9789100172374

Kvinnan i fönstret a j finn Översättning Klara Lindell

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017237-4 © 2018 A J Finn, Inc. Originalets titel The Woman in the Window Översättning Klara Lindell Omslag Elsie Lyons omslagsbilder Shutterstock typsnitt inlaga William Caslon Text Tryck ScandBook, EU 2018

Till George

Jag har en k채nsla av att du, djupt inom dig, ruvar p책 n책gonting som ingen k채nner till.

Skuggan av ett tvivel (1943)

SÖNDAG 24 oktober

ETT

Hennes man är hemma när som helst. Den här gången kommer han att ta henne på bar gärning.

Inte så mycket som en gardinremsa, inte så mycket som en persiennlamell skymmer insynen i 212:an – det klassiska våningshuset i roströd sten där de nygifta makarna Mott bodde förut, fram till för inte så länge sedan, fram till att de inte var gifta längre. Jag träffade aldrig vare sig mr eller mrs Mott, men det händer att jag tittar till dem på nätet: honom på LinkedIn, henne på Facebook. Deras bröllopslista på Macy’s finns fortfarande kvar. Om jag ville skulle jag kunna köpa matsilver till dem.

Som jag sa: inte ens några gardiner. Så 212:an stirrar tomt ut över gatan, rödbrun och naken, och jag stirrar tillbaka, iakttar frun i huset medan hon leder sin byggnadsentreprenör in i gästrummet. Vad är det med den här adressen? Det är hit kärleken kommer för att dö.

Hon är förtjusande: naturligt rödhårig, skogsgröna ögon och små, små födelsemärken som breder ut sig som en skärgård över ryggen. Mycket snyggare än sin make, dr John Miller, psykoterapeut – ja, han erbjuder parrådgivning – och en av de fyrahundratrettiosex tusen John Miller som finns på nätet. Just det här exemplaret arbetar i närheten av Gramercy Park och tar inte emot patienter med sjukförsäkring. Enligt köpekontraktet som finns att läsa på nätet betalade han tre miljoner sexhundra dollar för huset, så affärerna måste gå bra.

11

Om hans hustru vet jag både mer och mindre. Inte mycket till hemmafru, bevisligen: makarna flyttade in för två månader sedan och har fortfarande inte fått upp gardiner i fönstren, illa, illa. Hon tränar yoga tre gånger i veckan, trippar nerför trappan med den magiska mattan hoprullad under armen och benen krympplastade i byxor från Lululemon. Och så måste hon jobba som volontär någonstans: på måndagar och fredagar går hon hemifrån strax efter elva, ungefär då jag själv brukar gå upp, och kommer hem mellan fem och halv sex, lagom till att jag själv bänkar mig framför kvällens långfilm. (I afton blir det Mannen som visste för mycket, för femtioelfte gången. Jag är kvinnan som tittade på för mycket.)

Jag har lagt märke till att hon gärna tar sig ett glas på eftermiddagen, precis som jag. Tar hon sig gärna ett glas även på förmiddagen? Precis som jag?

Men hennes ålder är ett mysterium, även om hon definitivt är yngre än dr Miller, och yngre (och vigare) än jag. Vad hon heter kan jag bara gissa. Jag tänker på henne som Rita, eftersom hon ser ut som Hayworth i Gilda. ”Jag är inte det minsta intresserad” – den repliken älskar jag.

Själv är jag i allra högsta grad intresserad. Inte av hennes kropp (ryggradens bleka kam, skulderbladen som förkrympta vingar, den ljusblå behån som omsluter hennes bröst – så fort jag skymtar detta genom linsen, oavsett vad det är, tittar jag bort) utan av livet hon lever. Liven. Två mer än jag själv.

Hennes make svängde runt hörnet för något ögonblick sedan, när klockan precis hade slagit tolv, inte långt efter att hans hustru stängde ytterdörren, med byggnadsentreprenören i släptåg. Det här avviker från det normala: på söndagar kommer dr Miller hem kvart över tre, utan undantag.

Likväl närmar sig nu farbror doktorn på gatan, med a­ ndedräkten bolmande ur munnen, portföljen svängande i handen och vigselringen glimmande på fingret. Jag zoomar in hans fötter: blank12

putsade oxblodsfärgade oxfordskor som suger åt sig höstsolen och blänker till för varje steg han tar.

Jag höjer kameran till hans huvud. Det är inte mycket min Nikon D5500 missar, inte med Optekalinsen: ostyrigt, gråsprängt hår, smala, billiga glasögon, små skäggstubbsfläckar på de lätt insjunkna kinderna. Han är bättre på att vårda sina skor än sitt ansikte.

Tillbaka till 212:an, där Rita och byggnadsentreprenören klär av sig i rask takt. Jag skulle kunna kontakta nummerupplysningen, ringa deras hemtelefon, varna henne. Det gör jag inte. Att spionera på grannarna är som att vara naturfotograf: man ingriper inte i det som sker.

Dr Miller är kanske en halv minut från ytterdörren. Hans hustru stryker med läpparna över byggnadsentreprenörens hals.

Där rök blusen.

Fyra steg till. Fem, sex, sju. Tjugo sekunder kvar, om ens det.

Hon biter tag i hans slips och ler mot honom. Hennes händer fumlar med hans skjorta. Han nafsar henne i örat.

Hennes make tar ett skutt över en lös platta i trottoaren. Femton sekunder.

Det är nästan så att jag kan höra hur slipsen glider ur skjortkragen. Hon kastar den tvärs över rummet.

Tio sekunder. Jag zoomar in ytterligare, det praktiskt taget rycker i nosen på kameran. Hans hand försvinner ner i fickan, kommer upp igen med en nyckelknippa. Sju sekunder.

Hon lossar hästsvansen, så att håret faller ner över axlarna.

Tre sekunder. Han går uppför trappen.

Hon lägger armarna runt hans överkropp, kysser honom djupt.

Han kör in nyckeln i låset. Vrider om.

Jag zoomar in hennes ansikte, de uppspärrade ögonen. Hon har hört.

Jag knäpper en bild.

Och då går hans portfölj upp.

13

En bunt papper trillar ut, skingras för vinden. Jag svänger tillbaka kameran till dr Miller, till det tydliga ”Typiskt” han formar med munnen. Han ställer ifrån sig portföljen på trappen, råkar trampa på några av papperen med sina blanka skor, skyfflar upp andra i famnen. Ett bråkigt ark har fastnat i grenarna på ett träd.

Det märker han inte.

Rita igen, som sliter på sig blusen, sätter upp håret. Hon rusar ut ur rummet, överger byggnadsentreprenören som kastar sig upp ur sängen, rycker åt sig slipsen och stoppar ner den i fickan.

Jag andas ut, som när luft pyser ut ur en ballong. Jag var inte medveten om att jag höll andan.

Ytterdörren öppnas. Rita rusar nerför trappen och ropar på sin make. Han vänder sig om; jag förmodar att han ler – jag ser inte.

Hon böjer sig fram, plockar upp några papper från trottoaren.

Byggnadsentreprenören dyker upp i dörren, med ena handen i fickan, den andra höjd i en hälsning. Dr Miller vinkar tillbaka.

Han går upp till ytterdörren, fattar portföljen, och de två männen skakar hand. De går in, följda av Rita.

Ja ja. Kanske nästa gång.

14

MÃ…NDAG 25 oktober

TVÅ

Bilen brummade förbi för en liten stund sedan, långsam och dyster som en likbil, med baklyktor som gnistrade i mörkret. ”Nya grannar”, säger jag till min dotter. ”Var då?” ”På andra sidan parken. I 207:an.”

De rör sig utanför huset nu, dunkla som vålnader i skymningsljuset, och packar ut lådor ur bakluckan.

Hon smackar till. ”Vad äter du?” frågar jag. Det är kinesiskt i kväll, så klart. Hon äter lo mein. ”Lo mein.” ”Nähä, du. Inte medan du pratar med mamma.”

Hon smackar till igen. ”An-na.” Det här är en dragkamp mellan oss. Hon har, mot min vilja, bytt ut mamma mot någonting hårt och trubbigt. Ed tycker att jag ska ”släppa det” – lätt för honom att säga, han är fortfarande pappa. ”Du borde gå dit och hälsa”, föreslår Olivia. ”Det skulle jag gärna göra, stumpan.”

Jag rör mig uppför trappan, till andra våningen, där man ser bättre. ”Just det, det skulle jag ju berätta: det är pumpor överallt. Alla grannar har en. Familjen Gray har fyra.” Jag har kommit uppför trappan, håller glaset i ena handen, känner vinet mot läpparna. ”Jag önskar att jag kunde hitta en pumpa till dig. Säg åt pappa 16

att köpa en.” Jag dricker, sväljer. ”Säg att han ska köpa två, en till dig och en till mig.” ”Okej.”

Jag får syn på mig själv i den mörka spegeln inne på gäst­ toaletten. ”Har du det bra, hjärtat?” ”Ja.” ”Du är inte ensam?” I New York hade hon aldrig några riktiga vänner; hon var för blyg, för liten. ”Nä.”

Jag plirar mot mörkret högst upp i trappan, mot dunklet ovanför. På dagarna strömmar solskenet in genom kupolfönstret i taket; på nätterna är det ett vidöppet öga som stirrar ner i den bråddjupa trappan. ”Saknar du Punch?” ”Nä.”

Hon kom aldrig överens med katten heller. Han klöste henne en juldagsmorgon, drog klorna över hennes handled – två snabba rivsår, nord–syd och öst–väst – och ett luffarschack av klarrött blod trängde upp genom huden, som ett rutnät. Ed var nära att hiva ut katten genom fönstret. Nu spanar jag efter kissen, hittar honom i soffan i biblioteket, där han ligger som en kringla och tittar på mig. ”Får jag prata med pappa, stumpan?” Jag fortsätter upp till nästa våning. Gångmattan känns sträv under fötterna. Jute. Hur tänkte vi? På det materialet syns ju allt. ”Tjena, slugger”, säger han. ”Nya grannar?” ”Ja.” ”Fick du inte nya grannar alldeles nyss?” ”Det var för två månader sedan. I 212:an. Makarna Miller.” Jag vänder på stället och börjar gå nerför trappan. ”Var har de här andra flyttat in, då?” ”I 207:an. På andra sidan parken.” ”Kvarteret förändras.”

17

Jag kommer ner till avsatsen, rundar den. ”De hade inte särskilt mycket med sig. Bara en bil.” ”Flyttfirman kommer antagligen senare.” ”Antagligen.”

Tystnad. Jag dricker.

Nu står jag i vardagsrummet igen, vid eldstaden. Hörnen är dränkta av skuggor. ”Du …”, börjar Ed. ”De har en son.” ”Va?” ”En son”, upprepar jag, och lägger pannan mot den svala fönsterrutan. Natriumlampan har än så länge inte kommit till den här delen av Harlem, så det enda som lyser upp gatan är en citrongul månskära, men jag kan ändå urskilja deras silhuetter: en man, en kvinna och en lång kille, som kånkar flyttkartonger bort till ytterdörren. ”I tonåren”, tillägger jag. ”Lugn och fin nu, puman.”

Innan jag hinner tänka mig för: ”Jag önskar att ni var här.”

Det jag har sagt överrumplar mig. Ed också, verkar det som.

Det blir tyst en stund.

Sedan: ”Du behöver mer tid”, säger han.

Jag svarar inte. ”Läkarna har sagt att för mycket kontakt kan vara skadligt.” ”Det var jag som sa det.” ”Du var en av dem som sa det.”

Det knastrar till bakom mig – en gnista från brasan. Lågorna lugnar sig, muttrar för sig själva i eldstaden. ”Kan du inte bjuda hem de nya grannarna?” frågar han.

Jag tömmer glaset. ”Nu tror jag att det räcker för i kväll.” ”Anna.” ”Ed.” Jag kan nästan höra honom andas. ”Jag är ledsen att vi inte kan vara hos dig.”

Jag kan nästan höra mina hjärtslag. ”Jag med.”

18

Punch har följt efter mig nerför trappan. Jag skopar upp honom med ena armen och går ut i köket. Lägger mobilen på köksbänken. Ett glas till innan det är dags att gå och lägga sig.

Jag tar tag i flaskans hals, vänder mig mot fönstret, mot de tre vålnaderna som hemsöker trottoaren, och höjer den i en skål.

19

TISDAG 26 oktober

TRE

Vid den här tiden i fjol hade vi bestämt oss för att sälja huset, till och med anlitat en mäklare. Olivia skulle börja i skolan någonstans söder om Central Park och Ed hade hittat ett renoveringsobjekt i Lenox Hill. ”Det blir kul”, lovade han. ”Jag kan sätta in en bidé, bara för din skull.” Jag daskade till honom på axeln. ”Vad är en bidé för något?” frågade Olivia.

Men sedan lämnade han mig, och hon följde med honom.

Så det var som att vrida om en kniv i hjärtat när jag i går kom att tänka på formuleringen i vår dödfödda annons: KÄRLEKSFULLT RESTAURERAT LANDMÄRKE I HARLEM, EN RIKTIG 1800-TALSPÄRLA! UNDERBART FAMILJEHEM! Landmärke och pärla kan nog diskuteras. Harlem är odiskutabelt, 1800-tal likaså (1884). Kärleksfullt restaurerat, det kan jag intyga, och kostsamt var det också. Underbart familjehem stämmer.

Mina domäner, med utposter: Källaren: Eller etagevåningen, om man ska tro mäklaren.

Under gatuplan, genomgående, med egen ingång, kök, badrum och ett litet arbetsrum. I åtta års tid hade Ed sitt kontor här – han draperade bordet med ritningar, satte upp kravspecifikationer på väggarna. För närvarande uthyrd.

Trädgården: Snarare den kringbyggda innergården, som man kommer till från första våningen. Kalkstensterrass, ett par nötta däckstolar, ett ungt askträd som gängligt och ensamt står och 21

hänger i ena hörnet, som en tonåring utan vänner. Ibland får jag lust att krama det.

Första våningen: Bottenvåningen, om man är från England, eller premier étage, om man är från Frankrike. (Själv är jag varken eller, men under min specialistutbildning bodde jag i Oxford – i en etagevåning, tänka sig – och i juli började jag läsa français online. Köket – öppen planlösning och ”välkomnande” (mäklaren igen), med en bakdörr mot trädgården och en sidodörr mot parken. Vitt björkgolv, numera nersölat med rödvinsfläckar. I hallen en gästtoalett – röda rummet, som jag brukar kalla det och ”tomatrött” enligt Benjamin Moore-katalogen. Vardagsrummet, utrustat med soffa, soffbord och en persisk matta som fortfarande är mjuk som sammet att gå på.

Andra våningen: Biblioteket (Eds – fulla hyllor där trasiga bokryggar och gulnade skyddsomslag står packade som sardiner) och arbetsrummet (mitt – sparsmakat, luftigt, en stationär Mac på ett skrivbord från Ikea – mitt slagfält för onlineschack). En gästtoalett till, blå den här gången, i nyansen ”sjunde himlen”, vilket är ett övermåttan ambitiöst namn med tanke på att det är en toa vi pratar om. Och ett stort städskåp, som jag kanske gör om till mörkrum någon gång, om jag någonsin går från digitalt till analogt foto. Jag tror att jag börjar tappa intresset.

Tredje våningen: Husets största sovrum (mitt) och badrummet.

Jag har tillbringat mycket tid i sängen det här året. Det är en sådan där ställbar säng med delad madrass där man kan välja olika grad av stöd på varje sida. Ed valde att göra sin mjuk som bomull, medan min har högsta fasthet. ”Du sover på en sten”, sa han en gång, och trummade med fingrarna på lakanet. ”Du sover på ett stackmoln”, svarade jag. Sedan kysste han mig, länge och långsamt.

Under den första tiden som jag var ensam i huset, de där svarta, tomma månaderna när jag knappt kunde ta mig upp ur sängen, brukade jag vältra mig långsamt, som en rullande våg, 22

från den ena sidan till den andra, ömsom snurra in kroppen i lakanen och ömsom snurra ut den igen.

Det finns även ett gästrum med angränsande badrum.

Fjärde våningen: En gång i tiden bodde tjänstefolket här uppe, nu är det Olivias sovrum som ligger här, plus ytterligare ett gästrum. Somliga nätter hemsöker jag hennes rum som en osalig ande. Somliga dagar står jag i dörren och betraktar den sävligt flytande trafiken av dammpartiklar i solen. Somliga veckor är jag inte uppe på fjärde våningen över huvud taget, och allt börjar övergå i minnen, som känslan av regn mot huden.

Ja ja, jag får prata med dem i morgon igen. Och apropå ingenting har de som flyttade in på andra sidan parken inte synts till något mer.

23