9789100156626

The path of the eclipse occurs in any womans life when she is consumed within a mans penumbra.

Stephen King

För att hitta den rätte hade jag aldrig trott att nätet skulle vara min grej. Jag tyckte det fanns något marknadsmäs­ sigt över det, dessutom hade jag aldrig skrivit en kon­ taktannons, eller något annat heller för den delen, och visste inte hur man sålde sig i skrift. Mina pojkvänner hade alltid varit helt vanliga killar från min by. Den förs­ te hette till exempel »Johnny« och det var inget särskilt med honom alls, i alla fall inte på ytan och i alla fall inte innan man fattade att han var sjuk på riktigt. Vi gick i samma klass och det började med att han sa: – Finns det något du alltid drömt att en man gjorde för dig ?

Jag antar att han hört någon säga så på film och att han redan då på fullt allvar faktiskt ansåg sig vara en man.

Och jag antar också att han förväntade sig ett helt annat svar än det han fick. Något i stil med att »ja, jag har alltid önskat mig en man som är kapabel att få mig att förlora fattningen i sängen«. Eller något konkret önskemål som skulle hjälpa honom på vägen. Men istället sa jag: – Jag har alltid velat att någon skulle lära mig att slåss.

Och när jag såg att hans min inte var så förvånad som jag trott, la jag till: 11

– Slåss som en riktig jävel.

Johnny nickade sakta, spottade på marken och sa: – Är det det du vill snäckan, då ska jag lära dig det.

Samma kväll tog han med mig till vad han kallade »fajtarklubben«. Det var en samling folk som hade sett Fight Club och inspirerats, men till skillnad från dem i filmen kunde de här olika kampsporter på riktigt och träffades tre gånger i veckan i en sal för att slåss. Alla mötte alla. Man gick ner under en skola och vidare in i en källare. Det var kaklat överallt i ett kakel som skiftade mellan brunt och orange, och det var ett konstigt matt kakel som tvärtemot hur kakel normalt funkar verkade absorbera alla ljud. Därnere gick man långt i kulvertar.

Alla var knäpptysta, barfota och hade väskorna med träningskläder över axeln. Det enda som hördes var fläktarna. Sen kom man in i salen och där var de, de från vår by som ville slåss. En provisorisk ledare utsågs, och sen gjorde man en uppvärmning alla tillsammans.

Alla var viga, till och med killarna, och ingen skämdes för att visa att man kunde gå ner i spagat och split. Folk fes ljudligt när de stod uppspärrade så där men det var en oskriven lag att man inte fick garva, tvärtom. Sen slogs vi. Jag var den enda nybörjaren och en sak hade jag, och det var att jag var livrädd. När man är livrädd får man ett överläge, sa Johnny. Om man var riktigt jävla rädd hade man en hel del gratis, kroppen var klokare än man trodde och när man lät den gå på autopilot kunde den göra nästan vad som helst. Men sen var man tvungen att ta kontroll.

– De flesta blir inte förbannade för att de blir anfallna utan för att de inte kan försvara sig, sa Johnny.

12

Johnny kunde inte bara slåss, han kunde också skjuta, och ibland åkte vi till en skjutbana på vägen mellan vår by och nästa. Vi gick runt med orangea hörselkåpor, kollade på dem som sköt med pistol och sen på dem som sköt med gevär. Johnny visade hur man stod bredbent, lyfte bössan och träffade lerduvorna. Först i simulator, sen på riktigt. En dag sa han att nu kunde han ta med mig på jakt. Han pratade mycket om den där jakten innan vi åkte iväg, hur man var tvungen att ge sig ut på natten, använda sitt mörkerseende och hela tiden vara knäpptyst.

Den enda gången de sköt när jag var med var det ett vildsvin. Skottet small i tystnaden, och man kunde höra svinet som fortfarande sprang, men nu inte som innan utan klumpigt, med grenar som bröts runt omkring, och så till slut släpande och förvirrat, som om det visste att det skulle dö och hasade sig fram i panik genom slyet.

Vi gick fram och plötsligt lyste Johnny uppåt med sin ficklampa. Då såg jag bokarnas nakna grenar sträcka sig upp mot natthimlen som långa, mörka benknotor.

Johnny tog om min hand, klämde fast ficklampan mel­ lan benen och med andra handen drog han över sin snaggade skalle, fram och tillbaka, och jag ville fråga varför han gjorde så, men höll tyst. Han skulle just viska något i mitt öra och jag tror det var något stort som hade med oss själva att göra, men vi blev avbrutna av en av jägarna som sa att han hade hittat grisen. Han lyste på den med en ficklampa. Skottet satt perfekt i bogen, blodet pumpade ut över den svarta borsten. Det var en stor sugga, och alla fick hjälpas åt att bära henne på en stång till pickupen. Nästa dag skulle den styckas på John­ 13

nys kompis gårdsplan. Vi åkte dit efter frukost och när vi kom fram var det blod och borst överallt, för ingen visste egentligen något om slakt. Alla högg på bäst de kunde, och hela tiden sa de att det måste gå snabbt. Jag följde aldrig med på tjuvjakt igen.

En kväll sa jag till Johnny att om han var redo, så var jag det också. Då log han mot mig och jag tänkte att det var första gången jag såg hans tänder på riktigt, och de var stora och vita som sockerbitar, satt perfekt inklistrade i hans mun och var en konstig kontrast till hans ansikte som var oregelbundet och ärrat av finnar. Vi gjorde det på flaket på hans pickup, och jackan som han hade lagt under min rumpa blev nerkletad med blod.

– Normalt blöder inte flickor första gången nuför­ tiden, hade skolsyster sagt till oss på sexualundervis­ ningen. Eftersom de rider och cyklar och hoppar och studsar har de normalt ingen mödomshinna kvar.

Jag måste ha haft en väldigt stilla uppväxt, för min mödomshinna var absolut kvar. När Johnny såg allt det där blodet blev han inte alls äcklad, istället gick det för honom på några sekunder. Jag visste inte vad jag skulle säga när han var klar. Men jag kände redan där att Johnny var någon som man skulle se upp med. Han var så klart, som de flesta killar där vi bor, våldsbenägen, obildad och kåt och det skulle han förbli i hela sitt liv. Men det var något annat med honom också.

– Jag visste inte att du var oskuld, sa han.

– Du då ? sa jag.

– Jo, sa han. Det var jag också.

Sen tittade han på sin kletiga jacka, och så sa han: – Jaja. Nånstans ska man börja.

14

Nästa gång gick det mycket bättre. För att inte prata om tredje, fjärde och femte gången. Då sa Johnny att han tyckte att vi knullade som porrstjärnor båda två.

När vi var sexton år gamla bröt jag Johnnys näsrygg med baksidan av handen. Det var inte avsiktligt i bemärkelsen att det var något jag ville, armen flög ut i en reflex bara, det hade inget med kampsport att göra alls. Det blev hur som helst ett jävla liv, för vi gick på gymnasiet och alla fick nys om händelsen, lärarna och sjuksyster och Johnnys föräldrar och mina. Johnnys mamma sa: – Jag vill inte att du träffar den flickan igen.

Vi stod på skolgården och näsan blödde. Hans mamma hade skyndat dit så fort hon fick veta och stod nu och kastade spotska blickar på mig.

– Mamma, Ellinor är inte någon liten flicka, sa Johnny då. Hon är en dam. Och vilken dam sen.

Han log mot mig och luggen hängde ner framför ögonen.

– Vilken dam sen, sa han igen och log ännu bredare med sockerbitarna.

Jag fick lust att säga att stå inte där och le, minns du hur upphetsad du blev av blodet, du är en sjuk jävel Johnny, sånt kan man inte dölja. Det ville jag säga, men jag antar att det var den blödande näsan som gjorde att jag istället fylldes av något helt annat, och därför gick jag fram och kramade honom. Det var en väldigt annorlunda gest för att komma från oss. Vi gjorde allt tillsammans. Vi hjälp­ tes åt med studsarna och de andra vapnen, vi slogs och vi knullade, men vi kramades aldrig. Men nu gjorde vi det, och jag kände hans varma blod droppa ner på min hals.

15

– Nu kan du allt jag velat lära dig, sa han.

Men han sa också att om jag någon gång igen vände det som han lärt mig emot honom, då skulle han inte tveka att slå ihjäl mig.

– Om du kan, svarade jag.

– Gör mig inte förbannad, sa han då och hans blick svartnade.

Snart kom vi in i något slags sexrutin, även om det kanske inte går att prata om rutiner som vi var då.

– Vi åker hem till mig, kunde han säga lakoniskt i bilen medan han la handen mellan mina ben.

Hem till honom betydde en liten jaktstuga som hans pappa hade utanför byn, och där kunde man vara i fred.

Det var en liten stuga med kvistig pärlspont på väg­ garna och starkt gula gardiner med vita ränder som hans mamma måste ha satt upp. Stugan hade två små rum och ett vardagsrum med en kamin. Vi gick in i det ena sovrummet och han sa: – Ta av dig och lägg dig på sängen.

Medan jag gjorde det gick han ut i köket och gjorde kaffe. Sen kom han in med kaffekoppen, drog fram sto­ len framför sängen och medan han drack kaffet kollade han på mig där jag låg på rygg med särade ben. Jag hade känslan av att han kunde se rakt in i mig, upp och in i mitt inre om man säger så, som om det fanns en mörk kanal i mig, och att man om man följde den kanalen kunde komma ut någon helt annanstans.

– Måste du stirra så ? sa jag.

– Tänk på porrfilmsskådisarna. De har inga problem med att visa upp sig.

– Tänk på när jag bröt din näsa, svarade jag.

16

– Du är bröd för mina tänder, sa han då och höjde kaffekoppen som i en skål.

Sen satt han så, drack av sitt kaffe. När det var slut ställde han koppen på en hylla, och började knäppa upp byxorna.

– När kan jag få ta dig i baken ? stönade han en gång när vi gjorde det.

Då sa jag att om jag vore lastbilschaufför så skulle jag aldrig parkera min bil i ett avlopp om jag hade ett fint och bekvämt garage just på våningen ovanför. Johnny skrattade men frågade aldrig mer om det.

Några år senare gick jag upp i vikt. Jag blev aldrig riktigt tjock, men tillräckligt för att Johnny inte skulle tycka jag var attraktiv längre. Vi träffades alltmer sällan, och till slut slutade han ringa helt. En gång tog jag mod till mig och ringde honom.

– Ska vi åka ut och skjuta nån dag ? sa jag. Eller slåss ?

Då sa han att han träffat en annan. Sen såg jag honom på byn med den andra. Hon var smal och vältränad, hade långt mörkt hår som hängde ner på ryggen i hästsvans.

Jag undrade hur de hade det i sängen, om han satt där vid fotändan och drack sitt kaffe medan han kollade på henne och vad hon i så fall tyckte om det.

Jag fortsatte med slagsmålen genom åren. Som andra människor spelar bridge, sjunger i kör eller dansar några kvällar i veckan och har det som tröst när de blir äldre, något att så att säga bygga sin ålderdom på eller i alla fall mildra effekterna av den, så stack jag till källar­lokalen och träffade folket där. Det var bra att slåss, man blev 17

bättre även när man blev äldre. Ingen kunde få cred bara för att man var ung och snygg, inget var gratis och man fick kämpa för allt. När jag sen fick vänner som kom från andra ställen sa de att de inte kunde fatta hur man kunde välja att lägga sin tid på det, när man istället kunde tillbringa tiden med en god bok, gott sällskap och ett glas vin.

– Det är inte så mycket i livet som går upp mot att slåss, sa jag då.

Jag fattade hur det lät i deras öron, men jag tycker ändå fortfarande att det är sant. Jag har aldrig varit så nära någon som i källarlokalen under de åren. Det har med koncentrationen att göra och hur man läser saker i folks ögon. Sex fungerar annorlunda. Det finns folk som blundar och runkar av hela livet, i handen på sig själva eller mellan benen på någon annan, men det händer aldrig något i deras hjärnor. När man står framför en motståndare däremot finns det ögonblick när man kan se rakt in i den andre och fatta exakt vem han eller hon är. Dessutom, och det sa jag också till mina vänner, så är man inte gammal på riktigt så länge man kan sätta en spark i huvudet på någon som är längre än man själv.

Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.

Jag hade en del pojkvänner sen också, genom åren, rätt normala de med, i alla fall om man jämför med vad som var i antågande. Jag flyttade aldrig ihop. Jag var mer en som bara levde, tog dagen som den kom och inte hetsade upp sig i onödan. Ingen man kom in i mitt liv på allvar förrän det med Calisto och manuskriptet hände. Och det började med att jag la upp en profil på en dejtingsajt med följande inledning: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man.

På intressen skrev jag inga, på favoritförfattare skrev jag också inga. Likaså på favoritmat och favoritställen i värl­ den. Bara på motto i livet skrev jag: Att träffa ovan nämnda man. Sen tänkte jag att motto egentligen var något annat, en mening eller sats som kan fungera som visdomsord i olika situationer. Men jag har aldrig haft nåt sånt motto så därför lät jag meningen stå kvar, även om den skulle säga något om mig, visa på en ordfattig sida som skulle kunna ha en frånstötande effekt på vissa människor. Men det var å andra sidan inte en verbal människa jag var ute 19

efter. Jag la också in en bild på mig själv. Det är en bild som en vän till mig tagit, och jag ligger på mage på hans säng. Mina ålderstecken syns inte på den bilden efter­ som det enda ljuset är det från några stearinljus, och som min vän brukar säga så kan de flesta människor se riktigt hyggliga ut i ljuset av några såna.

Sen gick en vecka innan jag gick in på sajten igen.

Då hade jag fått en uppsjö av svar. Förvånad gick jag igenom dem, ett efter ett. Jag har aldrig varit en sån tjej som får uppskattning. En gång sa Johnny att jag var som en lök, att man var tvungen att skala av lager efter lager för att komma in. De flesta tjejer hade blivit föroläm­ pade om man sa något sånt till dem, men jag fattade att Johnny menade det som en komplimang. Och nu hade jag tiotals svar varje morgon när jag öppnade mejlen. En äldre herre lovade mig »ekonomisk bekymmerslöshet« i utbyte mot att jag tre gånger i veckan skulle »tillfreds­ ställa« honom sexuellt. En tjugoåring undrade om jag kunde lära upp honom. Jag satt där med min kaffekopp i handen och skrattade högt. Jag kände mig rörd, men inte så mycket för att de här männen gav mig uppskatt­ ning (fotot var ju till syvende och sist ett lurendrejeri) men för att jag fattade att de som skrev till mig faktiskt trodde på kärleken, i bemärkelsen att jag skulle kunna ge dem vad de sökte.

Sen dröjde det innan jag gick in på sajten igen. Saker kom emellan, men när jag väl gick in igen såg jag att flera av de män som svarat fortsatt att skriva. Vissa hade skrivit nästan dagligen i flera veckor. Tjugoåringen som trodde att jag skulle kunna lära honom något verkade nästan 20

ha utvecklat något slags besatthet, och skrev i ett med­ delande att jag har alltid haft tjejer som pratar och pratar, de vill aldrig göra något annat än att prata, men du känns ordlös och genuin. Ordlös och genuin. Jag tyckte det var fint sagt.

Jag skrev till honom: Du inbjuder väl till samtal helt enkelt. Försök bjuda in till något annat. Vänliga hälsningar, E. Vissa lät lätt hotfulla. Inte så att de själva hotade mig, men för att de berättade om andra män som hotat andra kvinnor på sajten.

Den här världen är inget undantag från den verkliga världen, skrev en. Tjejer hotas som överallt annars, det gäller att se upp också här.

Då blockerar jag dig nu ditt psycho, skrev jag tillbaka och så var det inte mer med det.

Ibland tänkte jag: Varför stack du Johnny ? Varför kunde du bara inte ta hand om mig ? Nu är jag ute och simmar i det här kalla vattnet och fan vet om jag kommer att överleva.

Men jag överlevde, annars hade jag inte suttit och skrivit det här nu.

Nästa pojkvän hette Klaus Bjerre och kom från Köpen­ hamn. Han tyckte om att jag kallade honom pojkvän, det fick honom att känna sig ung, sa han. På danska sä­ ger man käresta. Han bodde i en lägenhet inte långt från heroinstråken. På den tiden fanns det fortfarande riktiga heroinstråk i Köpenhamn och man kunde se folk stå och 21

sova i gathörnen i decemberdimman. Klaus Bjerre me­ nade att de var ofarliga, och det var de också. Jag var för det mesta hemma eftersom Bjerre brukade säga att i »Kö­ penhamn kan allt hända«, och slå ut med handen mot fönstret. På andra sidan fanns en röd tegelfasad. Jag har alltid gillat Köpenhamn men undrade varför Bjerre sökte partner i Sverige. Jag tänkte att det kanske var något med honom som danskarna såg med en gång men som han hoppades att svenskar inte skulle lista ut. Danskar tycker att svenskar är dumma i huvudet. Det är ingen ursäkt om man kommer från Skåne, samma skit, tycker de. Vi duger till att sälja mat, bygga en bro, och hålla skogen fin så att de kan komma över och promenera på helgen. Kanske kunde man också duga som fru eller i alla fall älskarinna, det var väl det Bjerre ville ta reda på nu.

– Jag har bara en liten defekt, sa han första gången vi träffades, och det är att jag dricker en del.

Det bekymrade mig inte då, för jag visste inget om drickande och trodde inte att det skulle ha någon påver­ kan alls, i alla fall inte till en början. Men så tog han på mig och sen luktade jag av hans händer. Sängen vi sov i hade också den en lukt av honom och ibland när han gick upp satte jag näsan mot hans kudde och trodde jag skulle kräkas. Det luktade sprit och smuts, men en kroppslig smuts, som om kroppen inte visste hur den skulle göra med allt giftet och därför började producera ett eget, dävet motgift. I början mådde jag alltså illa av honom, men sen vande jag mig. Jag tyckte om lägenheten han bodde i. Den låg i Frederiksberg och var varm och hade ett element precis under köksbordet som man kunde trycka benet mot när man drack kaffe.

22

Inget särskilt hände egentligen mellan oss, inget som inte händer med vanliga par. Det största som hände mel­ lan oss var när Bjerre pratade om vår framtid. Han målade upp den som ett slags slott framför sig, och när han gjorde det kom det något lyckligt i hans blick, och ibland glömde han till och med att dricka medan han pratade. Han sa att jag skulle komma och bo hos honom och han skulle köpa en större säng och andra saker som jag ville ha. Vi skulle ha vänner som vi skulle bjuda hem, och på banken skulle han se till att det fanns pengar på kontot och en årslön i besparingar ifall något skulle hända.

– Jag ska se till att det blir så, sa han. Det är mitt ansvar, du ska kunna slappna av med mig och veta att jag står bakom dig och tar hand om allt.

Jag sa att om han ville få ordning på sitt liv så var det första han måste göra att sluta dricka. Han nickade och drack ur glaset.

– Sant, sa han. Du säger inte det jag vill höra, du säger det jag behöver höra. Därför är du en riktig vän, Ellinor.

Han såg på mig med sina rödsprängda ögonvitor när han sa det. Ögonen hade en blank yta, som om han hela tiden var på vippen att börja gråta. Han tog min hand, och han hade långa fingrar och nerbitna naglar.

Han böjde sig mot mig och ville kyssa mig, men lukten som kom ur honom var så kväljande att jag vände bort huvudet. Han drack ur glaset igen och blinkade bort det blanka över ögonen.

– När jag tänker på det liv jag vill ha, sa han sen, det lugna, varma, ombonade liv jag vill ha med dig Ellinor, då känner jag att jag kan göra vad som helst. Jag är redo att göra vad som helst. Imorgon tar vi fram alla flaskor 23

jag har gömt, och så häller vi ut dem i vasken. Det blir som en nystart.

Han log mot mig igen, och hans hand klämde runt min.

– Ska vi ha en bil ? sa han sen. Då kan vi åka över till Skåne på helgerna. Gå i skogen och handla billig mat i Malmö.

Jag sa att det inte behövdes någon bil, att en av de fina sakerna med Köpenhamn var att man kunde låna cyklar överallt och ville man till Skåne så gick det tåg. Bjerre såg bekymrad ut, som om detta med bilen var ett slags förutsättning för allt det andra.

– Hund då ? sa han.

Jag skakade på huvudet.

– Vi har det bra som vi har det, sa jag. Du måste bara sluta dricka.

Nästa dag skulle vi slänga alla flaskorna. Hälla ut spri­ ten, slänga alla flaskorna och börja det nya, stabila livet.

Klaus Bjerre steg upp tidigt den morgonen, duschade och parfymerade sig och drack kaffe, men utan att röra någon av de flaskor som stod i köket. Han såg på mig och jag tyckte att hans vitor var lite mindre rödsprängda.

– Du ska se att allt ordnar sig, sa jag. Bara man är till­ räckligt bestämd så går allt.

– Ja, sa Klaus. Nu går jag och jobbar. Sen kommer jag hem, så äter vi middag och dricker vatten till maten. Sen tar vi itu med flaskorna.

Jag stod bakom honom i dörren när han gick ut. Han vände sig om när han kom fram till trappräcket, höjde handen mot mig och log.

Jag gick tillbaka in i lägenheten, satt i köket och åt fru­ kost. Det hade kanske gått en halvtimme sedan Klaus gått 24

när det knackade på dörren. Det var en hård och bestämd knackning. Jag hade inte hört några steg på trappavsatsen innan och därför tänkte jag att personen som knackade hade stått utanför dörren ett tag. Tagit mod till sig, för att sen höja handen och banka tre bestämda slag mot dörrskivan. Jag slutade tugga och satte ner koppen på bordet. Det måste vara försäljare eller ett Jehovas vittne, tänkte jag. Men jag visste också att en försäljare eller ett Jehovas vittne aldrig skulle knacka så. De skulle redan i knackningen se till att man inne i lägenheten uppfattade dem som vänner, som någon som kunde förbättra ens liv.

När jag inte gjorde något knackade det igen. Hårt och uppfordrande, som om personen med säkerhet visste att det fanns någon härinne och ville säga att den inte tänkte ge upp. Jag reste mig och blev stående mitt på golvet. Jag stod där i mitt nattlinne och stirrade på dörren, kunde inte komma mig för att öppna. Det knackade ännu hår­ dare, och så hörde jag någon säga: – Öppna fru Bjerre, snälla fru Bjerre, öppna !

Jag gläntade på dörren. Därute stod en av Klaus grann­ kvinnor. Jag hade aldrig pratat med henne men jag visste att hon bodde på sjunde våningen tillsammans med sin dotter. Klaus kallade henne för »dårfinken«. Hon var lika illa klädd som jag själv eller kanske ännu värre, för bröstet på hennes nattlinne var fläckat av något som såg ut att vara kaffe eller marmelad.

– Ja ? sa jag genom glipan.

– Du måste komma, sa hon. Regina har låst in sig på toaletten och säger svärord.

– Regina ? sa jag.

– Min dotter.

25

– Jag tror inte att jag kan hjälpa till, sa jag.

– Men du måste, insisterade hon. Regina kan dö där­ inne.

Jag ville säga att jag hade en del annat att tänka på just idag, dessutom brukar jag inte gå ut så tidigt på morgo­ nen. Jag sa det och försökte samtidigt stänga dörren. Men då blev kvinnan därute helt panisk.

– Nej nej, skrek hon, ni förstår inte fru Bjerre, Regina kan dö därinne, ni måste komma ut och hjälpa mig, annars kan hon dö därinne !

Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag öppnade dörren, gick ut och ställde mig på avsatsen. Vi stod båda där nu, och det var helt tyst runt omkring oss. Det var som att vi var alldeles avskurna från Köpenhamns liv och myller, som om vi två utan att veta det och i helt olika lägenheter hade odlat något eget, något obehagligt och skrämmande. Ett eget vakuum, eller ett sjukt universum.

Så tänkte jag, och sen att jag inte borde veta något varken om vakuum eller sjuka universum.

– Vad vill du att jag ska göra ? sa jag.

– Du måste hjälpa henne ut från toaletten, svarade kvinnan.

– Jag är sjuk, sa jag utan att veta varför.

– Vad har du för sjukdom ? sa hon.

Jag försökte komma på en sjukdom, och sa det mest smittsamma som föll mig in, att jag hade fått ett slags koppor.

– Man ser inga prickar, sa hon då. Vilken sorts koppor är det ? Svinkoppor ?

– Nej, sa jag. Vanliga koppor.

– Vanliga koppor ? sa hon.

26

– Vad vill du att jag ska göra ? sa jag igen.

– Hjälp oss, sa hon då. Vi måste hjälpas åt.

– Finns det ingen annan du kan be ? sa jag.

– Du är den enda som har tid så här dags.

Hon hade rätt. Av husets alla invånare var jag den enda som inte var upptagen. Resten av husets dörrar var stängda och låsta, och skulle vara det till klockan sex eller sju när folk började komma hem igen efter jobbet. Det var bara jag som hade tid så här dags.

– Jag kommer väl då, sa jag.

Jag gick in i lägenheten, tog nyckeln och följde med henne in i deras.

Det var ovädrat och stökigt inne hos dem. Nästan inget dagsljus kom in och lägenheten lystes upp av lampor. Det fanns en liten trumma i mitten av lägenheten, antagligen ett gammalt soprum som nu fungerade som ljusinsläpp till de lägenheter i huset som inte hade fönster vare sig mot innergården eller gatan. Man kunde alltså från vissa rum i lägenheten se in i andra rum, och från köket kunde man se badrummet. Jag ställde mig där och kollade ut.

Och där, på andra sidan, satt en kvinna och såg ut genom det öppna fönstret. Hon satt helt stilla, bara några meter från mig. Hennes ögon deformerades bakom ett par tjocka glasögon och det var svårt att tolka uttrycket i hennes ansikte. Hennes mun var ett smalt streck, och också hon hade på sig ett säckigt nattlinne under vilket man kunde skymta två avlånga, hängande bröst.

– Kan du visa mig dörren ? sa jag.

Vi gick genom en smal korridor.

– Här är det, sa hon och visade mig toalettdörren. Här inne sitter hon.

27

Jag tog i handtaget och skakade dörren. Den var mycket riktigt låst. Jag knackade.

– Hallå ? sa jag.

– Är det fru Bjerre ? sa Regina från andra sidan dörren.

– Ja, sa jag fast jag tyckte att detta fru Bjerre lät löjligt.

– Du får sparka in dörren, sa modern.

– Ja, sa jag. Nu ska jag sparka in dörren.

Jag drog upp nattlinnet till midjan, fäste det i övre tros­ linningen och blev stående så några sekunder. Grann­ kvinnans blick gick sakta och missnöjt över min kropp.

– Nu ska jag sparka in dörren ! ropade jag till Regina på andra sidan. Ställ dig så långt ifrån den du bara kan !

Hör du det ! Akta dig !

Jag tog ett steg bakåt. Sedan sparkade jag. Det var första gången jag sparkade in en dörr, och jag höll inte igen som man gör när man sparkar mot en motståndare på träningen. Jag la över min tyngd på vänster ben, lyfte höger och måttade en spark rakt framåt för att fotsulan skulle ta i dörrskivan. Och just då, innan jag slänger iväg sparken, så hör jag modern säga, snabbt och svagt, som ett pip: – Tänk på någon du hatar.

Och innan jag hann tänka, innan jag kunde tänka på vad hon egentligen sagt, så såg jag Klaus Bjerres ansikte framför mig. Jag såg hans ansikte, hans rödsprängda vitor, och jag kände doften av hans sjuka andedräkt. Hans ansikte log skevt mot mig samtidigt som min fot med full kraft landade på dörrskivan. Jag satte hälen rakt i plytet på Klaus Bjerre. Gångjärnen blottades och dörren vajade fram och tillbaka. Till slut trillade den av karmen och föll ner på golvet. Och därinne, på toalettstolen, satt Regina.

28

Vindögd, tungbröstad och vettskrämd. Kvinnan bredvid mig gav upp ett glädjetjut: – Fru Bjerre öppnade dörren ! ropar hon. Där ser du Regina, att det inte behövdes någon man !

Regina reste sig från toalettstolen, kom fram till mig och föll mig om halsen, och snart gjorde modern samma sak. Vi stod där, inbäddade i den mjuka svettdoften från deras armhålor, och kanske också från mina, jag tror inte man känner sin egen svett på samma sätt. De drog mig med sig mot köket, ville bjuda mig på likör och kakor.

– Kom nu fru Bjerre, sitt ner och låt oss visa er vår uppskattning.

Deras fötter rörde sig nakna under nattlinnena, fram och tillbaka över linoleummattan. Jag såg deras torra, spruckna hälar, deras långa tånaglar och avtrycken som fötterna lämnade på golvet som verkade ha en hinna av matfett över sig.

– Jag måste ner till mig, sa jag. Herr Bjerre kommer snart hem.

De nickade förstående. Sedan vinkade de genom trapp­ huset när jag gick ner. Jag öppnade dörren till lägenheten, gick in och kände den förtvivlade doften av Klaus Bjerre.

Jag stod en stund och såg mig om. Frukostbordet. Elemen­ tet. Tegelväggen på andra sidan. Flaskorna vi skulle hälla ut samma kväll. Vårt lilla liv, den tillvaro vi lyckats skapa.

Sen gick jag in i sovrummet, tog min väska och pack­ ade ner mina saker. Jag gick ut ur lägenheten, genom gränderna mot Hovedbanegården. Jag stod en stund och såg på vimlet under glastaket och någon som sålde blom­ mor en bit bort. Några minuter senare satt jag på tåget hem mot Skåne.