9789100167332

nor a roberts

Förföljaren Spänningsroman Översättning av Milla Emrén

Albert Bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016733-2 copyright Š Nora Roberts 2016 Originalets titel The Obsession By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden omslag Maria Sundberg tryck ScandBook, Falun 2016

Till: Elaine, Jeanette, JoAnne, Kat, Laura, Mary, Mary Kay, Nicole, Pat, Sarah. Och den fantastiska vecka vi tillbringar tillsammans varje ĂĽr.

EXPON ER I NG

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild.

1:a Korinthierbrevet 13:12

1 29 augusti 1998

Hon visste inte vad det var som väckte henne, och oavsett hur många gånger hon återupplevde den natten, oavsett vart mardrömmen jagade henne, skulle hon aldrig veta det.

Sommaren fick luften att bli en fuktig, sjudande gryta, en som luktade svett och genomdränkt grönska. Den surrande fläkten på hennes byrå fick den att röra sig, men det var som att sova i ångan som dunstade från en gryta.

Men hon var van vid det, vid att ligga ovanpå sommarfuktiga lakan, med fönstren vidöppna mot syrsornas obevekliga kör – och det svaga hoppet om att åtminstone en liten vindpust skulle glida genom den kvava luften.

Hettan väckte henne inte, inte heller det mjuka åskmullret från ett oväder som drog ihop sig i fjärran. Naomi gick från sovande till vaken på ett ögonblick, som om någon hade ruskat om henne ordentligt eller ropat hennes namn i örat på henne.

Hon satte sig rakt upp i sängen, blinkade i mörkret, hörde ingenting utom fläktens surrande, syrsornas ljusa toner, och en ugglas långsamma, upprepade hoanden. Allihop lantliga sommarljud som var lika välbekanta som hennes egen röst, och ingenting som borde ge en underlig liten klump i halsen.

Men nu, när hon var vaken, kände hon hettan, som gasbinda dränkt i varmt vatten och lindad runt varenda liten bit av ·9·

henne. Hon önskade att det vore morgon så hon kunde smyga ut innan någon annan gick upp och svalka av sig i bäcken.

Sysslorna kom först, det var regeln. Men det var så hett att det kändes som om hon måste öppna luften som ett par gardiner bara för att ta ett steg. Och det var lördag (eller skulle vara det när det blev morgon) och ibland lät mamma reglerna tänjas lite på lördagarna – om pappa var på bra humör.

Sedan hörde hon åskmullret. Förtjust rusade hon upp ur sängen för att skynda sig till fönstret. Hon älskade oväder, hur det virvlade och svajade i träden, hur himlen blev spöklik, hur blixtarna snärtade till och flammade upp.

Och kanske skulle det här ovädret föra med sig regn och vind och svalare luft. Kanske.

Hon ställde sig på knä på golvet, med armarna på fönsterbrädan, och ögonen på månen som fördunklades av hetta och moln.

Kanske.

Hon önskade sig det – en flicka som skulle fylla tolv om bara två dagar och fortfarande trodde på önskningar. Ett stort oväder, tänkte hon, med blixtar som grenade sig och muller som kanonskott.

Och massor av regn.

Hon blundade, vände ansiktet uppåt, försökte lukta på luften. Sedan vilade hon huvudet i händerna, klädd i sin T-shirt med Sabrina tonårshäxan, och betraktade skuggorna. Ännu en gång önskade hon att det vore morgon, och eftersom önskningar var gratis, önskade hon att det vore morgonen på hennes födelsedag. Hon ville så gärna ha en ny cykel, och hon hade gett massor av vinkar.

Hon knäböjde och längtade efter morgonen, en lång och tafatt flicka som – fast hon kontrollerade varje dag – inte höll på att få bröst än. Hettan fick hennes hår att klibba fast i · 10 ·

nacken. Irriterad på det sköt hon bort det, åt sidan, lät det hänga över ena axeln. Hon ville klippa det – riktigt kort, som en älva i sagoboken hennes morföräldrar hade gett henne innan de inte fick träffa varandra längre.

Men pappa sa att flickor skulle ha långt hår, och pojkar kort.

Så hennes lillebror blev snaggad hos Vicks frisörer i staden, och det enda hon kunde göra var att dra sitt halvblonda hår bakåt i en hästsvans.

Men Mason blev ju vansinnigt bortskämd, enligt henne, för att han var pojke. Han hade fått en basketkorg och ett stativ, tillsammans med en riktig matchboll i födelsedagspresent. Han fick spela baseboll också – som enligt pappas regler bara var för pojkar (vilket Mason aldrig lät henne glömma) – och eftersom han var tjugotre månader yngre (vilket hon inte lät honom glömma), hade han inte lika många sysslor.

Det var inte rättvist, men om hon sa till fick hon bara fler sysslor och kunde bli av med förmånen att titta på tv.

Dessutom skulle hon inte bry sig om något av det bara hon fick den nya cykeln.

Hon fick syn på en svag ljusglimt – bara ett skimmer från en blixt lågt på himlen. Det skulle komma, sa hon till sig själv.

Ovädret hon önskade sig skulle komma och föra med sig svalkan och vätan. Om det regnade riktigt mycket skulle hon inte behöva rensa ogräs i trädgården.

Tanken på det piggade upp henne så mycket att hon nästan missade nästa ljusglimt.

Inte någon blixt den här gången, utan strålen från en ficklampa.

Hennes första tanke var att någon snokade, kanske försökte bryta sig in. Hon började resa sig för att pringa efter sin pappa.

Sedan såg hon att det var hennes pappa. Han gick bort från huset mot skogskanten, rörde sig snabbt och säkert i ljusstrålen. · 11 ·

Kanske skulle han gå till bäcken för att svalka sig. Om hon också gick dit, hur skulle han då kunna bli arg? Om han var på bra humör skulle han skratta.

Hon tänkte inte efter, utan tog bara sina sandaler, stack sin lilla ficklampa i fickan och skyndade sig ut ur rummet, tyst som en mus.

Hon visste vilka trappsteg som knarrade – det visste alla – och undvek dem av gammal vana. Pappa tyckte inte om att hon eller Mason smög ner för att dricka något efter läggdags.

Hon satte inte på sig sandalerna förrän hon kom fram till bakdörren, och sedan sköt hon upp den precis tillräckligt – innan den hann knarra – för att klämma sig ut.

Först trodde hon att hon hade tappat bort ljuset från ficklampan, men hon fick syn på det igen och skyndade efter. Hon skulle hålla sig undan tills hon såg vilket humör hennes pappa var på.

Men han vek av från bäckens grunda band, fortsatte längre in i skogen som gränsade mot den lilla markbiten.

Vart kunde han vara på väg? Nyfikenheten fick henne att fortsätta, och den nästan svindlande spänningen i att smyga genom skogen mitt i natten. Mullrandet och blixtarna på himlen gjorde det bara till ett ännu större äventyr.

Hon kände ingen rädsla, fast hon aldrig hade gått så här långt in i skogen – det var förbjudet. Hennes mamma skulle daska till henne om hon blev upptäckt, så hon tänkte inte bli upptäckt.

Hennes pappa rörde sig snabbt och säkert, så han visste vart han var på väg. Hon kunde höra hur hans kängor smulade sönder torra gamla löv på den smala stigen, så hon höll sig på avstånd. Han fick inte höra henne.

Någonting skrek och hon ryckte till. Hon var tvungen att slå handen för munnen för att kväva fnittret. Bara en gammal uggla, ute på jakt. · 12 ·

Molnen flyttade på sig, täckte månen. Hon snubblade nästan när hon slog sin nakna tå i en sten, och ännu en gång höll hon för munnen för att kväva väsningen av smärta.

Hennes pappa stannade, vilket fick hennes hjärta att bulta som en trumma. Hon stod stilla som en staty, andades knappt.

För första gången undrade hon vad hon skulle göra om han vände sig om, gick tillbaka mot henne. Hon kunde inte springa, tänkte hon, för han skulle säkert höra det. Kanske kunde hon smyga bort från stigen och gömma sig i snåren. Och bara hoppas att det inte låg några ormar och sov där.

När han gick vidare stod hon kvar, sa åt sig själv att gå tillbaka innan hon hamnade i en riktig knipa. Men ljuset var som en magnet och drog henne med sig.

Det ryckte och skakade ett ögonblick. Hon hörde något rassla och skrapa, något knarra som bakdörren.

Sedan försvann ljuset.

Hon stod i den djupa, mörka skogen, andades ytligt, och en kall kår gled över hennes hud trots den heta, tunga luften.

Hon tog ett steg bakåt, sedan två, när instinkten att fly kom över henne.

Klumpen i halsen dök upp igen, så hård att hon nästan inte kunde svälja. Och mörkret, allt mörker verkade svepa sig runt henne – för nära.

Spring hem, spring. Kryp ner i sängen igen, blunda. Rösten i hennes huvud var ljus och gäll som syrsorna. ”Fegis”, viskade hon och kramade sina egna armar för att samla mod. ”Var ingen fegis.”

Hon smög närmare, trevade sig nästan fram nu. Ännu en gång flyttades molnen och i det svaga månskenet såg hon silhuetten av en förfallen byggnad.

En gammal stuga, tänkte hon, som hade brunnit ner så att bara rester av grunden och en gammal skorsten fanns kvar. · 13 ·

Den underliga rädslan förvandlades till förtjusning över formerna, gråtonerna i alltihop, hur månskenet spelade över de svedda tegelstenarna, det svartnade träet. Ännu en gång önskade hon att det vore morgon så att hon kunde utforska stugan. Om hon kunde smyga tillbaka när det var ljust, kunde det bli hennes ställe. Ett ställe dit hon kunde ta med sina böcker och läsa – utan att hennes bror tjatade på henne. Och hon kunde sitta och rita eller bara sitta och drömma.

Någon hade bott där en gång, så kanske fanns det spöken.

Och den tanken fick henne att rysa av spänning. Hon skulle gärna vilja träffa ett spöke.

Men vart hade hennes pappa tagit vägen?

Hon tänkte på skrapandet och knarrandet igen. Kanske var det här som en annan dimension, och han hade öppnat en dörr till den, gått in där.

Han hade hemligheter – hon trodde att alla vuxna hade det.

Hemligheter som de undanhöll för alla, hemligheter som fick deras ögon att bli hårda om man frågade fel saker. Kanske var han en upptäcktsresande, en som gick genom en magisk dörr till en annan värld.

Han skulle inte tycka om att hon tänkte så, eftersom andra världar, precis som spöken och tonårshäxor, inte fanns i Bibeln.

Men kanske skulle han inte tycka om att hon tänkte så för att det var sant.

Hon tog risken och gick lite närmare, med öronen på helspänn efter något ljud. Och hörde bara åskan som närmade sig.

När hon slog i tån den här gången gav hon ifrån sig ett hastigt skrik av smärta, och hoppade på ett ben tills värken minskade.

Dumma sten, tänkte hon och tittade ner.

I det bleka månskenet såg hon ingen sten, utan en dörr. En dörr i marken! En dörr som skulle knarra när den öppnades.

Kanske en magisk dörr. · 14 ·

Hon ställde sig på alla fyra och drog händerna över den – och fick en sticka för besväret.

Magiska dörrar gav en inte stickor. Bara en gammal jordkällare, eller ett skyddsrum. Men fast besvikelsen dämpade hennes humör medan hon sög på det ömma fingret, var det fortfarande en dörr i marken i skogen bredvid en gammal nedbrunnen stuga.

Och hennes pappa hade gått ner där.

Hennes cykel! Kanske hade han gömt hennes cykel där nere och höll på att sätta ihop den just nu. Beredd att riskera ännu en sticka lade hon örat mot det gamla träet, och knep ihop ögonen ordentligt för att höra bättre.

Hon tyckte att hon hörde honom röra på sig. Och han gav ifrån sig ett slags grymtande ljud. Hon föreställde sig att han satte ihop hennes cykel – alldeles blank och ny och röd – att hans stora händer tog rätt verktyg medan han visslade mellan tänderna som han brukade när han arbetade med något.

Han var där nere och gjorde något särskilt bara för henne.

Hon skulle inte klaga (inuti huvudet) på sysslor i en hel månad.

Hur lång tid tog det att sätta ihop en cykel? Hon borde skynda sig tillbaka hem så att han inte visste att hon hade följt efter honom. Men hon ville verkligen, verkligen, verkligen se den. Bara en snabbtitt.

Hon flyttade sig bort från dörren, smög i väg till den nedbrunna stugan, och satte sig på huk bakom den gamla skorstenen. Det skulle inte ta lång tid för honom – han var händig med verktyg. Han skulle kunna ha sin egen verkstad om han ville, och arbetade bara för elbolaget i Morgantown för att försörja sin familj.

Det sa han hela tiden.

Hon kastade en blick uppåt när det blixtrade till – den första sicksackblixten – och mullret som följde var mer dån än mum· 15 ·

mel. Hon borde redan ha gått hem, så var det, men hon kunde inte gå tillbaka nu. Han kunde komma ut när som helst, och han skulle helt säkert upptäcka henne.

Det skulle inte bli någon blank röd cykel till hennes födelsedag om han upptäckte henne nu.

Om ovädret bröt ut skulle hon bara bli blöt, ingenting mer.

Det skulle svalka av henne.

Hon sa till sig själv att han bara skulle behöva fem minuter till, och när de minuterna hade gått skulle han bara behöva fem till. Och sedan måste hon kissa. Hon försökte hålla sig, strunta i det, pressa tillbaka det, men till slut gav hon upp och smög längre bort, in mellan träden.

Hon himlade med ögonen, drog ner shortsen och satte sig på huk, med fötterna brett isär för att undvika forsen. Sedan ruskade och skakade hon på sig tills hon var så torr som hon kunde bli. Precis när hon började dra upp shortsen igen, knarrade dörren upp.

Hon stelnade till, med shortsen runt knäna, den nakna rumpan några millimeter från marken, och hopknipna läppar för att inte andas.

Hon såg honom i nästa blixt, och tyckte att han såg vanvettig ut – hans snaggade hår var nästan vitt i ljuset från ovädret, hans ögon var så mörka, och hans tänder syntes i ett bistert grin.

När hon såg på honom, och nästan väntade sig att han skulle kasta huvudet bakåt och yla som en varg, kände hon hur hjärtat bankade av den första sanna rädsla hon någonsin hade känt.

När han gnuggade sig, där nere, kände hon hur hennes kinder blev glödheta. Sedan stängde han dörren, den snabba smällen från den ekade. Han sköt i regeln – ett hårt, skrapande ljud som fick henne att rysa. Hennes ben darrade av att stå i en så obekväm ställning medan han slängde en massa gamla löv över dörren. · 16 ·