9789100167363

FAMILJEN MANN

tilmann l ahme

FAMILJEN MANN Översättning Linda Östergaard

albert bonniers för l ag

Där inget annat anges är översättningen utförd av Linda Östergaard.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016736-3 Copyright © S. Fischer Verlag GmbH, Frankfurt am Main, 2015 All rights reserved Originalets titel : Die Manns Översättning Linda Östergaard Omslag Jojo Form Tryck ScandBook AB, Falun 2017

Innehåll Prolog 7 I En tysk familj (1922–1932) 11 II I exil (1933–1936) 77 III The Amazing Family (1937–1939) 123 IV Faror och finanser (1940–1941) 188 V Krig och fred (1942–1946) 235 VI Efter Hitler (1946–1952) 287 VII Kan man göra det, då gör man det (1952–2002) 332 Appendix 391 Familjen Mann – en översikt 392 Förkortningar 393 Titelförkortningar i noter 394 Litteratur om familjen Mann 400 Bildhänvisningar 405 Noter 407 Register 451

Prolog En familj fråntas sitt medborgarskap. ”Inte värda att vara tyskar!” skriver man i tidningarna. I december 1936 kallar man familjen Mann för ”Volksschädlinge”, skadedjur för folket.1 I tre år har de bott utomlands.

I tre år har Thomas Mann vacklat, men nu har han äntligen ”rensat sitt hjärta”, som han uttrycker det, och offentligt sällat sig till emigranterna och därmed tagit ställning mot Hitlers regim. Hans familj har längtat efter detta ögonblick och pressat honom, ibland aggressivt som hans dotter Erika, ibland rakt som hans son Klaus, ibland med mild skärpa som sonen Golo och hustrun Katia. Golo Mann är bedrövad, men inte för att han har blivit av med sitt tyska pass. Han hade bara så gärna velat förlora det på egna ”meriter”, liksom de äldre syskonen Erika och Klaus, men blir nu på ett ”futtigt vis drabbad endast i egenskap av son”.2 Att det dröjer ända till slutet av 1936 innan nationalsocialisterna tar ifrån Thomas Mann och hans anhöriga deras medborgarskap kan endast förklaras med politiska hänsyn. Thomas Manns avståndstagande från Hitlers Tyskland publicerades redan i februari. Ernst von Weizsäcker, Tysklands ambassadör i Schweiz och far till den blivande förbundspresidenten, uttryckte strax därpå åsikten att Nobelpristagarens pass borde dras in. I ett utlåtande från Himmlers hemliga polis Gestapo informerade man dessutom om att Thomas Mann utomlands betraktades som ”Tysklands största nu levande diktare”.3 Detta tänker man nu inte längre tåla. Och eftersom man inte kan göra något åt ”största” eller ”diktare”, och som tur är inte heller åt ”levande”, så kan man åtminstone ändra på ”Tysklands”. Regimen avvaktar tills de Olympiska spelen i 7

Berlin är över, men nu, den 2 december, genomför man den sedan länge emotsedda och formellt sett vid det här laget onödiga indragningen av medborgarskapet; Thomas Mann och de flesta av hans familjemedlemmar har blivit tjeckoslovakiska medborgare redan i november.

Michael Mann har strax före julen 1936 rest till Paris. Här undersöker han möjligheterna att fortsätta utbilda sig som musiker. Familjens yngste, som är sjutton år gammal, har bara några veckor tidigare fått ut sitt lärardiplom för violin vid musikkonservatoriet i Zürich, med lysande resultat på såväl det praktiska som det teoretiska provet. Han är en musikalisk begåvning, försäkrar man gång på gång både honom och den i detta avseende stolte fadern. Ändå måste han lämna konservatoriet, på grund av ett ”rencontre” med konservatoriets rektor, som det heter i föräldrarnas förmildrande omskrivning.4 Michael Mann har protesterat mot en förmaning från rektorn genom att ge denne en örfil.

Hans ett år äldre syster Elisabeth orsakar inga sådana bekymmer.

Faderns favorit, flitig i skolan, studentexamen med högsta betyg. Men orosmoment finns där i alla fall: När hon, som vill bli pianist, får ett intyg där hon beskrivs som medelmåttig kontrar hon med att öva dubbelt så mycket. I sin dagbok skriver fadern om hennes ”musikbesatthet”.5 I flera år har hon också varit olyckligt förälskad i Fritz Landshoff, brodern Klaus vän och förläggare, som är sjutton år äldre än hon. Han i sin tur älskar Erika Mann. Och hon älskar sin frihet.

Klaus och Erika Mann har hösten 1936 rest till New York. Här i Amerika vill hon producera en stor uppsättning av sin politiska och litterära kabaré Die Pfeffermühle (”Pepparkvarnen”), med vilken hon under sin tid i europeisk exil gjort stor succé och retat gallfeber på nationalsocialisterna och deras sympatisörer. Hon är på strålande humör: ”Jag tycker mycket om att vara här. Här känner man, för första gången på många år […], att det finns mening, förnuft och 1000 möjligheter.”6 Men hon blir också för första gången tveksam: Borde man kanske hellre ge The Peppermill på engelska i Amerika? Men vad gör man när ingen i truppen behärskar språket ordentligt?

Djupt nedstämd vandrar Klaus Mann omkring på New Yorks gator.

Hans roman Mefisto har precis kommit ut på tyska i Amsterdam, denna 8

uppgörelse med Tyskland och med Gustaf Gründgens, skådespelaren och den före detta svågern som fortsätter att göra karriär också under Hitler, Goebbels och Göring. Den kommer att bli Klaus Manns mest kända och mest omstridda bok. De amerikanska förläggarna vill inte ha romanen. Föreläsningarna får han däremot gärna lov att hålla, säger hans agent, och då på temat ”My father and his work”.7 Detta år antecknar Klaus Mann en profetisk mening i sin dagbok: ”Tänk vilken märkvärdig familj vi är! I framtiden kommer det att skrivas böcker om oss – inte bara om somliga av oss.”8 Monika Mann har förlorat tron på framtiden, alldeles oberoende av det politiska läget och förlusten av det tyska passet. Föräldrarna är bekymrade. Dottern tycks plötsligt ha upptäckt det som de själva sedan länge har kunnat se: det menings- och utsiktslösa i hennes liv, hennes sysselsättning – just nu handlar det om pianospel, efter skolavhopp, sånglektioner och konsthantverkskola. Även familjens psykiatriker Erich Katzenstein – hos vilken fyra av de sex barnen går i behandling – står här maktlös, skriver modern till Klaus. Monikas ”malheur” är ”alldeles uppenbart irreversibel”.9 Till och med julfirandet, den viktigaste familjehögtiden näst efter faderns födelsedag, fördystras enligt Thomas Mann ”på grund av stackars Mönle”, eftersom hon ”fick en kris och inte kunde övertalas att komma ner ens genom båda föräldrarnas personliga besök vid hennes sängkant”.10 Mellan Monikakris och julmiddagar sitter Thomas Mann och skriver på ett brev till universitetet i Bonn, där man till följd av att han fråntagits sitt medborgarskap dragit tillbaka den hedersdoktortitel han tilldelades där år 1919. Han tänker som i förbigående nämna sin senaste hedersdoktortitel vid Harvard, och formulera den profetia han länge gått och ruvat på: ”Dessa” – de tyska makthavarna som frånkänner honom hans tyska identitet – ”har den otroliga djärvheten att förväxla sig själva med Tyskland! När det måhända inte dröjer länge innan stunden är kommen, då det sista det tyska folket önskar är att bli förväxlade med dem.”11 ”Bonnbrevet”, som trycks bara några dagar senare, blir emigrantlitteraturens mest berömda manifest.

I en lägenhet i Berlin-Grunewald träffas några veckor senare i hemlig9

het en grupp kommunister, däribland den sextonårige litteraturälskaren Marceli Reich. Det är hans svåger som har tagit med honom dit; han tjänstgör emellanåt som budbärare för den underjordiska rörelsen. ”Alla var tysta, stämningen i det halvdunkla rummet var lite kuslig.” Man läser upp en illegal text, det så kallade ”Bonnbrevet” av Thomas Mann, som cirkulerar i Tyskland i form av kamouflerade trycksaker och avskrifter.

Marceli Reich är nervös, författaren till Buddenbrooks betyder mycket för honom, novellen Tonio Kröger kallar han sin ungdoms avgörande litteraturupplevelse, ”Bibeln för den människa vars enda hem är litteraturen”. Frågan om hur Thomas Mann ställer sig till ”Tredje riket” är därför mycket viktig för honom. ”Efter brevets avslutande mening vågade ingen säga något. Den som hade läst upp texten föreslog att vi skulle ta en paus och sedan samtala om prosastycket. Jag utnyttjade pausen till att tacka för mig och säga adjö. Jag ville inte komma hem för sent, sade jag, eftersom jag skulle skriva ett viktigt skolarbete nästa dag. Det var lögn. I själva verket ville jag vara ensam – ensam med min lycka.”12 Marcel Reich-Ranicki, som bara nätt och jämnt undkommer förintelsen, ska senare i egenskap av den mest inflytelserike litteraturkritikern på det tyska språkområdet gång på gång komma att sysselsätta sig med Thomas Mann och hans familjemedlemmar. ”Jag tror inte”, skriver han vid ett tillfälle, ”att det under detta århundrade har funnits någon enda familj i Tyskland som varit mer betydelsefull, originell och intressant än familjen Mann.”13

10

I En tysk familj 1922–1932 Revolt i författarhuset. De äldsta barnen krånglar. Skolan och lärarna

bryr sig Erika och Klaus Mann inte om ändå. Och med sitt ”Herzogparkgäng” terroriserar de grannskapet i München. Alla förmaningar och övertalningsförsök ignoreras vänligt men bestämt. Föräldrarna, som helst inte vill ta i med hårdhandskarna, bestämmer sig till slut för att säga ifrån.

Det hela började oskyldigt. Medan revolutionen efter det förlorade första världskriget röjde undan den gamla ordningen i München, grundade Erika och Klaus Mann den 1 januari 1919 en teatergrupp tillsammans med vännen Ricki Hallgarten. Till detta ”Amatörförbund för tyska mimare”, som de kallar sig, sällar sig snart även andra ungdomar, däribland Gretel och Lotte Walter, som är döttrar till familjen Manns granne och goda vän dirigenten Bruno Walter, samt den några år äldre, litteraturintresserade Wilhelm Emanuel Süskind; även syskonen Monika och Golo Mann får ibland vara med och uppträda. I Lessings Minna von Barnhelm, eller Soldatlyckan gör Golo skrattsuccé i rollen som dam i sorg.

De äldre mimarna utvidgar snart sin scen. Erika, Klaus och flickorna Walter spelar upp förment verkliga scener för människor på Münchens spårvagnar och ute på gatorna, där de berättar om sadistiska djurplågerier eller uppvisar rädsla för hotfulla elaka män; de gör telefonhyss, där Erika med sin stora talang för att imitera är särskilt övertygande; och de begår allt påhittigare butiksstölder. Det som var tänkt som harmlöst bus övergår snart i kriminalitet.14 Kulmen blir en fest som ”Herzog11

i en tysk familj

parkgänget” håller för en skådespelarvän – med enbart stulen mat och dryck. Det hela upptäcks. Nu har föräldrarna fått nog: den sextonåriga Erika och den femtonårige Klaus skickas till en internatskola.

Det är inte bara de äldsta som vållar föräldrarna bekymmer. Golo Mann, född 1909, får till påsk sina betyg för fjärde klassen (motsvarar åttonde klass i Tyskland idag) på välrenommerade Wilhelmsgymnasium. Han blir inte uppflyttad. Golo är utan tvekan begåvad, skriver klassläraren i det särskilda omdömet, men har på grund av sin ”allvarliga brist på flit” inte kunnat godkännas i grekiska och matematik. ”Genom listighet och lögner – där är han mycket påhittig – försöker han dölja sin lathet.”15 Den trettonårige Golo, som ända sedan han var liten har fått höra hur ful och klumpig han är, har svårt att finna sin plats i familjen jämte de äldre syskonen, de som med humor, charm och fräckhet intar sina. Nu får han dessutom bära med sig detta nederlag, kvarsittarens betyg, hem till föräldrarna.

Monika, det fjärde barnet i familjen Mann, född 1910, inger inte heller några särskilda förhoppningar om en lyckad skolgång. Den drömmande dottern, som för det mesta håller sig lite för sig själv, är ”älskvärt dum”, har modern en gång skrivit till sin man, ett utlåtande som till sin kärna ska komma att bestå och endast varieras med olika adjektiv.16 I maj 1922 går Monika i Quinta (idag sjätte klass) på Luisengymnasium i München.

Med moderns ord: ”Moni lunkar trögtänkt upp i nästa klass.”17 Efter bara några veckor på Bergschule Hochwaldhausen, en reformpedagogiskt inriktad internatskola utanför Fulda, skickar Klaus Mann ett brev hem. Han och Erika har varit hos bekanta i Frankfurt över pingsten. Där har de njutit av överdådiga måltider och teaterbesök (”långt över Münchens standard”). Utläggen för resa, mat, teaterbiljetter och drickspengar har dock blivit betydande. Han behöver genast 100 mark, vilket är nästan dubbelt så mycket som en barnflicka hos familjen Mann tjänar i månaden.18 De kunde inte fråga om lov i förväg, menar Klaus Mann: alltsammans bestämdes väldigt spontant. Erika Mann lägger till ett PS i brevet. Hennes bror hanterar kanske detta med de 100 marken lite väl ”bagatellartat”, skriver hon. ”Men det var så underbart.”19 Snart sinar de positiva rapporterna från Klaus Mann om livet på 12

1922

internatskolan. De äldre eleverna revolterar mot skolledningen och barnen Mann hjälper energiskt till. Inte ens teaterspelandet kan få dem att förlika sig med det förhatliga internatet. Klaus och Erika Mann har fått huvudrollerna i en uppsättning av Büchners Leonce och Lena som skolpjäs, och ändå vill de bara bort därifrån. ”Vår vistelse här är för oss inte endast tråkig, den är fullkomligt meningslös”, skriver Klaus Mann till sina föräldrar. Det enda förnuftiga skulle vara att återvända till München. ”Jag hoppades här kunna finna en kraft som jag upplevde att jag saknade, och det jag finner är svaghet som försöker gömma sig bakom tyskt gymnastiklärarskap.”

Han lär sig också alltför lite, och han är lika missnöjd med det ”förbaskade ’praktiska arbetet’” som med den dåliga maten. Om han jämför, fortsätter han, med ”vad som däremot (bortsett från undervisning) stod oss till buds i München”.20 Föräldrarna är mållösa. ”Vårt beslut att skicka iväg er togs inte utan anledning”, skäller Katia Mann i ett brev till Erika, och när Klaus nu ”rakt ut skriver, att när han jämför det som skulle stå er till buds i München med vad som står er till buds i Hochwaldhausen, så är en vistelse där rena vansinnet, då är den uppfattningen inte alldeles riktig”. Hon har vid det här laget mottagit ett brev från skolans rektor Otto Steche. Om Erika har han ”synnerligen fördelaktiga” saker att säga. ”Klaus karaktär beskriver han på ett sätt som jag finner vara mycket träffande, även om det inte gör mig lycklig.” Skälen till att föräldrarna skickade dem båda till internatskola består ju fortfarande, menar Katia Mann; ”och bara om Ni verkligen ändrar er, om det blir slut med hemliga biograf- och skådespelarbesök, svindlerier av alla de slag, med allt ofog ihop med flickorna Walter […], kan det bli möjligt att bo tillsammans igen utan bekymmer”.21 Snart lämnar Klaus och Erika Mann internatskolan och återvänder till München. Rektorn Otto Steche har lärt sig en läxa. Han vill inte längre ha något med pubertala storstadsbarn att göra. Han slutar med de övre årskurserna på sitt internat.

Vad barnen har för sig bekymrar inte fadern. Uppfostringsansvaret ligger helt och hållet på modern, något som rektorn för Wilhelmsgymnasium redan konstaterat i en rapport om Klaus, med en kritisk 13

Bild 1. Klaus och Erika Mann som Leonce och Lena.

1922

underton: ”Fadern, författaren Thomas Mann, har aldrig efterfrågat några upplysningar om sin son.”22 Familjen, hushållet, tjänstefolket och i allt högre grad även ekonomin, allt detta är Katia Manns angelägenheter. Först och främst måste hon se till att hennes man får arbetsro.

I hans skrivbordsvärld tränger sig vardagen sällan in och i så fall bara i filtrerad form. Det viktigaste är att han får lugn och ro omkring sig när han vill arbeta – något som inte är helt lätt att åstadkomma för en stor familj med numera sex barn, fyra hembiträden och med en känslig författare vars arbetsrum är placerat mitt i den ståndsmässiga villan på Poschingerstraße i München.

Thomas Mann har en svår tid bakom sig. 26 år gammal publicerade han 1901 den roman som gjorde honom berömd: Buddenbrooks – en familjs förfall, i vilken de invigda kan känna igen författarens egen familj från Lübeck. Nu har det gått tjugo år sedan Buddenbrooks först kom ut. Den andra romanen, Hans kunglig höghet, fick ett ganska svalt mottagande. Många skrivprojekt förblir utkast. Bland allt det som Thomas Mann under de här åren bara är måttligt nöjd med utgör novellen Döden i Venedig det lysande undantaget; berättelsen om en berömd, åldrande författare som förälskar sig i en ung pojke i Venedig och ger sig hän åt känslosvallet, visserligen på avstånd, men så häftigt att han till sist förlorar sin värdighet och därmed dör. Ett mästerverk, det inser Thomas Mann själv: ”Det tycks mig som om jag här för en gångs skull har lyckats fullkomligt med något.”23 Han har börjat skriva på en berättelse som utspelar sig på ett sanatorium för lungsjuka i de schweiziska Alperna. Men arbetet med Bergtagen, som inspirerats av Katia Manns långa sanatorievistelse i Davos, måste avbrytas när första världskriget bryter ut.

Plötsligt kände sig den ambitiöse författaren, vars verk och tänkande dittills hade kretsat kring estetik, konstnärer och människor som går sina egna vägar, manad att ta politisk ställning. Tack vare litterärt bevandrade läkare förskonades Thomas Mann från det verkliga soldat­livet och fick göra sin krigstjänst vid skrivbordet, där han skrev patriotiska texter som försvarade kriget och den tyska överhetsstaten.

15

i en tysk familj

Den äldre brodern Heinrich Mann betraktade saken annorlunda. Allde­les innan kriget bröt ut hade första delen av hans nya roman förhands­publicerats som följetong i en tidskrift: Undersåten, en vass satir som går till skarpt angrepp mot överhetsandan i det kejserliga Tyskland.

Efter krigsutbrottet ställde tidskriften in förhandspubliceringen. Boken trycktes inte. Mitt i den krigseufori som gripit även Thomas Mann var Heinrich Manns kritiska hållning en ensam position. Bröderna gräl­ade, författarrivaliteten och gamla oförrätter blandades med de politiska motsättning­arna. Till slut uppstod en fientlig tystnad som varade i flera år. Under denna tid skrev Thomas Mann essän En opolitisk mans betraktelser, en essä som behandlar intellektuella och politiska frågor och griper allt vidare omkring sig. På 600 sidor går Thomas Mann till attack mot den västliga världens upplysta demokratier och – utan att nämna honom vid namn – brodern. Hösten 1918, när kriget redan var förlorat, publicerade Thomas Mann sin mäktiga essä.

I början av år 1922 försonas bröderna. Att Heinrich Mann blir svårt sjuk ger dem anledningen. Thomas Mann har i sina tankar börjat närma sig Weimarrepubliken – och därmed också brodern, som nu röner stora framgångar med romanen Undersåten och är en av de intellektuella representanterna för den nya, demokratiska staten; en roll som även Thomas Mann eftertraktar. Han ser sig själv som den borne represent­ an­ten, inte som en oppositionell. Vid invigningen av ”Goetheveckan” i Frankfurt, som äger rum strax efter den broderliga försoningen, träffar han den socialdemokratiske rikspresidenten Friedrich Ebert. Det blir första steget på hans väg mot demokratin.

Och barnen? Efter det korta internatskoleäventyret får Erika Mann börja på flickskolan Luisengymnasium i München igen. Hon klarar inträdesprovet med minsta möjliga marginal. Hennes bror Klaus fall är mer komplicerat. Skolmässigt ligger han ännu mer efter än sin syster, och hans lust att lyssna på förmaningar från föräldrar och lärare är ännu mindre än hennes. Han tänker bli författare, alltså behöver han ingen examen, fadern har ju inte heller någon. Någon lyckad skolkarriär ser Katia Mann knappast framför sig för sonens del, och absolut inte i München, med allt som där ”står till buds” utanför skolan.

16

1922

I augusti tar modern med sig Klaus till internatet Schloss Salem vid Bodensjön och undersöker om sonen kan fortsätta sin skolutbildning där. Thomas Mann har under tiden rest till Östersjön. Tydligen har han till och med rest tillsammans med brodern Heinrich, som han nu har försonats med. Men Katia Mann är orolig ändå. ”Jag är förstås spänd på”, skriver hon till sin man, ”hur det ska gå för Dig i längden att resa tillsammans med Heinrizi. Hittills har Du när allt kommer omkring aldrig tillbringat mer än någon enstaka timme i hans sällskap, och detta blir sannerligen ett djärvt experiment. Reta bara inte upp Dig, och låt Dig inte tyranniseras.” Hon berättar även om internatet Salem. Hon har fått ett ”övervägande gott intryck”, skriver hon. Framför allt har rekt­ orn Kurt Hahn imponerat på henne, han ”tycks ta sitt uppfostraryrke på största allvar, och ger ett etiskt och engagerat intryck”. Hahn hade varit den viktigaste rådgivaren för tyska kejsardömets siste rikskansler prins Max av Baden. 1920 grundade han skola och internat i prins Max barockslott. Hahn blev ”omåttligt begeistrad” över Klaus, fortsätter Katia Mann sin redogörelse. Trots detta hade han avböjt att anta honom i Salem. Det sociala livet och internatets mer idrottsliga och praktiska inriktning skulle inte vara det rätta för Klaus. De andra skoleleverna i Salem, som enligt Hahn var av en ”överlag intellektuellt sett enklare eller till och med enfaldig sort”, skulle säkert få Klaus att känna sig ”alltför ensam”. För den ”underbare men för risker utsatte gossen” hade Hahn föreslagit Odenwaldskolan. Han ville gärna skriva en rekommendation dit.24 Hahns ställföreträdare Marina Ewald är den som skriver brevet till Odenwaldskolan. Här skildras intrycket man fått i Salem på ett annat sätt än i moderns rapport. Det står visserligen att Klaus Mann är en ”ovanligt begåvad pojke med goda anlag”, och han har ”mycket seriös­t menade intellektuella intressen”. Å andra sidan har han ”genom omfattande läsning mycket tidigt närmat sig de flesta problemen på det mänskliga tänkandets område” och har ”genom den sortens intellektuell sysselsättning förlorat sin barndom och sin naturlighet”.

I Salem har man fått ”intrycket av en synnerligen manierad, självbelåten, brådmogen och erfaren pojke”, ”vars livskraft tagit skada, och 17

i en tysk familj

som förlorat intresset för sin omvärld och fåfängt kultiverar denna konstgjort utvecklade oduglighet på livets alla praktiska områden, och skyler över den med ett förakt för den dåd- och handlingskraftiga världen”.25 Rekommendationsbrevet utgör snarare en varning. Trots det låter man Klaus Mann börja på Odenwaldskolan.

Thomas Mann utnyttjar ferievistelsen i Usedom vid Östersjön till att skriva en text i vilken han bekänner sig till demokratin. En artikel med en födelsedagshyllning till Gerhart Hauptmann, som han benämner ”republikens kung”, förvandlas till ett manifest för demokratin. Det som till slut fått honom att ta steget är mordet på utrikesminister Walter Rathenau i juni, begånget av unga män från en terrororganisation.

En ”svår chock” för Thomas Mann, som känner sig manad att tala ”den ungdom som lyssnar på mig tillrätta”.26 Thomas Manns tal ”Von deutscher Republik” (”Om den tyska republiken”), som han håller den 13 oktober i Berlin, har lika mycket med Weimarrepublikens politi­ ska verklighet att göra som En opolitisk mans betraktelser med första världskrigets realiteter: det vill säga väldigt lite. Hans bekännelse är ord från en förnuftsrepublikan i färd med att anpassa sig till rådande omständigheter. De argument och personer han åberopar som stöd, från Novalis till Nietzsche, är inte särskilt övertygande med hänseende till det demokratiska. Det som räknas är bekännelsen till republiken i sig.

Och om Thomas Mann nu bara är vagt medveten om vad det är han ställer sig bakom, så är han däremot helt klar över vad han vänder sig emot: republikens folkliga, nationalistiska och antisemitiska fiender som kämpar mot Weimarstaten genom att hetsa, slåss på gatorna och mörda.

De offentliga reaktionerna blir därefter: högerpressen har upptäckt en ny fiende i en person man tidigare betraktat som bundsförvant. ”Mann överbord” skriver en tidning som rubrik.27 På hösten rapporterar Klaus Mann om sitt nya liv på Odenwaldskolan, om den liberala atmosfären, de tidiga morgnarna, undervisningen (”oerhört lindriga små kurser”), om sport och praktiskt arbete (”otäckt”). Hans tillkortakommanden på detta område, vilka beklagades redan i brevet från Salem, ska åtgärdas: ”Må Gud bestraffa England”, svär han i sitt brev till Erika. ”Jag måste ständigt hugga 18

1923

ved. Bli inte överraskade om jag kommer tillbaka enhänt.” Men livet på internatet är ändå ”inte så tokigt”. Han måste bara absolut ha choklad. ”Jag kan inte skriva dikt utan choklad längre. Annette Kolb kunde bara åstadkomma saker på café. Jag finner egentligen mig själv ännu intressantare.”28 Systern får gärna lov att visa brevet för föräldrarna om hon vill. ”Ack – min frid är slut”, skriver han i ett av de följande breven. ”Jag älskar tyvärr gossen Uto och måste inhandla många dyrbara presenter till honom, eftersom han är så väldigt rar. Dessutom kostar våra tebjudningar med smink, choklad och ’Zarathustra’-lektyr diverse småsummor.” Dessa ”små kultur­ dokument” bör inte ”råka i föräldrarnas våld”,29 tillägger Klaus Mann utan att klargöra om det som han anser olämpligt för föräldrarna är Nietzsche­-lektyren, sminket, förälskelsen i en skolkamrat eller alltihop. När Thomas Mann är ute på föreläsningsresa i oktober skriver hans fru till honom att hon inte hör mycket från Klaus. Hon misstänker dock att han är på väg att ”utvecklas till en egoistisk vällusting på Odenwaldskolan”.30

Modern dör. I mars 1923 skyndar Thomas och Heinrich Mann till

Julia Manns dödsbädd. Syskonen Viktor och Julia är också där – syst­ ern Carla begick självmord 1910. Julia Mann, köpmannen och Hansa­ staden Lübecks senator Thomas Johann Heinrich Manns änka hade lämnat Nordtyskland strax efter att maken dog och firman såldes 1893, och flyttat till München med de yngre barnen. När hans allt annat än beröm­värda skolgång hade avslutats följde Thomas Mann efter. Julia Mann har tagit mycket illa vid sig av sönernas strider under de gångna åren. Nu tar de försonade bröderna tillsammans avsked av sin älskade mor. Thomas Manns barn har inte varit särskilt nära sin farmor, som under de senare åren hade flyttat från det ena pensionatet till det andra. Erika är den enda som följer med Katia och Thomas Mann till begravningen på Münchens skogskyrkogård. Enligt brodern Golos memoarer gör sig systern efteråt lustig över prästens tafatta tal och berättar ”inte utan stolthet” att hon sett bröderna Heinrich, Thomas 19

i en tysk familj

och Viktor ”gråta alla tre, var och en för sig, vid olika tillfällen”.31 I maj skriver Thomas Mann ett bekymrat brev till Paul Geheeb, rektorn för Odenwaldskolan – den här gången tar sig fadern an saken personligen. För det första ställer skolavgifterna till det för familjen i dessa ekonomiskt bistra tider med en inflation som 1923 leder till en svindelframkallande penningvärdesförsämring. Mer än 100 000 mark i månaden kan han inte betala för Klaus, skriver fadern. Ännu viktigare är det för honom att framföra sin skepsis mot Geheebs pedagogiska mildhet i fallet Klaus. Deras förhoppningar som föräldrar är att Klaus ska kunna ta sin examen för att därefter kunna ”påbörja en yrkeskarriär som på något sätt passar hans intresse för diktandet, till exempel på ett förlag eller som dramaturg”. På vägen dit behöver denne ”veke pojke, som är mycket ömsint mot sig själv”, ledas av en ”fast hand”, menar fadern.32 Inte långt senare bestämmer sig Klaus Mann för att sluta på Odenwaldskolan. Han är tacksam, skriver han till Paul Geheeb, för den stora frihet han har fått åtnjuta där – på slutet tycks skolledaren ha befriat honom från de flesta av internatplikterna för att låta honom dikta. Det var förmodligen inte detta Thomas Mann avsåg med ”fast hand”. ”Atmosfären, en sådan anstalts luft”, är trots detta inget för honom, skriver Klaus Mann. På internatet kan han inte ”skapa på det sättet, som jag upplever att jag annars skulle kunna”. Om han finner någon plats där han kan känna sig ”riktigt hemma” vet han inte, tillägger han. ”Överallt kommer jag att vara – en främling.”33 Klaus Mann återvänder till föräldrahemmet i München. Hans bror Golo har precis flyttat därifrån. Efter kvarsittningsåret har denne gått ett år på Altes Realgymnasium i München. Betygen har blivit bättre, men Golo Mann längtar efter att komma bort från familjen, där han inte mår bra. Modern har redan vid det misslyckade försöket att få in Klaus på internatskolan Salem sommaren 1922 tänkt på sonen Golo.

Gemenskapen med jämnåriga, idrotten och arbetet med händerna som är obligatoriskt för eleverna skulle vara ”precis det rätta” för honom, skrev hon den gången till Thomas Mann.34 Medan Klaus får privatundervisning som ska förbereda honom inför att gå upp i studentexamen 20