9789100161231

Konsten att fejka arabiska

LINA LIMAN

Konsten att fejka arabiska E N B E R ÄT T E L S E OM AUTISM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

De diagnoskriterier som citeras i boken är hämtade ur Mini-D 5 (2014) som är den svenska översättningen av DSM-5 (2013). DSM står för ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental ­Disorders” och ges ut av American P ­ sychiatric Association, APA.

www.albertbonniersforlag.se © Lina Liman 2017 Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: Sara Mac Key Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-0-016123-1

Läkarens prognos var dyster. ”Om två år lever inte Lina.”

Det var den 30 oktober 2009.

Sju år senare är jag inte bara vid liv.

Jag är mer levande än någonsin.

I Den flickan är en främmande fågel Som fallen från skyarna, född på en annan planet Den flickan är en främmande fågel Hon bär en sorg i sitt leende och en välbevarad hemlighet ”Främmande fågel”, Lisa Ekdahl

kalejdoskop Förvandlingen tog knappt tjugo minuter. På nitton minuter och trettionio sekunder, en till synes obetydlig tidsrymd, förändrades mitt liv i grunden. Jag likaså. Ingenting hade egentligen hänt. Ändå blev allt annorlunda.

Jag satt vid datorn och hade halkat in på ett radioprogram från Vetandets värld i P1. Programmet handlade om hur högfungerande autism hos flickor ofta missades eller feltolkades av sjukvården, eftersom både diagnoskriterierna och den allmänna schablonbilden baserats på pojkars symtom. Intressant, tänkte jag, men hade svårt att uppbåda någon större entusiasm när jag klickade på ”play”.

Den som fick mig att ändå göra det var Lena, en nära vän till mina föräldrar och lite av en låtsasfaster till mig. Hon hade ringt mig några dagar tidigare, i första hand som privatperson men också i egenskap av barnpsykiater, för att dela med sig av misstankar som hon kände att hon varken ville eller borde behålla för sig själv. På sitt mycket kloka och varsamma vis hade hon beskrivit dem, utan att pressa mig eller lägga några sanningar i mitt knä. Lena, som följt mig genom livet, hade noterat likheter mellan mig och en annan ung kvinna och ledde mig nu in på rätt spår utan att jag själv märkte det. Hon sade inte rakt ut att hon trodde att mina problem bottnade i autism. I stället gav hon mig tips på namn och nyckelord som jag, om jag ville, kunde söka efter på nätet. Neuropsykiatri.

Autismspektrum. Forskaren Svenny Kopp.

9

Därför satt jag nu där jag satt. Därför tog jag på mig hörlurarna och lyssnade, med en blandning av trött skepsis och motvillig nyfikenhet. Åtskilliga år av livstrassel och turer inom psykiatrin hade gjort mig luttrad. Så många teorier och ­diagnoser hade redan avverkats. Så många behandlingsförsök hade misslyckats. Varför skulle just det här vara annorlunda?

Självklart berörde detta inte mig, självklart skulle detta bli ännu en förklaringsmodell att förkasta, ännu ett hopp att överge. Självklart var inte jag autistisk. Det kändes som ett nästan skrattretande långskott i mitt desperata sökande efter svar.

Bara minuter senare var jag som paralyserad. Av förvåning.

Av förvirring. Jag lyssnade till beskrivningar av högfungerande, autistiska flickor och kvinnor, och insåg att det lika gärna hade kunnat handla om mig.

Eller snarare: Det handlade om mig.

Jag fattade allt och jag fattade inget. Hur kunde svaret plötsligt uppenbaras så där utan förvarning, i ett två år gammalt radioinslag på nitton minuter och trettionio sekunder? Efter ett helt liv av sökande? Allt stämde. Allt stämde, med kuslig precision. Jag lyssnade igenom programmet ännu en gång, tvungen att förvissa mig om att jag hört rätt. Efteråt blev jag sittande alldeles stilla, men med en växande, slingrande rörelse under huden. Tårar droppade ned i mitt knä i en gråt lika oväntad som befriande.

Det fanns ett svar. Det fanns ett svar.

Där, ensam hemma vid datorn, på permission från psyk, genomströmmades jag av en egendomlig känsla av att ha blivit sedd.

Forskaren Svenny Kopp som intervjuades i programmet kände inte till min existens. Ändå visste jag att hon förstod mig, att hon kunde klä min verklighet i ord. Hon beskrev autism på ett sätt som jag omedelbart kunde identifiera mig med, och ställde därmed mina fördomar och föreställningar 10

på ända. Autism kunde ta sig helt andra uttryck än de som jag kände till, och det gällde framför allt hos flickor och kvinnor.

Autism kunde visa sig genom precis sådana symtom som jag själv och sjukvården hade identifierat hos mig, men som vi tolkat med fel glasögon.

Utanför föll skymningen och i lägenhetens halvdunkel bör­ jade jag rannsaka mig själv. Var det ändå inte så att jag lurade mig själv, att jag tyckte mig se alla samband för att jag så innerligt gärna ville hitta en Förklaring med stort F, en Orsak med stort O? Var jag inte så desperat efter svar att jag omedvetet omformade mina minnen och min självbild på ett sätt som skulle få mig att passa in i den autistiska mallen? Jag vågade inte tro på min egen övertygelse, väl medveten om att man kan inbilla sig den ena sjukdomen efter den andra bara genom att läsa diagnoskriterierna.

Men nej. Det var inget önsketänkande, innerst inne kände jag det. Och vem skulle förresten önska sig något sådant?

Den kvällen blev startskottet för den mest omtumlande tiden i mitt liv, en aha-upplevelse av gigantiska mått. Det var som att kliva in i ett kolossalt kalejdoskop. Tankar, känslor, minnen och frågor flimrade framför mina ögon, löstes upp, skiftade färg, bytte form, bildade idel nya mönster. Spretiga fragment av mig och mitt liv smälte samman till begripliga enheter. Trots att det gjorde mig trött och illamående kunde jag inte låta bli det där kalejdoskopet. Det var så sagolikt svindlande. Jag ville titta. Jag ville se.

Ju mer jag läste om autism, desto mer förundrad blev jag.

Saker i mitt liv som jag undrat över, haft problem med – och blivit bra på att dölja – fick en förklaring. Man kunde vara som jag och ändå ha autism. Man kunde ha autism och ändå vara som jag. Pusselbit efter pusselbit föll på plats, och det märkligaste av allt var att alla brokiga små bitar visade sig höra hemma i samma kartong.

För första gången upplevde jag att en diagnostisk förkla11

ringsmodell passade in på mig. Det tidigare osynliga hindret hade fått konturer. Det fanns, det hade till och med ett namn, och den här gången var teorin inte något som man drog till med i brist på bättre. Den här gången stämde det. På riktigt.

Frågan var bara varför ingen hade kommit på det tidigare.

Och just den frågan gnagde. Om jag hade varit autistisk borde väl åtminstone någon under alla år ha märkt det, eller i alla fall anat? De senaste sju åren hade jag vårdats intensivt och kontinuerligt inom psykiatrin. Jag hade vistats mer innanför slutenvårdens låsta dörrar än i mitt eget hem. Sjutton år hade gått sedan jag via mina föräldrar sökte hjälp första gången.

Kunde verkligen alla experter genom alla år ha missat roten till det onda? Å andra sidan, tänkte jag, var det ju precis det som radioprogrammet hade handlat om. Att till och med psykiatrin saknar tillräckliga kunskaper om autism, särskilt hos kvinnor. Att till och med psykiatrin missförstår, feltolkar, felbedömer och felbehandlar.

När jag började nysta i min egen vårdhistoria visade det sig så småningom också att flera av mina vårdkontakter, obe­roende av varandra, faktiskt hade misstänkt någon form av autism. Min dåvarande läkare, som följt mig till och från i flera år, förklarade att hon funderat i de banorna, men slagit bort tanken eftersom hon tagit för givet att jag redan hade genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Helt enkelt för att en sådan borde ha gjorts. När jag upplyste henne om att så inte var fallet blev hon först alldeles tyst. Det kändes nästan som om hon inte trodde mig. Inte kunde väl jag ha valsat omkring i psykiatrins korridorer under så lång tid, tagit mig igenom flera terapier och en rad olika behandlingar utan att ha blivit ordentligt utredd?

Men jo. Så illa var det. Häpen kontrollerade hon min journal och insåg att jag hade rätt: ingen neuropsykiatrisk utredning, inga neuropsykologiska tester. Hon kontaktade en av mina 12

tidigare psykologer, som bekräftade våra misstankar. Det visade sig att han inte hade kunnat släppa tankarna på mig – ”Lina har inte gett mig någon ro” – sedan vi avslutat vår terapi drygt tre år tidigare, eftersom han senare förstått vad min problematik i grund och botten handlade om.

När bollen väl var satt i rullning gick processen relativt snabbt. Med hänsyn till min redan långa vårdhistoria och allvarligt sviktande hälsa prioriterades jag i kön till den neuro­ psykiatriska utredningsenheten, och den 16 april 2012, efter en lång rad tester, praktiska uppgifter, ingående samtal och analyser – och en mental tusenmilafärd – fick jag min diagnos: autism.

Den dagen förändrades mitt liv för alltid. När jag cyklade hem från utredningsenheten såg jag på håll hur solen lyste upp ena sidan av taket på mitt hus samtidigt som mörka moln hotfullt hopade sig över den andra. Jag hade inte kunnat uttrycka det bättre själv, tänkte jag.

En del av mig dog. En annan började äntligen, äntligen leva.

konsten att fejka arabiska Jag har just fått anställning som journalist på en nystartad tidning. Chefen visar mig runt på min nya arbetsplats, där solen flödar in genom enorma fönster som från golv till tak bryter de granitgrå stenväggarna. Jag är handplockad och jobbet toppen; angelägen journalistik, trevliga arbetskamrater, moderna lokaler och en attraktiv utmaning. Ett perfekt steg i karriären. Men något känns fel, och snart kommer jag på varför.

Tidningen är marockansk. Jag kan inte ett ord arabiska.

Hur gick det här till? Vad hände egentligen vid rekryteringen? Jag rannsakar mig själv, förstår inte hur jag har burit mig åt. Har jag lyckats fejka arabiska? Så trovärdigt och samtidigt så fullständigt oavsiktligt? Hur i hela friden då?

Jag inser att jag måste hoppa av, omedelbart. Uppdraget är omöjligt. Tveklöst och totalt omöjligt. Det spelar ingen roll hur ambitiös jag är, hur hårt jag är beredd att jobba. Det spelar ingen roll vad andra tror eller hur bra jag är på att fejka. Jag kan inte arabiska.

Min omgivning protesterar vilt: Säga upp dig? Är du inte klok? Varför då? Du som är en så driven journalist, det är klart att du kan! Kom igen, sluta vara så pessimistisk – du måste tro mer på dig själv!

Alla ser det eftertraktade toppjobbet i kombination 14

med min kompetens som journalist. Ingen förstår problemet. Det där med arabiskan kan väl inte vara något hinder – jag som är så duktig.

Förväntningarna kramar hårt om mina lungor. Det har blivit väldigt svårt att andas.

Med trycket kvar över bröstet och sängkläderna blöta av svett vaknade jag, inte i Marocko utan i Sverige, hemma i min egen säng, och förstod snart att mitt omöjliga drömjobb var just ett drömjobb, bokstavligen. När jag hade skakat av mig det värsta obehaget kunde jag inte låta bli att förundras över scenariot i min dröm. Symboliken kändes nästan övertydlig.

Mina problem och begränsningar är – även i verkligheten – svåra för andra att se och förstå, eftersom mina starka sidor skymmer sikten. Omgivningen förstår inte hur jag, ”som kan så mycket” eller ”som är så duktig”, kan bli helt handlingsförlamad i situationer som de flesta klarar per automatik. I sina ivriga och i grunden omtänksamma försök att peppa eller trösta mig blir människor blinda för mina svarta hål.

Andra ser inte min ångest inför sådant som de själva längtar efter, eller min kamp för att förstå sammanhang som för dem är helt självklara. De ser mig inte när jag ligger som en spillra på hallmattan efter en enkel fika med ett par vänner, eller som en hoprullad liten igelkott i sängen dagen efter en alldeles vanlig körrepetition. De ser min putsade fasad – men inte vad som krävs för att upprätthålla den.

Så har jag också putsat ett helt liv, anpassat mig och tränat på att smälta in. I trettiotvå år levde jag med autism utan att veta om det. Jag utgick från att alla tänkte och kände som jag, att alla kämpade med livet på samma sätt. Och därför trodde jag att just jag måste vara ovanligt svag, eftersom jag hade så svårt att hålla balansen och navigera bland tillvarons gåtor och mysterier.

Ovetande om mina autistiska svårigheter blev jag skicklig 15

på att kamouflera dem. Jag såg till att dölja de drag hos mig själv som jag bedömde som svaga och avvikande och lyfte i stället fram mina starka sidor. Inte för sakens skull, för att passa in i någon sorts norm, utan utifrån en innerlig längtan efter samhörighet. Jag ville så gärna höra till, jag ville så gärna bli accepterad och älskad, trots – inte på grund av – att jag var den jag var. Inuti växte självföraktet, glödande svart. Men om det talade jag aldrig.

På det stora hela lyckades jag faktiskt med motsvarigheten till konsten att fejka arabiska. På ytan är inget hos mig anmärkningsvärt konstigt, inget uppenbart autistiskt.

Men det är just det: bara på ytan. Mina skenbara framsteg och sociala färdigheter har aldrig förankrats i mina känslor, i mig. Det känns mer som ett skådespel som jag har repeterat så länge att jag har blivit mycket trovärdig i rollen som mig själv.

Ett sådant liv blir ett ensamt liv. Gapet mellan mig och andra människor växer sig ironiskt nog bara större och jag har aldrig ens kommit i närheten av den sociala trygghet som jag har strävat efter. Hur bra man än är på att fejka arabiska funkar inte konsten i lägen där man måste förstå arabiska.

Att gå omkring och fejka är dessutom extremt påfrestande i sig. Att så enträget försöka leva ”som alla andra” när man i grund och botten saknar samma förutsättningar är inte bara dömt att misslyckas. Det skapar också en perfekt jordmån för depression och ångest, utmattning och mörker.

Själv var jag nära att förlora livet.

lite egen bara Redan som barn ansågs jag vara lite egen. Jag fick också svängrum att vara det, kanske just för att jag var ett barn. Så länge man är liten är omgivningen ofta mycket överseende. Udda egenheter avskrivs som näpna. Sociala svårigheter och problem med kommunikation märks kanske inte ens, utan tolkas som tillfälliga utvecklingsfaser eller personlighetsdrag: ”Barn är ju så olika”. Ett barn som snöar in på särintressen betraktas som begåvat. Ett barn som går sin egen väg tolkas som kavat och självständigt. Ett barn som inte förmår uttrycka ilska, rädsla eller sorg kan uppfattas som ett ovanligt förnöjsamt barn.

Ett sådant barn var jag: en fundersam och beskedlig liten lintott med en smilgrop i varje kind. Jag charmade många med de där smilgroparna. Mormor älskade dem; hon brukade ta tag om dem båda med ena handens tumme och pekfinger, som för att försäkra sig om att de var på riktigt. Jag lät henne göra det, fastän det kittlades.

Jag växte upp som en älskad dotter i en trygg familj: mamma, pappa, två barn. Stabilitet och kärlek. När lillebror föddes tre år efter mig flyttade vi från Viksjö utanför Stockholm till Sturefors söder om Linköping. Där, i ett brunt och vitt mexitegelhus med en mjuk, kullerbyttavänlig gräsmatta och stark gemenskap mellan grannfamiljerna, växte jag upp. Pappa jobbade som civilingenjör med trafiksäkerhetsfrågor, mamma som ekonom inom landstinget och mormor bodde på bara en mils avstånd.

17

Lillebror och jag höll ihop. Jag var en omhändertagande storasyster, och han ville vara med på alla mina påhitt. Snart hittade vi också en rad lekkamrater i kvarteret. Om vintrarna åkte vi pulka i den grässlänt som med lite god vilja kunde klassas som backe. Vi lärde oss åka skridskor vid hockeyrinken och byggde snögrottor i de jättelika drivor som plogbilen föst samman på vändplanen. Apelsinklyftor och varm choklad.

Kliande mössor och snölås över allvädersstövlarna. Sommartid lekte vi i trädgårdarna eller fantiserade ihop äventyr i skogsdungen bakom vårt hus. Utflykter till badplatsen vid Stångån. Korvgrillning vid fotbollsplanen. Granngemensamt midsommarfirande, kräftskivor och valborg, och frukost i det gröna på Kristi himmelsfärd. Det var på det hela taget en lugn och skyddad tillvaro.

Till skillnad från många andra pappor i början av 1980-talet tog min pappa föräldraledigt – en hel månad – när jag var knappt ett år. Med dagens mått mätt var den där månaden ingenting. Där och då var det stort. Sedan blev det i första hand mamma som tog hand om mig och min bror. Det var mamma som stod för den omedelbara närheten och omsorgen. Det var hon som hämtade på dagis, lagade mat, tappade upp badvatten, packade väskor, nattade. Pappa lämnade oss på dagis på morgnarna. Sedan arbetade han, ofta till sent på kvällen eller in på natten, glömde tid och rum bland alla papper och pärmar på Statens väg- och trafikinstitut. Jag brukade ringa för att säga god natt. 20 41 19. Numret till pappa.

Som barn reflekterade jag inte över att han tillbringade så mycket tid på arbetet. Jag såg det inte som att han valde bort oss. Mamma var hemma och pappa jobbade – det var så det var. På ett plan var jag till och med lite stolt. Min pappa gjorde Viktiga Saker. Min pappa var vetenskapsmannen, forskaren som visste så mycket om trafiksäkerhet, som kallades för expert och professor och fick uttala sig i tidningar och tv. Jag vet att han senare har grämt sig över att han ”försummade” 18

oss, men jag klandrar honom inte. Kanske för att jag vet hur det är att bli så uppslukad av en uppgift, en idé, en teori, att resten av världen inte får plats i medvetandet. I det avseendet är vi av precis samma skrot och korn, pappa och jag.

Och när pappa inte jobbade, då var han närvarande i allra högsta grad. Om somrarna reste vi runt i Sverige med vår lilla husvagn, till hav och klippor, städer och skogar. Vi hälsade på släkten i Dalarna och vänner i Stockholm och Skåne.

Husvagnen var frihet och äventyr i ett tryggt format. Bullens pilsnerkorv på röda plasttallrikar. Lukten av gasol från spisen. Orangerandiga soffor som med några enkla handgrepp gick att förvandla till sängar. Sandkorn överallt, till och med i sovsäckarna. Lillebror och jag sov skavfötters i husvagnens främre ände, ofta nattade av pappa som berättade egna sagor om valarna Valborg och Valfrid och om Trollet som färdades hängande i sin svans längs telefonledningarna i hela världen.

Mamma och pappa upptäckte tidigt en säregen kombination av styrka och skörhet hos sin dotter. En paradoxal kombination som de inte såg hos andra barn, inte heller hos min bror.

Jag verkade tuff och orädd på vissa plan, men oändligt känslig och tunnhudad på andra, vilket fick mig att reagera enligt mönster som för en oinvigd var omöjliga att förutse och förstå.

Eftersom jag inte gjorde skillnad på folk och folk visade jag samma oblyga självklarhet inför vilt främmande vuxna som inför mina jämnåriga vänner i sandlådan. Äldre barn var inte ett större hot än yngre, och främlingar inte farligare än bekanta. Inga betänkligheter, inga förbehåll. Därför hade jag inga problem att hitta sällskap när jag ville ha någon att leka med, och jag kunde be vilken vuxen som helst om hjälp när jag behövde. Jag var rättfram, nyfiken och målmedveten, men om jag verkligen var så kavat som omgivningen uppfattade mig, eller bara socialt aningslös, vet jag inte. Jag lutar åt det senare.

Samtidigt hade jag ett mycket ängsligt drag som då och då skar igenom det glada och kavata. Jag hade svårt att hantera 19

känslor i allmänhet och jobbiga känslor i synnerhet. Jag drog mig undan, särskilt när jag var ledsen, bekymrad eller rädd – och jag kunde bli väldigt rädd utan uppenbar anledning. Det räckte med att något oväntat inträffade, något som jag inte varit beredd på, eller att någon höjde rösten.

På sätt och vis var det som om min förmåga att kommunicera känslor avtog med stigande ålder: som om jag föddes med hela registret men sedan förlorade bit för bit. Jag höll allt för mig själv, inte avsiktligt, utan för att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig.

Jag minns tydligt en kväll när jag låg i min säng och väntade på att mamma skulle komma och stoppa om mig. Jag hade känt mig oförklarligt ledsen hela kvällen och längtade efter tröst, men visste inte hur jag skulle uttrycka det. Gråten ville inte komma fram. Så jag placerade lite saliv nedanför ena ögat, för att få det att se ut som om jag hade gråtit. Då skulle mamma se att jag var ledsen och trösta mig, tänkte jag. Men mamma förstod ingenting. Hon såg närmast äcklad ut: ”Är det spott du har på kinden? Varför har du spott på kinden?”

Snabbt torkade jag bort det våta med pyjamasärmen. Jag hade inga svar. Försökte inte ens förklara. Sedan lampan släckts och mamma gått låg jag tyst kvar med fladdrande tankar, bultande skam och så ledsenkänslan, som bara växt sig ännu starkare.

Ilska var den känsla som försvann allra först och allra tydligast från min repertoar. När jag var riktigt liten fanns den där: jag fick utbrott och skrek, helt enligt småbarnsnormen. Sedan, vid två–tre års ålder, var det som om jag glömde bort hur man gjorde. Jag blev ledsen och var ibland ledsen väldigt länge, men för ilskan hittade jag ingen kanal. I teorin visste jag. Jag behövde bara titta på min bror. Han kunde bli rasande, smälla i dörrar, riva ned alla böcker i bokhyllan och skrika en massa fula ord tills vreden gick över lika fort som den hade kommit.

20

Men jag kunde inte. Mamma och pappa försökte förgäves lära mig att säga ifrån när andra barn gick över gränsen. I stället blev jag bara nedslagen och inåtvänd. Ibland skämdes jag också, för att jag blivit så där ledsen när jag nog borde ha kunnat borsta av mig och gå vidare, eller för att jag blivit besviken över något som jag nog borde ha kunnat förutse.

Jag trodde alla om gott. En av mina första hela meningar ska ha varit ”det är ingen som är dum”. Varifrån den kom är oklart, men den var – och är – talande för min människosyn. På det hela taget verkar jag ha fötts med en grundmurad idealistisk världsbild där alla människor är ärliga och menar väl – där ingen är dum. Samma naiva godtrogenhet bär jag fortfarande med mig, trots törnar och skrapsår.

Autism är ett tillstånd som är medfött eller uppstår mycket tidigt i livet. Orsakerna är inte klarlagda, men det finns en uppsjö teorier med olika stark betoning på arv respektive miljö. De flesta lyfter fram en kombination – en genetisk sårbarhet (arv) som tillsammans med yttre faktorer (miljö) gör att hjärnan och det övriga centrala nervsystemet fungerar annorlunda än hos majoriteten. De yttre faktorerna kan exempelvis handla om tidiga infektioner eller bristtillstånd redan i fosterstadiet, och har alltså inget att göra med miljö i termer av psykosociala förhållanden, som en dålig uppfostran eller en känslokall omgivning. Sådana myter är passé.

I mitt fall skulle jag tro att det handlar om just en sådan kombination av arv och miljö. Att jag har den genetiska komponenten tvivlar jag inte på; jag kan enkelt härleda den bakåt i mitt släktträd, även om jag nog är den första som blivit formellt diagnostiserad. När det gäller miljön – de yttre faktorerna – kan jag se en rad tänkbara förklaringar. En som mina föräldrar återkommer till är min förlossning: det var besvärligt för mig att komma till världen. En misslyckad ryggmärgsbedövning fick mammas värkarbete att avstanna. Mamma kämpade, jag 21

kämpade, barnmorskorna kämpade. Först efter ett dygn, strax efter klockan ett på natten den 6 juli 1980, lyckades man dra ut mig med sugklocka. Jag var fullt utvecklad, men så medtagen att jag fick ligga i kuvös den första tiden. Dessutom drabbades jag senare under spädbarnstiden av en rad infektioner. Om komplikationerna påverkade min hjärna så till den grad att jag med mina anlag blev autistisk kan jag förstås inte veta. Men det är en kvalificerad gissning.

Redan som spädbarn löste jag saker på mitt eget sätt. Krypa lärde jag mig aldrig, jag rullade dit jag ville. Första julen lyckades jag till och med försvinna helt på egen hand. Mamma och pappa hittade mig efter en stunds svettigt letande på mattan under granen, där jag lät mig hänföras av glimmande ljus och glansiga kulor. När jag sedan skulle lära mig gå uppstod problem eftersom jag inte förstod det där med att böja på benen och sätta mig på rumpan när jag tappade balansen. Stel och rak som en fura föll jag i stället bakåt, med huvudet först. Efter några potentiellt livsfarliga smällar fick jag en hjälm klädd i blått tyg, avsedd för barn med blödarsjuka. Att mina motoriska avvikelser kunde ha en neurologisk grund var det nog ingen som tänkte på. I det stora hela utvecklades jag normalt.

Men så började jag på dagis, och avvikelserna framträdde med ens mycket tydligare. Personalen noterade att jag drog mig undan och lekte för mig själv när de andra barnen sökte sig till varandra. De tog upp saken med mina föräldrar, men ingen var egentligen särskilt bekymrad. Jag verkade välja ensamheten själv och såg ut att må bra. Saken fick bero. Jag fick hållas som jag ville. Kanske, funderade mina föräldrar, undvek jag kontakt för att jag hörde dåligt? Efter otaliga öroninflammationer hade jag nedsatt hörsel, kliniskt sett. Vad ingen visste då var att jag samtidigt var autistiskt överkänslig för ljud. Så förmodligen blev alla öroninflammationer i själva verket lite av en räddning. Min dåliga hörsel gjorde att jag alls klarade av att vistas i dagisvardagens stim och stoj.

22

Min isolering var inte heller total. När personalen ordnade gemensamma aktiviteter deltog jag lydigt, utan knot, och när jag hade fått kläm på bokstäver och ord hände det att jag läste sagor för de andra barnen, som andäktigt lyssnade bland galonklädda kuddar och vilande leksaker. Jag minns att jag tyckte om det där, att få ”leka” med andra i en strukturerad form. Premisserna var enkla och tydliga, och jag hade en given roll. Det var inget komplicerat samspel. Jag läste, de andra satt tysta och lyssnade. Och det bästa av allt var att alla gillade det.

En liknande trygghet fann jag i att sortera saker: legobitar, bokmärken, gem, suddgummin, pärlor, brevpapper. Tidigt blev jag en samlare, men det var inte samlandet i sig som tilltalade mig. Inte heller möjligheten att byta objekt med andra. Nej, det var just organiserandet jag fastnade för. Det kunde sysselsätta mig i det oändliga. När jag hade sorterat mina brevpapper enligt en ordning, började jag om och sorterade dem enligt en annan. Det gav mig ett sällsamt lugn.

Min fundersamma läggning i kombination med min förmåga att snappa upp uttryck från böcker och vuxenvärldens vokabulär gav mig ett lillgammalt drag. När mamma en dag gick och suckade över någon uppgift som hon var tvungen att ta itu med visste jag besked i min iver att, som jag sade, ”glada” henne. ”Du vet väl, mamma, att även en tusenmilafärd börjar med ett enda steg.”

Mamma kom alldeles av sig i sitt suckande, och jag tog det som ett tecken på att jag hade lyckats.

Just att glada andra såg jag som en av mina viktigaste uppgifter. Jag stod inte ut med att någon var ledsen eller arg, och jag blev förtvivlad, på gränsen till panikslagen, av konflikter och av alla situationer som jag felaktigt tolkade som konflikter.

Jag kunde inte tyda nyanserna i andra människors uttryck och kunde därför inte heller skilja konflikter från engagerade diskussioner, något som jag fortfarande har mycket svårt för.

23

Varje gång mamma och pappa ”diskuterade” trodde jag att de var osams, och när min begreppsvärld hade blivit så stor att den omfattade ordet ”skilsmässa” var jag säker på att de skulle skiljas vid minsta meningsutbyte. Så fort någon höjde rösten trodde jag att den personen var arg, och även om orden riktades mot någon annan tog jag alltid åt mig. När andra barn på dagis fick tillsägelser mådde jag dåligt, även om jag inte hade med saken att göra. När lillebror, betydligt busigare och mindre konfliktkänslig än jag, fick skäll, tog jag på mig obehaget.

Inför de kvällar då mormor skulle vara barnvakt mådde jag fysiskt illa. Jag älskade att ha mormor nära, och sedan vi flyttat till Sturefors bodde hon ofta hos oss över helger och ledigheter. Morgnar då jag vaknade tidigt brukade jag tassa ned till gästrummet i källaren, krypa upp i mormors säng och lyssna på sagor medan resten av huset sov. Mormor var märkligt nog alltid vaken. En morgon minns jag särskilt tydligt: ute härjade ett åskväder med blixtar och dunder, men jag låg stilla och tryggt och lyssnade på berättelsen om Olles skidfärd. Mitt sömnrufsiga huvud mot mormors arm, mina iskalla fötter inkilade mellan hennes lår. Värme från den torra, mjuka mormorshuden.

Men barnvaktskvällarna slutade alltid med bråk och skrik.

Mormor gillade att retas och lillebror hade kort stubin. Det var en dålig kombination i sig, och utomordentligt dålig med mig i närheten. Jag försökte med mutor några gånger, lovade lillebror pengar från min spargris om han bara kunde se till att hålla sig lugn. För att komma från ett litet barn var den idén ganska smart, men den sprack i skarpt läge. Mot lillebrors humör hjälpte inga mutor i världen.

Senare hände det att jag svimmade när känslorna blev ohanterliga. Första gången var i samband med en tillrättavisning som jag både förtjänade och borde ha kunnat förutse – en konflikt som jag för ovanlighetens skull själv var inblandad i.

24

Jag var i sjuårsåldern och hade olovligen gett mig på att göra chokladbollar medan mamma var och handlade. Jag hade frågat och fått nej men bakade ändå, i hopp om att det fina resultatet skulle blidka mamma. När hon kom hem och fann mig bland kladdiga byttor i ett nästan lika kladdigt kök blev hon naturligtvis arg och skällde på mig. Jag gick mot badrummet för att tvätta mig när obehaget växte till rädsla och skammen till ett fruktansvärt illamående som eskalerade snabbt. Så, i ett slag, försvann alla känslor. Innan jag hunnit fram till handfatet blev allt svart. Kroppen hade hittat ett sätt att stänga av.