9789100162221

Nat ten som fรถregick denna dag

Jo h a n n e Ly k k e H o l m

R o m a n / A l b e r t B o n n i e r s Fรถ r l a g

En helt vanlig flicka. En flicka som kammar sitt hĂĽr varje dag.

5

Idag blir jag tretton. Idag har jag kammat mitt hår i olika fri­ syrer. Idag har jag lagt min barndom bakom mig för att möta verkligheten. Det här är titeln på den här dagboken. Min sys­ ter har plockat stenfrukter till mamma. Hon samlade dem i sitt nattlinne och sa : Titta mamma, aprikoser. Hon bredde ut dem över en filt i gräset. Gula ovaler som blänkte och blänkte. Jag såg på min syster när hon doppade knäna i jorden. Jag ropade till mamma : Ditt ansikte, du har så stora kinder ! Jag ser på hjär­ nan som hänger runt min midja. Mitt skelett sticker fram ur köttet och är fyrkantigt. Jag ser på min kropp och frågar : Vad är det här. Är det en kropp eller är det en kista. Jag tror att det är en flaska som någon har fyllt med mörk medicin. Jag får inte plats i detta hus. Här finns fotoalbum. Bilder på mig och min syster när vi dansar. Bilder på oss när vi simmar i floden. Här finns korridorer och trappor. Här tätnar det hotande ljudet från vattenrören på samma sätt som hetta tätnar i tropikerna.

Det finns så många frågor. Hur låter det när det regnar i gry­ ningen. Hur låter det när flickor marscherar. Jag vet hur det låter när hästarna dånar förbi med sträckta halsar. Jag läser i boken som handlar om hjärnan. Jag antecknar i marginalen med en blyertspenna. Hjärnan är den grå materian. Den kan bli röd om man låter den dricka av den mörka medicinen.

Jag vet bara en liten del av allt som finns att veta om hjärnan eller kosmos. Jag vet att den är en svamp. Jag vet att jag har en barnhjärna, en hästhjärna och en landskapshjärna. Utanför fönstret finns rymden. Idag har jag tryckt citronhalvor mot mina kinder för att bleka dem. Jag kunde inte skriva i dag­ boken igår för mina händer skakade för mycket. Jag tänker att jag dränker mig i floden som är ett stort vattenhem. Där finns kaveldunsväxter och insekter. Jag skulle se min hjärna flyta ut över flodbotten och sprida vattenpest. Idag har jag piskat hästen för att den förtjänade det. Hurra, jag älskar faror ! skrek 6

jag till hästen som heter Elektra. Jag äter grädde med sked för att göra mamma besviken. Jag tänker på absolut ingenting.

När jag fortfarande var ett barn hade jag ett barnhuvud. Idag har jag strukit bikarbonat på mina naglar för att de ska bli vita.

Elektra är den enda kvinnan i det här huset som inte är en helt överflödig person.

7

I natten som föregick denna dag drömde jag att min hårbotten var fylld av grödor. Kålrabbi, fänkål, indiankålsväxt. Det här är inget hår, skrek jag, det här är en åker som planterats på mitt huvud. Jag vaknade av en mycket ond smärta i den hud som skiljer håret från hjärnan.

8

I natten som föregick denna dag drömde jag att jag drack mjölken från ett stort svart sto och att en svart björn nosade i min famn. Jag är rädd att mitt inre är ett kompakt mörker. När jag läser om ungdomen är det en berättelse om främmande platser. Det finns ingen längtan inuti mig. Jag ska klippa av mig flätorna så att mitt huvud blir mer praktiskt. Jag vill ha ett huvud som kan stirra in i vintern utan att darra. Ett barn kan inte bara vara ett barn. Ett barn måste också vara någonting helt annat för att inte riskera att fastna i barndomen, som är ett mycket litet land.

9

Med min barnhand ritar jag ett kors i handflatan. Med ett sil­ vermynt knackar jag hål i en vägg. Jag är inget barn så varför bor jag i en barnkammare. Mitt nattlinne är mönstrat. Jag är täckt av mjölkvita stjärnfall på midnattsblå flanell. Jag luktar flodvatten och bomull. Jag luktar barn och socker. Mina flätor ligger tunga längs ryggen. Jag vet att flätorna är en flickas bör­ da. Jag föreställer mig den växt som är min hjärna. Den skjuter ut som en pistill och förgiftar mina dikter. Det är mitt öde, att min hjärna inte är en hjärna, men en fet och elak vinranka.

10

Idag har jag låtit natten rinna av mig som vatten från bergen.

Idag har jag pressat ringblomma över ögonlocken för att göra blicken klar som en genomskinlig flod. Jag vill vara en flod­ botten med plantor och sand. Det finns inget mänskligt i mig.

Jag vet att jag liknar en tavla som föreställer en äcklig gnom.

Jag känner på mitt ansikte. Det ligger ett tunt vitt flor över ögonen. Ett lakan mellan mig och världen. Det finns ingen plats för mig i detta hus. Jag går till stallet som är ett varmt mörker. Jag ropar : Elektra. Hon är en ilsken och mycket all­ varlig varelse. Hennes tagel blänker i hösten. Hon är som en kastanj som faller till marken och blir liggande. Hennes ögon är kometer. Jag sätter mig i spiltan. Det här är min enda trygga plats. Här blir jag lämnad ifred. Jag lutar pannan mot den del av Elektra som är varmast. Här finns den plats där min kropp kan möta en annan kropp utan att falla i bitar.

11