9789100169947

Sångtexter: Sida 60: Donovan Leitch, ”There Is a Mountain” © 1967 by Donovan (Music) Ltd. Sida 107: John Prine, ”Granpa Was a Carpenter” © Walden Music, Inc. Used by permission. All rights reserved.

Citat ur svenska översättningar: Sida 111: Ernest Hemingway, ”Den stora dubbelhjärtade floden” i ­Noveller, övers. Mårten Edlund och Thorsten Jonsson (Bonniers 1955) Cormac McCarthy, Blodets meridian, övers. Ulf Gyllenhak (Albert Bonniers Förlag 2010) Sida 112: Douglas Fairbairn, Skjut, övers. Kerstin Gustafsson (Askild & Kärnekull 1975) John Steinbeck, Vredens druvor, övers. Thorsten Jonsson (Bonniers 1940) Övriga översättningar av Ola Larsmo.

Omslagstypografin är skriven på en Royal Portable, den skrivmaskins­ modell Stephen King fick av sin mamma som elvaåring.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016994-7 copyright © Stephen King 2000 Published by agreement with Stephen King c/o The Lotts Agency, Ltd, New York and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen originalets titel On Writing. A Memoir of the Craft översättning Ola Larsmo omslag Miroslav Sokcic tryck ScandBook AB, Falun 2017

Ett första förord 9 Ett andra förord 12 Ett tredje förord 13 C V 15

Vad skrivande är 99 VERKTYGSLÅDAN 105 ATT SKRIVA 133 ATT LEVA 243

Och så vidare, del i 264 Och så vidare, del ii 277 Och så ännu vidare, del iii 283 Efterord 289

”Ärlighet är den bästa politiken.”

Cervantes ”… men lögnare frodas.”

Anonym

ett första förord

Under tidigt nittiotal (det kan ha varit 1992, men tiden går fort när man har roligt, så säker är jag inte) var jag medlem i ett rockband där nästan alla var författare. The Rock Bottom Remainders, ”Sista restupplagan”, hade skapats av Kathi Kamen Goldmark, förläggare och musiker från San Francis­ co. Medlemmar var Dave Barry på sologitarr, Ridley Pearson på bas, Barbara Kingsolver på keyboard, Robert Fulghum på mandolin och så jag som spelade kompgitarr. Där fanns också en trio av ”änglaröster” som kunde leda tankarna till Dixie Cups och som för det mesta utgjordes av Kathi, Tad Bartimus och Amy Tan. Det hela var tänkt som en engångsgrej – vi skulle göra två spelningar på American Booksellers Convention, de skulle få skratta lite och vi skulle under några timmar sörja vår bort­ kastade ungdom och sedan var och en gå hem till sitt.

Så blev det inte riktigt. Gruppen upplöstes aldrig. Vi upp­ täckte att vi gillade att spela ihop alldeles för mycket för att sluta, och med tillägg av några proffsmusiker på saxofon och trummor (och i början med stöd av vår musikaliska guru Al Kooper) började vi låta riktigt bra. Ni skulle faktiskt kunna tänka er att betala för att få höra oss. Inte lika mycket som för U2 eller E Street Band, men kanske vad man förr kallade ”källarklubbspengar”. Vi gav oss ut på turné och skrev en bok om saken (min fru tog bilder och dansade lite när andan föll på, vilket visade sig vara ganska ofta) och fortsatte sedan spela av och till, ibland som The Remainders, ibland som 9

Raymond Burr’s Legs. Bandmedlemmar kom och gick – krö­ nikören ­Mitch Albom ersatte Barbara på keyboard, och Al spelar inte med oss längre för han och Kathi kom inte riktigt överens – men kvar i kärntruppen har vi Kathi, Amy, Ridley, Dave, Mitch Albom och mig … plus Josh Kelly på trummor och Erasmo Paolo på sax.

Vi gör det för musikens men också för kamratskapets skull.

Vi gillar varandra och ibland pratar vi om vårt riktiga arbete, vardagsjobbet som folk ofta påpekar att vi ännu inte är redo att säga upp oss ifrån. Vi är författare och vi frågar aldrig varandra var vi får våra idéer ifrån, för vi vet ju allihop att vi inte har en aning om den saken.

Men en kväll när vi åt på en kinarestaurang före spelningen frågade jag Amy om det fanns någon fråga hon aldrig fått under frågestunden efter en uppläsning – ögonblicket då man står inför en grupp fans och låtsas att man är något annat än en vanlig dödlig. Amy funderade en stund och sade sedan: ”Ingen frågar mig någonsin om mitt språk.”

Jag är väldigt tacksam för att hon sade det. Jag hade under något år lekt med tanken på att skriva en liten bok om att skriva, men hade aldrig kommit igång, just för att jag tveka­ de lite om mina egentliga motiv – varför ville jag skriva om skrivande? Varför inbillade jag mig att just jag hade något att säga om den saken?

Det enkla svaret är förstås att om man sålt lika många böck­ er som jag gjort måste man nog ändå ha något att berätta om hur de skrivits, men det enkla svaret är inte alltid sant. Överste Sanders, som grundade Kentucky Fried Chicken, sålde en hel­ vetes massa friterad kyckling men jag är inte säker på att någon vill veta exakt hur det gick till. Om jag nu skulle vara inbilsk nog att försöka tala om hur man ska skriva borde jag nog ha en bättre utgångspunkt än mina kommersiella framgångar.

Eller för att uttrycka det annorlunda: jag ville inte sätta mig och skriva en bok som skulle få mig att känna mig som litterärt 10

pretto eller uppblåst orakel. Det finns tillräckligt med sådana böcker – och sådana skribenter med – för att man kan gödsla med dem.

Men Amy hade rätt. Ingen frågar oss någonsin om språket.

De ställer sådana frågor till författare som DeLillo, Updike eller Styron, men inte till en genreförfattare. Men vi proleter bryr oss på vårt enkla vis också mycket om språket och är pas­ sionerat engagerade i konsten att fästa berättelser på papper.

På de följande sidorna följer mitt enkla och kortfattade försök att skildra hur jag lärde mig detta hantverk, vad jag i dag vet om det och hur man gör. Det handlar om vardagsjobbet. Om språket.

Denna bok tillägnas alltså Amy Tan, som på ett rakt och enkelt vis upplyste mig om att det var OK att skriva den.

11

ett andr a förord

Detta blev en kort bok helt enkelt därför att nästan alla böcker om skrivande är fulla av skitprat. Alla skönlitterära författare, inklusive undertecknad, vet egentligen inte vad de håller på med, inte varför det funkar när det blir bra och inte heller varför det ibland blir dåligt. Jag tänkte som så att ju kortare bok, desto mindre skitprat.

Ett viktigt undantag från skitprat-regeln är William Strunks och E B Whites Elements of Style. I den boken finns helt enkelt inget skitprat. (Och den är kort – bara åttiofem sidor och alltså ännu kortare än den här.) Låt mig säga det med en gång: alla som vill blir författare ska genast läsa Elements of Style.

Kapitlet om ”kompositionens principer” innehåller regel nr 17: ”Undvik onödiga ord.” Jag ska försöka.

12

ett tredje förord

En enkel tumregel som jag inte nämner någon annanstans i denna bok: ”Redaktören har alltid rätt.” Men få författare går någonsin med på alla råd de får av sin redaktör, ty vi är alla syndare och kan icke leva upp till den redaktionella Lagens krav. Eller annorlunda uttryckt: Att skriva är mänskligt, att redigera är gudomligt. Chuck Verill var redaktör för denna bok, så som han varit för många av mina romaner. Och som vanligt var du gudomlig att ha att göra med, Chuck.

Steve

C V

Jag blev helt överväldigad av Mary Karrs memoarer, Lögnarnas klubb. Inte bara på grund av värmen och skönheten, eller av hennes säkra språkkänsla – utan av helheten. Detta var en kvinna som mindes precis allting från sina första år.

Så är det inte för mig. Min barndom är osammanhängande och ryckig, präglad av att min ensamstående mamma flyttade så ofta under mina första år och kanske också – fast jag är inte längre helt säker – för en tid lämnade bort mig och min bror till sin syster därför att hon av ekonomiska eller känslomässiga skäl just då inte klarade av att ta hand om oss. Kanske gav hon sig iväg för att leta efter vår far, som samlat på sig en massa skulder och sedan bara stack en dag när jag var två och min bror David var fyra. Hon hittade honom i alla fall aldrig.

Min mamma, Nellie Ruth Pillsbury King, var en av Amerikas första verkligt frigjorda och självständiga kvinnor, men det var knappast av fritt val.

Mary Karr beskriver sin barndom som ett enda, oavbrutet panorama. Min barndom är ett dimhöljt landskap där enstaka minnen dyker upp som trädstammar i dunklet. Den sortens träd som skulle kunna gripa tag om dig och sluka dig hel.

Jag ska försöka fånga några av dessa minnen och komplette­ ra dem med några ögonblicksbilder från mina tonår och första år som vuxen. Men detta är inte en självbiografi. Snarare en sorts curriculum vitae – mitt försök att skildra hur man formas som författare. Inte hur man skapar en författare; jag tror inte man kan skapa författare, vare sig genom rätt omständigheter 17

eller genom viljestyrka (även om jag nog trodde det en gång i tiden). Alla delar ligger i paketet från början. Men det rör sig inte om någon särskild ovanlig utrustning. Jag tror att ganska många människor har stor potential för berättande och skri­ vande, och att denna förmåga kan utvecklas och slipas fram.

Om jag inte trodde det skulle det vara rent slöseri med tid att skriva en sådan här bok.

Det är helt enkelt såhär det var för mig – en osamman­ hängande uppväxt där ambition, begär, ren tur och lite talang spelade in på var sitt vis. Försök nu att inte läsa mellan raderna och leta inte efter någon sorts dold undertext. Någon sådan finns inte – bara ögonblicksbilder, de flesta ganska oskarpa.

1 Mitt första minne som handlar om att låtsas vara någon annan kretsar kring kraftkarlen på Bröderna Stirlings resande cirkus.

Det utspelade sig i moster Ethelyns och morbror Orens hus i Durham, Maine. Min moster minns det också ganska tydligt och hon säger att jag måste ha varit två och ett halvt eller tre år gammal.

Jag hade hittat ett betongblock i ett hörn av garaget och lyckats lyfta det. Sedan bar jag det långsamt över garagegolvets släta cement, fast i mitt huvud var jag klädd i djurskinn (för­ modligen leopard) och bar mitt block genom cirkusmanegen.

Folkmassan satt förstummad. En stark strålkastare med blåvitt ljus följde min fantastiska promenad. Publikens förundrade ansikten talade sitt eget språk: aldrig någonsin hade de sett ett så otroligt starkt barn. ”Och han är bara två!” muttrade någon misstroget.

Vad jag inte visste var att det fanns ett litet getingbo under betongblocket. En geting blev sur på att tvångsförflyttas, flög ut och stack mig på örat. Smärtan var självlysande och drab­ 18

bande, ett slags frätande inspiration. Det var den starkaste smärta jag dittills känt, men den ledde bara ligan under ett kort ögonblick. När jag tappade betongblocket på foten och krossade alla fem tårna glömde jag genast bort getingen. Jag minns inte om jag fick åka till doktorn eller inte, och det gör inte moster Ethelyn heller. (Morbror Oren, som var rättmätig ägare till Det Onda Betongblocket, är nu död sedan tjugo år tillbaka.) Men hon kommer ihåg getingsticket, de krossade tårna och hur jag reagerade. ”Som du skrek, Stephen!” sade hon. ”Den dagen var dina stämband i fin form.”

2 Ett år senare bodde min mamma, min bror och jag i West de Pere i Wisconsin. Varför har jag ingen aning om. En annan moster, Cal (som under kriget varit en av Lottakårens skön­ heter), bodde i Wisconsin med sin gemytlige och ölpimplande make och mamma hade kanske flyttat dit för att ha dem i närheten. Men jag minns inte mycket av familjen Weimer.

Ingenting alls. Mamma arbetade men jag minns inte med vad.

Först tänker jag att det var i ett bageri, men det var nog egent­ ligen senare, när vi flyttat till Connecticut för att bo närmare hennes syster Lois och hennes man (Fred drack dock inget öl alls och var inte heller särskilt trevlig, han var en snaggad karlakarl som av någon obegriplig anledning alltid körde runt i sin cabriolet med taket uppe).

En strid ström barnvakter passerade genom vårt hem medan vi bodde i Wisconsin. Jag vet inte om det var för att jag och David var så jobbiga som de inte stannade särskilt länge, eller om de helt enkelt fick bättre jobb, eller om min mor ställde för höga krav. Men jag vet att de var många. Den enda jag minns tydligt hette Eula, eller om det var Beulah. Hon var i tonåren, stor som ett hus och skrattade mycket. Eula-Beulah 19

hade humor, men det var en farlig sorts humor. Det låg ett utbrott och väntade i varenda hårdhänt klapp eller godmodig luggning. När jag ser sådana där dolda-kameran-inspelningar av verkliga barnvakter som plötsligt tappar humöret och klip­ per till en unge går mina tankar till min tid med Eula-Beulah.

Var hon lika hårdhänt mot min bror David som hon var mot mig? Jag vet inte. Han finns helt enkelt inte med i någon av mina minnesbilder. Dessutom var han redan sex år och löpte därmed mindre risk att hamna i vägen för orkanen Eula-Beu­ lah. Han hade börjat skolan och var därmed under större delen av dagen ur skottlinjen.

Eula-Beulah kunde sitta i telefon och skratta med någon och vinka dit mig medan hon pratade. Så kramade hon om mig och började kittlas tills jag skrattade, och medan hon själv fortfarande skrattade klippte hon till mig i skallen så hårt att jag ramlade omkull. Sedan började hon kittla mig med tårna tills vi bägge skrattade igen.

Eula-Beulah fjärtade ofta. Den sortens fjärtar som både låter och luktar. När hon hade en på gång kunde hon trycka ner mig i soffan, placera sin ylleklädda bak över mitt ansikte och sedan släppa loss. ”Pow!” ropade hon och kiknade. Det var som att begravas i ett fyrverkeri av sumpgas. Jag minns mörk­ ret, känslan av att kvävas och att jag skrattade. För samtidigt som det var hemskt så var det också på sätt och vis roligt.

Eula-Beulah förberedde mig på detta vis för mitt möte med litteraturkritiken. När en hundrakilos barnvakt väl fjärtat dig i ansiktet tillräckligt många gånger är du inte längre så rädd för vad de kan avfyra mot dig i spalterna i Village Voice.

Jag vet inte vad som hände med de andra barnvakterna, men Eula-Beulah fick faktiskt sparken till sist. Det berodde på frukostäggen. En morgon stekte hon ett ägg åt mig och jag frågade om jag kunde få mer. Eula-Beulah stekte ett till och frågade sedan om jag ville ha ännu ett. Hon hade en retsam glimt i ögat som sade ”Du vågar inte äta ett till va, Stevie?”. Så 20

jag bad om ännu ett. Och så ett till. Jag tror jag gav upp efter sju – sju är den siffra som fastnat i mitt huvud. Kanske tog äggen slut. Kanske började jag gråta. Möjligen blev Eula-Beulah lite skraj. Hursom var det nog bra att leken slutade vid sju. Det är ganska många ägg för en fyraåring.

Ett tag mådde jag bra, men sedan spydde jag rakt ut på golvet. Eula-Beulah skrattade, slog mig i huvudet och låste sedan in mig i garderoben. Pow. Hade hon istället låst in mig i badrummet hade hon kanske fått behålla jobbet. Men det gjorde hon inte. Jag hade egentligen inte så mycket emot att sitta i garderoben. Det var mörkt, men mörkret luktade av min mors parfym och det fanns en tröstande ljusrand där dörren mötte golvet.

Jag kröp så långt in det gick. Mammas klänningar och kap­ por pressades mot min rygg. Sedan började jag rapa – långa, utdragna rapningar som brände som eld i halsen. När jag öppnade munnen för att släppa ut ännu en spydde jag rakt på min mors skor. Det var slutet för Eula-Beulah. När mamma kom hem från jobbet låg barnvakten och sov i soffan och lille Stevie sov han med, inlåst i garderoben med halvsmälta, stekta ägg intorkade i håret.

3 Vår vistelse i West de Pere blev varken långvarig eller särskilt lyckad. Vi blev vräkta från vår lägenhet på tredje våningen då en granne fick syn på min sexårige bror som kröp omkring på taket. Han ringde polisen. Jag vet inte var min mor var när det hände. Jag vet inte heller vart veckans barnvakt hade tagit vägen. Det enda jag vet är att jag stod barfota på värmeaggre­ gatet för att se om min bror skulle ramla ner från taket eller lyckas ta sig in i badrummet igen. Det gjorde han. Han har just fyllt femtiofem och bor i New Hampshire.

21