9789100162252

I N L A N D

I N L A N D KRIMINALROMAN

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Arne Dahl har tidigare utgivits Ont blod 1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget 2000 Europa Blues 2001 De största vatten 2002 En midsommarnattsdröm 2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007 Elva 2008 Viskleken 2011 Hela havet stormar 2012 Blindbock 2013 Sista paret ut 2014 Utmarker 2016 Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni 1995 3 variationer 1996 Klä i ord 1997 Barbarer 2001 Maria och Artur 2006 Intimus 2010

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-016225-2 © Arne Dahl 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency ScandBook AB, Falun 2017

I

1 Till kommissarie Desiré Rosenkvist.

Första gången jag hörde ljudet var för två månader sedan. Det är svårt att beskriva. Det är som om någon befinner sig inne i väggen. Ljudet kommer liksom varken utifrån eller inifrån, och det är knappast mänskligt. Men polisens förslag häromveckan, då ett par uniformerade ynglingar besökte mig, känns, nu när jag har haft tid att smälta det, närmast förolämpande. Då visste jag inte ens vad en husbock var.

Nu vet jag.

Det är husbockens larver som lever väldigt länge inne i torrt barrträdsvirke, upp till tio år innan de till slut förpuppas och tar sig ut. Träet blir fullständigt urholkat, men det ser friskt ut utifrån. Det enda sättet att bekämpa husbockens larver är att bränna angripet trä eller gasa byggnaden med giftgas.

Och de låter, man kan tydligt höra larverna gnaga inne i de angripna brädorna. De är varken ute eller inne; de är i mörkret.

Men det är inte det ljudet jag har hört. Om jag inte har min egen onda husbock. För det känns verkligen som om någon är ute efter mig.

Jag bor mycket ensligt. Ingen kommer hit spontant, inga vilsna campare, inga nyfikna fastighetsspekulanter, inga ledningsgrupper som låtsas koppla av med lite iron man. Djur finns däremot, och det är klart att det första jag tänkte var att en vilsen ren, kanske till och med en älg, hade tagit sig igenom staketet och 7

stod och bökade bland mina klimatanpassade perenner. Men det fanns varken spår i rabatten eller åverkan på staketet. Och jag vet att varken ren eller älg klarar av att ta sig över staketet; när jag lät uppföra det anpassade jag det med just det ändamålet i sikte.

Det kan alltså inte handla om något annat djurliv än människa. Också människor kan vara omänskliga. Frågan är om vi inte bland alla miljontals djurarter på jorden innehar världsrekordet i omänsklighet. Trots att det är vi som ska föreställa mänskliga.

Dessutom är det forskarnas uppskattning att vi har funnit högst hälften av jordens existerande djurarter. Ändå måste det handla om en människa som smyger på mig.

Och han – jag utgår från att det är en man – kan inte ha något annat syfte med att befinna sig häruppe på högslätten. Nu har snön fallit, jag har undersökt snötäcket men inte funnit några bevis eller ens spår som inte tillhör mig själv. Likväl vet jag att det pågår; det pågår hela tiden.

Någon spionerar på mig.

Jag är i Mörkret.

Det var på artonhundratalet som alla instängda, frihets- och rättvisetörstande kvinnor avfärdades som hysteriska, och tyvärr har vi inte kommit särskilt mycket längre idag. Jag vet att polisen sedan länge har avfärdat mig som en hysterika, fast ni gömmer övertygelsen väl bakom begrepp som »rättshaverist« och »konspirationsteoretiker« och har säkert redan någon behändig neuropsykiatrisk diagnos till hands. Lycka till med det, säger jag, jag hoppas att ni sätter diagnosen i halsen när ni står böjda över mitt illa medfarna lik.

För den här mannen vill mig inte väl.

Det gör mig verkligen sorgsen att ingen tror på det jag säger.

Eller, ännu värre, tror att jag är galen. Jag hörde nog konstaplarnas tonfall när de var här. Jag hörde dem, indirekt, när de

satte sig i radiobilen och garvade rått åt skämtet »husbock«. Som om jag inte skulle höra skillnad på en långhornig skalbagges missanpassade avkomma och en ondsint vuxen man. Som om jag skulle blanda ihop deras respektive läten.

Jag har försökt så många gånger förr, men ingen lyssnar på mig. Jag är verkligen i mörkret.

Ni vet lika väl som jag att Operation Gladio var på riktigt och att tobaksbolagen i USA tillsatte beroendeframkallande medel i cigarretterna. CIA har verkligen en hjärtattackspistol som inte lämnar några spår efter sig, och scientologerna genomförde sitt Snowwhite trots att ingen trodde att det var sant.

Själv har jag poängterat att Victor Gunnarsson visst siktades på Luntmakargatan strax efter mordet på Olof Palme – det finns skrivet – och jag har personligen pratat med en polis som erkänner att två av varandra oberoende vittnen såg en vit sportbil som tillhörde en lokal kriminalpolis den där julikvällen på vägen vid fiket på Kinnekulle.

Jag har också med viss emfas försökt få er att förstå att Essam Qasims dna är helt frånvarande från kniven som återfanns i golvbrunnen i Strömstad, liksom att Penny Grundfelt i tre år före mordet på Anders Larsson var aktiv som den vilt hatande profilen DeathStar på Flashback. Att kulspetsmärket på Lisa Widstrands skinka till och med nämndes i lokalpressen utan att polisen brydde sig ger perspektiv på Karl Hedbloms skuld, och jag har fått ta del av ett e-postutbyte mellan tvillingarna Abubakir där till och med ammunitionen till den Ruger Mini 14 som slet huvudet av Sanchez nämns vid namn.

Men inte bryr ni er om det.

Ni bryr er om mig först som mördad. Först som lik.

Ja, jag skriver på maskin. Jag slutade med dator så fort jag hörde sanningen om NSA. Det är ju därför Edward Snowden kan hålla sig under radarn i Ryssland; han använder aldrig 9

dator. Han om någon bör väl rimligen ha drabbats av rejäla abstinensbesvär, men det är trots allt hanterbart. Jag surfar med surfplatta, väl dold, men jag skriver aldrig ett ord på datorn. Det finns kvar för evigt i det stora molnet och kan mångfaldigas hur mycket som helst. Om till exempel tvillingarna Abubakir kunde läsa om vad jag vet skulle jag ligga hemskt illa till.

Nu hör jag ljudet igen, just precis nu. Herregud.

Det allra värsta med att skriva medan det pågår är att han med all säkerhet tar med sig det här papperet. Med mitt blod på. Sedan gör han sig av med det, utan att tänka närmare på saken, som om det inte betydde någonting.

Jag som skriver med mitt blod.

Ytterväggen, nertill mot källaren. Ett svepande ljud, som om någonting verkligen rör sig inne i väggen, djupt inne i mörkret.

Men det är klart att jag förstår att han är utanför, att han rör sig genom snön ute i rabatterna. Jag förstår bara inte vad han vill.

Råkade jag ändå läcka ut några oönskade sanningar på nätet innan jag slutade med datorn? Är det trots allt en skyldig som har gått fri och känner friheten hotad av mina insikter? Eller är det bara en vanlig, simpel sadist som inte har några avsikter utöver själva dådet? En inbrottstjuv, en våldtäktsman, en yrkesmördare – egentligen skiter jag i vilket, men jag skulle vilja veta varför.

Jag vill veta varför jag dör.

Jag vägrar resa mig upp, vägrar avbryta skrivandet. Den allt tidigare skymningen har redan fallit, och jag anar att himlen också är molntäckt, för det finns liksom ett andra mörker bakom mörkret.

Ljudet igen. Det har förflyttat sig. Ett hastigt, dragande, släpande läte utmed väggen, klart närmare ytterdörren.

Om det ändå hade varit husbockens larver.

Min blick vill inte vika från mitt papper. Ändå känner jag att jag verkligen måste söka en utväg. Mitt stearinljus fladdrar lätt 10

i mörkret, på randen till utplåning. Inget annat hörs än knattret från min skrivmaskin, ett ljud som i vilket annat läge som helst skulle kunna lägga band på mina skenande nerver.

Men inte nu.

För nu hör jag ljudet igen, det snabba hasandet, ett kvickt rafsande. Det har aldrig varit så nära.

Två månader med det här. Ibland varje dag, ibland flera dagars outhärdlig paus. När jag i detta ögonblick hör ljudet framme vid altantrappan känns det nästan skönt; jag hade inte uthärdat ovissheten särskilt mycket längre.

Källaren som jag slutade använda för ett par år sedan; jag har inte ens varit därnere sedan dess. I samma ögonblick som jag tittar bort mot källardörren sveper en plötslig, iskall vind genom sovrummet. Just som stearinljusets lilla låga blåses ut hör

11

2 Torsdag 12 november, kl. 14.17 Han hette Berger. Sam Berger.

Det var allt han visste. Förutom att han måste ut.

Bort.

Han la handen mot köksfönstret; det var så kallt att det kändes som om handsvetten var på väg att limma fast fingertopparna i glasytan. När han hastigt ryckte undan handen var avtrycken så tydliga att han anade att de till stor del bestod av hud.

Det första han såg i fönsterrutan var sig själv. Han höjde högerhanden, sträckte ut pek- och långfinger så att handen påminde om en dubbelpipig revolver.

Och sköt sig själv.

Utanför fönstret var allt vitt. Fullkomligt vitt.

Det tjocka snötäcket låg platt. Det täckte ett fält, kanske en åker, och åkern tycktes sträcka sig in i oändligheten. Tills han långt i fjärran uppfattade en rörelse, just där synfältet ebbade ut.

Om han ansträngde blicken till det yttersta kunde han ana att det långsträckta rätblock som rörde sig genom fältets ytterkant var en buss.

Det var dit han måste.

Det fanns en väg där. En väg ut. Bort.

Dörren till hans rum hade för första gången glipat, han hade lyckats slinka ut vid precis rätt tid, i efter-lunch-dåsigheten, och 12

så hade han hittat till köket där han, såvitt han visste, aldrig tidigare hade befunnit sig.

Kökspersonalen hade gjort i ordning eftermiddagsfikat; några termosar stod på en serveringsvagn bredvid ett fat kanelbullar som täcktes av plastfolie. Intill vagnen hängde ett antal vita rockar.

Han blickade ut genom fönstret igen, nära; kylan strålade emot hans ansikte. Han tittade nerför sin kropp; nedanför det som i ett annat sammanhang hade kunnat misstas för mysbyxor var fötterna bara. Han viftade hastigt på tårna, och det var som om tårna själva insåg att han aldrig skulle nå vägen utan skodon. Ändå måste han ut. Han måste bort. Han hade suttit här för länge.

Han hade varit frånvarande för länge.

Han tog ett varv ut i skafferiet. I ett avlägset hörn stod faktiskt ett par stövlar, och trots att de var åtminstone tre nummer för små klev han i dem. Tårna vek sig dubbelt, men det gick att gå, kanske skulle det till och med gå att springa.

När han kom tillbaka ut i köket hörde han rop genom köksdörren ut mot huvudkorridoren. Den var stängd, men den skulle knappast förbli stängd särskilt länge.

Han ryckte åt sig alla de tre vita rockarna intill serverings­ vagnen och tog de få stegen mot den mindre köksdörren. Smärtan i de vikta tårna höll honom alert.

Han drog på sig den första vita rocken, så den andra, men när han skulle kränga den tredje över de båda föregående var oväsendet alltför nära huvudköksdörren. Han tryckte försiktigt ner dörrhandtaget och slank ut i sidokorridoren. Han stängde dörren bakom sig, så tyst han förmådde, och hörde huvuddörren slitas upp. Medan han sprang nerför den allt mörkare korridoren vrängde han på sig den tredje rocken; stövlarna fick hans vanligen så rappa löpsteg att framstå som två klumpfötters släpande vansinneskliv.

13

Vanligen? Det fanns överhuvudtaget inget »vanligen«. Definitivt inget löpsteg. Det var som om han hade vaknat till en alldeles tom, alldeles vit värld.

En värld utan tecken.

Det som framstod som minnen var inget annat än själens fantomsmärtor. Allt var borta, bortkapat. Det var som om hjärnan målmedvetet hade sopat igen spåren efter sig. Ändå kände han igen dörren, han kände till och med igen glipan som lät ett moln av köld täcka korridorens mörka slutmeter.

Han slog upp dörren. Altanen var stor, rentav enorm, som om den tillhörde ett kungligt slott, men bara en liten kvadrat närmast dörren var skottad. Den var full av cigarrettfimpar.

Han måste ha befunnit sig här i rökrutan och rökt, när han fortfarande var inne i mörkret. Så måste det ha varit. Hur skulle han annars ha kunnat hitta hit?

Men hade han inte slutat röka?

Bortom den uppskottade kvadraten låg altanens snö metertjock. Den hade skottats bort i sjok, så att ett brant trappsteg av tätt packad snö hade formats, upp till en snöplatå. Det var sex meter till altanräcket och oklart hur långt ner till marken.

Till fältet som ledde till vägen. Till vägen som ledde ut.

Bort.

Han vräkte sig upp på den djupa snön. Den var så täckt av skare att inte ens hans oproportionerligt små fötter trängde igenom. Inte förrän mot slutet, då kampen för att nå räcket övergick i en kamp för att överhuvudtaget förflytta sig. Han nådde räcket i precis samma ögonblick som han hörde ljud bakom sig, från altandörren.

Det var säkert fem meter ner till det som han hade tolkat som ett vidsträckt fält. Snötäcket såg tjockare ut än uppe på altanen, men om det var lika hårt skulle han bryta benen av sig. Ändå fanns det inget alternativ.

14

Han såg sig inte om när han kastade upp den ena foten efter den andra och saxade över altanräcket. De tre lagren rockar flaxade runt honom som säregna vita vingar. De flaxade väldigt länge.

Han slog ner i snön, sjönk. Ja, han sjönk, snön dämpade nedslaget. Han föll framåt, slog en kullerbytta rakt in i det drygt metertjocka snötäcket. Munnen fylldes av snö, han kunde inte andas.

Det pågick lite för länge, paniken sköljde över honom. Lavinpanik. Men så kom han på fötter, benen höll. Han s­ pottade snö, nös snö, kräktes snö, men löpte vidare över fältet. Mot vägen. Det gick obarmhärtigt långsamt. Som att röra sig i kvicksand.

När han hade kommit ett tiotal meter kastade han en blick över axeln. Två breda män stod vid altanräcket och stirrade ner på honom. Så försvann de.

Han fortsatte. Snön var både kompakt och porös, lättgenomtränglig horisontalt, svårgenomtränglig vertikalt. Det var en kamp mot elementen. Och trots de tre lagren sjukhusrockar var det vansinnigt kallt.

Det började snöa. Stora flingor singlade ner från den mörknande himlen. Solen hade redan gått ner när han uppfattade ett annat ljud än sin egen vildsinta andhämtning. Han hejdade sig, vände upp näsan mot världsalltet, lät snöflingorna lägga sig över ansiktet som en fragmenterad ansiktsmask, höll andan, lyssnade.

Lyssnade hårt.

I det svaga, dova ljus som följde på solnedgången anade han en rörelse, långt bort i fjärran. Till slut såg han också formen.

Genom vitheten rörde sig ett rätblock.

Det var på väg i hans riktning. Han sköt fart, tog ett över­ entusiastiskt steg som blev ett snedsteg, överkompenserade för att inte falla framåt, föll i stället platt bakåt med underbenen 15

kvar nere i snötäcket. Kom inte upp, dansande snöflingor la sig tillrätta över hans hornhinnor, fick ögonen att tåras.

Han kom verkligen inte upp.

Han fick leta djupt i sitt innersta för att hitta en glödande punkt av vilja, en väl dold energireserv. Ett stycke hårt sammanpressad våldsamhet. Med ett vrål reste han sig, snön yrde om honom, rockarna flaxade som om han slog hårt med vingarna.

Han var en fallen men återuppstånden snöängel.

Han störtade vidare. Bussen närmade sig, dess sidor var helt täckta av uppblåst snö, bara segment av fönsterrutor var synliga.

Chauffören slog på strålkastarna, koner av ljus sköt ut från rätblocket. Och dieselbrummandet ljöd allt starkare.

Frihetens paradoxala läte.

Han såg vägen nu, slingrande, liksom nedsänkt mitt i det vita täcket. Han sprang, det gick plötsligt att springa, snön gjorde inte lika mycket motstånd längre. Han såg bussen vindla sig närmare och närmare. Han hade tio meter kvar till vägkanten.

Han föll på knä, reste sig igen. Bussen var inte många meter bort nu. Han höjde armarna, viftade våldsamt. Chauffören kunde omöjligen missa den vingprydda vita varelsen, innesluten i en aura av svirrande pudersnö.

Han löpte vidare, viftade vidare, kom fram till vägrenen, samlade sina allra sista krafter till ett längdhopp över diket. Bussen kom, han tyckte för ett ögonblick att han mötte förarens blick.

Men den saktade inte in.

Bussen saktade inte in.

Han fick fram handen mot den snötäckta bussidan, formade den till en klo, som om han ville hejda de många tonnen med ren viljekraft. Bussen vrålade förbi honom, utan att hastigheten ändrades det minsta lilla. När den svängde lätt åt sidan såg han tydligt fem oregelbundna streck i bussens snötäckta sida; märken efter hans fem fingrar.

16

Han iakttog den stelfrusna högerhanden, de blodiga fingertopparna, men han kände ingenting. Ingenting alls. Han sjönk ner på knä. Han hade inte ens krafter kvar för att skrika.

Bussen som försvann i fjärran lämnade efter sig ett ogenomträngligt moln; han befann sig mitt inne i en plötslig pudersnöstorm. Sakta, sakta klingade den av.

På andra sidan snödimman tonade någonting fram. Rörelse; som om det angick honom. Två varelser framkallades, två breda män i rörelse. En av dem vinkade fortfarande förbi bussen, som om tiden vore helt ur led.

Den andre korsade vägen, höjde knytnäven och gav honom ett slag rakt i ansiktet. Själv var han övertygad om att han redan var medvetslös när slaget kom.

Det sista han hörde var snön som andlöst föll genom rymden.

17

3 Torsdag 12 november, kl. 17.48 En vit yta. Ingenting hände där, inte ett tecken fanns att utläsa.

Men i takt med att synfältet vidgades gled ett par parallella lysrör in i vitheten. Ett av dem blinkade, svagt men snabbt, och spred ett nervöst pulserande sken över det vita taket.

Han kände igen skenet. Han hade sett det förr. Ändå kunde det knappast kallas ett minne.

En första medveten tanke: vad märkligt det var att vara så tömd, så utan allt. Bara en kropp. Det fanns en grotesk frihet i det. En frihet från det förflutna.

Men nu också en helt annan känsla. Som om glipa efter glipa vidgades vid dörr efter dörr i hans hjärna. Som om han faktiskt för första gången ville minnas.

En mansröst sa myndigt: – Kraftig nedkylning, men inga direkta köldskador.

Han vred ner blicken från taket. Den vitklädde mannen, som dessutom hade frikostigt med vitt hår, vek tillbaka bandaget över hans högerhand och slöt till det med ett par tejpbitar. Så mötte han hans blick.

Mannen tittade länge in i hans ögon, kisade eftertänksamt, sa: – Jag är doktor Stenbom, känner du igen mig, Sam? Han skakade på huvudet. Han kände inte igen den vite mannen. Fast någonting sa honom att han borde det.

– Handen ser i alla fall bra ut, sa doktor Stenbom och la, 18

faktiskt riktigt ömsint, tillbaka densamma på hans lår.

– Bandaget har alltså inte med köldskador att göra utan med att dina fingertoppar fick en del stryk när du försökte klösa loss lokalbussens sida; vi har förbundit varje finger för sig. Enligt uppgift körde bussen vid tillfället i drygt åttio kilometer i timmen, vilket kan förklara sårskadornas natur. Men de kommer att läka inom nån vecka. Minns du att du försökte fånga bussen, Sam? Till sin förvåning nickade han. Han mindes det faktiskt. Han mindes hela vansinnesvandringen. Han mindes köket, rökrutan, altanen, fältet. Han mindes snön som fyllde hans mun. Han mindes bussen. Han mindes de två breda männen.

– Det jag inte riktigt förstår, fortsatte doktor Stenbom och pekade, är krosskadorna i ditt ansikte.

Men det gör jag, tänkte han och log kort. Log i mjugg. Det fick det att strama egendomligt i hans ansikte. Han kände på det – hela hans huvud tycktes bandagerat.

– Minns du hur du fick skadorna i ansiktet? frågade läkaren.

Han skakade på huvudet.

Doktor Stenbom i sin tur nickade sakta, mer bekymrat.

– Jag tyckte nyss att jag såg en ny närvaro i din blick, Sam, men nu verkar minnet trots allt svika dig. Vet du vad det är för veckodag idag?

Han skakade på huvudet. Han var inte ens säker på att han kunde namnen på alla veckodagarna. Visst var de sju stycken?

– Måndag, sa han.

– Inte riktigt, sa doktor Stenbom och rynkade pannan.

– Tisdag, fortsatte han. Onsdag, torsdag, fredag, söndag.

– Du glömde lördag, Sam. Han tittade upp i taket igen. Han hade glömt lördag. Han hade inte ens kunnat räkna till sju.

– Du har hjärnskakning, Sam, sa doktor Stenbom. Det kan 19

bero på den snarare än på … ditt tidigare tillstånd. Kan du säga vad du heter?

– Sam Berger, sa han.

– Bra. Och minns du hur du kom hit?

Vaga rörelser i det inre, snarare nere i nacken än uppe i hjässan. I ryggmärgen? En bild: vilt snöfall mot en vindruta, en hastig återspegling i samma vindruta, ett hårsvall. Borta igen.

Han skakade på huvudet. Doktor Stenbom nickade.

– Men du minns att du försökte rymma?

Han nickade.

– Det är klart som fan att jag försökte rymma, sa han. Jag vet ju inte var jag är. Nordpolen?

Doktor Stenbom skrattade till men blev snabbt allvarlig igen.

– Minns du vem som förde hit dig?

Vaga minnen igen, bilder som inte var fullständiga, likt sönderrivna fotografier. Han skakade på huvudet.

– Minns du om det var en man eller en kvinna?

– En kvinna, sa han omedelbart, till sin egen förvåning.

– Bra, Sam. Minns du hur hon såg ut?

– Blond.

– Vi har övervakningsbilder utifrån vår huvudentré, sa doktor Stenbom. Det stämmer utmärkt, en blond kvinna var där. Men hon lämnade dig utanför, i snön. Vi fick komma ut och bära in dig, Sam. Vem var hon?

Han kände hur han blinkade. Varje blinkning fick bandaget att strama till. Var verkligen hela hans huvud inlindat?

– Jag vet inte, sa han.

– Inte vi heller, sa doktor Stenbom och slog ut med händerna.

Vi har ingen anhörig att kontakta, nu när du börjar tillfriskna.

– Börjar jag tillfriskna? frågade han.

– Jag tycker nog trots allt det, log doktor Stenbom och reste sig upp. Jag tycker att vi är på god väg, Sam. 20