9789100159108

den som finner

stephen king

Den som finner roman Översättning av John-Henri Holmberg

albert bonniers fĂśrlag

Av Stephen King har tidigare utgivits på Albert Bonniers Förlag: 22/11/1963 2013 Doktor Sömn 2014 Väckelse 2014 Mr Mercedes 2015

T. S. Eliots ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” citeras på s. 263 i Gunnar Ekelöfs översättning, © Gunnar Ekelöf – licensierat genom ALIS .

William Shakespeares Macbeth citeras (och felciteras) i Carl August Hagbergs översättning.

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-015910-8 Copyright © 2015 by Stephen King Amerikanska originalets titel: Finders Keepers Published by agreement with Stephen King, c/o The Lotts Agency, Ltd., New York and Licht & Burr Agency, Denmark ScandBook AB , Falun 2016

Med John D. MacDonald i 책tanke

”Det är genom att bege oss ner i avgrunden vi återvinner livets skatter.”

Joseph Campbell

”Skit betyder inte ett skit.”

Jimmy Gold

Första delen: En nedgrävd skatt

1978 ”Upp och hoppa, geniet.”

Rothstein ville inte vakna. Drömmen var för tilltalande. Den handlade om hans första fru några månader innan hon blev hans fru, sjutton och fulländad från topp till tå. Naken och skimrande.

De var nakna båda två. Han var nitton och hade motorolja under naglarna, men det hade hon inte brytt sig om, åtminstone inte då, för han hade haft huvudet fullt av drömmar och det var dem hon brydde sig om. Hon trodde till och med mer än han på drömmarna, och det gjorde hon rätt i. I drömmen skrattade hon och sträckte sig efter den bit av honom som var lättast att gripa tag i. Han försökte sjunka djupare ner men sedan började en hand ruska hans axel och drömmen sprack som en såpbubbla.

Han var inte längre nitton och bodde i en tvårummare i New Jersey, han skulle fylla åttio om sex månader och bodde på en bondgård i New Hampshire där hans testamente stipulerade att han skulle begravas. Det fanns män i hans sovrum. De hade på sig skidmasker, en röd, en blå och en kanariegul. Han såg det och försökte intala sig att det bara var en ny dröm – den ljuva hade glidit över i en mardröm, som de ibland gjorde – men sedan släppte handen hans arm, grep honom i axeln och vräkte ner honom på golvet. Han slog i huvudet och skrek till. ”Lägg av”, sa mannen i den gula masken. ”Vill du slå honom medvetslös?” ”Kolla.” Mannen i den röda masken pekade. ”Gubben har ståfräs. Måste ha varit en jävligt häftig dröm.”

Blå masken, han som stått för ruskandet, sa: ”Han är bara pissnödig. I den åldern är det ingenting annat som får upp den.

Min farfar …”

9

”Tyst med dig”, sa Gula masken. ”Det är ingen som bryr sig om din farfar.”

Trots att han var omtumlad och fortfarande inlindad i en fransig slöja av sömn insåg Rothstein att han var illa ute. Det ord som dök upp i huvudet på honom var intrång. Han såg upp på trion som materialiserats i hans sovrum. Hans gamla huvud värkte (tack vare den blodförtunnande medicinen han tog skulle han få ett stort blåmärke på högra sidan av ansiktet) och hjärtat med de riskabelt tunna väggarna bultade mot vänstra sidan av bröstkorgen. De tornade upp sig över honom, tre män med handskar på händerna och med rutiga höstjackor nedanför de där skräckinjagande balaklavorna. De hade gjort intrång hos honom, och här satt han, nästan en mil från stan.

Rothstein samlade tankarna så gott han kunde, drev sömnen på flykten och intalade sig att det fanns en positiv aspekt på situationen. Ville de inte att han skulle se deras ansikten, tänkte de låta honom leva.

Kanske. ”Mina herrar”, sa han.

Herr Gul skrattade och gav honom två tummar upp. ”Bra början, geniet.”

Rothstein nickade, som om han fått en komplimang. Han sneglade på klockan på nattygsbordet, såg att den var en kvart över två på morgonen och vände blicken tillbaka till herr Gul, som kanske var ledaren. ”Jag har bara lite pengar, men ni får gärna ta dem. Om ni bara ger er iväg utan att skada mig.”

En vindby fick höstlöven att rassla mot västra sidan av huset.

Rothstein insåg att värmepannan gått igång för första gången i år. Hade det inte nyss varit sommar? ”Enligt vad vi har hört har du mycket mer än bara lite.” Det var herr Röd. ”Tyst.” Herr Gul sträckte fram handen till Rothstein. ”Upp och hoppa, geniet.”

Rothstein tog den erbjudna handen, reste sig ostadigt och satte sig på sängen. Han andades tungt, men var bara alltför medveten (självmedvetenheten hade i hela hans liv varit både en förbannelse och en välsignelse) om hur han måste se ut: en gamling i 10

sladdrig blå pyjamas, skallig så när som på några vita popcorn­ tufsar över öronen. Det här var vad som blivit av den författare som samma år som JFK blev president hade prytt omslaget till Time: JOHN ROTHSTEIN, AMERIKAS ENSTÖRIGA GENI. Upp och hoppa, geniet. ”Hämta andan nu”, sa herr Gul. Han lät bekymrad, men Rothstein litade inte på hans ton. ”Sedan går vi ut i vardagsrummet, där normala människor samtalar. Det är ingen brådska. Var inte orolig.”

Rothstein andades långsamt och djupt och hjärtat lugnade sig en smula. Han försökte tänka på Peggy med de tekoppsstora brösten (små men fulländade) och de långa, lena benen, men drömmen var lika försvunnen som Peggy själv, som nu var en gammal hagga och bodde i Paris. På hans bekostnad. Yolande, hans andra försök att finna äktenskaplig lycka, hade åtminstone dött så att underhållet upphört.

Röda masken gick ut ur sovrummet och nu hörde Rothstein ljudet av snokande från arbetsrummet. Någonting välte omkull.

Lådor drogs ut och sköts in. ”Känns det bättre?” frågade herr Gul, och när Rothstein nickade: ”Följ med, då.”

Rothstein tillät sig att ledas in i det lilla vardagsrummet, eskorterad på vänster sida av herr Blå och på höger av herr Gul. Inne i arbetsrummet fortsatte rotandet. Snart skulle herr Röd öppna garderoben och fösa undan hans två kavajer och tre tröjor så att kassaskåpet blottades. Det var ofrånkomligt.

Låt gå. Så länge de lämnar kvar anteckningsböckerna, och varför skulle de ta dem? Ligister som de vill bara ha pengar. Förmodligen kan de inte ens läsa något mer krävande än läsarnas sexbrev i Penthouse.

Fast han var inte riktigt säker när det gällde mannen i den gula masken. Han lät bildad.

I vardagsrummet var alla lampor tända och gardinerna var inte fördragna. Vakna grannar skulle ha kunnat undra vad som pågick i den gamle författarens hus … om han hade haft några grannar. De närmaste bodde tre kilometer härifrån, borta vid landsvägen. Han hade inga vänner, inga besökare. De enstaka försäljare som dök upp körde han iväg. Rothstein var bara den 11

excentriske gamlingen. Den pensionerade författaren. Eremiten.

Han betalade sin skatt och fick vara i fred.

Blå och Gul ledde honom till fåtöljen som stod vänd mot den sällan använda teven, och när han inte genast satte sig knuffade herr Blå ner honom i stolen. ”Ta det lugnt!” sa Gul skarpt och Blå drog sig muttrande undan en smula. Jodå, nog var det herr Gul som bestämde. Herr Gul var ledarhunden.

Med händerna mot knäna på sina manchesterbyxor böjde han sig fram mot Rothstein. ”Vill du ha en droppe för att lugna nerverna?” ”Menar du alkohol, så slutade jag för tjugo år sen. Doktorn sa åt mig.” ”Bra för dig. Går du på möten?” ”Jag var inte alkoholist”, sa Rothstein förnärmat. Det var vettlöst att bli förnärmad i en sån här situation … eller var det? Vem visste hur man väntades reagera när man mitt i natten blivit uppsliten ur sängen av karlar i färgglada skidmasker? Han funderade på hur han skulle skriva en sån scen men hade ingen aning; han skrev inte om situationer som den här. ”Folk antar jämt att varenda vit manlig nittonhundratalsförfattare måste vara alkoholist.” ”Såja, ta det lugnt nu”, sa herr Gul. Det kändes som om han blidkade ett tjurigt barn. ”Vatten?” ”Nej tack. Vad jag vill är att ni tre ger er iväg, så jag ska vara uppriktig mot er.” Han undrade om herr Gul förstod den mest grundläggande regeln i alla mänskliga samtal: när någon säger att han eller hon ska vara uppriktig är den personen i de flesta fall beredd att ljuga sig blå. ”Min plånbok ligger på byrån i sovrummet. I den har jag lite över åttio dollar. På spiselkransen står en tekanna av porslin …”

Han pekade. Herr Blå vände sig om och tittade, men inte herr Gul. Herr Gul fortsatte att studera Rothstein. Ögonen innanför masken var nästan roade. Det fungerar inte, tänkte Rothstein, men han framhärdade. Nu när han var vaken var han inte bara rädd utan dessutom förbannad, men insåg att han borde låta bli att visa det. ”Där har jag hushållspengarna. Femtio eller sextio dollar. Mer än så finns det inte i huset. Ta dem och ge er iväg.”

12

”Jävla lögnhals”, sa herr Blå. ”Du har mycket mer än så, gubbe.

Vi vet. Tro mig.”

Som om det varit en teaterpjäs och det varit hans stickreplik ropade herr Röd högt inifrån arbetsrummet. ”Bingo! Jag har hittat ett kassaskåp! Ett stort ett!”

Rothstein hade vetat att mannen i den röda masken skulle hitta det, men han blev ändå orolig. Idiotiskt att ha kontanter hemma, det fanns inget skäl till det annat än hans motvilja mot kreditkort och checkar och aktier och överlåtelsehandlingar, alla de frestande kedjor som fjättrade människor vid Amerikas ofantliga och till sist förödande låne- och konsumtionskarusell.

Men kontanterna skulle kunna bli hans räddning. Kontanter gick att ersätta. Anteckningsböckerna, de över hundrafemtio anteckningsböckerna, var oersättliga. ”Kombinationen”, sa herr Blå. Han knäppte med de behands­ kade fingrarna. ”Fram med den.”

Rothstein var nästan tillräckligt ilsken för att vägra. Enligt Yolande hade ilska alltid varit hans tillflykt (”Förmodligen redan när du låg i din jävla vagga”, hade hon sagt), men samtidigt var han trött och rädd. Tredskades han skulle de slå det ur honom.

Han skulle kanske till och med få en ny hjärtattack, och en till skulle nästan säkert göra slut på honom. ”Lovar ni att ta pengarna och ge er iväg om jag ger er kombinationen till skåpet?” ”Mr Rothstein”, sa herr Gul i en ton som verkade genuint (och följaktligen groteskt) vänlig, ”ni befinner er knappast i någon förhandlingssituation. Freddy, gå och hämta väskorna.”

Rothstein kände en pust av kall luft när herr Blå, även känd som Freddy, gick ut genom köksdörren. Herr Gul log igen. Rothstein avskydde redan det där leendet. De där röda läpparna. ”Seså, geniet – fram med det nu. Ju förr det blir gjort, desto förr är det över.”

Rothstein suckade och rabblade upp kombinationen till Gardallskåpet i arbetsrummets garderob. ”Tre vänster två gånger, trettioett höger två gånger, arton vänster en gång, nittionio höger en gång och sedan tillbaks till nollan.”

De röda läpparna bakom masken särades i ett bredare leende.

13

Tänderna lyste vitt. ”Det kunde jag ha gissat. Det är din födelse­ dag.”

Medan Gul ropade kombinationen till mannen i garderoben drog Rothstein ett antal obehagliga slutsatser. Herr Blå och herr Röd hade kommit för pengarnas skull, och herr Gul skulle kanske ta sin andel, men pengarna var knappast det främsta motivet för mannen som envist kallade honom geniet. Som för att understryka den saken dök herr Blå upp igen, åtföljd av ännu en pust kylig utomhusluft. Han bar på fyra tomma tygväskor, två över vardera axeln. ”Snälla ni”, sa Rothstein till herr Gul. Han fick ögonkontakt med mannen och behöll den. ”Det enda i det där skåpet som är värt att ta är pengarna. Resten är bara en massa gamla anteckningar, men för mig är de viktiga.” ”Milda moster makaron, Morrie!” gastade herr Röd inifrån arbetsrummet. ”Vilken jackpot! Här finns hur mycket stålar som helst! Inte ens urtagna ur kuverten från banken! Dussintals med kuvert!”

Minst sextio, kunde Rothstein ha sagt, kanske till och med åttio. Och det låg fyrahundra dollar i vart och ett av dem. Jag får dem av Arnold Abel, som är min revisor i New York. Jeannie löser in checkarna och kommer hit med kontanterna i kuverten och jag lägger dem i kassaskåpet. Fast jag har inte särskilt många utgifter, eftersom Arnold dessutom betalar de stora räkningarna direkt.

Då och då ger jag Jeannie en slant och brevbäraren får också lite till jul, men frånsett det gör jag nästan aldrig av med kontanterna.

Så har det hållit på i åratal, och till vilken nytta? Arnold frågar aldrig vad jag använder pengarna till. Han tror kanske att jag är stamkund hos någon callgirl. Eller att jag åker till Rockingham Park och spelar bort dem på hästarna.

Men det lustiga, kunde han ha sagt till herr Gul (även känd som Morrie), är att jag aldrig ens har frågat mig själv. Lika lite som jag har frågat mig varför jag fortsätter att fylla anteckningsbok efter anteckningsbok. En del saker bara är.

Allt det kunde han ha sagt, men han förblev tyst. Inte för att herr Gul inte skulle förstå, utan därför att det där menande rödläppade leendet sa att det var möjligt att han skulle göra det.

14

Men inte bry sig. ”Vad finns det mer?” ropade herr Gul. Han såg fortfarande Rothstein rakt i ögonen. ”Kartonger? Manuskriptkartonger?

Såna där som jag sa åt dig att titta efter?” ”Inga kartonger, anteckningsböcker”, rapporterade herr Röd. ”Hela jävla skåpet är fullt av dem.”

Herr Gul log utan att släppa Rothsteins ögon med sina. ”Handskrivna? Skriver du verkligen för hand, geniet?” ”Snälla”, sa Rothstein. ”Lämna kvar dem. Det är inte avsett att läsas. Inget av det är klart.” ”Och kommer aldrig att bli det, misstänker jag. Du är inget mer än en sniken hamstrare.” Glimten i mannens ögon – som Rothstein uppfattat som en irländsk glimt – hade försvunnit. ”Och du behöver ju inte publicera någonting mer, eller hur? Du har ju inget ekonomiskt incitament. Du tjänar fortfarande royalty­pengar på Löparen. Och på Löparen rycker fram. Och Löparen saktar in. Den berömda trilogin om Jimmy Gold. Alltid i tryck. Obligatorisk läsning i nästan vartenda college i hela vårt mäktiga land. Tack vare ett gäng lömska litteraturprofessorer som har fått för sig att det var du och Saul Bellow som uppfann hjulet tvingas horder av stackars studenter köpa dina böcker. Så du har ditt på det torra.

Varför ta risken att ge ut nånting som kanske skulle fläcka ditt blankpolerade rykte? När du kan gömma dig här ute på vischan och låtsas att resten av världen inte finns till.” Herr Gul skakade på huvudet. ”Du tar kontrollbehov till en alldeles egen nivå, inser du det?”

Herr Blå dröjde sig fortfarande kvar i dörröppningen. ”Vad ska jag göra, Morrie?” ”Stick och hjälp Curt att packa alltihop. Får alla anteckningsböckerna inte plats i väskorna, så leta rätt på nånting. Till och med en stugeremit som han måste ju ha åtminstone en resväska.

Och slösa inte tid på att räkna pengarna. Jag vill härifrån så fort som möjligt.” ”Okej.” Herr Blå – Freddy – försvann. ”Gör inte så här”, sa Rothstein och blev förskräckt över att höra rösten darra. Ibland glömde han hur gammal han var, men inte i natt.

15

Mannen som hette Morrie lutade sig fram mot honom. Grågröna ögon kikade nyfiket fram genom hålen i den gula masken. ”Jag vill veta en sak. Talar du sanning lämnar vi kanske kvar anteckningsböckerna. Tänker du vara ärlig, geniet?” ”Jag ska försöka”, sa Rothstein. ”Och jag skulle aldrig säga så om mig själv, det ska du veta. Det var Time som kallade mig geni.” ”Men jag slår vad om att du aldrig skrev och protesterade.”

Rothstein svarade inte. Din skitstövel, tänkte han. Jävla besser­ wisser. Inte tusan tänker du lämna kvar någonting. Det spelar ingen roll vad jag säger. ”Det är det här jag undrar – varför i herrans namn kunde du inte låta Jimmy Gold vara i fred? Varför var du tvungen att trycka ner honom i dyngan som du gjorde?”

Frågan var så oväntad att Rothstein först inte begrep vad ­Morrie pratade om, trots att Jimmy Gold var hans mest berömda romangestalt, den han skulle bli ihågkommen för (om han nu alls skulle bli ihågkommen). Samma artikel i Time som hävdat att Rothstein var ett geni hade kallat Jimmy Gold för ”sinnebilden av amerikansk förtvivlan i ett land av överflöd”. Mest skitsnack, men det hade sålt böcker. ”Menar du att jag borde ha slutat efter Löparen, så är du inte ensam.” Fast nästan ensam, kunde han ha tillagt. Löparen rycker fram hade befäst hans rykte som en betydande amerikansk författare, och Löparen saktar in hade blivit kronan på hans karriär: kritikerhyllningar upp över öronen, sextiotvå veckor på New York Times bestsellerlista. Och dessutom National Book Award, även om han hade struntat i att infinna sig för att själv ta emot priset. ”Efterkrigstidens amerikanska Iliaden”, hade det stått i prismotiveringen, och det hade avsett inte bara den sista boken utan hela trilogin. ”Jag tycker inte att du borde ha lagt av efter Löparen”, sa ­Morrie. ”Löparen rycker fram var precis lika bra, kanske till och med bättre. De var sanna. Men den där sista. Jösses, vilket jävla nerköp. Reklambranschen? Allvarligt, alltså, reklam?”

Sedan gjorde herr Gul något som fick Rothsteins strupe att snöras ihop och förvandlade hans mage till bly. Långsamt, nästan eftertänksamt, drog han av sig sin gula balaklava och blottade en 16

ung man med klassiskt Bostonirländskt ansikte: rött hår, grön­ aktiga ögon, blekvit hy som alltid skulle bli bränd men aldrig brun. Plus de där märkligt röda läpparna. ”Villa i förort? Familjebil på uppfarten? Fru och två små ungar?

Alla säljer sig, var det det du försökte säga? Att alla sväljer skiten?” ”I anteckningsböckerna …”

Vad han ville säga var att det fanns ytterligare två romaner om Jimmy Gold i anteckningsböckerna, och att de fullbordade cirkeln. I den första av dem kommer Jimmy till insikt om hur ihålig hans förortstillvaro är och lämnar familjen, jobbet och den bekväma villan i Connecticut. Han ger sig av till fots, med bara en ryggsäck och kläderna han har på sig. Han blir en äldre version av grabben som hoppade av skolan, förkastade sin materialistiska familj och tog värvning i armén efter att en helg berusad ha traskat runt i New York. ”Strunt i anteckningsböckerna”, sa Morrie. ”Fram med det nu, geniet, sjung ut. Tala om för mig varför du var tvungen att få honom på fall och dessutom trampa på honom.”

I Löparen ilar västerut blir han sig själv igen, ville Rothstein säga. Sitt grundläggande jag. Men nu hade herr Gul blottat sitt ansikte och drog fram en pistol ur vänstra fickan på den rutiga jackan. Han såg sorgsen ut. ”Du skapade en av de finaste gestalterna i amerikansk litteratur, och sen pissade du på honom”, sa Morrie. ”Någon som kan göra så förtjänar inte att leva.”

Ilskan mullrade tillbaka som en ljuv överraskning. ”Är det så du ser på det”, sa John Rothstein, ”så har du aldrig fattat ett ord av vad jag skrev.”

Morrie pekade på honom med pistolen. Mynningen var ett svart öga.

Rothstein pekade tillbaka med ett finger knotigt av ledgångsreumatism, som om det varit hans pistol, och kände tillfredsställelsen av att få se Morrie blinka och rygga undan en aning. ”Kom inte med någon enfaldig litteraturkritik. Det fick jag nog av långt innan du föddes. Hur gammal är du, förresten, tjugotvå?

Tjugotre? Vad vet du om livet, för att inte tala om litteratur?” ”Tillräckligt för att veta att inte alla säljer ut.” Till sin häpnad 17

såg Rothstein de där irländska ögonen fyllas av tårar. ”Sitt inte och dilla med mig om livet, du som har gömt dig i tjugo år som en råtta i sitt hål.”

Den gamla anklagelsen – hur vågar du lämna Berömmelsens bord? – fick Rothsteins ilska att blossa upp i förtärande ursinne, den sorts glaskastande, möbelkrossande ursinne som både Peggy och Yolande skulle ha känt igen, och det gladde honom. Bättre att dö rasande än att göra det hukande och tiggande. ”Hur tänker du tjäna pengar på det jag skrivit? Har du funderat på det? Det antar jag att du har. Jag antar att du begriper att du lika gärna kunde försöka sälja en stulen anteckningsbok av Hemingway eller en målning av Picasso. Men dina vänner är väl inte lika bildade som du, misstänker jag. Det märks på hur de pratar. Har du talat om för dem hur det ligger till? Det har du säkert inte. Du har lurat skjortan av dem. Du har ritat upp ett luftslott för dem och slagit i dem att ni ska dela lika. Det tvivlar jag inte på att du är fullt kapabel att göra. Jag misstänker att du har ett hav av ord i din makt. Men jag misstänker att havet bara är en grund pöl.” ”Håll tyst. Du låter precis som mamma.” ”Vad du är, min vän, är en simpel tjuv. Och det är enfaldigt att stjäla något man aldrig kan sälja.” ”Käften, geniet. Jag varnar dig.”

Och om han trycker av? tänkte Rothstein. Inga fler tabletter.

Aldrig mer ångra det förflutna eller vrakspillrorna av brustna förhållanden som kantat vägen som kraschade bilar. Inte heller något mer tvångsmässigt skrivande som avsätter anteckningsbok efter anteckningsbok som små högar av harlortar längs en skogsstig. En kula i huvudet vore kanske inte så illa. Bättre än cancer eller alzheimer, den värsta fasan för alla som ägnat livet åt att försörja sig på sitt intellekt. Det skulle förstås bli rubriker, och sådana fick jag nog av redan före den där förbannade artikeln i Time … men trycker han av slipper jag läsa dem. ”Du är korkad”, sa Rothstein. Plötsligt uppfylldes han av ett slags extas. ”Du inbillar dig att du är klyftigare än de två andra, men det är du inte. De begriper åtminstone att det är pengarna de kan få glädje av.” Han lutade sig fram och stirrade på det bleka, 18

fräkniga ansiktet. ”Vet du vad, grabben? Det är killar som du som får folk att förakta människor som läser.” ”Sista varningen”, sa Morrie. ”Jag skiter i dina varningar. Och i din morsa. Skjut mig eller försvinn ur mitt hus.”

Morris Bellamy sköt honom.

19