9789100168186

Harper Lee

Att döda en härmtrast Översättning Eva Johansson

Albert bonniers förlag

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 3

2020-04-02 11:07

Till mr Lee och Alice med kärlek och tillgivenhet

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 11

2020-04-02 11:07

Jag fÜrmodar att även advokater har varit barn en güng.

Charles Lamb

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 13

2020-04-02 11:07

1 Strax innan min bror Jem fyllde tretton bröt han armen precis vid armbågen. När den hade läkt och Jem hade slutat oroa sig för att han aldrig mer skulle kunna spela fotboll, tänkte han sällan på sin skada. Vänsterarmen var något kortare än den högra, och när han stod eller gick hängde handen i rät vinkel mot kroppen med tummen parallell med låret. Det rörde honom inte i ryggen så länge han kunde passa och tacklas.

När det hade gått så många år att vi kunde få perspektiv på det som skett, diskuterade vi ibland de händelser som hade lett fram till hans skada. Jag vidhöll att det var Ewells som satte igång alltihop, men Jem, som var fyra år äldre än jag, sa att det började långt innan dess. Han sa att det började sommaren när Dill kom till oss, när Dill först kom på idén att locka ut Boo Radley.

Jag sa att om han ville ta ett brett grepp om det hela borde han börja med Andrew Jackson. Om general Jackson inte hade jagat bort creekindianerna skulle Simon Finch aldrig ha paddlat uppför Alabamafloden, och var hade vi varit om han inte hade gjort det? Vi var alldeles för stora för att avgöra en diskussion med knytnävarna, så vi frågade Atticus. Vår far sa att båda hade rätt.

Eftersom vi var sydstatare fanns det somliga i släkten som skämdes för att vi inte hade några förfäder på någondera sidan av slaget vid Hastings. Det enda vi hade var Simon Finch, en pälsjägare och apotekare från Cornwall, vars fromhet endast 17

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 17

2020-04-02 11:07

överträffades av hans snålhet. Hemma i England hade Simon förargat sig på att de som kallade sig metodister förföljdes av sina mer frisinnade bröder, och eftersom Simon själv kallade sig metodist tog han sig över Atlanten till Philadelphia och därifrån till Jamaica och sedan Mobile och vidare upp till Saint Stephens. Noga med att följa John Wesleys förmaningar kring mångordighet i affärer tjänade Simon storkovan på läkemedel, men oroade sig för att han därmed skulle frestas att göra sånt som han visste inte var till Guds ära, som att pryda sig med guld och dyra kläder. Så Simon, som hade glömt sin lärofaders föreskrifter mot att äga människor, köpte tre slavar och anlade med deras hjälp en gård på Alabamaflodens strand, sextiofem kilometer norr om Saint Stephens. En enda gång återvände han till Saint Stephens, för att söka sig en hustru, och med henne grundade han en ätt som blev rik på döttrar. Simon levde till en aktningsvärd ålder och dog förmögen.

Det var brukligt att männen i släkten stannade kvar på Simons gård, Finch’s Landing, där de livnärde sig på bomulls­ odling. Jämfört med omgivande egendomar var gården blygsam, men den var självförsörjande och producerade allt som behövdes för livets uppehälle förutom is, vete och kläder, som levererades med flodbåt från Mobile.

Simon skulle ha åsett stridigheterna mellan nord- och sydstaterna med maktlös vrede eftersom det berövade hans ättlingar allt utom deras mark, men traditionen att leva av jorden förblev obruten till långt in på nittonhundratalet, då min far, Atticus Finch, for till Montgomery för att läsa juridik och hans yngre bror for till Boston för att studera till läkare.

Deras syster Alexandra blev den enda som stannade kvar på Landing: hon gifte sig med en ordkarg man som tillbringade större delen av tiden i en hängmatta vid floden i väntan på att långrevarna skulle fyllas.

När min far hade tagit sin juristexamen återvände han till Maycomb och började arbeta som advokat. Maycomb låg trettio 18

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 18

2020-04-02 11:07

kilometer öster om Finch’s Landing och var residensstad i Maycomb County. Atticus kontor i rådhuset innehöll inte stort mer än en hatthylla, en spottkopp, ett damspel och en fläckfri lagbok. Hans två första klienter var de sista två som hängdes i Maycombs fängelse. Atticus hade uppmanat dem att anta statens generösa erbjudande att erkänna sig skyldiga till dråp och komma undan med livet i behåll, men båda två hette Haverford, ett namn som i Maycomb County är synonymt med fårskalle. De hade slagit ihjäl Maycombs främsta smed efter ett missförstånd om ett påstått kvarhållande av ett sto, hade obetänksamt nog gjort det i närvaro av tre vittnen och vidhöll att den-jäveln-fick-bara-vad-han-förtjänade dög som försvar för vem som helst. De envisades med att förklara sig oskyldiga till mord, så Atticus kunde inte göra mer för sina klienter än att närvara vid deras hädanfärd, en upplevelse som förmodligen lade grunden för min fars intensiva motvilja mot att arbeta som brottmålsadvokat.

Under sina första fem år i Maycomb ägnade sig Atticus framför allt åt ekonomi, och investerade sedan under flera år sina inkomster i broderns utbildning. John Hale Finch var tio år yngre än min far och valde att studera medicin under en tid då det inte lönade sig att odla bomull. Men efter att ha fått farbror Jack på banan började Atticus tjäna hyfsat som advokat. Han trivdes i Maycomb, han var född och uppvuxen i countyt, han kände folket här och de kände honom och tack vare Simon Finchs idoghet var han genom blodsband eller giftermål släkt med nästan varenda familj i stan.

Maycomb var en gammal stad, men det var en trött gammal stad när jag först lärde känna den. När det regnade förvandlades gatorna till röd sörja, det växte gräs på trottoarerna, rådhuset hukade på torget. Det var på något sätt varmare på den tiden: svarta hundar plågades om somrarna, magra mulåsnor spända framför kärror slog med svansen efter flugor i 19

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 19

2020-04-02 11:07

den kvava skuggan under ekarna på torget. Männens stärkta kragar slokade redan vid nio på morgonen. Damerna badade på förmiddagen och efter att ha sovit middag, och när kvällen kom var de som mjuka tekakor glaserade med svett och parfymerat talkpuder.

Folk rörde sig långsamt på den tiden. De släntrade över torget, hasade in och ut ur butikerna, tog god tid på sig med allt. Dygnet var tjugofyra timmar långt men kändes längre.

Ingen hade bråttom för det fanns ingenstans att gå, inget att köpa och inga pengar att köpa något för, inget att se bortom countys gränser. Men för vissa var det en tid av vag optimism: Maycomb hade nyligen fått höra att det inte fanns något att frukta utöver fruktan själv.

Vi bodde på stans huvudgata – Atticus, Jem och jag samt vår kokerska Calpurnia. Jem och jag var nöjda med vår far: han lekte med oss, läste för oss och lade sig inte i allt vi gjorde.

Annat var det med Calpurnia. Hon var kantig och benig, hon var närsynt, hon skelade, hennes hand var bred som en planka och dubbelt så hård. Hon beordrade ständigt ut mig från köket och undrade varför jag inte kunde uppföra mig lika väl som Jem fast hon visste att han var äldre, och ropade hem mig när jag inte alls ville komma in. Våra strider var storslagna och ensidiga. Calpurnia vann jämt, framför allt för att Atticus alltid tog hennes parti. Hon hade varit hos oss ända sedan Jem föddes och jag hade levt med hennes tyranni så länge jag kunde minnas.

Vår mor dog när jag var två, så jag tänkte inte på att hon var borta. Hon var en Graham från Montgomery. Atticus träffade henne första gången han valdes in i delstatsförsamlingen. Han var redan medelålders och hon var femton år yngre. Jem var resultatet av deras första år som gifta, jag kom fyra år senare och två år efter det dog vår mor av en plötslig hjärtattack. Det sas att det låg i släkten. Jag saknade henne inte, men jag tror att Jem gjorde det. Han kom tydligt ihåg henne och kunde mitt under en lek sucka djupt och tungt och gå iväg och leka 20

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 20

2020-04-02 11:07

för sig själv bakom garaget. När han var på det humöret hade jag vett nog att inte störa honom.

När jag var nästan sex och Jem snart skulle fylla tio gick våra sommargränser (inom rophåll för Calpurnia) vid mrs Henry Lafayette Duboses hus, två dörrar norr om oss, och Radley Place, tre dörrar söder om oss. Vi kände oss aldrig frestade att överskrida dem. Radley Place beboddes av en okänd varelse som inte behövde mer än beskrivas för att vi skulle sköta oss flera dagar i sträck, och mrs Dubose var rena fasan.

Det var den sommaren som Dill kom till oss.

En morgon när Jem och jag just hade inlett dagens lekar på bakgården hörde vi något från vår granne miss Rachel Haverfords grönkålstäppa. Vi gick fram till nätstängslet för att se om det var en valp – miss Rachels terrier var dräktig – men fick i stället se någon som satt och tittade på oss. I sittande ställning nådde han knappt högre än grönkålen. Vi glodde på honom tills han öppnade munnen. ”Hej.” ”Hej själv”, sa Jem vänligt. ”Jag heter Charles Baker Harris”, sa han. ”Jag kan läsa.” ”Än sen?” sa jag. ”Jag tänkte bara att ni ville veta att jag kan läsa. Har ni nåt som behöver bli läst kan jag göra det …” ”Hur gammal är du?” frågade Jem. ”Fyra och ett halvt?” ”Snart sju.” ”Inte undra på då”, sa Jem och pekade med tummen mot mig. ”Scout här har kunnat läsa sen hon föddes och hon har inte ens börjat skolan än. Du ser rätt liten ut för att vara snart sju.” ”Jag är liten men gammal”, sa han.

Jem strök håret ur pannan för att ta en närmare titt. ”Du kan väl komma hit, Charles Baker Harris”, sa han. ”Herregud, vilket namn.”

21

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 21

2020-04-02 11:07

”Inte konstigare än ditt. Moster Rachel säger att du heter Jeremy Atticus Finch.”

Jem gjorde en grimas. ”Jag är stor nog för att passa till mitt namn”, sa han. ”Ditt är längre än du är. Säkert en halv meter längre.” ”Dom kallar mig Dill”, sa Dill och kröp under stängslet. ”Det går lättare om man klättrar över”, sa jag. ”Var kommer du ifrån?”

Dill kom från Meridian, Mississippi. Han tillbringade sommaren hos sin moster, miss Rachel, och skulle från och med nu tillbringa varje sommar i Maycomb. Hans familj kom ursprungligen från Maycomb County och hans mamma, som arbetade för en fotograf i Meridian, hade en gång skickat in ett foto på Dill till en tävling om det vackraste barnet och vunnit fem dollar. Hon gav pengarna till Dill som gick på bio tjugo gånger för dem. ”Det finns ingen bio här”, sa Jem, ”fast ibland visar dom Jesusfilmer i rådhuset. Har du sett nåt bra?”

Dill hade sett Dracula, ett avslöjande som fick Jem att se på honom med begynnande respekt. ”Berätta den för oss”, sa han.

Dill var en lustig sort. Han hade blå linneshorts som knäppts ihop med skjortan, håret var snövitt och låg som ankfjun på huvudet. Han var ett år äldre än jag men betydligt kortare.

Medan han återberättade den gamla historien skiftade hans blå ögon mellan ljus och mörker, hans skratt kom plötsligt och muntert, han drog oupphörligt i en lock som hängde ner i pannan.

När Dill hade förvandlat Dracula till stoft och Jem hade sagt att filmen lät bättre än boken, frågade jag Dill var hans pappa var någonstans. ”Du har inte sagt nåt om honom.” ”Jag har ingen.” ”Är han död?” ”Nej …” ”Men om han inte är död så har du ju en, eller hur?”

22

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 22

2020-04-02 11:07

Dill rodnade och Jem sa åt mig att knipa käft, ett säkert tecken på att Dill hade blivit granskad och godkänd. Därefter förflöt sommaren med sedvanliga förlustelser. Sedvanliga förlustelser innebar att förbättra trädkojan som vi hade byggt mellan två jättelika zedrakträd på bakgården, väsnas, beta av vår repertoar av pjäser baserade på verk av Oliver Optic, Victor Appleton och Edgar Rice Burroughs. Där kom Dill väl till pass. Han tilldelades de roller som jag dittills hade tvingats spela – apan i Tarzan, mr Crabtree i Rovergänget, mr Damon i Tom Swift. Så kom vi att lära känna Dill som en Merlin i fickformat, med huvudet myllrande av vilda planer, märkliga drömmar och tokiga infall.

Men mot slutet av augusti var repertoaren urvattnad efter oräkneliga uppsättningar, och det var då Dill kom på idén att locka ut Boo Radley.

Dill fascinerades av Radley Place. Trots våra varningar och förklaringar drogs han dit som tidvatten dras mot månen, fast inte närmare än till lyktstolpen på hörnet på betryggande avstånd från grinden. Där stod han sedan med armen runt den tjocka stolpen och tittade och undrade.

Boo Radleys hus låg vid en skarp kurva efter vårt hus. Om man gick söderut hade man verandan framför sig och därefter svängde trottoaren och löpte i en båge utmed tomten.

Huset var lågt och hade en gång i tiden varit vitt, med en bred veranda och gröna fönsterluckor, men det hade för länge sedan mörknat till samma skiffergrå färg som gårdsplanen.

Fuktskadade takspån hängde ut över verandan, höga ekar höll solen borta. Resterna av ett staket stod och vacklade runt gårdsplanen – en ”sopad” gård som aldrig blev sopad – där ogräsdurra och vitnoppor växte i överflöd.

I huset bodde en ondskefull vålnad. Folk påstod att han existerade, men Jem och jag hade aldrig sett honom. Folk sa att han gick ut månlösa nätter och kikade in genom andra människors fönster. När folks azaleor frös under en köldknäpp var det för 23

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 23

2020-04-02 11:07

att han hade andats på dem. Alla mystiska småbrott i Maycomb var hans verk. En gång terroriserades stan av en serie makabra nattliga händelser: husdjur och höns hittades lemlästade. Men trots att den skyldige var Crazy Addie, som till slut dränkte sig i Barker’s Eddy, fortsatte folk att titta snett på Radley Place, oförmögna att släppa sina ursprungliga misstankar. Om en svart man var tvungen att gå förbi Radley Place sent på kvällen gick han högt visslande över till andra sidan gatan. Skolan i Maycomb gränsade till baksidan av Radleys tomt och de höga pekanträden vid hönshuset släppte sina nötter på skolgården, men barnen lät dem ligga: åt man pekannötter från Radley Place dog man. En baseboll som slogs in på tomten räknades utan diskussion som en förlorad boll.

Husets bedrövelser började många år innan Jem och jag föddes. Familjen Radley var välkomna var som helst i stan men höll sig helst för sig själva, något som inte sågs med blida ögon i Maycomb. De gick inte i kyrkan, Maycombs främsta nöje, utan höll gudstjänst hemma. Mrs Radley gick sällan eller aldrig över gatan för att dricka förmiddagskaffe med sina grannar och hon gick aldrig med i någon kyrkogrupp. Mr Radley promenerade in till stan halv tolv varje förmiddag och kom hem igen prick tolv, ibland med en brun papperskasse som grannarna förmodade innehöll familjens specerier. Jag fick aldrig veta hur mr Radley förtjänade sitt uppehälle – Jem sa att han ”handlade med bomull”, ett finare sätt att säga att han inte gjorde någonting alls – men mr Radley och hans hustru hade bott där med sina två söner så länge någon kunde minnas.

Dörrar och fönsterluckor i Radleys hus hölls stängda på söndagarna, ytterligare en sak som bröt mot seden i Maycomb: stängda dörrar betydde sjukdom och kyligt väder och inget annat. Söndag var dagen framför andra för formella eftermiddagsvisiter: damerna bar korsett, herrarna bar rock, barnen bar skor. Men att kliva uppför Radleys yttertrappa en söndagseftermiddag och ropa ”hallå” var någonting deras 24

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 24

2020-04-02 11:07

grannar aldrig gjorde. Huset hade heller inga nätdörrar. En gång frågade jag Atticus om det någonsin hade haft några.

Atticus sa ja, fast innan jag föddes.

Enligt ryktet hade den yngste sonen lärt känna några i familjen Cunningham från Old Sarum när han var i tonåren, en vittförgrenad och förvirrande klan bosatt i norra delen av countyt. De var det närmaste man kom ett gäng i Maycomb. De gjorde inte särskilt mycket, men tillräckligt för att bli omtalade i stan och offentligt åthutade från tre predikstolar. De hängde utanför rakstugan, de tog bussen till Abbottsville på söndagarna och gick på bio, de bevistade danstillställningar på spelhålan nere vid floden, The Dew-Drop Inn, de experimenterade med hembränd whisky. Ingen i Maycomb hade modet att berätta för mr Radley att hans pojke hade hamnat i dåligt sällskap.

I ett utbrott av övermåttan gott humör backade grabbarna en kväll runt torget i en lånad rishög, gjorde motstånd mot Maycombs ålderstigne ordningsvakt, mr Conner, och låste in honom på rådhusets utedass. Stan bestämde att någonting måste göras. Mr Conner sa att han visste vilka de var, varenda en av dem, och han var fast besluten att de inte skulle slippa undan. Så pojkarna ställdes inför rätta, åtalade för förargelseväckande beteende, störande av allmän ordning, överfall och misshandel, samt för att ha använt otidigt och oanständigt språk inom hörhåll för en kvinna. När domaren frågade mr Conner varför han hade tagit med den sista anklagelsen svarade han att de hade svurit så högljutt att han var övertygad om att varenda kvinna i Maycomb hade hört dem. Domaren beslöt att pojkarna skulle skickas till delstatens yrkesskola, dit man ibland skickade pojkar bara för att se till att de fick mat och tak över huvudet: det var inget fängelse och ingen skam. Men det ansåg mr Radley att det var. Om domaren släppte Arthur fri skulle mr Radley se till att han aldrig ställde till problem igen.

Domaren, som visste att mr Radley var en man som stod vid sitt ord, biföll villigt hans begäran.

25

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 25

2020-04-02 11:07

De andra pojkarna sattes i yrkesskolan och erhöll den bästa utbildning som stod att få i hela delstaten, en av dem studerade så småningom till ingenjör i Auburn. Dörrarna hos familjen Radley hölls stängda på både vardagar och söndagar och mr Radleys son syntes inte till igen på femton år.

Men så kom en dag som Jem med nöd och näppe kunde minnas då Boo Radley hördes och sågs av flera personer, dock inte av Jem. Han sa att Atticus nästan aldrig pratade om familjen Radley. När Jem frågade om dem sa Atticus bara åt honom att sköta sitt och låta Radleys göra detsamma, det var deras rättighet, men efter det som hände den dagen sa Jem att Atticus skakade på huvudet och sa: ”Mm, mm, mm.”

Så Jem fick det mesta av sin information från miss Stephanie Crawford, kvarterets skvallertacka, som påstod att hon kände till alltsammans. Enligt miss Stephanie satt Boo i vardagsrummet och klippte ut artiklar i The Maycomb Tribune för att klistra in i ett album. Hans far kom in i rummet. När mr Radley gick förbi körde Boo saxen i sin fars lår, drog ut den igen, torkade av den på byxorna och fortsatte med det han höll på med.

Mrs Radley rusade ut på gatan och skrek att Arthur höll på att döda dem allihop, men när sheriffen anlände satt Boo fortfarande i vardagsrummet och klippte i tidningen. Han var då trettiotre år gammal.

Miss Stephanie berättade att mr Radley hade sagt att ingen Radley någonsin skulle hamna på mentalsjukhus, när det framkastades att en tid i Tuscaloosa kunde göra Boo gott. Boo var inte galen, han var bara lite överspänd ibland. Visst borde han spärras in, det medgav mr Radley, men han insisterade på att Boo inte skulle åtalas för någonting, han var ingen brottsling. Sheriffen hade inte hjärta att sätta honom i häktet tillsammans med svarta, så Boo låstes in i rådhusets källare.

Hur Boo kom upp från källaren och hem igen var luddigt i Jems minne. Miss Stephanie Crawford sa att några i stadsfullmäktige hade sagt till mr Radley att om han inte tog hem 26

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 26

2020-04-02 11:07

Boo skulle han dö av möglet i den fuktiga källaren. Dessutom kunde Boo inte leva på countyts bekostnad i all evighet.

Ingen visste vilka tvångsåtgärder mr Radley tog till för att hålla Boo utom synhåll, men Jem gissade att han hölls kedjad vid sängen större delen av tiden. Atticus sa nej, något sånt var det inte fråga om, det fanns andra sätt att förvandla människor till vålnader.

Jag hade spridda minnen av att se mrs Radley öppna ytterdörren och gå ut på verandan och vattna sina kannaplantor.

Men varje dag såg Jem och jag mr Radley gå fram och tillbaka till stan. Han var en mager man med läderartad hy och färglösa ögon, så färglösa att de inte reflekterade något ljus. Han hade markerade kindben och bred mun med smal överläpp och fyllig underläpp. Miss Stephanie Crawford sa att han var en rakryggad man vars enda rättesnöre var Guds ord, och vi trodde henne eftersom mr Radley var rak som en eldgaffel i ryggen.

Han tilltalade oss aldrig. När han gick förbi brukade vi titta ner i marken och säga ”God morgon, mr Radley”, och han brukade hosta till svar. Mr Radleys äldste son bodde i Pensacola.

Han kom hem på jularna och var en av de få människor vi någonsin såg gå in eller ut ur huset. Folk sa att huset hade dött samma dag som mr Radley tog hem Arthur.

Men så kom en dag då Atticus sa åt oss att vi skulle få pisk om vi väsnades på gården, och Calpurnia fick i uppdrag att tjäna i hans ställe om hon hörde minsta ljud ifrån oss när han inte var hemma. Mr Radley var döende.

Han tog god tid på sig. Gatan spärrades av med sågbockar på ömse sidor av tomten, trottoaren täcktes med halm, trafiken dirigerades om till sidogatan. Doktor Reynolds parkerade framför vårt hus och promenerade bort till Radleys varje gång han besökte dem. Jem och jag smög omkring på gårdsplanen i dagar. Till slut togs sågbockarna bort och vi stod på verandan och tittade på när mr Radley företog sin sista färd förbi vårt hus.

27

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 27

2020-04-02 11:07

”Där far den elakaste man som Gud någonsin blåst liv i”, mumlade Calpurnia och spottade eftertänksamt ner på marken. Vi tittade förvånat på henne, för Calpurnia fällde sällan några kommentarer om vita människors uppträdande.

I grannskapet utgick man från att när mr Radley hade kommit i jorden skulle Boo komma ut, men där trodde man fel. Boos äldre bror återvände från Pensacola och tog mr Radleys plats.

Enda skillnaden mellan honom och hans far var åldern. Jem sa att Nathan Radley också ”handlade med bomull”. Nathan Radley svarade däremot när vi sa god morgon, och av och till såg vi honom komma från stan med en veckotidning i handen.

Ju mer vi berättade för Dill om familjen Radley desto mer ville han veta, desto längre stod han och hängde vid lykt­ stolpen på hörnet och desto nyfiknare blev han. ”Undrar vad han gör där inne”, brukade han mumla. ”Nån gång borde han väl sticka näsan utanför dörren.”

Jem sa: ”Visst går han ut ibland, när det är kolmörkt ute.

Miss Stephanie Crawford sa att hon vaknade mitt i natten en gång och såg honom stå och stirra på henne genom fönstret … hon sa att hans huvud var som en dödskalle som kollade på henne. Har du aldrig vaknat på natten och hört honom, Dill?

Han går så här …” Jem släpade fötterna i gruset. ”Varför tror du att miss Rachel är så noga med att låsa på kvällen? Jag har sett hans fotspår på bakgården massor med gånger och en kväll hörde jag honom krafsa på köksdörren, men när Atticus kom dit var han borta.” ”Undrar hur han ser ut”, sa Dill.

Jem gav honom en trovärdig beskrivning av Boo: han var ungefär två meter lång att döma av hans fotspår, han livnärde sig på råa ekorrar och de katter han lyckades fånga och det var därför hans händer var blodfläckade – om man åt ett djur rått kunde man aldrig tvätta bort blodet. Ett långt ärr löpte i sicksack över ansiktet, de få tänder han hade var gula och ruttna, han var glosögd och dreglade nästan jämt.

28

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 28

2020-04-02 11:07

”Vi kan väl försöka locka ut honom”, sa Dill. ”Jag skulle vilja se hur han ser ut.”

Jem sa att om Dill ville bli dödad var det bara att gå dit och knacka på.

Vår första räd blev av enbart för att Dill satte The Gray Ghost mot två Tom Swift-böcker på att Jem inte vågade gå närmare än till Radleys grind. Jem hade inte backat från en utmaning i hela sitt liv.

Jem funderade på saken i tre dagar. Jag förmodar att han satte äran högre än sitt liv, för Dill bröt lätt ner honom. ”Du är rädd”, sa Dill första dagen. ”Jag är inte rädd, bara respektfull”, sa Jem. Nästa dag sa Dill: ”Du törs inte ens sätta stortån på gårdsplanen.” Jem sa att det tordes han visst, han hade gått förbi Radley Place varenda skoldag i hela sitt liv. ”Sprungit, menar du”, sa jag.

Men på tredje dagen fick Dill honom på fall när han sa att i Meridian var folk definitivt inte lika skraja som i Maycomb och att han aldrig hade sett så lättskrämda människor som här.

Det räckte för att få Jem att trava iväg till gathörnet, där han stannade, lutade sig mot lyktstolpen och iakttog grinden som hängde snett på sina hemmagjorda gångjärn. ”Han dödar oss allihop, Dill Harris, hoppas att det har gått in i skallen på dig”, sa Jem när vi kom fram till honom. ”Skyll inte på mig när han sliter ögonen ur dig. Det var du som drog igång det här, glöm inte det.” ”Du är fortfarande skraj”, mumlade Dill tålmodigt.

Jem ville att Dill en gång för alla skulle fatta att han inte var rädd för någonting: ”Det är bara det att jag inte kan komma på nåt sätt att få honom att komma ut utan att han får tag i oss.”

Och förresten hade han sin lillasyster att tänka på.

När han sa det förstod jag att han var rädd. Han hade haft sin lillasyster att tänka på den gången jag sa åt honom att han inte vågade hoppa från hustaket. ”Vad händer med dig om jag dör?” hade han frågat. Sedan hoppade han, landade oskadd 29

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 29

2020-04-02 11:07

och förlorade sin ansvarskänsla igen ända tills han konfronterades med Radley Place. ”Smiter du från en utmaning?” frågade Dill. ”För i så fall …” ”Man måste tänka igenom sånt här, Dill”, sa Jem. ”Låt mig fundera en stund … det är lite som att få en sköldpadda att sticka ut huvudet …” ”Hur gör man det, då?” frågade Dill. ”Man tänder en tändsticka under honom.”

Jag sa till Jem att om han tände på Radleys hus skulle jag skvallra för Atticus.

Dill sa att det var taskigt att tända en tändsticka under en sköldpadda. ”Det är inte taskigt, det får den bara att reagera – det är inte som att man slänger in den i elden”, muttrade Jem. ”Hur vet du att tändstickan inte gör ont, då?” ”Sköldpaddor känner inget, dumskalle”, sa Jem. ”Har du varit sköldpadda kanske?” ”Lägg av, Dill! Låt mig tänka … vi kan nog skaka om honom lite …”

Jem stod och grubblade så länge att Dill gjorde en liten eftergift: ”Jag ska inte säga att du smet från en utmaning och jag byter bort The Gray Ghost om du bara går fram och rör vid huset.”

Jem lyste upp. ”Bara rör vid huset? Är det allt?”

Dill nickade. ”Säkert att det räcker? Jag vill inte att du ska gasta nåt annat så fort jag kommer tillbaka.” ”Ja, det räcker”, sa Dill. ”Han kommer säkert ut när han ser dig på gårdsplanen, och då kan Scout och jag kasta oss över honom och hålla fast honom tills hans förstår att vi inte tänker göra honom illa.”

Vi lämnade gathörnet, korsade sidogatan som löpte framför huset och stannade vid grinden. ”Gå då”, sa Dill. ”Scout och jag är precis bakom dig.”

30

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 30

2020-04-02 11:07

”Ja, jag ska”, sa Jem. ”Hetsa mig inte.”

Han gick bort till hörnet av tomten och tillbaka igen, och granskade med bekymrad min den okomplicerade terrängen som för att avgöra var det var bäst att ta sig in, allt medan han kliade sig i huvudet.

Jag flinade hånfullt åt honom.

Jem slog upp grinden och rusade fram till huset, slog handflatan i väggen och sprang tillbaka förbi oss utan att vänta för att se om försöket hade lyckats. Dill och jag följde honom tätt i hälarna. I trygghet hemma på vår veranda, flämtande och andfådda, såg vi oss om.

Det gamla huset var oförändrat, förfallet och skevt, men när vi tittade dit bort tyckte vi att vi såg en jalusi röra sig. En hastig glimt. En minimal, nästan osynlig rörelse, och sedan var huset stilla.

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 31

2020-04-02 11:07

2 Dill lämnade oss i början av september och åkte hem till Meridian. Vi vinkade av honom vid fembussen. Jag var olycklig utan honom tills jag kom på att jag skulle börja skolan om en vecka. Jag hade inte sett fram emot någonting så mycket i hela mitt liv. Hela vintern hade jag timmar i sträck suttit i trädkojan med utsikt över skolgården och spionerat på alla barn genom en enkel kikare som jag hade fått av Jem. Jag lärde mig deras lekar, följde Jems röda jacka genom vindlande omgångar av blindbock, delade i hemlighet deras motgångar och små segrar.

Jag längtade efter att bli en av dem.

Jem nedlät sig att följa mig till skolan första dagen, en uppgift som vanligtvis föll på föräldrarna, men Atticus hade sagt att Jem gärna visade mig var mitt klassrum låg. Jag tror att en del pengar bytte händer i denna uppgörelse, för när vi skyndade runt hörnet förbi Radley Place hörde jag ett obekant klirrande i Jems fickor. När vi saktade in utanför skolgården var Jem noga med att förklara att jag inte fick störa honom under skoldagen, inte gå fram till honom och fråga om han ville leka en scen ur Tarzan och myrmännen, inte genera honom med anspelningar på hans privatliv eller hänga efter honom på rasterna. Jag skulle hålla mig till ettorna och han skulle hålla sig till femmorna. Kort sagt: jag skulle lämna honom i fred. ”Menar du att vi inte kan leka längre?” frågade jag. ”Hemma gör vi som vi brukar”, sa han, ”men du ska få se – det är annorlunda i skolan.”

32

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 32

2020-04-02 11:07

Det var det sannerligen. Redan innan första förmiddagen var över hade vår lärare, miss Caroline Fisher, släpat fram mig till katedern och daskat mig på handflatan med en linjal och sedan tvingat mig att stå i skamvrån fram till matrasten.

Miss Caroline var bara tjugoett år gammal. Hon hade kastanjebrunt hår, rosiga kinder och knallrött nagellack.

Hon hade även högklackade skor och en röd- och vitrandig klänning och både såg ut och luktade som en polkagris. Hon var inackorderad i ett rum på övervåningen hos miss Maudie Atkinson, snett mittemot vårt hus. Efter att miss Maudie hade presenterat oss för henne var Jem knäsvag i flera dagar.

Miss Caroline textade sitt namn på svarta tavlan och sa: ”Här står det att jag heter miss Caroline Fisher. Jag kommer från Winston County i norra Alabama.” Det gick ett ängsligt sus genom klassen, för tänk om hon skulle visa sig besitta sin beskärda del av de besynnerliga egenskaper som karaktäriserade folk från den regionen. (När Alabama utträdde ur unionen den 11 januari 1861 utträdde Winston County ur Alabama, det visste varenda unge i Maycomb County.) Norra Alabama var späckat med sprittillverkare, maktmänniskor, stålbolag, republikaner, professorer och andra personer utan bakgrund.

Miss Caroline inledde dagen med att läsa en berättelse om katter för oss. Katterna förde långa samtal med varandra, de bar gulliga små kläder och bodde i ett varmt hus under en köksspis. När fru Katt ringde till affären för att beställa choklad­musglass satt hela klassen och vred sig som en hink med metmask. Miss Caroline tycktes helt omedveten om att dessa förstaklassare i sina slitna denimskjortor och säckvävskjolar, varav flertalet hade rensat ogräs och matat grisar sedan de lärt sig gå, var immuna mot sagor. Miss Caroline kom till slutet av berättelsen och sa: ”Åh, visst var den fin?”

Sedan ställde hon sig vid svarta tavlan och textade alfabetet med jättestora, kantiga versaler, vände sig mot klassen och frågade: ”Är det någon som vet vad det här är?”

33

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 33

2020-04-02 11:07

Det visste alla. De flesta i ettan hade gått om.

Jag antar att hon valde mig därför att hon kände igen mitt namn. Medan jag läste upp alfabetet fick hon en lätt rynka mellan ögonbrynen och efter att ha låtit mig läsa Min första läsebok nästan rakt igenom samt börsnoteringarna i The Mobile Register högt, insåg hon att jag var läskunnig och tittade på mig med uppenbart missnöje. Miss Caroline sa åt mig att säga till min far att inte lära mig något mer, det skulle störa läsundervisningen. ”Lära mig?” sa jag häpet. ”Han har inte lärt mig nånting, miss Caroline. Atticus har inte tid att lära mig nånting”, lade jag till när miss Caroline log och skakade på huvudet. ”Han är så trött på kvällen att han bara sitter och läser i vardagsrummet.” ”Om han inte har lärt dig att läsa, vem har då gjort det”, frågade miss Caroline vänligt. ”Någon måste ha gjort det. Du kunde väl inte läsa börsnoteringarna när du föddes.” ”Jem säger att jag kunde det. Han läste i en bok att jag är en Bullfinch i stället för en Finch. Jem säger att jag egentligen heter Jean Louise Bullfinch, att jag blev bortbytt när jag föddes och egentligen är …”

Miss Caroline trodde uppenbarligen att jag ljög. ”Nu ska vi inte låta fantasin skena iväg med oss, lilla vän”, sa hon. ”Säg åt din far att sluta undervisa dig. Det är bäst att börja läsa med ett öppet sinne. Säg till honom att jag tar över från och med nu och försöker reparera skadan …” ”Jag förstår inte, fröken.” ”Din far vet inte hur man undervisar. Du kan sätta dig igen.”

Jag mumlade förlåt, satte mig och begrundade mitt brott.

Jag hade aldrig avsiktligt lärt mig läsa, men på något vis hade jag olovligt vältrat mig i dagstidningarna. De långa timmarna i kyrkan – var det då jag lärde mig läsa? Jag hade inget minne av att inte kunna läsa psalmtexterna. Nu när jag blev tvungen att tänka efter var läsning något som hade kommit av sig självt, 34

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 34

2020-04-02 11:07

som när jag lärde mig att knäppa bakluckan på pyjamas­overallen utan att titta över axeln eller få till två fina rosetter av ett par hopsnodda skosnören. Jag kunde inte minnas när raderna ovanför Atticus glidande finger delade upp sig i ord, men jag hade stirrat på dem varenda kväll så länge jag kunde minnas, allt medan jag lyssnade på nyhetsartiklar, lagförslag, Lorenzo Dows dagböcker – vad än Atticus råkade läsa när jag kröp upp i hans knä på kvällen. Innan jag fruktade att det skulle tas ifrån mig hade jag aldrig älskat läsning. Man älskar ju inte att andas.

Jag förstod att jag hade förargat miss Caroline, så jag lät det hela bero och stirrade ut genom fönstret tills det blev rast, då Jem drog ut mig från flocken av förstaklassare på skolgården.

Han frågade hur det gick för mig. Jag talade om det för honom. ”Om jag inte var tvungen att stanna skulle jag sticka. Den där dumma människan säger att Atticus har lärt mig läsa och att han måste sluta med det …” ”Bry dig inte om det, Scout”, sa Jem tröstande. ”Vår lärare säger att miss Caroline håller på att införa ett nytt sätt att undervisa. Det är nåt hon lärde sig på lärarseminariet. Snart kommer det att vara så i alla klasser. Man behöver inte lära sig så mycket från böcker på så vis – om man till exempel vill lära sig om kor går man ut och mjölkar en. Fattar du?” ”Visst Jem, men jag vill inte studera kor, jag …” ”Klart du vill. Man måste lära sig om kor, dom är en stor del av livet i Maycomb County.”

Jag nöjde mig med att fråga om han hade blivit galen. ”Var inte så tjurskallig. Jag försöker bara berätta om det nya sättet att undervisa i första klass. Det kallas Deweys decimal­ system.”

Jag hade aldrig ifrågasatt Jems uttalanden tidigare och såg ingen anledning att börja nu. Deweys decimalsystem gick delvis ut på att miss Caroline höll upp kort framför oss på vilka det stod ”katt”, ”råtta”, ”man” och ”du”. Hon tycktes inte förvänta sig några reaktioner från oss, så klassen tog emot dessa impres35

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 35

2020-04-02 11:07

sionistiska uppenbarelser under tystnad. Jag blev uttråkad, så jag började skriva ett brev till Dill. Miss Caroline kom på mig med att skriva och sa åt mig att säga åt min far att sluta undervisa mig. ”Dessutom”, sa hon, ”använder vi inte skrivstil i första klass, vi textar. Du lär dig inte skrivstil förrän i trean.”

Just detta var Calpurnias fel. För att jag inte skulle driva henne till vansinne när det regnade brukade hon ge mig en skrivövning genom att prydligt nedteckna alfabetet överst på en griffeltavla och under det en vers ur Bibeln. Om jag lyckades kopiera hennes handstil på ett tillfredsställande sätt belönades jag med en skiva bröd med smör och socker på. Calpurnias undervisning rymde inget daltande: jag gjorde henne sällan nöjd och fick sällan någon belöning. ”Alla som går hem på matrasten räcker upp handen”, sa miss Caroline och bröt in i mitt senaste groll mot Calpurnia.

Vi som bodde i stan räckte upp handen. Hon for med blicken över oss. ”Alla som har matsäck med sig ställer den på bänklocket.”

Sirapsburkar dök upp från ingenstans och metalliska ljusreflexer dansade i taket. Miss Caroline gick fram och tillbaka mellan bänkraderna och kikade i lunchbehållarna, nickade när innehållet var till belåtenhet, rynkade på näsan åt annat.

Hon stannade vid Walter Cunninghams bänk. ”Var är din matsäck?” frågade hon.

Walter Cunninghams ansikte upplyste alla i ettan om att han led av hakmask, och vi visste hur han hade fått det eftersom han inte hade skor på fötterna. Folk fick hakmask genom att gå barfota i ladugårdar och svinstior. Om Walter hade ägt ett par skor skulle han ha haft dem på sig första dagen i skolan och sedan lagt av dem tills vintern kom. En ren skjorta hade han däremot, och en prydligt lagad overall. ”Har du glömt din matsäck?” frågade miss Caroline.

Walter tittade rakt framför sig. Jag såg en muskel rycka i hans magra käke.

36

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 36

2020-04-02 11:07

”Glömde du den i morse?” frågade miss Caroline. Det ryckte åter i Walters käke. ”Ja, fröken”, mumlade han till slut.

Miss Caroline gick bort till katedern och öppnade sin väska. ”Här har du tjugofem cent. Gå ut och ät på stan i dag. Du kan betala tillbaks i morgon.”

Walter skakade på huvudet. ”Nej tack, fröken”, sa han lågmält.

En otålig klang smög sig in i miss Carolines röst. ”Här, Walter, kom och hämta den.”

Walter skakade på huvudet igen.

När han skakade på huvudet för tredje gången var det någon som viskade: ”Gå fram och tala om det för henne, Scout.”

Jag vände mig om och såg att de flesta av stadsungarna och hela bussgänget tittade på mig. Miss Caroline och jag hade redan konfererat två gånger och de tittade på mig i den naiva övertygelsen att ju bättre man känner varandra desto bättre förstår man varandra.

Jag reste mig snällt å Walters vägnar. ”Jo – miss Caroline.” ”Vad är det, Jean Louise.” ”Miss Caroline, han är en Cunningham.”

Jag satte mig igen. ”Vad menar du med det, Jean Louise?”

Jag trodde att jag hade varit tillräckligt tydlig. Det var klart som korvspad för oss andra. Walter Cunningham satt där och ljög som en borstbindare. Han hade inte glömt sin matsäck, han hade ingen. Han hade ingen i dag och skulle inte ha någon i morgon eller i övermorgon heller. Han hade antagligen inte sett tre tjugofemcentare på en och samma gång i hela sitt liv.

Jag försökte på nytt: ”Walter är en Cunningham, miss Caroline.” ”Ursäkta, Jean Louise?” ”Ingen fara, fröken, så småningom kommer ni att lära känna folk här omkring. Cunninghams har aldrig tagit emot nåt dom 37

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 37

2020-04-02 11:07

inte kan betala tillbaks – inga allmosor från kyrkan och inga matkuponger. Dom har aldrig tagit emot nåt av nån, dom klarar sig med det dom har. Dom har inte mycket, men dom klarar sig.”

Mina specialkunskaper om klanen Cunningham – en gren av den, vill säga – hade jag fått tack vare något som hände föregående vinter. Walters far var en av Atticus klienter. En kväll, just som mr Cunningham skulle gå efter ett långrandigt samtal i vårt vardagsrum om hans fideikommiss, sa han: ”Mr Finch, jag vet inte när jag nånsin ska kunna betala er.” ”Det är det minsta av dina bekymmer, Walter”, sa Atticus.

När jag frågade Jem vad fideikommiss var beskrev han det som ett läge där man satt med skägget i brevlådan. Jag frågade Atticus om mr Cunningham någonsin skulle betala oss. ”Inte i pengar”, sa Atticus, ”men innan året är till ända kommer jag att få betalt. Vänta så ska ni få se.”

Vi väntade. En morgon hittade Jem och jag ett lass ved på bakgården. Senare dök en säck med hickorynötter upp på köks­trappan. Till jul kom en låda smilax och järnek. Och när vi på våren hittade en jutesäck full med majroveblad sa Atticus att mr Cunningham hade betalat honom mer än nog. ”Varför betalar han på det viset?” frågade jag. ”Därför att det är det enda sättet han kan betala på. Han har inga pengar.” ”Är vi fattiga, Atticus?”

Atticus nickade. ”Visst är vi det.”

Jem rynkade på näsan. ”Är vi lika fattiga som Cunninghams?” ”Inte precis. Cunninghams är jordbrukare och börskraschen slog hårdast mot dem.”

Atticus sa att yrkesfolk som han var fattiga därför att jordbrukarna var fattiga. Eftersom Maycomb County var en jordbrukstrakt hade doktorer och tandläkare och advokater svårt att få betalt. Fideikommisset var bara ett av mr Cunning­ 38

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 38

2020-04-02 11:07

hams bekymmer. Den mark som inte ingick var maximalt belånad och de få slantar han tjänade gick till räntor. Om mr Cunningham höll tungan rätt i mun skulle han kunna få ett beredskapsjobb, men om han lämnade sina åkrar skulle de förfalla och han var beredd att svälta för att behålla sin mark och rösta som han ville. Mr Cunningham, sa Atticus, kom från ett envist släkte.

Eftersom Cunninghams inte hade råd att anlita en advokat betalade de helt enkelt med det de hade. ”Visste ni”, sa Atticus, ”att doktor Reynolds får betalt på samma sätt? Han kan ta en skäppa potatis för en förlossning. Fröken Scout, om jag får din uppmärksamhet ska jag berätta vad fideikommiss betyder.

Jems förklaringar kommer väldigt nära sanningen ibland.”

Om jag hade kunnat förklara allt detta för miss Caroline skulle jag ha besparat mig själv en del obehag och miss Caroline en del förtret, men det låg bortom min förmåga att förklara lika bra som Atticus, så jag sa: ”Ni skämmer ut honom, miss Caroline. Walter har inga tjugofem cent hemma att ge er och ni har ingen användning för ved.”

Miss Caroline stod blickstilla, men sedan tog hon mig i hampan och släpade fram mig till katedern. ”Nu får det räcka med dina dumheter, Jean Louise”, sa hon. ”Du har fått en riktigt dålig start, på alla sätt och vis. Sträck fram handen.”

Jag trodde att hon skulle spotta i den. Ingen i Maycomb höll någonsin fram handen av någon annan anledning, det var det hävdvunna sättet att besegla ett muntligt avtal. Jag undrade vad vi hade kommit överens om och vände mig mot klassen för att få ett svar, men klassen tittade bara förbryllat tillbaka på mig. Miss Caroline tog sin linjal och gav mig en rad snabba små rapp och sa sedan åt mig att ställa mig i skamvrån. När det till slut gick upp för klassen att miss Caroline hade agat mig brast alla ut i ett våldsamt skratt.

När miss Caroline hotade dem med ett liknande öde exploderade de på nytt och dämpade sig inte förrän miss Blounts 39

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 39

2020-04-02 11:07

skugga föll över dem. Miss Blount, som var född och uppvuxen i Maycomb och ännu inte hade invigts i Deweys decimal­ systems mysterier, dök upp i dörren med händerna på höfterna och sa: ”Om jag hör ett enda knyst till från det här rummet ska jag piska varenda en här inne. Miss Caroline, sexorna kan inte koncentrera sig på pyramiderna för allt oväsen!”

Min sejour i skamvrån blev kort. Räddad av utringningen lät miss Caroline klassen tåga ut för matrast. Eftersom jag gick ut sist såg jag henne sjunka ner på stolen och lägga huvudet på armarna. Om hon hade varit snällare mot mig skulle jag ha tyckt synd om henne. Hon var en rar liten människa.

I_att doda en harmtrast_0-359.indd 40

2020-04-02 11:07