till i en cell?

Han tänkte på sista gången han firat med pappa, Linda och Nikola innan han åkt in, det var över tretton år sedan. Bojan hade lagat fyllda paprikor, surkåldolmar och gjort lamm- och skinkstek, sedan hade han flinat, lycklig i sin olycka: »Det är ju egentligen inte julafton idag, men eftersom du ska …« Han avslutade inte meningen, det var bara Nikola som inte förstod vad han menade –eftersom Teddy skulle inställa sig på anstalten hade de bestämt sig för att samlas i förtid.

Tidigare idag hade han firat något slags vanlig jul. Det var hans liv i ett koncentrat: försöka göra något fint, sedan förstöra allt. Han tänkte på Bojan och Linda, han tänkte på Emelie och Nikola. Mest tänkte han på Lucas.

Det här kändes som den lugnaste platsen i hela Stockholm. Snön, den tomma julstämningen, den vindstilla, kalla gården.

Kerim snackade på, utan att sänka vapnet. »Jag borde ha askat dig för länge sen. Du tillhör gamla skolan, mannen, du fattar inte grejen.«

Teddy sneglade bort mot bilen.

»Vad är det jag inte förstår?«

»Du tror det finns spelregler.«

Hjärnsubstans. Skallfragment. Blod. Och Lucas, vad skulle hända med honom?

Klicket när hanen spändes ekade i tystnaden. »Jag vet vem du är nu«, sa Kerim.

En svettdroppe rann längs ryggen, trots kylan. Det var verkligen över nu. Kerim visste.

Inga bilder passerade revy. Det enda Teddy såg var julklappen han fått av pappa den där gången för länge sedan. En bok: Magellan. Stefan Zweig.

»Har du hört talas om den?« hade Bojan undrat.

Teddy skakade på huvudet.

»Den handlar om en man som gjorde nåt som ingen annan hade gjort. Han seglade runt jorden.«

Teddy lade ner boken. Det lät inte som något han skulle gilla, han läste inte ens böcker.

»Man kan göra saker som ingen tror är möjligt«, sa pappa. »Varje människa kan det. Du också, Najdan.« Glocken.

Snön på marken som skulle bli blodig. Vad var egentligen möjligt och vad var omöjligt?

Bilen stod kvar längre bort.

Kerim tog ett kliv fram, tryckte mynningen mot Teddys huvud.

Fyra och en halv månader tidigare

ETT

Teddy

Trots reklamskylten om premiumkänslan av gratis uppkoppling var wifi:t på planet så långsamt att Teddy inte ens fick upp flygbolagets egen hemsida. Han hade inte laddat ner något att se i offlineläge och inte skaffat något att läsa. Fast läsa skulle han ändå inte ha gjort.

Ändå mindes han tydligt det gnisslande ljudet av hjulen på bib lioteksvagnen som rullat genom korridoren, som glassbilens glada signal, fast kåkens egen premiumkänsla. Han hade slukat böcker då, pappas julklapp hade varit starten, men det berodde på att det inte funnits annat att göra, förutom att spela Mulle och runka. Han hade känt sig närmare pappa på den tiden. Kanske trodde Teddy fortfarande att han en dag skulle bli som han. Man kan göra saker som ingen trodde var möjligt, och på ett sätt var det sant. Att han var på väg till det här mötet skulle i mångas ögon vara en omöjlighet. Ändå satt han här.

Det var andra tider nu. De senaste månaderna hade han sovit som piss, han kom inte ner i varv, försökte greppa tankar som snur rade runt utan struktur. Han hade börjat drifta, dygnets mörkare timmar fick en annan betydelse, arbetstid, businesstid. Han hade inte trott att han skulle hamna där igen. Åtta år inne borde vara vaccin mot gatan – men tydligen inte för honom. Han verkade ha antikroppar mot vaccin, immun mot förändring. Han skulle aldrig bli som sin far, eller som Emelie, men han visste varför han gjorde det här, varför han var på väg in i dödens territorium. Han hade anledningar.

Lucas – hans son – skulle kunna känna sig stolt.

Men frågan tystnade inte för det. Var det värt det?

Han fällde ner sätesryggen, borde försöka sova.