9789100171414

Vargarnas historia

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 1

2017-05-04 10:59:18

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 2

2017-05-04 10:59:18

Emily Fridlund

Vargarnas historia Översättning av Molle Kanmert Sjölander

albert bonniers förlag

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 3

2017-05-04 10:59:18

Citatet på sid 7 ur Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften av Mary Baker Eddy är översatt av Brita Thorén och Astrid Hallström.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-017141-4 Amerikanska originalets titel: History of Wolves Copyright © 2017 by Emily Fridlund Tryck ScandBook AB, Falun 2017

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 4

2017-05-04 10:59:18

Till Nick

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 5

2017-05-04 10:59:18

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 6

2017-05-04 10:59:18

Bli för ett enda ögonblick medveten om att Livet och intelligensen är rent andliga – varken i eller av materie – så skall kroppen inte yttra någon klagan.

Mary Baker Eddy Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften

Jag ska inte dö, trots allt, utan leva vidare omtöcknad hädanefter i verkligheten, halvt döv för verkligheten, i det rum som doftar av elden som vår outsläckliga vilja tänder.

Timothy Donnelly »The New Intelligence«

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 7

2017-05-04 10:59:18

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 8

2017-05-04 10:59:18

Vetenskap

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 9

2017-05-04 10:59:18

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 10

2017-05-04 10:59:19

1 Det är inte så att jag aldrig tänker på Paul. Han kommer till mig ibland innan jag vaknat riktigt, fast jag minns nästan aldrig vad han sa eller vad jag gjorde eller inte gjorde för honom.

Inom mig dimper han bara ner i mitt knä, lillkillen. Duns.

Det är så jag vet att det är han: han visar inget intresse för mig, ingen tvekan. Vi sitter på Naturum sent en eftermiddag en helt vanlig dag, och hans kropp rör sig så självklart mot min – inte av kärlek eller respekt, utan helt enkelt för att han ännu inte lärt sig den oskrivna regeln att skilja på var hans egen kropp slutar och en annan börjar. Han är fyra, han har ett ugglepussel att lägga, inte prata med honom. Jag låter bli.

Utanför fönstret svävar ett snöskred av poppeldun förbi, tyst och tyngdlöst som luft. Solen sjunker, pusslet dras ihop till en uggla och åker isär igen, jag manar Paul att resa sig. Dags att gå. Men precis innan vi kommer på fötter, innan han gnäller i protest och ber att få stanna lite till, lutar han sig bakåt mot mitt bröst och gäspar. Och jag får en klump i halsen. För alltså, det är så konstigt. Det är fantastiskt, och sorgligt, att det kan vara så skönt att någon tar ens kropp för given.

Före Paul hade jag bara känt en som gått från levande till död.

Det var mr Adler, min historielärare i åttan. Han gick i brun manchesterkostym och vita tennisskor, och fastän hans ämne var Amerika ville han helst prata om tsarerna. En gång visade han ett foto av Rysslands siste tsar, och det är så jag ser mr 11

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 11

2017-05-04 10:59:19

Adler framför mig nu – med svart skägg och fransar på axlarna – trots att han i själva verket alltid var slätrakad och lufsig. Jag hade engelska när en elev kom inrusande från hans lektion och sa att han hade ramlat ihop. Vi skockades i korridoren, och där låg han framstupa på golvet med ögonen slutna och de blå läpparna som en sugpropp mot heltäckningsmattan. »Har han epilepsi?« frågade någon. »Tar han någon medicin?« Alla tyckte det var jätteäckligt. Pojkscouterna tjafsade om hur man gjorde hjärt-lungräddning medan de ambitiösa och begåvade eleverna hysteriskt viskande gick igenom hans symptom. Jag fick tvinga mig att gå fram. Jag hukade intill mr Adler och tog hans hand – den var som torkat kött. Det var i början av november. Mattan mörknade av hans dregel och det blev allt längre mellan de kippande andetagen, och jag minns en lukt som av lägereld på långt håll. Någon brände skräp i plastsäckar, någon vaktis som röjde undan löv och pumpaskal innan snön kom på allvar.

När sjukvårdarna äntligen lyfte upp mr Adler på en bår svansade scoutkillarna efter som valpar i hopp om att få en uppgift. De ville öppna en dörr, lyfta något tungt. Tjejerna stod i klungor och grät i korridoren och ett par lärare tryckte bortkommet händerna mot bröstet och visste inte vad de skulle göra nu. »Det där är The Doors, va?« sa en av sjukvårdarna. Han hade stannat kvar för att dela ut små paket med salta kex till elever som fått yrsel. Jag ryckte på axlarna. Jag måste ha gnolat högt. Han gav mig orange sportdryck i en pappmugg och sa – som om det var mig han hade kommit för att rädda, som om det var hans plikt att utrota sjukdomar i första bästa levande varelse – »Drick sakta nu. Smutta bara«.

Glasögongösens världshuvudstad kallades vi på den tiden. Ute vid motorvägen stod en skylt som upplyste om detta och på väggen till restaurangen fanns en muralmålning av tre fiskar 12

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 12

2017-05-04 10:59:19

med mohikanfrisyr. De vinkade evigt hejsan med fenorna och var idel flin och ögonbryn, idel tänder och tandkött, men det var ingen som kom hit för fisket – inte för något annat heller – när de stora sjöarna frös till i november. Vi hade ännu inget spa, bara ett sunkigt motell. Inne i stan: restaurang, järnaffär, fiskeaffär, bank. Det pampigaste i Loose River på den tiden var nog det gamla sågverket, och det berodde på att det tornade upp sig halvt nerbrunnet med sina sotiga brädväggar över flodbanken. Nästan alla institutioner, sjukhuset och trafik­ kontoret och Burger King och polisstationen, låg över tre mil bort i Whitewood.

Jag minns att när sjukvårdarna från Whitewood kom och hämtade mr Adler, så tutade de med ambulanstutan när de svängde ut från skolparkeringen. Vi stod vid fönstren allihop och tittade, till och med hockeyspelarna i sina gulnade kepsar, till och med hejaklacksledarna med luggen spretande av statisk elektricitet. Det hade börjat snöa då, rejält. Ambulansen slirade i svängen så att strålkastarna sicksackade galet över muralmålningen och de stora glada fiskarna bara glodde. »Ska de inte sätta på sirenerna?« frågade någon och jag tänkte – medan jag ransonerade den sista slurken sportdryck i min lilla vaxpappersmugg – hur dum får man bli?

Mr Adler ersattes av mr Grierson som kom en månad före jul med overkligt mörk solbränna. Han hade guldring i ena örat och bländvit skjorta med pärlemorknappar. Senare fick vi veta att han hade jobbat i Kalifornien förut, på en privat flickskola vid havet. Ingen visste varför han hade flyttat ända till norra Minnesota mitt i vintern, men efter sin första vecka bytte han ut mr Adlers kartor över det ryska kejsardömet mot förstorade exemplar av Förenta staternas konstitution.

Han förkunnade att han hade pluggat drama på college samtidigt som han läste till lärare, vilket förklarade varför han ställde sig med utsträckta armar framför katedern en dag 13

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 13

2017-05-04 10:59:19

och deklamerade hela självständighetsförklaringen utantill.

Inte bara de högtflygande bitarna om liv, frihet och strävan efter lycka, utan även den svidande, eländiga uppräkningen av förtryck mot kolonialstaterna. Jag förstod att han suktade efter att bli omtyckt. »Vad betyder det?« frågade han när han kom till stycket om att försvärja åt varann vår okränkbara heder.

Hockeyspelarna sov som små lamm på knäppta händer. Till och med de ambitiösa satt oberörda och klickade med sina mekaniska pennor så att stiften stack ut bisarrt långt, som sprutnålar. De fäktades över mittgångarna. »En garde!« väste de högdraget.

Mr Grierson satte sig på katedern. Han var andfådd efter recitationen och det gick upp för mig – i en märklig blixt, ett liksom alltför starkt sken som drog förbi – att han var medel­ ålders. Jag såg svetten i hans ansikte, pulsen som bultade under halsens grå stubb. »Hörni. Hallå. Vad betyder det att människan har rättigheter som är oförytterliga? Kom igen. Det här kan ni.« Hans blick stannade på Lily Holburn, som hade blankt svart hår och trots kylan bara var klädd i en tunn röd tröja. Han tycktes tro att hennes skönhet kunde rädda honom, att hon, eftersom hon var snyggare än vi andra, skulle vara snäll. Lily hade en förmåga att se lydig och ivrig ut fastän hon inte hade en aning om vad hon skulle säga, fastän hon inte alls visste hur hon skulle svara. Hon hade stora bruna ögon, dyslexi, pojkvän, ingen penna. Hennes rodnad djupnade inför mr Griersons blick.

Hon blinkade. Han nickade mot henne, ett outtalat löfte om att vad hon än sa skulle han hålla med. Hon slickade sig rådjurslikt om läpparna.

Jag vet inte varför jag räckte upp handen. Det var inte det att jag tyckte synd om henne egentligen. Eller honom. Det var bara det att det kändes olidligt spänt i den stunden, orimligt 14

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 14

2017-05-04 10:59:19

mycket för situationen. »Det betyder att vissa saker inte måste bevisas«, sa jag. »Vissa saker är sanna, bara. Inget kan ändra på det.« »Just det!« sa han tacksamt, inte – det visste jag – mot just mig, utan mot en bubbla av tur han tyckte sig ha snavat in i.

Sådant kunde jag. Ge folk det de önskade sig utan att de fattade att det kom från mig. Lily, hon kunde utan ett ord få folk att känna sig uppmuntrade, utvalda. Hon hade skrattgropar i kinderna, bröstvårtor som blinkade som tecken från Gud genom tröjan. Själv var jag platt, smälte in i tapeten. Jag fick folk att känna sig synade i sömmarna.

Vintern säckade ihop över oss det året. Den sjönk utsjasad ner på knä och blev kvar. I mitten av december snöade det så mycket att taket på gympasalen rasade och skolan stängde en vecka. Under den tiden var hockeyspelarna ute och fiskade.

Scoutkillarna spelade hockey på dammarna. Sedan kom julen med sina kulörta ljusslingor längs hela huvudgatan och julkrubborna som den lutherska och den katolska kyrkan försökte bräcka varann med – den ena hade målade sandsäckar som får och den andra hade ett Jesusbarn skulpterat ur ett isstycke. Nyåret förde med sig ännu ett kraftigt oväder. När skolan började igen i januari gick mr Grierson i lika anonyma tröjor som de andra lärarna, och ringen i örat var utbytt mot ett stift. Någon hade visst lärt honom hur maskinen som skrev ut och rättade prov med flervalsfrågor funkade, för efter en veckas lektioner om Lewis och Clarks upptäcktsresor fick vi skriftligt förhör för första gången. Medan vi satt hukade över papperen och kryssade i små ringar gick han av och an mellan bänkraderna och klickade med en kulspetspenna.

Nästa dag bad han mig stanna kvar efter lektionen. Han satt vid katedern och pillade sig på läpparna, som var nariga och flagade när han petade på dem. »Det gick inte så bra för dig på provet«, sa han.

15

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 15

2017-05-04 10:59:19

Jag tänkte att han väntade på en förklaring, så jag höjde defensivt på axlarna. Men innan jag hunnit svara sa han: »Äsch, förlåt.« Han vred på stiftet – en spröd, svårtillgänglig skruv – i örat. »Jag jobbar fortfarande på detaljerna i lektionsplanen. Vad läste ni om innan jag kom?« »Ryssland.« »Ah.« En föraktfull min förbyttes snabbt i belåtenhet. »Kalla kriget dröjer sig kvar på vischan.« Jag tog mr Adler i försvar. »Det var inte Sovjetunionen vi läste om. Det var tsarerna.« »Men Mattie.« Ingen kallade mig det. Det kändes som om någon knackade mig på axeln bakifrån. Jag heter Madeline, men i skolan sa de Linda, eller Kommunisten, eller Miffot.

Jag knöt nävarna i ärmarna. Mr Grierson fortsatte. »Före Stalin och bomben brydde sig ingen om tsarerna. De var marionetter på en avlägsen scen, helt betydelselösa. Sen började alla mr Adler på college 1961 och det uppstod allmän nostalgi kring de gamla ryska leksakerna, de inavlade furstinnorna från ett annat sekel. Deras tandlöshet gjorde dem spännande. Förstår du?« Så log han, sänkte ögonlocken lite. Jag såg att framtänderna var vita och hörntänderna gula. »Men du är tretton.« »Fjorton.« »Jag ville bara be om ursäkt om allt det här har börjat dåligt.

Vi blir snart vänner ska du se.« Veckan därpå bad han mig titta förbi hans klassrum efter skolan. Den här gången hade han tagit ut stiftet ur örat och lagt det på katedern. Han klämde sig på örsnibben med tumme och pekfinger, väldigt varligt. »Hej Mattie«, sa han och rätade på sig.

Han nickade mot en blå plaststol bredvid katedern och jag satte mig. Han lade en trave glättade broschyrer i knät på mig, spetsade sedan fingrarna. »Kan du göra nåt för mig? Bli inte 16

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 16

2017-05-04 10:59:19

arg för att jag frågar. Det ingår i jobbet.« Han skruvade på sig.

Sedan bad han mig representera skolan i tävlingen i alternativ historia. »Det blir jättebra«, sa han, föga övertygande. »Du tar och gör en affisch. Sen håller du ett föredrag om värnpliktsvägrarna under Vietnamkriget, de som stack till Kanada och så vidare. Eller du kanske kan prata om hur ojibwestammarna vanhelgas? Eller de där månskensbönderna som slog sig ner här i krokarna. Nåt lokalt, nåt etiskt tvetydigt. Nåt med bäring på konstitutionen.« »Då vill jag prata om vargar«, sa jag. »Vadå, vargarnas historia?« Han såg undrande ut. Så sprack han upp i ett grin och gjorde en förundrad gest. »Just det ja. Du är tjej och fjorton år.« Skrattrynkorna kring ögonen djupnade. »Ni svärmar för hästar och vargar hela bunten. Underbart.

Helt underbart. Det är så knasigt. Vad är grejen?« Eftersom vi inte hade bil fick jag ta mig hem såhär när jag missade bussen. Gå en halvmil längs den plogade landsvägen, sedan höger in på Still Lake Road. Den delade sig efter knappt två kilometer. Den vänstra förgreningen följde sjön norrut och den högra vek uppför en oplogad backe. Där stannade jag, stoppade ner jeansen i strumporna och rättade till muddarna på yllevantarna. På vintern liknade träden ådernät mot den brandgula himlen. Himlen mellan grenarna såg ut som solbränna. Det var tjugo minuters pulsande genom snö och sumaksnår innan hundarna hörde mig och började tjuta och slita i kedjorna.

När jag kom hem hade det mörknat. Jag öppnade dörren och fick syn på mamma som stod vid diskbänken med armarna djupt nerkörda i bläcksvart vatten. Det mörka håret hängde fram över ansikte och hals. Hon såg lite skum ut men rösten var idel mellanvästernvokaler, ett vidöppet Kansas. »Finns 17

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 17

2017-05-04 10:59:19

det nån bön för stopp i avloppet?« frågade hon utan att vända sig om.

Jag lade yllevantarna på vedspisen, där de skulle styvna och inte riktigt passa längre nästa morgon. Fast jackan behöll jag på. Det var kallt där inne.

Mamma sjönk tungt ner vid bordet. Hennes egen jacka var fuktig av avloppsvatten, men hon höll sina infettade händer i luften som något värdefullt hon snappat upp ur en damm, något slingrigt som inte var riktigt dött än. Något hon kunde tänkas utfodra oss med, ett par fina små karpar. »Vi måste ha propplösare. Jäklar.« Hon riktade blicken uppåt, torkade sedan mycket långsamt av handflatorna på kanvasfickorna. »Snälla hjälp. Du Gud som har oändligt medlidande med den patetiska fars som är människolivet.« Hon skämtade bara till hälften. Det visste jag. Efter alla anekdoter jag hört visste jag att mamma och pappa hade kommit till Loose River i en stulen skåpbil i början av åttiotalet, att pappa hade hamstrat gevär och hasch och att mamma hade bytt den hippieglöd hon hade kvar mot kristendom när kollektivet löstes upp. Så länge jag kunde minnas hade vi gått i kyrkan tre gånger i veckan – onsdag, lördag och söndag – eftersom hon inte slutat hoppas att det hjälpte med botgöring, att en del av det förflutna gick att vända rätt, på mycket lång sikt.

Mamma trodde på Gud, fast motvilligt, som en dotter med utegångsförbud. »Skulle du kunna ta med dig en av hundarna och gå tillbaka?« »In till stan?« Jag huttrade fortfarande. Tanken gjorde mig för ett ögonblick rasande, tömd på allt. Jag hade ingen känsel i fingrarna. »Eller kanske inte.« Hon slängde det långa håret bakåt och torkade sig om näsan med handleden. »Nej. Det måste vara jättekallt. Förlåt. Jag hämtar en hink till.« Men hon rörde sig inte. Hon väntade på något. »Förlåt att jag frågade. Du kan 18

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 18

2017-05-04 10:59:19

väl inte bli arg för att jag frågade.« Hon knäppte sina infettade händer. »Förlåt, förlåt, förlåt.« För varje förlåt steg rösten ett halvt steg.

Jag drog någon sekund på svaret. »Det är lugnt«, sa jag.

Alltså, mr Grierson. Jag hade sett hur han hukade sig invid Lilys bänk, hade sett hur han sa »Det här klarar du« och lagt handen mycket varligt, som en papperstyngd, på hennes ryggrad. Hur han lyfte på fingertopparna och klappade lätt. Jag såg hur nyfiken och skrämd han var för alla Karen, hejaklacksledarna, som ibland drog av sig benvärmarna och blottade sin bara vinterhud, vit och gåshudsknottrig. Jag såg hur han ställde varenda fråga på lektionerna till dem, till någon Karen eller till Lily Holburn. »Hallå? Någon hemma?« sa han. Sedan formade han handen till en telefon, sänkte rösten och morrade: »Hallå, familjen Holburn, är Lily där?« Den rodnande Lily log med stängd mun bakom ärmen.

När jag träffade mr Grierson efter skolan gjorde han en skamsen gest. »Det där med telefonen var löjligt, va?« Han skämdes. Han ville höra att allt var lugnt, att han var en bra lärare. Han ville ha förlåtelse för alla sina små tabbar, och han trodde att eftersom jag satt med armarna i kors och fick dåliga resultat på proven, så var min medelmåttighet avsiktlig, personlig. »Här«, sa han dumt och sköt fram en liten blå burk över katedern. Jag smuttade lite på hans energidryck, som var så söt och koffeinstark att hjärtat genast började skena. Efter ytterligare några klunkar kände jag att jag satt och darrade. Jag var tvungen att bita ihop för att inte hacka tänder. »Brukade mr Adler visa film?« ville han veta.

Jag vet inte riktigt varför jag spelade med. Varför jag strök honom medhårs. »Du visar mycket mer film än han«, sa jag.

Han log belåtet. »Hur går det med projektet då?« Det svarade jag inte på. Istället tog jag, oombedd, en klunk till av energidrycken. Jag ville att han skulle fatta att jag såg 19

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 19

2017-05-04 10:59:19

hur han tittade på Lily Holburn, att jag begrep den blicken bättre än hon, att jag, fastän jag inte alls gillade honom – fastän jag tyckte telefonskämtet var sjukt och örhänget patetiskt – förstod honom. Men burken var tom. Jag fick pressa läpparna mot metallen och fejkdricka. Utanför rutan blankade snöblandat regn alla snödrivor och gjorde hela världen stenhård. Om mindre än en timme skulle det vara mörkt. Hundarna skulle vanka av och an med sträckta kedjor och vänta. Mr Grierson krängde på sig jackan. »Ska vi gå då?« Han frågade aldrig – inte en enda gång – hur jag tog mig hem.

Mr Grierson behandlade tävlingen i alternativ historia som om vi båda två tyckte att den var något betungande. I hemlighet ville jag vinna. Jag var fast besluten att se en varg. Om nätterna gick jag ut i eskimåstövlar, skidhuva och pappas dunjacka där lukten av honom satt kvar, tobak och mögel och beskt kaffe.

Det var som att ha på sig hans kropp medan han själv sov, som att förtjäna rätten till hans närvaro och tystnad och tyngd. Jag satt på en gammal ishink nära den bortersta isfiskeboden och läppjade hett vatten ur en termos. Men det var sällsynt att se varg så långt fram på vintern – själv såg jag bara trästockar på håll som kryllade av kråkor. Till slut fick jag nöja mig med en död. På lördagarna tog jag snöskorna och gick till Naturum där jag studerade den uppstoppade varghonan i entrén, med ögon av glas och korallröda klor, med de insjunkna svarta mungiporna dragna till något som liknade ett leende. Peg, biologen där, mulnade när hon såg att jag försökte känna på vargens svans. »Nähä du«, förmanade hon. Hon gav mig sega björnar och konservatorsknep, berättade hur man modellerade ögonlock av lera och muskler av poleyretanskum. »Och skinnet ska strykas, skinnet ska strykas«, förmanade hon.

Morgonen före tävlingen i alternativ historia sågade jag ner en gren från en gammal tall bakom huset. En skur av små barrpropellrar i snön – snurr, snurr. Efter skolan tog jag 20

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 20

2017-05-04 10:59:19

kasinobussen till Whitewood, släpade ombord vargaffischen och grenen, förbi gamlingarna från ålderdomshemmet. De blängde men sa inget. I aulan på Whitewood High pallade jag upp grenen mot talarstolen för att skapa rätt atmosfär.

Jag satte ett band med ylande vargar på repeat. Jag var torr i munnen när jag började tala men jag behövde inte titta i anteckningarna, och jag stod inte och vaggade av och an som killen närmast före mig. Jag var koncentrerad, lugn. Jag pekade på bilder av valpar som visade undergivenhet på olika sätt och sa (jag hade skrivit av det ur en bok): »Men begreppet alfa, som har utvecklats för att beskriva djur i fångenskap, är ändå missvisande. Ett alfadjur kan vara alfa bara vid vissa tillfällen och då av särskilda orsaker.« De orden gav mig alltid en känsla av att dricka något svalt och sött, något förbjudet. Jag tänkte på den svarta vargtiken på Naturum, evigt fast i sin hundlika snällställning, och upprepade de meningarna, långsamt den här gången, som om de vore ett tillägg till grundlagen.

Efteråt sträckte en av domarna upp pennan i luften. »Men. Jag måste fråga en sak. Det är nåt du inte har förklarat så bra.

Vad har vargar med människans historia att göra?« Det var då jag fick se mr Grierson vid dörren. Han höll jackan i famnen som om han just kommit, och jag såg att han fångade domarens blick och gjorde en åtbörd. En nästan omärklig höjning på axlarna, som för att säga: Ja se tonårstjejer – vad gör man? Jag drog djupt efter andan och blängde på dem bägge två. »Vargar har faktiskt inget alls med människan att göra. De undviker oss helt om de kan.« Jag fick pris för mest originella föredrag, en bukett nejlikor som färgats gröna eftersom det var Sankt Patriks dag. Efteråt frågade mr Grierson om vi skulle ta grenen och affischen i hans bil och köra tillbaka till skolan. Jag var deppig och skakade på huvudet. Segraren, en sjundeklassare i byxdress, blev plåtad ihop med sin akvarellmålning av när SS Edmund 21

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 21

2017-05-04 10:59:19

Fitzgerald sjönk. Jag knäppte jackan. Följde efter mr Grierson som släpade ut grenen genom en sidodörr. Han körde ner den i en solkig snödriva. »Den liknar Snobben-Karls julgran«, sa han och skrattade. »Man får lust att hänga glitter i den. Den är gullig.« Han böjde sig ner och borstade bort lite barr från byxorna, och på impuls sträckte jag mig fram och borstade jag med – svisch svisch – på hans lår. Han backade ett steg, skakade lite på byxorna, skrattade förläget. Män kan vara så besvärade när det gäller sex. Det lärde jag mig längre fram. Men just då kändes min gest inte alls erotisk. Det var som putsning bara. Eller som när man lockar till sig en hund och raggen först reser sig och sedan lägger sig igen, och så har man ett keldjur.

Jag fuktade läpparna med tungan, som en Lily Holburn, som ett rådjur, hur troskyldigt som helst. Jag sa: »Skulle du kunna skjutsa mig hem, magistern?« Innan vi satte oss i bilen hade han hämtat en våt pappershandduk och virat den kring nejlikestjälkarna. Sedan lade han buketten i min famn, varligt, som om den vore något slags ormbunksbarn. Under de nästan fyra milen hem till mig såg vi stormvindar blåsa ner ofantliga isskorpor ur träden – så det ingick också, känslan av en långsamt annalkande katastrof.

Fläkten lyckades inte tina rimfrosten på vindrutan så värst, och jag hjälpte till med min skitiga ärmmudd. »Ska vi svänga här?« frågade han när han tagit av in på Still Lake Road. Jag såg att han slet bort små hudflagor från läppen med framtänderna. Fast det nästan var mörkt såg jag en spricka i läppen, den blödde inte men var blodig. Av någon anledning var det skönt att se. Det kändes som något jag hade vållat – med mitt vargföredrag, med mina tallbarr.

Vägen upp till oss var oplogad som vanligt. Mr Grierson bromsade in vid vägskälet och både han och jag lutade oss framåt och plirade uppför den mörka branta backen. När jag 22

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 22

2017-05-04 10:59:19

sneglade på honom såg hans hals så bred och mjuk ut, som en blottad mage, så jag böjde mig fram och kysste honom där.

Snabbt snabbt.

Han ryckte till. »Upp här alltså?« sa han, knäppte dragkedjan helt och drog in halsen i kragen. Uppe på åsen stod vårt hus, och jag märkte att han riktade uppmärksamheten dit för att det var det första han fick syn på. »Var det inte här den där sekten höll till? Jag har hört en del märkligt om dem. Bor ni granne med dem?« Bara kallprat såklart – ändå kramade jag om mina nejlikor.

Jag kände hur jag klövs, som splintved. »De håller sig på sin kant.« »Jaså?« Han hade tankarna på annat håll.

Blötsnön plaffade mot rutan, men jag såg den inte eftersom glaset höll på att imma igen. »Nej, vi ska väl se till att få hem dig«, sa han, lade i växeln och vred på ratten, och det märktes hur trött han var på att ha ansvaret för mig. »Jag kan gå härifrån«, sa jag.

Jag tänkte att han kanske skulle komma efter om jag smällde igen bildörren tillräckligt hårt. Det är så det är att vara fjorton.

Jag tänkte att han kanske skulle följa efter om jag sprang ut ett par steg i snön – för att dämpa sitt dåliga samvete, för att se till att jag kom hem ordentligt, för att sticka in sina kritdammiga händer under jackan på mig. Eller något. Jag gick mot sjön och inte uppför backen. Jag pilade ut på isen i det vassa blötsnöfallet, men när jag vände mig om höll bilen med sina helljus på att vända, en omständlig U-sväng mellan träden.

Griersonskandalen briserade ett par månader efter att jag börjat på high school följande höst. Jag jobbade deltid på restaurangen i stan då och hörde skvallret när jag stod och hällde upp kaffe åt någon. Han hade blivit anklagad för pedofili och sexövergrepp på sin förra skola och fick omgående sparken från 23

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 23

2017-05-04 10:59:19

vår – man hade beslagtagit en massa snuskbilder i en lägenhet som han hade bott i förut i Kalifornien. Efter jobbet den dagen tog jag min dricks och köpte mitt första paket cigg ur automaten i vestibulen på en bar längre bort på gatan. Efter de få jag snott därhemma hade jag lärt mig att inte dra halsbloss när jag tände. Men när jag dök in i de blöta snåren bakom parkeringen tårades ögonen och jag började hosta, och en ful vrede bultade i hjärtat. Mest av allt kände jag mig lurad. Jag tyckte att jag hade upptäckt ett frö i mr Griersons personlighet och att han hade ljugit för mig, på djupet, genom att nonchalera mig som han hade gjort i bilen och genom att låtsas vara bättre än han var. En helt vanlig lärare. Jag blossade på ciggen och hostade och tänkte på hur han hade stängt in sin breda varma hals i jackkragen. Jag tänkte på den dävna lukten när jag kommit för nära, som om han hade svettats genom kläderna och de sedan torkat i vinterluften. Allt det tänkte jag på, och det jag kände för honom var till slut en obehaglig våg av medlidande.

Det kändes orättvist att man inte kunde bli något annat bara genom att anstränga sig för att bli det, genom att säga det högt om och om igen.

När jag var sex eller sju satte mamma mig i badbaljan med underkläderna på. Det var en förmiddag, högsommar. En strimma ljus föll över hennes ansikte. Hon hällde vatten över mitt huvud med ett köksmått. »Jag önskar att jag trodde på den här skiten«, sa hon. »Vad kommer hända nu?« Jag rös. »Bra fråga«, sa hon. »Du är en ny gryta med ris, gumman.

Jag börjar om från början med dig.« Jag ville inte gå hem den kvällen då mr Grierson släppte av mig. Jag tänkte – njutningsfullt, med ett halsband av krokar i halsen när jag svalde – att jag skulle kunna gå igenom den tunna isen och bara sjunka. Mamma och pappa skulle inte börja 24

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 24

2017-05-04 10:59:19

oroa sig på länge, kanske inte förrän på morgonen. Mamma sydde täcken åt fångar och brukade sitta och nicka till varenda kväll. Pappa ägnade kvällarna åt att sno virke från tomten som var till salu på andra sidan sjön. Jag blev aldrig ens säker på om de verkligen var mina föräldrar eller om det bara blev de som stannade kvar när alla andra hade åkt tillbaka till sina studier eller kontorsjobb i Minneapolis och Saint Paul. De kändes mer som styvsyskon än som föräldrar, fast de var alltid snälla mot mig – och det var på sätt och vis ännu värre. Värre än att handla mat med bara växelpengar, värre än att ärva kläder av grannarna, värre än att bli kallad Kommunisten eller Miffot.

Pappa hängde upp en gunga i en jättestor kanadapoppel när jag var tio, mamma klippte bort kardborrar ur håret på mig. Ändå tänkte jag den kvällen när mr Grierson skjutsade hem mig, häftigt tänkte jag det och väntade på att kroppen skulle sjunka ner genom isen: Ajöss med ditt ris, mamma. Ajöss med hela grytan.

Efter att ha gått på offentligt college och hoppat av, efter att ha jobbat på bemanningsföretag i Minneapolis och Saint Paul, hittade jag en databas där man kunde skriva in namnet på sexförbrytare och följa deras väg landet runt. Man kan se någons lilla röda spår på en karta över varje delstat när de far från stad till stad, när de far från Arkansas till Montana, när de söker sunkiga lägenheter, när de åker i fängelse och blir frigivna.

Man kan se när de försöker ta nya namn och blir avslöjade, för varje gång det händer kommer en skur av ilskna inlägg. Man kan se upprördheten. Man kan se när de försöker igen. Man kan följa dem till södra Florida, till träsken, där de öppnar en liten antikaffär på någon gudsförgäten plats bland mangroveträden, och säljer allt möjligt, säljer mög. Rostiga lyktor och uppstoppade änder, oäkta hajtänder, billiga guldörhängen. Man kan se allt de säljer för folk postar nya inlägg med alla detaljer. Det finns så många som håller ögonen öppna. Folk 25

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 25

2017-05-04 10:59:19

uppdaterar ständigt. »Ska man köpa en karta av en dömd sexförbrytare?« skriver de, och frågan verkar etiskt tvetydig. »Har jag inte rätt enligt grundlagen att säga att jag inte vill att han ska stå där och sälja sina vykort för halva priset?« Folk skriver: »Har jag inte rätt att säga åt den jäveln det?« Folk skriver: »Vem tror han att han är?«

26

Fridlund_Vargarnas historia_9789100.indd 26

2017-05-04 10:59:19