9789100162184

mikael berglund

SmekmĂĽnader

albert bonniers fĂśrlag

va llgr av en

Bottenviken har förvandlats till vallgrav, och den sjuder av de drunknandes rop. Gränserna på ömse sidor kan inte motiveras utan någon form av rasism, men nu finns de här, och statsappara­ ten väljer varje dag att lägga resurser på att beva­ ka och underhålla dem istället för att ge plats åt de flyende. Vi tror att vi kommit överens om det här, men ingen minns när eller hur. Det är otäckt hur snabbt det går och hur litet damm det rör upp. Om några år kanske vi lika obemärkt och outtalat kommer överens om att låta drönarna och minorna rosta ihop och tar färjan över viken för att dricka öl och dansa tango. Det är inte svårt att föreställa sig, det är tvärtom lättare att föreställa sig än det som nu verkligen sker. Att det var obegripliga urtidsmänniskor som för tu­ sen år sedan upprätthöll de här absurda murarna, inte vi. Vi skulle aldrig.

Allas er AHTI

5

Ömheten Viktor slet båten över vattnet och lät den smälla tillbaka ned så hårt att både packningen och Maija hoppade närmare med varje årtag. »Ingen tycker att du är stark.« Han bet ihop leendet, hon lade sig bland väskorna på durken och sov. Då rodde han istället lugnt, i takt med hennes andetag. Om det inte blev någon bröl­ lopsnatt, och det var han av någon anledning redan beredd på, fick blotta åsynen av hustrun duga. Han hade en ganska rik fantasi.

Fyra eller fem timmar tidigare hade de här två människorna gått och gift sig med varandra, ätit varsin tårtbit, sagt adjö till gästerna, klätt om och fått skjuts ned till ekan med färdigpackade väskor.

Livet gick inte fruktansvärt fort men händelserna höll varandra hårt i handen, varken de livsavgörande ögonblicken eller luckorna mellan dem särskilde sig.

Varför hade Maija gift sig med honom ? Tillfällig­ heter. Tillfälligheter och enstaka ögonblick han inte kunde urskilja.

7

Maija vaknade av att måsarna skränande lämnade över ön åt dem. Maijas familjs ö, där de skulle till­ bringa sin smekmånad. Det hade alltid brukat vara hon som rodde men nu var högerhanden i gips. Him­ len var i skymningstagen och bara stilla vågor kluck­ ade mot plastskrovet och klipporna. Holmen var inte mycket större än en tennisplan och stugan såg ut som en litet större lekstuga. Allt tycktes ha krympt, som om hon vuxit ifrån hela världen.

Han hade redan burit in väskorna i stugan när hon klättrade upp på bryggan. En knappt kännbar vind rörde sig genom de fem tallarna, utmed de tre små byggnaderna och igenom hennes spindelnätstunna hår. Hon gick till östklippan, vitfläckig av måskiss.

Hon hade hoppats att muren skulle synas med blotta ögat härifrån, men havet mötte himlen utan gräns.

Muren fanns där dock, den hade funnits där i mer än ett år. Hon hade sett den skakig och grynig på tv, trettio meter hög och hundratals mil solid betong.

Långt därborta låg den, på andra sidan innanhavet.

Maken vädrade sängkläderna på farstubron, och bäddade, späntade kaminved och lagade kvällsmat medan Maija stod orörlig på sin klippa och spanade.

Natten hade kommit och hon hade äntligen krupit ned under de ännu kalla, stugdoftande sängkläderna.

Här hördes nu det väna havets sövande brus, Simbergs »Sårad ängel« hängde på väggen och kvistarna spred sig som en bekant stjärnhimmel över taksponten. In­ nan hon somnade pickade också små regndroppar på plåttaket. »Minns du oss ?« Det gjorde hon.

8

* Hon kom in från morgontoaletten och satte sig i den sömnvarma sängen bredvid maken, som slött bligade omkring sig och ut genom de regnprickiga fönstren åt norr och väster. Han hade varit här med henne förut och även då haft den här flackande uppsynen, som om han inte kände sig välkommen på hennes ö. Dofterna, ljuden och alla sakerna representerade hennes barndom och inte hans. Ingenting hade så långt tillbaka hon kunde minnas någonsin bytts ut och hon kändes vid hans utanförskap. Myste i det.

Hon kröp ned under täcket och gosade med honom. »Shall we dance ?« Snart var de båda så varma och fuktiga av varandra att det var skönt att styra av sig underkläderna. Han hade sagt att det var nästan litet sjukt att hon låg med honom, hon hade svarat att han var oförarglig. Varje enskild närhet hade varit en oförarglig absurditet, män­ niskorna hade rynkat på näsan när de sett dem hålla varandra i handen, så illa skapta var de åt varandra.

Regnet knattrade hårdare på taket och fönstren, sängfjädrarna gnisslade när de rördes. Han knöt sin hand i hennes, och verkade minnas från ingångsmar­ schen att hon ville ha vänster tumme överst. Hon strök honom i ansiktet med de fingrar som stack upp ur gipset. Kinden var litet skäggstubbig, läpparna sträva.

De såg varandra rakt i ögonen och hon kisade för att han gjorde det. Varför var han så bekymrad ? Nåja, det fick vara så, han var åtminstone inte frånvarande.

9

De låg kvar långt in på förmiddagen och regnet varken tilltog eller bedarrade. Hon betraktade de fyra flyttkartongstora väskorna borta vid köksbän­ ken. De var tillverkade i samma röda tyg som deras skalkläder och flöt säkert utmärkt, de vägde alla exakt lika mycket, ingenting saknades eller hade i onödan tagits med. Föräldrarna arbetade på svenska Gräns­ bevakningen. De hade packat väskorna dagarna in­ nan bröllopsresan och hade inte rådfrågat henne om någonting. Det hade de aldrig gjort, och hon aldrig dem. »Ha en bra tid nu«, hade pappa sagt när han skjutsat ut dem till båtplatsen. Han hade låtit bli att tala om allvaret bakom den här resan, för att hon redan mycket väl borde känna till det.

Viktor lade sin hand på Maijas höft och det ilade i henne av vällust. Ibland var det så enkelt. Men han hade fortfarande det här bekymrade uttrycket i ögo­ nen och när de nu ännu en gång låg med varandra var det med stort allvar. * »Vad är det som gör dig så bekymrad ?« Han hade kommit in från dasset och hon satt på golvet framför kaminen och gjorde luncheld när hon frågade honom.

Han stängde dörren och stod kvar på tröskeln. Hon höjde blicken, för det var som om han var gråtfärdig.

Borde hon förstå ? Hon tog tillbaka frågan. »Okej, vi kan ta det sen.« 10

Men han stod där han stod och stirrade på trasmat­ torna utan att blinka, och hon avskydde det. Det var i själva verket mängder av egenheter hon avskydde hos honom, men han hade åtminstone inte brukat vara svår, och nu blev hon så förbannad att hon drog på sig kängorna och trängde sig förbi honom ut på klipporna. Stängde dörren efter sig så behärskat hon kunde, det slog nämligen lock för öronen på dem som var i stugan om man smällde igen dörren. Regnet knattrade på understället och gipshanden, hon borde åtminstone ha dragit på sig jackan, men det var för sent att ångra sig och hon gick runt på nordsidan.

Femtio meter norrut stack en samling klippor upp ur havet. Hon hade brukat simma ditut för att sola och vara ifred. Mitt på klippholmen stod nu ett meterhögt betongfundament varifrån kraftiga arme­ ringsjärn stack upp som spröt i regnet. Förr i tiden hade det funnits en liten fyr därute på klippholmen, men det var inte en fyr de höll på att bygga nu utan något slags mast, vilka de nu var som byggde. Hur det nu var med den saken så hade hon redan glömt bort att vara upprörd och uppfylldes istället av Viktors bekymmersrynkor. Hon visste egentligen mycket väl vad det var han ville tala om och han borde förstå att det inte skulle bli av.

På nordsidan fanns också en bänk, där Viktor dukade upp lunchen. Han hade kokat upp konser­ verad gulaschsoppa och strödde rostade krutonger i skålarna. Nu hade hennes upprördhet förbytts i bekymmer. Han hade smittat henne, men hon kän­ 11

des fortfarande inte vid det där som bekymret hand­ lade om. De åt och rynkade pannorna, blängde på betongfundamentet och försökte förgäves föreställa sig bara de kommande minuterna av äktenskapet.

Sedan diskade de skålarna i vattenbrynet, gick runt på sydsidan där mossan täckte en del av klipporna och där de kunde brottas.

De hade ofta till synes oprovocerat börjat brottas, det var helt enkelt något deras relation var lämpad för. Fingrarna tappade greppet om hala jackärmar och kängorna hyvlade mossan från klipporna. De såg varandra alltid i ögonen när de brottades, de såg var­ andra faktiskt djupare i ögonen när de brottades än någonsin annars. Eftersom hon hade högern i gips använde de bara vänsterhänderna, och orkade då mycket längre, tills de låg sida vid sida och lät regnet falla i sina ansikten. Högt över dem seglade en ensam drönare. Inte ens måsarna var längre där och försökte jaga bort den.

Efter middagen lättade regnet, men inte molnen, och de gick ut och satte sig vid matplatsen för att invänta kvällen. När dunklet blev mörker turades de om att kika bort över havsbandet. Kikaren gav ifrån sig ett svagt tjutande som förändrades när de zooma­ de in eller ut. Allra mest inzoomad var bilden grynig och svårtydd och minsta rörelse i luften eller marken skakade alltsammans, men var allting stilla skönj­ de de faktiskt muren. Ovanför den skymtade vaga ljussken från samhällen och vägar på andra sidan.

12

Maijas föräldrar hade aldrig berättat någonting för henne om vad de mindes därifrån, och det var också så länge sedan. På något sätt hade den där muren redan kommit att betraktas som naturlig för alla som kände till den, som en horisont, som om jorden blivit platt och ändade vid det där mörka bandet. Som om Finland blivit, och kanske alltid varit, ett fantasiland som hägrade med sitt vaga ljusskimmer. De stängde av kikaren och satte lock på den, borstade tänderna och gick in och sov.

Nästa dag väcktes Maija av att arbetet med masten ute på klippskäret återupptagits. Hon tittade ut och vattnet var så stilla att ljudet från byggarbetsplat­ sen obehindrat studsade över. Därute på matplatsen satt redan maken. Han hade gjort kaffe och lämnat termosen halvfull åt henne. Han hälsade henne på finska, som han ibland brukade, som om han trodde att det skulle föra dem närmare varandra. »Päivää, mies.« Två pråmar hade kommit med personal, byggma­ terial och en pålkran. Tio byggarbetare i gula flyt­ overaller och hjälm kastade skuggor i soldiset. Just nu kontrollerade de betongfundamenten i mitten och slog nya hål i cirkel omkring det. Pålkranen förde ett förskräckligt oväsen och gjorde detta hela dagen, i kanske flera dagar. Några av arbetarna såg att de var iakttagna och började dansa disco till de högljudda slagen. Viktor och Maija skålade åt dem och gick runt på andra sidan där ljudet var dovare.

13

Snart kom litet regn, så lätt att det nästan stanna­ de i luften. Det var inte något vidare. Pålkranen tog lunchrast när arbetarna gjorde det men för Maija och Viktor var detta bara en nedräkning till att den skulle börja om igen. De skiljdes och försökte så gott det gick att vara ensamma för varandra, på denna lilla ö. * Viktor var i stugan och ordnade med väskorna. De behövde knappast packas upp, han bara öppnade de stora locken och ställde dem i ordning efter hur de användes. Han kunde föreställa sig hur Maijas för­ äldrar packat väskorna med vad de hade tänkt skulle behövas härute i två månader.

Väskorna var nu inte bara en gåva, förstås, han och Maija var faktiskt också här på uppdrag. Svärföräld­ rarna hade råkat vara de som översåg deras avfärd.

De unga tu hade kikaren med sig, transpondrarna runt handlederna som skyddade dem från drönarna och kraftfulla mobiltelefoner i bröstfickorna för att kunna anmäla allt som rörde sig till Gränsbevak­ ningen. Viktor hade inte tagit det här uppdraget på så stort allvar, men det kryddade vistelsen med litet äventyr.

Sånär som på utformningen av underkläderna och enstaka hygienartiklar gjordes inte skillnad på dotter och måg. Skulle de vara olika fick de minsann vara det på eget bevåg. Där fanns också åtta böcker i pocketformat. Bröderna Karamazov, Processen, Anna 14

Karenina, en förkortad översättning av Kalevalaeposet, Sturlassons Edda, Iliaden, Pappan och havet samt en läkarbok om avancerad akutvård. Pappan och havet var den minst avskräckande läsningen, så han satte sig med den på bänken med utsikt hem till fastlandet. På första uppslaget stod en hälsning skriven med extrem precision, utan avsändare. »Till nytta åt Maija och Viktor på bröllopsdagen.« Jaha, det skulle alltså vara nyttig läsning, ville de ha glädje fick de själva stå för denna också. Han var inte van att läsa men slöt ändå bakpärmen före middag. Han lagade en pastarätt på kaminen och gick ut med den till henne, fylld av vemod från läsningen.

Just nu satt hon på nordsidan och betraktade byggandet. Han märkte att han glömt ljudet från pålkranen och påmindes bryskt. Hur länge hade hon suttit här med detta odjursväsen ? De åt maten tillsammans, rituellt stilla och tysta. Regnet var unge­ fär detsamma och störde dem inte. En av pråmarna hade varit till fastlandet och återvänt med de första konsolerna till masten. »Har du suttit här hela eftermiddagen ?« »Ja. Har du sovit ?« »Jag har läst Pappan och havet.« Hon tittade förvånat på honom och tycktes försöka minnas vad det var för en bok, och varför han skulle ha läst den. »Vad har du tänkt på ?« »Jag har bara tittat.« De diskade matkåsorna i vattenbrynet medan 15

arbetarna packade ihop för dagen. Imorgon skulle det byggas mast. Pålkranen stod där tyst och väntade, han fick lust att ro över och på något sätt knuffa den i vattnet. Det skulle se ut som en olycka, en kraftig kastvind, men med mindre än att han lyckades upp­ båda just en kraftig kastvind skulle den stå väldigt stadigt där den stod även imorgon. Masten repre­ senterade rädslan för främlingen. Rikets rädsla, inte hans. Kanske Maijas.

Solen ville inte igenom diset, som istället tjockna­ de framemot skymningen och vanligt regn kom ned på allt som var bart under himlen. Om man absolut ville kunde man låtsas att vinden hade en själ, men knappast regnet. Månne var det regnets uppenbara viljelöshet som stängde in människorna i stugan. Där satt de på sängen och bänken och slösade fotogen till att läsa. Det fanns en taklampa som gick på el från takets solpaneler, men den strömmen sparades till att ladda telefonerna. Hon läste Kalevala och han Processen. Viktor hade ingenting särskilt ut av sin läsning, medan Maija flöt genom Kalevala som i en ny, möjlig förälskelse, den som snarast är en spegling, den här gången av något förflutet hon lurades tro att hon varit med om. En falsk tillhörighet, kanske en nationell stolthet. I alla fall drabbade den henne häftigt och fastän denna översättning var kort var det ovanligt att hon läste något från början till slut på det här sättet. »Jag borde läsa den här på finska. Tänk dig hur den låter på finska.« 16

»Sedan när kan du läsa finska ?« Kinderna blossade på henne. Hennes läsning hade kunnat vara en allmän förtjusning men den hade i högsta grad blivit särskild. Inte bara personlig, utan finsk. Och genast var avståndet mellan dem ojämför­ ligt större, kanske oåterkalleligen. Den natten låg de hos varandra liksom på distans.

Det var idel kropp och förnöjsamhet och detta sköt dem ännu längre isär. Hon föreställde sig någon annan. Hon hade Viktor som ett slags maskin som hon nu lärde sig förstå. Det var inte svårt, det var avsevärt enklare än när de var närvarande för var­ andra, och ganska befriande. De låg med varandra efter inlärda metoder och lade själva märke till vad händerna gjorde medan de gjorde det. Han visste lika väl som hon hur det hela skulle gå till och de under­ lättade för varandra skenbarligen helt utan passion.

Hon hörde under tiden sängfjädrarna gnissla, brän­ ningarna skvalpa ute på klipporna och regnet sluta slå mot plåttaket. De hade dag tre funnit det perfek­ ta sättet att fördriva äktenskapsvåndorna. Fördriva dem, så som en herrelös hund sjasas från gården.

Av Mikael Berglund har tidigare utgivits: Ett föremåls berättelse om obesvar, 2015

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016218-4 © Mikael Berglund 2017 Omslag Eva Wilsson ScandBook AB, Falun 2017