9789100170936

liane moriarty

Andras vänner Översättning Anna Strandberg

albert bonniers förlag

Av Liane Moriarty har tidigare utgivits Tre önskningar (2005) Öppnas i händelse av min död (2015) Stora små lögner (2016)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017093-6 copyright © 2016 by Liane Moriarty omsl ag Emma Graves origina lets titel Truly Madly Guilty tryck ScandBook AB, Falun 2017

Till Jaci

Musik är tystnaden mellan tonerna.

Claude Debussy

KAPITEL ETT

»Det här är en historia som börjar med en grillfest«, sa Clementine.

Mikrofonen förstärkte och slätade ut hennes röst, gav den mer pondus, som om den hade blivit photoshoppad. »En helt vanlig grillfest hos en granne i en helt vanlig villaträdgård.« Nåja, inte precis en helt vanlig villaträdgård, tänkte Erika. Hon lade benen i kors, med den ena foten instucken bakom den andra, och fnös. Ingen skulle kalla Vids trädgård för vanlig.

Erika satt i mitten på den bakersta raden bland åhörarna i samlingsrummet som låg vägg i vägg med det tjusigt renoverade biblioteket i en förort fyrtiofem minuter utanför city, inte trettio minuter, ska påpekas, som personen hos taxibolaget hade påstått, från vilken man kunde ha förväntat sig viss kännedom om den saken.

Det var kanske tjugo personer i publiken, även om det fanns klappstolar uppställda till dubbelt så många. De flesta av åhörarna var äldre människor med ivriga, förväntansfulla miner. Det här var intelligenta, upplysta seniorer som hade tagit sig hit denna regniga (ja, fortfarande – skulle regnet någonsin upphöra?) förmiddag, för att ta del av ny och fascinerande information på mötet i sin stadsdelsförening. »Jag var och hörde på en mycket intressant kvinna som pratade i dag«, ville de kunna berätta för sina barn och barnbarn.

Innan Erika kom dit hade hon letat upp bibliotekets webbsida för att se hur Clementines föredrag beskrevs där. Det var en kort notis, och inte särskilt upplysande: Kom och lyssna på Clementine 7

Hart, småbarnsmamma och berömd cellist från Sydney, som berättar sin historia: »En vanlig dag«.

Var Clementine verkligen en »berömd« cellist? Det var väl att ta i?

I inträdesavgiften på fem dollar för dagens arrangemang ingick två gästtalare, förmiddagste med gott, hembakat bröd och chans att vinna i en prisutlottning. Talaren efter Clementine skulle prata om stadsdelens kontroversiella saneringsplan för den lokala simbassängen. Erika kunde höra det avlägsna, diskreta klirret från porslin som dukades fram på tebordet nu. Hon höll den tunna, sladdriga lotten i knäet. Hon ville inte behöva stoppa ner den i väskan för att sedan försöka hitta den när det blev dragning. Blå, E 24. Den såg inte ut som en vinstlott.

Damen på stolen precis framför Erika satt med det grålockiga huvudet på sned i en medkännande, engagerad pose, som om hon var redo att hålla med om allt som Clementine tänkte säga. Etiketten i hennes kraglinning stack fram. Storlek 40. Target. Erika sträckte sig fram och vek in den.

Damen vände på huvudet. »Etiketten syntes«, viskade Erika.

Damen log tacksamt och Erika såg hur hennes nacke antog en svag rodnad. Den yngre mannen bredvid henne, kanske hennes son, som såg ut att vara i fyrtioårsåldern, hade en streckkod tatuerad i sin solbrända nacke, som om han varit till salu i snabbköpet. Var det menat att vara lustigt? Ironiskt? Symboliskt? Erika skulle vilja upplysa honom om att det i själva verket var idiotiskt. »Det var en helt vanlig söndagseftermiddag«, sa Clementine.

Påfallande upprepning av ordet »vanlig«. Clementine måste ha bestämt sig för att det var viktigt att skapa en »igenkänningsfaktor« för dessa vanliga människor i den vanliga förorten. Erika föreställde sig hur Clementine satt vid sitt lilla matsalsbord, eller kanske vid Sams orestaurerade, antika skrivbord, i sitt shabby chic-inredda sandstensradhus med »havsglimt«, och skrev sitt lilla samhällstillvända framförande medan hon tuggade på pennan och samlade ihop allt det där svallande, mörka håret över ena axeln för att dra fingrarna genom det på sitt typiska sensuella, självbelåtna sätt, som om hon var Rapunzel som satt där, och hur hon tänkte för sig själv: Vanlig.

8

Precis, Clementine, hur ska du få de vanliga människorna att begripa? »Det var i början av vintern. En kall, mulen dag«, sa Clementine.

Vad i …? Erika skruvade på sig där hon satt. Det hade varit vackert väder den dagen. En »strålande« dag. Det var det ord som Vid hade valt.

Eller möjligen »härlig«. Ett ord i den stilen, i alla fall. »Det låg frost i luften«, sa Clementine, och hon rös faktiskt till också, teatraliskt, och onekligen onödigt, när det var så varmt i rummet – så pass varmt att en man som satt snett framför Erika verkade ha nickat till. Han hade benen utsträckta framför sig, händerna bekvämt knäppta över magen och huvudet bakåtlutat som om han tog sig en tupplur mot en osynlig kudde. Kanske hade han dött.

Det är möjligt att det hade varit svalt dagen för grillfesten, men det var definitivt inte mulet. Erika visste att ögonvittnesskildringar brukar vara opålitliga eftersom folk tror att man bara trycker på »tillbakaspolning« på den lilla bandspelaren inne i huvudet, när sanningen är att man konstruerar sina minnen. Man »framkallar sina egna berättelser«. Så när Clementine mindes grillfesten var det en kall och mulen dag hon mindes. Men Clementine hade fel. Erika mindes (hon mindes; det var absolut inte någon efterkonstruktion) att på morgonen dagen för grillfesten hade Vid böjt sig fram och lutat sig in genom hennes bilfönster. »Vilken strålande dag det är!« hade han sagt.

Erika visste med absolut säkerhet att det var vad han hade sagt.

Eller det kunde ha varit »härlig«.

Men det var ett ord med positiv klang. Så mycket var hon säker på.

(Om Erika bara hade sagt: »Ja, Vid, det är verkligen en strålande/ härlig dag«, och satt tillbaka foten på gaspedalen.) »Jag minns att jag hade klätt mina små flickor extra varmt«, sa Clementine.

Det var förmodligen Sam som klädde på flickorna, tänkte Erika.

Clementine harklade sig och grep tag med båda händerna om sidorna på talarstolen. Mikrofonen var vinklad för högt för henne, och det verkade som om hon stod på tå för att komma tillräckligt nära med munnen. Hennes hals sträcktes ut, så att det tydligt syntes att hennes ansikte blivit magrare.

9

Erika övervägde möjligheten att diskret bana sig fram längs sidan av rummet och sedan snabbt kila fram för att rätta till mikrofonen.

Det skulle vara gjort på en sekund. Hon föreställde sig hur Clementine skulle ge henne ett hastigt, tacksamt leende. »Tack och lov att du gjorde det där«, skulle hon säga efteråt, när de drack kaffe. »Du räddade verkligen situationen.« Om det inte varit för det att Clementine egentligen inte ville ha Erika där i dag. Erika hade inte undgått att se den förskräckta min som drog över Clementines ansikte när Erika hade sagt att hon skulle vilja komma dit och höra henne tala, även om hon lika snabbt hade samlat sig och sagt att det gick bra, gärna, så trevligt, de kunde ta en kopp kaffe efteråt i shoppingcentret intill. »Vi hade blivit bjudna hastigt och lustigt«, sa Clementine. »Till grillfesten. Vi kände inte värdfolket särskilt väl. De var, ja, de var vänner till våra vänner.« Hon såg ner mot talarstolen som om hon hade tappat bort sig. Hon hade burit med sig en liten trave handskrivna handflatestora kort när hon gick fram. Det var något hjärtknipande med de där små korten, som om Clementine hade lagt det lilla tipset på minnet under deras lektioner i muntlig framställning i skolan. Hon måste ha klippt till korten med sax. Inte med sin mormors sax med pärlemorhandtag. Den hade försvunnit.

Det var märkligt att se Clementine »på scen«, så att säga, utan sin cello. Hon såg så alldaglig ut, i sina blå jeans och »trevliga« blommiga blus. Klädd som en förortsmamma. Clementines ben var för korta för jeans och de såg ännu kortare ut med de platta ballerina­ skor som hon hade i dag. Ja, det var bara ett konstaterande. Hon hade sett nästan, ja … tantig ut, när hon gick fram till talarstolen – även om det kändes illojalt att använda det ordet för att beskriva just Clementine. När hon uppträdde brukade hon sätta upp håret, ha högklackat och vara klädd helt i svart: lång kjol i något svepande tyg, tillräckligt vid för att hon skulle kunna klämma fast cellon mellan knäna. Att se Clementine sitta med huvudet böjt, ömsint, passionerat, mot cellon, som om hon omfamnade den, och med en enda lång hårlock som föll ner nästan ända till strängarna, armen krökt i den där märkliga, geometriska vinkeln, var alltid så sensuellt, så exotiskt, så väsensskilt för Erika. Varje gång hon såg Clementine 10

uppträda, även nu efter alla dessa år, upplevde hon ofrånkomligen en känsla av tomhet, som om hon längtade efter något ouppnåeligt.

Hon hade alltid utgått ifrån att den känslan stod för något mer komplext och intressant än avundsjuka, för hon hade inte något intresse av att själv spela ett instrument, men kanske var det inte så.

Kanske handlade allt till syvende och sist om avundsjuka.

Att se Clementine hålla sitt haltande, avgjort meningslösa framförande i det här lilla rummet, med utsikt över den livligt trafikerade parkeringen till shoppingcentret intill, i stället för i någon av de dämpade konsertsalar med hög takrymd där hon i normala fall uppträdde, gav Erika samma skamliga tillfredsställelse hon kände när hon såg ett foto på en osminkad filmstjärna i en skvallertidning: Du är inte så himla speciell, trots allt. »Det var alltså sex vuxna där den dagen«, sa Clementine. Hon harklade sig, gungade tillbaka på hälarna och lutade sig sedan framåt på nytt. »Sex vuxna och tre barn.« Och en gläfsande hund, tänkte Erika. Bjäbb, bjäbb, bjäbb. »Som sagt, så kände vi egentligen inte värdfolket, men vi hade allihop väldigt trevligt tillsammans. Vi hade roligt.« Du hade roligt, tänkte Erika. Det var du som roade dig.

Hon mindes hur Clementines klara, klingande skratt steg och föll unisont med Vids djupa skrockande. Hon såg folks ansikten glida in och ut ur dunkla skuggor, deras ögon som svarta brunnar, plötsligt blixtrande tandrader.

De hade väntat alldeles för länge den eftermiddagen med att tända utomhusbelysningen i den där absurda trädgården. »Jag minns att vi vid ett tillfälle lyssnade på musik«, sa Clementine. Hon tittade ner mot talarstolen framför sig och sedan upp igen, som om hon såg någonting långt borta vid horisonten. Ögonen var blanka. Hon såg inte ut som en förortsmamma nu. »’Efter en dröm’ av den franske kompositören Gabriel Fauré.« Naturligtvis sa hon namnet med det rätta franska uttalet. »Det är ett så vackert musikstycke. Det vilar en sådan utsökt melankoli över det.« Hon avbröt sig. Kände hon av att folk skruvade lite på sig, att det uppstått en viss besvärad stämning bland åhörarna? »Utsökt melankoli« var inte det rätta ordvalet för den här publiken: alldeles 11

för tillkrånglat, för finkulturellt. Clementine, min kära vän, vi är alldeles för vanliga för dina kultursnobbiga referenser till franska kompositörer. För övrigt spelade de också »November Rain« med Guns N’ Roses den där kvällen. Inte riktigt lika finkulturellt.

Var inte spelandet av »November Rain« på något vis kopplat till Tiffanys avslöjande? Eller var det innan? När exakt var det som Tiffany berättade sin hemlighet? Var det när eftermiddagen redan övergått i flytande tillstånd och börjat rinna och glida undan? »Vi hade druckit«, sa Clementine. »Men ingen var full. Kanske var vi en aning berusade.« Hennes blick mötte Erikas, som om hon hela tiden varit medveten om var hon satt och hade undvikit att titta på henne, men nu fattade ett medvetet beslut att fästa blicken på henne. Erika tittade tillbaka och försökte le, som en vän, Clementines närmaste vän, gudmor till hennes barn, men ansiktet kändes förlamat, som om hon hade fått en stroke. »Hur som helst så var det sent på eftermiddagen och vi skulle precis börja med desserten, och vi skrattade allihop«, sa Clementine.

Hon släppte Erika med blicken och såg på någon annan i publiken, någon på första raden, och det kändes avfärdande, till och med elakt. »Jag minns inte åt vad.« Erika kände sig yr, klaustrofobisk. Rummet hade blivit outhärdligt kvavt.

Behovet av att komma ut därifrån blev plötsligt överväldigande.

Typiskt, tänkte hon. Samma gamla visa. Kamp-eller-flykt-reaktion.

Det sympatiska nervsystemet som aktiverades. En kemisk förändring i hjärnan. Det var vad det handlade om. Fullkomligt naturligt.

Barndomstrauma. Hon hade läst alla böckerna. Hon visste precis vad som hände i henne, men den kunskapen gjorde ingen skillnad.

Hennes kropp svek henne likafullt. Hon fick hjärtklappning. Händerna darrade. Hon kunde känna lukten av sin barndom, så kompakt och verklig i näsborrarna: fukt och mögel och skam. »Kämpa inte emot paniken. Konfrontera den. Sväva rakt genom den«, hade hennes psykolog sagt åt henne.

Hennes psykolog var fantastisk, värd varenda cent, men för guds skull, som om man kunde sväva när det inte fanns något utrymme, 12

ingenstans att ta vägen, ovanför en, under en, när man inte kunde ta ett steg utan att känna det svampaktiga sviktandet av ruttnande prylar under sina fötter.

Hon reste sig, drog i kjolen som hade klibbat fast mot baksidan av låren. Mannen med streckkoden sneglade över axeln på henne. Den bekymrade medkänslan i hans ögon gav henne en mindre chock; det var som att se den oväntat intelligenta blicken hos en apa. »Ursäkta«, viskade Erika. »Jag måste …« Hon pekade på sin klocka och klämde sig i sidled förbi honom medan hon försökte att inte stryka emot hans bakhuvud med sin jacka.

När hon hunnit fram till rummets bortre ände hörde hon Clementine säga: »Jag minns ögonblicket när min vän skrek mitt namn.

Väldigt högt. Jag kommer aldrig att glömma det ljudet.« Erika hejdade sig med handen på dörren, ryggen vänd mot rummet. Clementine måste ha lutat sig fram mot mikrofonen för hennes röst fyllde plötsligt rummet: »Hon skrek Clementine!« Clementine hade alltid varit en god imitatör. Som musiker hade hon öra för den exakta intonationen i folks röster. Erika kunde höra den råa skräcken och det skärande allvaret i detta enda ord: »Clementine!« Hon visste att hon var vännen som hade ropat Clementines namn den kvällen, men hon hade inget minne av det. Det fanns inget annat än ett blankt, vitt tomrum där minnet borde ha varit – och att hon inte kunde minnas ett sådant ögonblick, ja, det innebar att det fanns ett problem, något abnormt, något avvikande; en avvikelse som var av oerhörd och oroväckande betydelse. Panikvågen nådde sin kulmen och fick henne nästan att tappa fotfästet. Hon tryckte ner dörrhandtaget och stapplade ut i det tröstlösa regnet.

13

KAPITEL TVÅ

»Varit på ett möte, förstår jag?« sa taxiföraren som körde Erika tillbaka till stan. Han log faderligt mot henne i backspegeln, som om det var lite sött att kvinnor arbetade nuförtiden, uppklädda i dräkt, nästan som om de var riktigt affärsfolk. »Ja«, sa Erika. Hon ruskade kraftigt på paraplyet mot taxigolvet. »Håll ögonen på vägen.« »Ja, frun!« Taxiföraren satte två fingrar mot pannan i en låtsashonnör. »Regnet«, sa Erika förklarande. Hon gjorde en gest mot regndropparna som ilsket smattrade mot vindrutan. »Halt väglag.« »Körde just en riktig åsna till flyget«, sa taxiföraren. Han gjorde en paus i sin berättelse medan han bytte fil, med en köttig hand på ratten och den andra armen nonchalant vilande över ryggstödet på passagerarsätet. Erika hann under tiden få en bild i huvudet på en stor åsna som satt i taxins baksäte. »Han påstod att allt det här regnandet har med klimatförändringarna att göra. Jag sa, kompis, kompis, sa jag, det har inget med klimatförändringarna att göra. Det är La Niña! Du känner väl till La Niña? El Niño och La Niña? Naturfenomen! Har förekommit i tusentals år.« »Visst«, sa Erika. Hon önskade att Oliver varit med i bilen. Han skulle ha tagit över det här samtalet åt henne. Varför ville taxiförare alltid prompt undervisa sina passagerare? »Japp. La Niña«, sa föraren, med ett försök till mexikanskt uttal.

14

Han njöt uppenbarligen av att säga La Niña. »Så nu har vi tydligen slagit rekordet, va? Längsta sammanhängande perioden med regndagar i Sydney sedan 1932. Hurra för oss!« »Ja«, sa Erika. »Hurra för oss.« Det var 1931 – hon glömde aldrig ett tal – men det fanns ingen anledning att rätta honom. »Jag tror faktiskt att det var 1931«, sa hon. Hon kunde inte låta bli. Det var ett karaktärsfel hos henne. Hon var medveten om det. »Japp, så var det, 1931«, sa taxiföraren, som om det var vad han sagt redan från början. »Innan dess var det tjugofyra dagar 1893.

Tjugofyra dagar i rad! Vi får väl hoppas att vi inte slår det rekordet också, va? Tror du att vi gör det?« »Vi får hoppas att vi slipper«, sa Erika. Hon strök med fingret över pannan. Var det där svett eller regn?

Hon hade lugnat sig medan hon stod i regnet utanför biblioteket och väntade på taxin. Hennes andhämtning var stabil igen, men magen var fortfarande en berg-och-dalbana, och hon kände sig utmattad, tömd, som om hon hade sprungit ett maratonlopp.

Hon tog fram telefonen och sms:ade Clementine: Förlåt. Tvungen att gå. Problem på jobbet. Du var fantastisk. Hörs sen. Kram.

Hon ändrade »fantastisk« till »jättebra«. Fantastisk var en överdrift. Dessutom inte sant. Hon tryckte på »skicka«.

Det hade varit ett felbeslut att lägga värdefull tid under sin arbetsdag på att komma och lyssna till när Clementine pratade. Hon hade åkt dit bara för att vara ett stöd, och för att hon ville få sina egna känslor över det som hänt uppsorterade och inordnade. Det var som om hennes minne av den där eftermiddagen var en remsa gammaldags film och någon hade tagit en sax och klippt bort vissa bildrutor.

Det var inte ens hela rutor. Det var strimlor. Tunna strimlor av tid.

Hon ville bara fylla i de där saknade strimlorna, utan att behöva erkänna för någon: »Jag minns inte riktigt alltihop.« En bild kom för henne på hennes eget ansikte i badrumsspegeln, och hur hennes händer skakade våldsamt medan hon försökte att bryta den lilla gula tabletten på mitten med tumnageln. Hon antog att minnesluckorna hade att göra med tabletten hon tagit den eftermiddagen. Men det var en medicin hon fått på recept. Det var ju 15

inte som om hon tagit en ecstasytablett innan hon gick på grillfest.

Hon mindes att hon känt sig lite konstig, en aning avskärmad, innan de gick över till grannen och grillfesten, men det kunde fortfarande inte förklara minnesluckorna. Hade hon druckit för mycket? Ja. Hon hade druckit för mycket. Inse faktum, Erika. Du var alkoholpåverkad. Du var »full«. Erika kunde inte riktigt fatta att det ordet skulle kunna användas om henne, men så tycktes vara fallet. Hon hade utan tvekan varit full för första gången i sitt liv.

Kanske var luckorna minnesförlust på grund av alkoholen? Som för Olivers mamma och pappa. »Det är hela decennier av deras liv som de inte kan minnas«, hade Oliver sagt en gång i sina föräldrars närvaro, och de hade båda två skrattat förtjust och höjt glasen, trots att Oliver inte alls log. »Så vad pysslar du med, då, om jag får vara nyfiken?« sa taxiföraren. »Jag är revisor«, sa Erika. »Är du?« sa föraren med alldeles för stort intresse. »Vilket sammanträffande, för jag funderade just över …« Erikas mobil ringde och hon spratt till, som hon utan undantag gjorde när telefonen ringde. (»Det är en telefon, Erika«, brukade Oliver säga åt henne. »Det är meningen att den ska ringa.«) Hon såg att det var hennes mamma, den sista personen i hela världen som hon ville prata med just nu, men taxiföraren började vända sig om på sätet, med ögonen på henne i stället för vägen, och så gott som dreglade i förväntan över alla gratis skatteråd han skulle kunna få.

Taxiförare visste litegrann om det mesta. Han skulle säkert berätta för henne om ett fantastiskt kryphål han hade fått höra om av någon av sina stamkunder. Erika var inte den sortens revisor. »Kryphål« var inte ett ord hon uppskattade. Av två onda ting var kanske ändå hennes mamma att föredra. »Hej, mamma.« »Nej, men, hej! Jag förväntade mig inte att du skulle svara!« Hennes mamma lät både nervös och trotsig, vilket inte alls bådade gott. »Jag hade förberett mig på att lämna ett meddelande på din telefonsvarare!« sa Sylvia anklagande. »Jag är ledsen att jag svarade«, sa Erika. Hon var ledsen.

16

»Det är klart att du inte behöver vara ledsen för det. Jag måste bara tänka om. Vet du vad, du kan väl helt enkelt lyssna medan jag låtsas att jag lämnar det meddelande jag hade förberett?« »Sätt i gång«, sa Erika. Hon tittade ut på den regniga gatan där en kvinna kämpade med ett paraply som ville vrängas ut och in. Erika såg på medan kvinnan plötsligt, otroligt nog, tappade humöret och körde ner paraplyet i en papperskorg utan att ens sakta in, och traskade vidare i regnet. Det är rätta takter, tänkte Erika, upplyft av denna lilla tablå. Släng bort det. Släng bort det där förbaskade skräpet.

Hennes mammas röst ljöd högre i hennes öra, som om hon höll telefonen i en annan vinkel nu. »Jag hade tänkt börja så här: Erika, gumman, hade jag tänkt säga, Erika, gumman, jag vet att du inte kan prata just nu eftersom du är på jobbet, vilket är så synd, att du ska vara fast på ett kontor en så här vacker dag, inte för att det är en vacker dag, i och för sig, det är faktiskt en gräslig dag, en vedervärdig dag, men i vanliga fall brukar vi ha så fantastiska dagar så här års, och varje gång jag vaknar och tittar ut på den blå himlen så tänker jag: åh kära nån, åh vad det är synd, stackars, stackars lilla Erika som är instängd på sitt kontor en så här vacker dag! – så tänker jag, men det är priset man får betala för att göra karriär i affärsvärlden! Om du bara hade blivit skogvaktare eller haft något annat utomhusjobb.

Jag hade egentligen inte tänkt säga det där om skogvaktare, det var bara något jag kom att tänka på, och jag vet faktiskt varför jag kom att tänka på det, det var för att Sallys son just har slutat skolan och han ska bli skogvaktare, och när hon berättade det så tänkte jag för mig själv att, förstår du, vilket underbart jobb, vilken smart idé, i stället för att sitta instängd i ett litet bås på ett kontor som du gör.« »Jag sitter inte instängd i något bås«, suckade Erika. Hennes kontorsrum hade utsikt över hamnen och hennes sekreterare köpte fräscha snittblommor varje måndagsmorgon. Hon älskade sitt kontor. Hon älskade sitt jobb. »Det var Sallys idé, förstår du. Att hennes son skulle bli skogvaktare. Vilken smart idé. Hon är inte konventionell av sig, Sally, hon tänker utanför ramarna.« »Sally?« sa Erika.

17

»Sally! Min nya hårfrisörska!« sa hennes mamma otåligt, som om Sally hade funnits i hennes liv i åratal, och inte i ett par månader.

Som om Sally skulle bli en vän för livet. Ha! Sally skulle ta samma väg som alla de andra underbara nya bekantskaperna i Erikas mammas liv. »Vad var det mer som du tänkte säga i ditt meddelande, då?« sa Erika. »Nu ska vi se … jo, sedan tänkte jag säga, så där liksom i förbigående, som om tanken plötsligt slog mig: Åh, du, gumman, förresten!« Erika skrattade. Hennes mamma lyckades alltid charma henne, även i sina värsta stunder. Precis när Erika tyckte att hon fått nog, nu fick det vara slut, hon stod inte ut med mer, så charmade hennes mamma henne så att hon älskade henne igen.

Hennes mamma skrattade också, men det lät forcerat och gällt. »Jag tänkte säga: Du, gumman, jag undrar om du och Oliver skulle vilja komma på lunch hos mig på söndag?« »Nej«, sa Erika. »Nej.« Hon drog efter luft som om hon andades genom ett sugrör.

Läpparna kändes darriga. »Nej, tack. Vi kommer hem till dig den femtonde. Det är då vi kommer, mamma. Inte någon annan gång.

Det är så vi har bestämt.« »Men gumman, jag tror att du kommer att bli riktigt stolt över mig, för …« »Nej«, sa Erika. »Jag kan träffa dig någon annanstans. Vi kan gå ut och äta lunch på söndag. På en trevlig restaurang. Eller så kan du komma hem till oss. Oliver och jag har inte något inplanerat.

Vi kan gå vartsomhelst men vi kommer inte hem till dig.« Hon tystnade och sa det sedan igen, högre och ännu tydligare, som om hon talade till någon som inte förstod språket så bra. »Vi kommer inte hem till dig.« En tystnad uppstod. »Förrän den femtonde«, sa Erika. »Det är uppskrivet i almanackan. I både din och min almanacka. Och glöm inte att vi har den där middagen med Clementines föräldrar på torsdag kväll! Så vi har den att se fram emot också.« Ja, minsann, det skulle bli rena glädjeyran. »Jag har hittat ett nytt recept som jag ville pröva. Jag har köpt en 18

kokbok med glutenfria recept, berättade jag det?« Det var det nonchalanta tonfallet som var droppen: den beräknande, fräcka glättigheten, som om hon trodde att det fanns en chans att Erika skulle vilja spela med i den charad de spelat under alla år, där de låtsades vara en vanlig mamma och dotter som hade ett vanligt samtal, trots att hon visste att Erika inte längre tänkte spela med, att de ju hade kommit överens om att charaden var över, och trots att hennes mamma hade gråtit och bett om ursäkt och lovat saker som de båda två visste att hon aldrig skulle hålla, så ville hon alltså nu ändå låtsas att hon aldrig hade gett de där löftena över huvud taget. »Mamma. För guds skull.« »Vad då?« Spelad oskuldsfullhet. Den där vansinnigt irriterande småbarnsrösten. »Du svor på mormors grav att du inte skulle köpa någon mer kokbok! Du lagar inte mat! Du har inte glutenallergi!« Varför började hennes röst skälva av raseri när hon ändå aldrig hade förväntat sig att de där melodramatiska löftena skulle hållas? »Jag har inte lovat något sådant!« sa hennes mamma, och hon upphörde med småbarnsrösten och hade mage att besvara Erikas ilska med samma raseri. »Och faktum är att jag har känt mig riktigt uppsvälld på sistone. Jag har glutenintolerans, ska jag be att få påpeka. Ursäkta mig om jag oroar mig för min egen hälsa.« Dras inte in i det. Ge dig inte ut på det känslomässiga minfältet.

Det var ju för det här Erika investerade tusentals dollar i terapi, för att hantera exakt den här situationen. »Då så, mamma. Det var trevligt att prata med dig«, skyndade hon sig att säga utan att ge sin mamma en chans att yttra något mer, som om hon var en telefonförsäljare, »men jag är på jobbet så jag måste sluta nu. Vi får talas vid senare.« Hon lade på innan hennes mamma hunnit svara och släppte ner mobilen i knäet.

Taxiförarens axelparti var alldeles orörligt mot framsätets kulsits.

Det var bara händerna längst ner på ratten som flyttade sig, medan han låtsades att han inte tjuvlyssnat. Vad var det för sorts dotter som vägrade åka hem till sin egen mamma? Vad var det för sorts dotter som talade med sådan hätsk ton till sin egen mamma för att hon köpt en ny kokbok?

19

Erika blinkade bort tårarna.

Mobilen ringde igen och hon hoppade till så häftigt att den nästan gled ur knäet. Det var säkert hennes mamma som ringde upp igen för att skrika okvädinsord.

Men det var inte hennes mamma. Det var Oliver. »Hej«, sa hon, och började nästan gråta av lättnad när hon hörde hans röst. »Jag hade precis ett trevligt samtal med mamma. Hon ville att vi skulle komma över på lunch på söndag.« »Vi ska väl inte åka dit förrän nästa månad?« sa Oliver. »Nej«, sa Erika. »Hon försökte tänja på gränserna.« »Mår du bra?« »Ja då.« Hon strök med fingret under ögonen. »Det är bra.« »Säkert?« »Ja då. Tack.« »Skjut bara bort henne ur tankarna«, sa Oliver. »Förresten, var du på Clementines föredrag på biblioteket i var-det-nu-var?« Erika lutade huvudet tillbaka mot sätet och slöt ögonen. Förbaskat. Så klart. Det var därför han ringde. Clementine. Planen hade varit att hon skulle prata lite med Clementine efter hennes föredrag, medan de fikade ihop. Oliver hade inte varit särskilt intresserad av Erikas anledning till att åka och lyssna på Clementine. Han kunde inte förstå hennes tvångsmässiga önskan att fylla i de tomma luckorna i sitt minne. Han tyckte att det var oväsentligt, nästan fånigt. »Tro mig, du har kommit ihåg allt som du någonsin kommer att minnas«, hade han sagt. (Hans läppar hade smalnat och blicken hårdnat vid orden »Tro mig«. Bara en liten glimt av den smärta han aldrig helt lyckades hålla tillbaka, och som han förmodligen skulle förneka att han kände.) »Minnesluckor är helt normalt när man har druckit för mycket.« De var inte normala för henne. Men Oliver hade sett det här som det perfekta tillfället att prata med Clementine, att äntligen få henne att ge ett klart besked.

Hon borde ha låtit även hans samtal gå vidare till röstbrevlådan. »Jag var där«, sa hon. »Men jag åkte därifrån efter halva tiden.

Jag mådde inte bra.« »Så du fick aldrig en chans att prata med Clementine?« sa Oliver.

Hon hörde att han gjorde sitt bästa för att dölja sin frustration.

20

»Inte i dag«, sa hon. »Men oroa dig inte. Jag ska bara hitta det rätta tillfället. Kafeterian i köpcentret skulle inte ha varit bästa stället i alla fall.« »Jag har kalendern framför mig just nu. Det har gått två månader sedan grillfesten. Jag tycker inte att det är påfluget eller okänsligt eller något sådant att bara ställa frågan. Du kan väl bara ringa henne.

Ni behöver inte träffas.« »Jag vet. Förlåt.« »Du behöver inte säga förlåt«, sa Oliver. »Det här är svårt. Det rår inte du för.« »Det var mitt fel att vi gick till grillfesten över huvud taget«, sa hon. Oliver skulle inte befria henne från det ansvaret. Han var alldeles för uppriktig. Det var något de alltid hade haft gemensamt: passionen för uppriktighet.

Taxiföraren ställde sig på bromsen. »Jävla bildåre! Jävla åsna!« Erika tog spjärn med handflatan mot ryggstödet framför sig medan Oliver sa: »Det har inte med saken att göra.« »Det har det för mig«, sa hon. Hennes telefon plingade till för att meddela henne att hon fick ett annat samtal. Det var säkert hennes mamma. Det faktum att det tagit henne några minuter att ringa tillbaka innebar att hon hade valt tårar i stället för skällsord. Tårar tog längre tid. »Jag vet inte vad du vill att jag ska säga om det, Erika«, sa Oliver bekymrat. Han trodde att det faktiskt fanns ett korrekt svar. Ett svar man kunde hitta i facit längst bak i boken. Han trodde att det fanns en hemlig uppsättning relationsregler som hon måste känna till, eftersom det var hon som var kvinnan, och att hon med flit lät bli att berätta för honom. »Jag undrar bara … kommer du att prata med Clementine?« sa han. »Jag ska prata med Clementine«, sa Erika. »Vi ses i kväll.« Hon stängde av ljudet på telefonen och lade ner den i väskan vid sina fötter. Taxiföraren vred upp volymen på radion. Han måste ha gett upp tanken på att fråga henne om bokföringsråd nu, förmodligen för att han av hennes privatliv att döma inte kunde lita särskilt mycket på hennes professionella råd.

Erika tänkte på Clementine som nog avslutade sitt lilla anförande 21

på biblioteket vid det här laget, förmodligen till artiga applåder från sin publik. Det skulle inte bli några bravorop, inga stående ovationer, inga blombuketter i logen.

Stackars Clementine, som kände att hon var tvungen att praktiskt taget förnedra sig på det här sättet.

Oliver hade rätt: beslutet att gå på grillfesten hade ingen betydelse. Det fick sättas upp på förlustkontot. Hon lutade sig tillbaka på sätet, blundade och mindes en silverfärgad bil som kom körande mot henne, mitt i en virvel av höstlöv.

22