9789100157135

VAR VID GOTT MOD

copyright © annika persson 2021 formgivning: victoria bergmark bildredaktör: tove falk-olsson redaktör: ulrika junker miranda tryck: livonia print, lettland 2021 isbn 978-91-0-015713-5 www.albertbonniersforlag.se

VAR VID GOTT MOD en bok om konstnären fröken märta måås-fjetterström annika persson

albert bonniers förlag

INNEHÅLL Tre frågor 9 Första vittnet 16 Fröken Märta lär sig rita 19 En afton på Grand Hôtel 30 ”Jag har tänkt på dig så rysligt mycket” 32 Vad gör man inte för pengar? 37 ”Hur ska man någonsin i världen kunna komma ut?” 46 Andra vittnet 48 Kvinnoemancipation och gobelänger 49 ”Ack, om jag finge stanna i London” 62 Tredje vittnet 64 En begynnande auktoritetsfobi 65 ”Sina djupaste strider måste man utkämpa ensam” 78 Tredje vittnet 80 Ur askan i elden 81 ”Ofta har jag känt mig i skuggan av livet” 102 Fjärde vittnet 104 Konstnärskollektivet 105 Femte vittnet 113 Havamal 116 Baltiska utställningen 119 ”Det har nu blivit så att jag flyttat” 127 Sjätte vittnet 128 En egen verkstad 131 ”Har nyss haft en liten konsert för mig själv” 150 Sjunde vittnet 152 Världen väntar 153 ”Tant Elizabeth är död” 163 Åttonde vittnet 164 En fröken i bakvattnet 165 ”Grammophonen har jag inte upphört att tänka på” 170

Fredrika Bremer-bonaden 173 Storstadsliv och röllakan 175 ”Stå vi inför en skiljoväg?” 189 Nionde vittnet 190 Revanschen 191 ”Jag önskar jag såg vägen mera rak för mig” 199 Oväder, krig och världsutställningar 201 ”Det vill mod till att träda i gemenskap” 216 Tionde vittnet 218 Swedish modern, ett nytt krig och en födelsedag 219 ”Daffodils, äro de framme än?” 226 Elfte vittnet 228 Juniblommans avsked 229 PS 233 Tack! 237 Källor 240 Personregister 245 Bildkällor 249

Den är för de hjältemodiga, de som ha syn, och som redligen kämpa för denna.

Fråga ej människor.

Följ den inre rösten.

Vaka och bida.

Endast bliv värdig.

Framhärda i vilja.

Stunden skall komma.

Synen skall seger vinna. ur Fredrika Bremers Hertha (1856)

MINST TRE FRÅGOR Varav en om knappar upp till hakan

Hemma hos en amerikansk filmmogul som skapat filmer som Hajen, Schindler’s list, E.T. och Jurassic Park – alltså regissören och producenten Steven Spielberg – sägs det att det ligger en matta som heter "Ursula". En halvflossa med mönster i rosa, grönt och gult. Den är ritad av konstnären fröken Märta Måås-Fjetterström, född 1873 i Kimstad i Östergötland som andra barnet i en skara av åtta hos kontraktsprost Rudolf Fjetterström och hans fru, Livia Fjetterström.

Märta ritade den 1935, ett år då hon just geniförklarats av den svenska pressen och både byggde sig sitt första badrum och läste allt hon kunde komma över om den brittiske officeren T.E. Lawrence.

Historien om hur mattan kom dit börjar på Konstfack, eller Hög­ re konstindustriella skolan i Stockholm, i mitten av 1890-talet, där ett gäng unga kvinnor från övre medelklassen får utbildning i allt från mönsterritning till figurteckning och stillära. De gör karriär inom textilkonsten och blir pionjärer på fler sätt än man kan tänka sig.

Det är nytt att kvinnor får utbilda sig, nytt att de får starta företag, nytt att de får vara sina egna förmyndare. Allt gör de utan mall. De hjälps åt med skisser och idéer, ställer ut varandra i sina textilstudior och pop up-utställningar, recenserar varandras vernissager och säljer varandras verk – som ett av Sveriges första kvinnliga yrkesnätverk. De är vänner. Somliga livslånga. Somliga älskar varandra.

De riktar sina blickar mot det hetaste av konst och design från Europa och världen. Reser och läser. Samtidigt plockar de upp tekniker och mönster från landsbygdens hemslöjd, vittjar slott och koja. Och mixen gör total succé. Deras mattor, bonader, spetsar och täcken får Europas kungligheter att rusa till vernissagerna i huvudstäderna. Man kan kalla det ett svenskt textilunder.

Märta Måås-Fjetterström är bara en av dem. Kanske den främs­ta.

I alla fall den vars livsverk har blivit bäst bevarat. När hon dog 1941 9

lämnade hon efter sig en verkstad i full produktion med ett tjugotal vävare och över 700 mönster. Redan då låg hennes mattor i Stockholms slott och på Ulriksdal, i Handelsbankens styrelserum och i Selma Lagerlöfs och Verner von Heidenstams salonger. Men i dag har hon marknadsförts i åttio år till eftersom hon, till skillnad från sina kollegor, fick sitt företag räddat till fortsatt verksamhet. Märta Måås-Fjetterströms mattor, bonader och dukar vävs fortfarande i en ateljé i Båstad, marknadsförs och säljs på auktioner för upp till sexsiffriga belopp.

Som barn tvingades jag varje år med till den där ateljén. Dröjde framför det strama porträttet av kvinnan med den höga pannan och med den fotsida klänningen knäppt upp till hakan. Stod där och främliggjorde den tråkiga människan bakom de behärskade mattorna i korrekta färger. Damen på porträttet var förstås Märta MååsFjetterström och för mig var det obegripligt varför min farmor älskade henne så vansinnigt.

Min farmor hette Ruth Persson och var vävlärare i Malmö. Hon växte ur den jord som Märta och hennes vänner hade berett. Föddes när de började öppna sina egna ateljéer. Helst hade hon velat bli konstnär som de. Men hon förblev lärare. Ruth hade överlevt sin fars självmord, en auktion där man sålde familjens borgerliga hem och alla deras tillhörigheter för att betala hans skulder, och efter det sin mors kamp för att försörja henne och hennes syster och baxa dem genom varsin yrkesutbildning.

Sen undrade Ruth varför livet inte var stort nog. Hennes jämnåriga orkade inte svara längre. Inte hennes barn heller. Så hon kunde sitta på min sängkant och fråga om inte jag (som då var fem år) också tyckte att livet var meningslöst. Men det hade jag inte hunnit märka.

Först när jag närmade mig femtio kom jag att ana ett mysterium.

Se något jag inte hade sett. En aning av en glimt i ögat hos kvinnan på det mörka porträttet. Dessutom reliefen på gravstenen, signerad Gerda Sprinchorn, vem var hon? Och vem var den där Ragnhild 10

Godenius som denna Gerda delade ateljé och hem med? Vem var Tyra Lundgren, vars ateljé Märta hade uppsökt i Paris på 1930-talet? Som skrivit den enda boken om Märta och hennes verkstad?

Och vem var Annie Frykholm? Kvinnan på det där fotografiet i Tyra Lundgrens bok, som inte släppte taget.

Frågorna hopade sig. Varför var Märtas mattor fortfarande så dyra? Hur hade den dystra människan fått så intressanta vänner? Och varför var hon jämt knäppt upp till hakan? I fyra, snart fem år har jag letat efter svaren. Och det har inte varit någon lätt uppgift.

Hade jag varit journalist på 1930-talet när Märta gjorde sin stora retrospektiv på Liljevalchs hade jag kunnat intervjua vänner, kritiker, kollegor och fiender. Kanske hade jag varit den som känt våndan inför att recensera hennes utställning, känt mig som ”en novis invid en abbedissa”, i stället för att det var min dåtida kollega Eva von Zweigbergk, som skrev under pseudonymen Colomba i Dagens Nyheter. För henne hade Märta samma ”gåtfulla utstrålning” som resten av ”den lilla gruppen av tidens ’stora fröknar’”, sådana som Selma Lagerlöf, Kerstin Hesselgren och Anna Lindhagen.

När jag börjar skriva om Märta Måås-Fjetterström är alla som kände henne redan borta. Hennes syskon har bränt alla hennes personliga dokument, alla brev, foton och anteckningar. Den enda avhandling som skrivits om hennes konstnärskap är borta. Liksom forskaren som skrev den. Men en livslång brevsamling hade den forskaren, Gunhild Engholm, rest till London och fått tag i, hos en av Märtas bästa vänner. Och runtikring den har jag kunnat pussla ihop ett liv åt Märta.

Jag har hittat en uppgift här och en där. Jag har åkt till Vadstena och hittat foton av hela familjen Fjetterström. Till Båstad och hittat ritningen till den nya verkstaden. Till Landskrona och hittat protokollet från mötet där hon fick sparken från hemslöjdsmagasinet i Malmö. Till Lund och hittat teckningar av hennes privata rum ovanför butiken i Båstad. Till Gagnef och Ottilia Adelborgs hem, där Märta hjälpte till med "S:t Göran och draken". Till Paris och läst 11

katalogerna till världsutställningarna 1925 och 1937. Till London för att se Clary Hahrs hus och utsikten över Ladbroke Gardens. Jag har följt henne i spåren i Rom och Tivolis trädgårdar för att i någon mån förstå varför hon hade svårt att tro riktigt ont om Mussolini. Till ännu fler ställen. Jag har hittat några riktiga guldgruvor. Detaljerna finns i tacket i slutet av boken. Till slut har jag fogat samman allt detta till ett liv.

Märta Måås-Fjetterström föddes i Kimstad i Östergötland 1873. Hon utbildade sig till teckningslärare och blev sedan en av landets främsta textilkonstnärer. Hon dog 66 år gammal, rik och världsberömd, i Båstad.

Sveriges ”stora fröknar”, dokumenterade av konstnären Tyra Lundgren i reliefen "Märkeskvinnor" från 1947. Längst till höger står Märta Måås-Fjetterström. Hon har sällskap av skådespelaren Greta Garbo, debattören och författaren Ellen Key, Nobelpristagaren och akademiledamoten Selma Lagerlöf, riksdagsledamoten Kerstin Hesselgren, läkaren Ada Nilsson, med flera. Till och med den heliga Birgitta. Reliefen beställdes till Stockholms allmänna högre läroverk för flickor.

FÖRSTA VITTNET Märtas lillasyster fröken Ebba Fjetterström

Ebba säger att Märta var en mycket gedigen människa. Att hon hade verklig humor utan att vara direkt glad till naturen. Att hon såg och iakttog sin omgivning på ett humoristiskt sätt. Ebba säger också att Märta var ödmjuk, ordentlig och arbetsam. Att familjen beundrade henne.

Man får så klart ta Ebbas ord med en nypa salt eftersom hon var Märtas lillasyster. Själv hade jag inte gillat om någon gjorde mitt syskon till sanningsvittne över mig sådär hundra år senare.

Det är inte heller mycket av det som Ebba Fjetterström sa under sitt liv som har bevarats. Kanske är det bara just de här orden som hon sa till konsthistorikern Gunhild Engholm på 1950-talet när Gunhild höll på med sin licentiatavhandling i konstvetenskap och letade efter sanningen – inte om Ebba Fjetterström utan om hennes världsberömda syster, textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström.

Ebba var själv inte någon viktig person. Inte någon som går till historien. Hon var sjuksköterska, sophiasyster. Tog hand om patienter på Stockholms sjukhem. Räddade liv kanske.

Hur som helst står det nu i Gunhilds anteckningar att Märta hade humor även om det finns de som säger tvärtom: att hon var tråkig.

Det får stå. Gunhild gör inga försök att jämka den ena uppfattningen med den andra. Hennes avhandling handlar troligen mest om hur Märta hittar sina former och figurer och hur hon använder dem och sätter dem samman på nya sätt. Ingen vet riktigt vad det står i den för när jag börjar leta är Gunhilds avhandling borta sedan länge.

Den finns inte på Stockholms universitet, inte i bibliotekens samlingar, och tydligen hade Gunhild sent i livet haft ett vindsinbrott och kanske var det då hennes eget exemplar försvann.

Hon hade inte gjort som Märta och bränt upp allt. Märta gjorde det någon gång kring andra världskriget. Stora vindsstädningen 16

kallade hon det för. Men för Gunhild hade den slutgiltiga texten bara försvunnit ändå. Avsiktslöst. Det är rena lyckokastet att jag ringer Gunhilds dotter. Hon har nämligen lämnat in en hög brev på Kungliga biblioteket i Stockholm, brev som fanns hos hennes mamma, sådana som Märta skrev till sin väninna Clary Hahr under ett helt liv.

Hon kommer och lämnar en vit kappsäck med papper. Anteckningar och brev. Utkast till avhandlingen i olika stadier. Originalritningar av Märtas hand. Av möbler. Ritade hon sådana också? Tydligen.

Ebba säger, enligt Gunhild Engholms anteckningar, att Märta var generös. Man vet inte om hon menar med pengar. Men öppenhet är inget man förknippar med Märta Måås-Fjetterström. Snarare sägs det att hon teg som en mussla. I boken om henne från 1968 – Märta Måås-Fjetterström och väv-verkstaden i Båstad – står det att hon inte ville svara på några frågor om sig själv. Att hon tyckte man skulle titta på hennes vävnader i stället. Och den där humorn som Ebba pratar om ser man inte ett spår av. I stället ett annat begär – att få göra som hon själv vill.

Märta hade ett verkligt djup i sig, sade Ebba Fjetterström till Gunhild. Hon läste mycket. Och hon studerade språk, både engelska och franska. Ebba säger att Märta gärna ville tala perfekt franska. Märta verkar ha velat göra allting perfekt.

17

FRÖKEN MÄRTA LÄR SIG RITA Stockholm 1890 Då kom hon till en port, över vilken lästes i prydliga bokstäver: Slöjdskola, och inunder stod: Öppnas även för fruntimmer.

Fredrika Bremer, Hertha (1856)

Drömmarna får nästan inte plats för allt som ska rymmas i det stora fyravåningshuset tillsammans med Märta. Unga människor med pens­lar, dukar, vävar och kameror banar sig väg mellan lärare med pappersbuntar, väskor och vaxade mustascher. Överallt lukter – färg, terpentin, sågspån, damm och kroppar. ”Det var sjabbigt och dammigt, trångt och obekvämt, det hade Stockholms mest tunggångna trappor, mest nyckfulla värmeledning och dammalstrande massagolv. Dess arkitektur var just ingen pryd­nad för Klarakvarteren”, vittnar Tekniska skolans rektor Åke Stavenow i en minnesbok, innan han brister ut i en lycklig lovsång över husets ljusa salar och mörka prång, de glada festerna och den ”obeskrivliga arbetsglädje och trivsel som rådde överallt”.

För en prästdotter på sjutton år med konstnärliga ambitioner måste Tekniska skolan trots sina tunggångna trappor ha varit ungefär så nära paradiset man kan komma på jorden.

Märta Fjetterström (hon har ännu inte lagt till det namn hon ska bli känd under: Måås) har lämnat Vadstena för Stockholm, familjen för framtiden. Hon är lång och kantig och just i färd med att skriva in sig som elev på Högre konstindustriella skolan, som är Tekniska skolans finaste avdelning. Här ska hon höra till fackavdelning 5, teckningslärar­ linjen. Helst vill hon bli illustratör. Det är det hon dröm­­mer om. Att 19

rita människor – barn, kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga. Men det finns gränser för vad hennes pappa, pastor Fjetterström, går med på. Stora­s­yster Kerstin utbildar sig till lärare, lillasyster Ebba kommer att bli sjuk­sköterska. Det är sådant man blir i slutet av 1800-talet om man är en flicka. Det är 1890.

Förresten ska systrarna vara glada att de får någon utbildning alls.

Det är nog mest för att de inte anses vackra. Sverige lider av en svår mansbrist och kvinnor kan inte räkna med att bli gifta och försörjda.

Det spelar ingen roll hur stor betydelse kontraktsprosten och kommunstyrelseordföranden Rudolf Fjetterström kan tillräkna sig i Vadstena – han kommer ändå att ha svårt att sörja för alla fyra döttrarna om inga män vill ha dem.

Märta är född som andra dottern till Rudolf och hans hust­­­ru Livia. Rudolf hade dykt upp i Livias föräldrahem som konfirmations­ präst åt henne och hennes syskon. Livia blev kär och på den vägen var det. När Märta kommer till världen i juni 1873 har Rudolf hand om pastoratet i östgötska Kimstad och han och Livia har redan en dotter, Kerstin, som är två år. Och efter Märta ska det bli fler barn.

Så många att Märta skäms. Först Hedvig, sedan Gustaf, sedan Elov, sedan Helge (vars tvillingbror inte klarade sig), och så sist Ebba, den minsta. Medan barnaskaran växer vinner Rudolf nya pastorat och större församlingar. Gustaf föds i Östra Ryd, Ebba i Vadstena, i skuggan av den mastodontiska klosterkyrkan.

Deras hem utgör ett centrum i ort efter ort och församlingsborna går ut och in med sina hemligheter och sorger. Men bortsett från någon inköpstripp till Norrköping med Livia och systrarna har Märta knappt varit utanför Vadstena när nu plötsligt kvarteren kring Hötorget mitt i huvudstaden blir hennes värld. Med modebutiker och vinhandlare, potatisstånd och postkontor. Med storstadens ano­ nymitet och byggnadsställningar. Och med människor överallt.

Sova och äta middag ska hon göra hos jägmästare Tjäder på Öster­ malm, men resten av tiden är bara hennes att ströva och erövra staden där skolan utgör den första anhalten.

20

De konstindustriellas överlärare Hugo Hörlin är övertygad om det praktiska arbetets värde och knyter ständigt kontakter utanför skolan. Hans elever ska få konkreta arbetsuppgifter. Så mellan allt kopierande av babyloniska ornament och grekiska kapitäl får de göra illustrationer till dags- och veckotidningar, designa tvål- och öletiketter och måla fat i porslin och lergods.

Hugo Hörlin är ung, ambitiös och begåvad. När han erbjuds jobbet på HKS är han, med en pinfärsk examen från Konsthögskolan, precis på väg ut på sin grand tour och har bara hunnit till Italien. Men han vänder på fläcken. För medan han gått på Konsthögskolan har konstslöjden etablerat sig som ett av de hetaste fälten på konstscenen.

Staten satsar på museer, utbildningar och föreningar, och de privata samlarna blir fler och fler. Hela Europa verkar ha fått konstslöjdsfeber efter ett antal decennier med serietillverkning, trådar spunna i maskin och textilfärger av syntetpigment. Visst är det billigt. Men finare folk börjar dra öronen åt sig och klagar över banala mönster och grälla färger. Nu vill de i stället ha genuinitet. Identitet. Svensk råg, växtfärgning och hembygd.

Dessutom har befolkningen på landsbygden det tufft. Att hitta sysselsättning som kan dra in inkomster under de långa mörka vintermånaderna betyder att nöden hålls på avstånd, och kanske till och med flaskan. Men det behövs utbildning och organisation om det de tillverkar ska gå att sälja till borgarna i stan. Och det är här alla mönsterritare och hemslöjdsföreningar kommer in. Det är det här Tekniska skolan utbildar för.

Man satsar. Högre konstindustriella skolans elever får till och med gå i blandade klasser, män och kvinnor tillsammans. Förtroendet är exklusivt och gäller inte för resten av Teknis. Men det sträcker sig inte hur långt som helst. Skolan har försetts med könsseparata utgångar så att män och kvinnor inte också ska slå följe hem. Om nu någon av de kvinnliga eleverna skulle vara beredd att äventyra sin nyvunna frihet. Men det är kanske inte så sannolikt.

Märta och hennes kurskamrater vet vad som gäller. De har allt att 21

vinna på att hålla sig i skinnet. De ser ju vägen framför sig. Flera går före. Selma Giöbel, som tog examen bara några år tidigare, har startat sin egen butik där hon säljer keramik och textilier i eget namn. Sofia Gisberg och Agnes Branting har båda fått arbete på Handarbetets vänner.

Konstaka­demieleverna Hanna Pauli och Eva Bonnier har tagit sig ända till Paris. Man kan gå sin egen väg. Ensam. Så länge man inte bryter mot reglerna.

Reglerna är ungefär så här: Man får inte bli sedd ensam med en man, varken hemma eller privat – om det inte är ens bror eller far.

Man får inte ta hem en man. Man kan svårligen bo ensam, eftersom man då skulle kunna låta en man komma dit. Man får inte vara ute om kvällarna. Man får inte bara stå och hänga någonstans. Man måste vara anständigt klädd. Man måste vara knäppt upp till hakan. Huvudet får sticka ut. Fötterna också. Och händerna. Man får ha väninnor. Man får ta hem väninnor. Men man får inte kyssa dem.

Jag vet inte om Märta kysser sina väninnor. Men jag vet att hon ritar dem i sina anteckningsböcker. Ett knippe karaktärer, runda, smala, med hattar och utan, mörka och bleka. Ett gäng 70-talister som har kommit till stan för att bli något, nästan som om de vore män.

Fröken Frykholm, Annie, är född i Stockholm. Hon är rund och blond och tillhör alla kretsar som räknas genom sitt hem på Johannesgatan. Annie har lyckats få gå på mönstertecknarlinjen och slipper bli lärare som Märta, men kurserna är i långa stycken desamma så Märta och hon har ändå de flesta klasserna ihop. I Annies hem syns pappa marindirektören sällan till, men i gengäld fyller Annies brittiska mamma Elizabeth den stora Frykholmska våningen med stadens kvinnosakselit. Inte minst är hon nära vän med grundaren av både Handarbetets vänner och Fredrika Bremer-förbundet, tidningskvinnan Sophie Adlersparre.

Nästa skolkamrat, fröken Elsa Maartman, har förlorat sin far och där­­med familjens hem på Södermalm. Nu håller hon, hennes mamma och hennes fyra systrar på att anpassa sig till ett nytt liv i en våning på Storgatan, där de samsas med två ogifta mostrar och en överbliven 22

morbror (vilka senare kommer att bli skildrade som Farbror Blå och Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i barnböckerna som Elsa skriver sedan när hon gift sig och blivit Elsa Beskow). Hushållet drar de vuxna runt på kvinnornas inkomster av konst och läraruppdrag.

Sedan är det fröken Clary Hahr, en kamrersdotter från Västerås med buttra linjer, som bor inackorderad med sina bröder på Västra malmen. Och så skolans skarpa skönhet Gerda Sprinchorn, som redan hunnit gå flera år på Tekniska aftonskolan i Uppsala. Ja, de är fler förstås. Mest roligt har de med Anna Thudén och Elin (Helena) ”Lokatten” Lokrantz, Elsa Hahn och Hanna Wijnbladh.

De tillhör en ny sort. Det finns ett namn för den. Man talar om ”den nya kvinnan”. Tidningarna skriver om fröknarna som har lämnat vävstolen, stoppbågen, spinnrocken. Som flyttat ifrån sina föräldrar utan att vara gifta och skaffat jobb, vänner, bostad. I extrema fall till och med klippt håret kort.

Märta har sitt hår långt, uppsatt i en knut i nacken. Så har de flesta av kompisarna också.

Det finns ystra förhoppningar kring den nya kvinnan, en doft av modernitet, välstånd, framåtskridande. Men hon skrämmer också – är inte riktigt man, inte riktigt kvinna. Man på så sätt att hon äger sig själv, är sin egen förmyndare, har yrke och pengar, kan äga fas­ tigheter och företag. Kvinna genom att hon fogar sig efter så stränga villkor. Bara om hon säger att hon är liten får hon vara stor. Därför är det så extra underbart att vara elev på Högre konstindustriella skolan. Där får de vara hur stora de vill.

Teckningslärarna och mönsterritarna samsas med dekorationsmålare, träsnidare, ciselörer och gravörer.

Ambitionerna är höga. Här skapas konstnärlig förnyelse och praktiskt kunnande och Märtas schema fylls av inspiration och tekniker.

Metodik för frihandsteckning, figur- och landskapsteckning, högre konstindustriell frihandsteckning, målning, ornamentsmodellering och gipsgjutning, geometrisk konstruktionslära, välskrivning, stil­lära 23

Märtas årgång på Högre skolan. Här trängs många av dem som kommer att bli hen­nes livslånga vänner. Annie Frykholm i vitt i mitten av bakre raden. Clary Hahr i rutigt till höger om henne. Märta Fjetterström står längst till vänster i samma rad. Vännen Gerda Sprinchorn spänner med en vit knapp­­­rad på den svarta blusen blicken i fotografen från den vänstra bordskanten.

Elsa Maartman (gift Beskow) tittar i sina papper på höger sida.

och konsthistoria. Inte en enda stund behöver hon ägna åt att gå med på att barn och man är kvinnans första uppgifter. Hon tar alla extralektioner som erbjuds. Det ser man i bokföringsböckerna från skolan, där de har signerat hennes betalningar. Två riksdaler för fotografi. En för gymnastik.

Inte oväntat är Märta som starkast i teckning och mönsterritning. Hon ritar och ritar. Knöliga renar och undanglidande rävar från det nyöppnade Skansen, en skabbig havsörn från Riddarfjärden. Nybyggda husrader längs Strandvägen, stadens människor på båtar, stolar och bänkar.

Det är i kropparnas och ansiktenas linjer som pennan dansar.

Några fångar hon hastigt, andra lägger hon mera tid på. Hon ritar de välbärgade i sina hattar, lutade över en bok eller ett piano, hembiträdena i sina förkläden vid hussysslorna. Hög som låg, men oftast kvinnor eller flickor. De är obekvämt klädda: småflickorna i klänningar till knäna med små huvudbonader och knäppkängor, de vuxna med kjolar till golvet, ärmar till handleden. På huvudet strama svinryggar och knutar. Bara på barnen och konstnärsvännerna lösgör sig ostyriga lockar och faller utanför.

Märta är begåvad. Det måste de ha sett i hemmet. Systern säger att hon satt och ritade med Rudolf om kvällarna. De är lika varandra.

Långa, strama, allvarliga med energin på något sätt innesluten bakom höga pannor och djupt liggande ögon. Vad talar de om? Plikten? Nåden? Gåvorna? Eller bara hur konturerna blev? Märtas blev bättre.

Fadern är strikt lutheran. Står benhårt emot de radikala strömningar som talar om skönhet och lust. Lika hårt mot det katolska. Alla reliker efter den heliga Birgitta, i den väldiga klosterkyrkan han kommenderar, har han noggrant föst undan till beläteskammaren.

För Rudolf handlar tron om plikten, ansvaret och att skjuta upp belöningarna. I de kalla träbänkarna där det drar av den fuktiga vinden från Vättern har njutningslystnaden ingen plats. Det finns en högre sanning. Långt från den dystra svenska jorden. Och man kommer dit genom att sköta sitt ämbete.

26

Kamraterna på Teknis sköter sina ämbeten. Till stor del genom att drömma om Europa. Mest drömmer de om Englands William Mor­ ris. Han är poet och socialist, levnadskonstnär och formgivare, arkitekt och filosof. Berättar för samtiden om hantverkskonstens högs­ ta höjder. Om det som var innan elektriciteten skapade fabrikerna och innan tågen körde alla till stan. Han berättar så att formgivarna sträcker på sig ända borta i Tekniska skolan vid Hötorget i Stockholm. Särskilt när han säger att varje hantverkare är en stor konstnär. Att ingen stol bara är en stol utan att vartenda snitt i träet karvar in en bit av möbelsnickaren i hans verk.

Till hans butik på Oxford Street vallfärdar alla som vill visa att de hänger med. Eller som bara vill stjäla en bit av hans idéer och mönster. Här säljs gardiner, mattor, möbler, tyger och böcker. Allt dekorerat med de omisskännliga blommönstren, rosor och liljor, pilträd och påfåglar. Märta och hennes väninnor vill alla komma dit så fort som möjligt.

Men det är lite dubbelt, allting. För samtidigt som det håller på att bli möjligt att se hela världen som sin livsluft, att utbilda sig i Paris eller Rom, prenumerera på brittiska konsttidskrifter, ställa ut kinesisk konst och försörja sig trots att man är kvinna – då växer också uppfattningen att nationen ska gå före allt. Med hjälp av vikingadesign och minnen av Gustav Vasa eldas drömmarna om mannamod och nordiskt broderskap (som om inte de där nordiska bröderna nyss hade betalat rätt dyrt för att slippa undan svenskarna). Unga män längtar efter tillhörighet, läser nationalromantiska dikter av Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer och vill ställa allt tillbaka som det var förr. Deras Sverige ska vara en plats av gemensamma värden, sammanhållning och trygghet. Och husmödrarna ska sitta kvar vid spinnrocken.

De nya skolkamraterna gör nästan allting tillsammans. Märta blir ”Märtis” och bland porträtten av kamraterna i skissböckerna liknar hennes självporträtt allra mest moderna selfies. Den höga pannan 27

krymper, ögonen växer på höjden och munnen gör krumbukter.

I lanterninen högst upp i skolans hus dansar de på rasterna, klär ut sig och spelar teater, ibland så länge att lärarna får hämta dem. Under klassresorna håller de ihop. På skolloven reser de tillsammans.

Det första av de brev från Märta till Clary Hahr som finns bevarade skrivs på sommaren 1894, i juni. Det är det sista sommarlovet. ”Jag har nu varit hemma i fyra dagar”, skriver Märta, ”och om du visste hur många gånger jag under denna tid har tänkt på er allesamman och tänkt på hur ni har det.” Hon har gjort sällskap med en kompis från skolan och halva årskursen verkar ha varit och vinkat av dem vid båten. Elsa Maartman och Annie Frykholm och fem till.

Du kan ej tro vilken vacker resa vi hade, jag skulle önska att du varit med, så hade du njutit i fulla drag. Jag satt uppe ensam sent på kvällen och såg på Stegeborgs ruin, som verkade fantastisk, där den avtecknade sin silhuett mot den klara natthimlen och havet som speglade dess bild låg alldeles blankt utan den minsta krusning.

Annie och Clary verkar vara de som står Märta närmast, även om fler av kamraterna är henne kära. När någon av klasskamraterna reser vinkar de andra av vid stationen eller bryggan. När en av dem inte har råd att följa med på klassresan tar de andra med henne en liten bit på vägen ut i skärgårdsbandet åtminstone. På somrarna när Märta far tillbaka till Vadstena saknar hon kamraterna så det gör ont i henne.

I breven förhör hon sig om dem alla och lämnar vidare de uppgifter hon själv fått tag i. Märkbart stolt är Märta när hon får brev av Clary.

Det berättar hon gärna för de andra vännerna. Men det är Annie som tillbringar veckor hos Fjetterströms i Vadstena på somrar och vintrar.

Och minst en gång får Märta och Annie bo ensamma i annexet ute i Prostgårdens trädgård.

Bilderna i skolans arkiv visar elever på utflykt. Man får hålla foto­ na med vita arkivhandskar. Betrakta männen i sina ljusa sommarkostymer på Visbys strand. Kvinnorna i sina klänningar och parasoller, 28

som fågelflockar i stenpartierna längs kusten. I breven finns spår av Märta och Clary tillsammans på Gotland. Annie verkar inte vara där. Efteråt kan Märta aldrig se havet mer utan att minnas.

Vårt älskade, härliga hav! Jag andas djupare, bara jag tänker därpå.

Vet du vad, det är som om du hade blivit förknippad med begreppet hav för mig, eftersom vi tillsammans såg det första gången. Låt oss hoppas att vi en gång få återse det tillsammans!

Lyckan att få vara tillsammans med Clary ”som med en syster”. Så härligt att Annie blir svartsjuk. Märta får inte tycka för mycket om Clary, säger hon.

Det är kanske inte så viktigt det där att de får gå med män. De verkar mest upptagna av varandra. Den ende man som Märta skriver om är överläraren, Hugo Hörlin. Den sista sommaren händer det något på en båttur. Han faller i sjön. Omkommer. Kamraterna är utom sig. Märta förstår inte hur de ska komma över sorgen. Bara vännerna gör det möjligt att komma tillbaka till skolan och Stockholm.

När Märta lämnar skolan 1895 är det med högsta betyg i flit och uppförande. Konstnärligt är hon däremot inte någon av skolans stjärnor. Godkänd i allt, men utan topprestationer. Som högst får hon betygsgrad tre i den sexgradiga skalan: med beröm godkänd. Det får hon i ornament- och mönstermålning, i läran om konststilarna, i mönsterritning och tillämpningar. Hon får också eftertraktade lovord de tre sista åren – för figurteckning, konstindustriell frihands­ teckning och mönsterritning med tillämpningar.

På sommaren köper hon ett fotografi av William Bouguereaus mål­ning ”Vierge consolatrice” och hänger upp det i sitt rum i Prost­ gården. Katolsk så att den nästan ser ut som en hädelse i det strängt lutheranska hemmet. Upprorisk mot det heliga, dessutom. En stram jungfru med en utmanande blick riktad rakt mot himlen. I hennes knä en förtvivlad mor. På golvet ett livlöst barn.

29

En afton på Grand Hôtel

I skoltidningen Portföljen, marsnumret 1894, kan man läsa om "Marys" och "Annys" äventyr på Grand Hôtel, ”en riktigt sann historia fastän det inte låter så”. Märta är redaktör för numret tillsammans med en annan elev på Högre konstindustriella skolan. Skribenten är anonym.

Det är i alla fall en Mary och en Anny som gör stan en magisk vinterkväll. Klockan är åtta och gaslyktorna är tända där de pro­menerar hemåt från Skeppsholmen. De beundrar reflexerna som lyktorna gör i vattnet, ser upp på stjärnhimlen, finner att livet är härligt att leva.

Anny tänker att det kanske vore ännu lite finare att se allt uppifrån. Och Mary svarar snabbt att hon hört att det finns ett utsiktstorn på Grand Hôtel. När hon blir rik tänker hon hyra en våning på Grand bara för att få sitta och titta på Strömmen och Slottet. Men de kan väl gå in en sväng redan nu.

Mary hittar hissen och de kliver båda in i buren.

Anny hjälpte Mary att trycka och vrida på alla upptänkliga ställen för att sätta maskineriet i gång. Situationen föreföll dem ganska löjlig o det var med stor munterhet de fortsatte försöken att få hissen att höja sig.

Till slut kommer en uppassare förbi och de ber om hjälp. ”Till vilken våning behaga damerna?” frågade han artigt. Mary begravde ansiktet i näsduken. ”Till den tredje”, sade Anny högtidligt. ”Nej, vi ska upp på taket”, sade den oförbätterliga Mary. ”Där skulle vara en så vacker utsikt”, sade Anny förklarande.

Hissen far upp och uppassaren visar dem ut på en mörk vind. Han repar eld på en tändsticka och ber dem följa efter. Det blir flera 30

tändstickor innan de på andra sidan vinden får gå genom en liten dörr och uppför en smal trappa. På översta trappsteget öppnar han en liten lucka i taket och kryper upp. Han frågar hur länge damerna vill stanna. ”Åh, så där en fem minuter”, svarar de och sedan skrattar de så att de håller på att ramla ner.

Mary kunde knappt stå på benen, hon lutade sig mot Anny och skrat­­t­ade, skrattade så att tårarne runno o aldrig tog det slut heller.

Utsikten? Ja, ”den var verkligen storartad, men de kunde ej tänka på den med lugn, de hade ännu ej skrattat tillräckligt”.