9789100156534

HANS GUNNARSSON

Rum fรถr resande

albert bonniers fรถrlag

Till Tina

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår !

Loussas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.

Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år, och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin …

Dan Andersson Den mörka fladdermusen har lämnat ansiktet och saxar omkring i sommarens ljusa rymd.

Tomas Tranströmer

I Blind kikar hon fram.

Blind stĂĽr hon mitt i solen.

Blind vädrar hon efter sitt byte.

Britt-Mari

R M FÖ RE ANDE.

Ljusskylten på gaveln. Den hade suttit där i över fyrtio år och hon kunde inte minnas när den senast hade restaurerats. Eller när den senast hade lyst, för den delen.

Hon måste göra något åt den snart, byta ut det spruckna glaset och samtidigt ge bokstäverna en ny, skarpare inramning, lite mera lyster. Om hon inte skulle byta ut hela skylten. Låta texten falla vertikalt istället, bokstav för bokstav, från takskägget till trappräcket. Som Irene föreslagit. Med en rödlysande bård runtom. Var hon nu skulle få de pengarna ifrån ? I alla händelser borde den ha lagats för länge sen, långt innan den där artikeln kom i tryck.

Inte för att det spelade någon roll i det här ljuset.

Hon kisade mot solen, strök handryggen över pannan.

Klockan var inte ens nio och det var redan tjugofem grader i skuggan. Inte ett moln på himlen. Gräsmattan i slänten var mera gul än grön. Det var på god väg att bli den varmaste sommaren i mannaminne.

Hon fimpade cigaretten i gruset på gårdsplanen och tog den snickrade vägskylten över axeln, det var det enda sättet hon kunde bära den på. Som en annan demonstrant, tänkte hon och började streta uppför 13

backen, som även den lämnade en del att önska. Sprickor och tjälskott, där inte maskrosorna tagit över helt.

Hon hade försökt förmå kommunen att bekosta en ny beläggning, men förgäves. Vägen var hennes och bara hennes bekymmer.

Som allt annat.

En långtradare passerade uppe på krönet, svepte förbi i säkert nittio knyck och försvann ner i kröken mot samhället. Hon blev stående en stund, lätt andfådd och svettig av stigningen, satte ner skylten och betraktade huset.

Där låg det.

Välbekant och lite främmande på samma gång. Hon hade ännu inte riktigt vant sig vid anblicken av det sedan de sjuka almarna tagits ner föregående vinter. Låt vara att det syntes tydligare i sänkan nu, eller snarare blottades. På gott och ont. Det var ingen byggnadsjuvel direkt, brunt och kvadratiskt med vita, flagnande knutar. Men inbjudande eller inte, med den solglittrande sjön i fonden hade stället ändå sin charm.

Och nu även sin plats på kartan.

Hon upptäckte Tord i ett av fönstren på övervåningen, i ett av gästrummen. Han bara stod där, liksom tomt stirrande efter henne, med gud vet vilka tankar i huvudet. Någon städning skulle förmodligen inte bli gjord av hans hand idag heller. Nåja, snickra en skylt kunde han i alla fall, tänkte hon och hivade upp åbäket på axeln igen och började gå längs vägrenen. Under alla omständigheter var hon tacksam för att han hållits utanför den där artikeln.

Hon passerade Irenes hus. Altandörren stod öppen 14

och pumptermosen var framställd, liksom transistorn, i väntan på Melodikrysset. Sebbe låg och dåsade i skuggan under äppelträdet, med huvudet vilande på fram­ tassarna. Irene syntes däremot inte till. Ännu en långtradare dånade förbi, den nya förbifarten till trots, och lämnade ett doftstråk av sulfit efter sig. Kisande såg hon bortåt vägen, mot de gult böljande, nästan bländande rapsfälten som tog vid efter den gamla folkskolan och den fallfärdiga busskuren, som markerade det definitiva slutet på bebyggelsen. Eller början, beroende på vilket håll man kom åkande ifrån. För henne var det början. Det var här de skulle fångas in.

Den nya skylten var större än den gamla, kanske onödigt stor. Men hellre det än att folk missade den, eller missförstod den. Den förra hade verkligen gjort sitt, bucklig och solblekt, pilen syntes knappt längre. Den hade stått där sen Torstens dagar och det var ett smärre under att den fortfarande stod upprätt. Men betongfundamentet som Torsten en gång gjutit på plats i diket var alltjämt intakt och skulle bära upp den nya skylten många år till, förhoppningsvis.

Hon körde ner den bärande, tryckimpregnerade stolpen i det kvadratiskt formade hålet. Den satt direkt som fastgjuten, inte så mycket som en glasspinne behövde kilas fast för att staga upp den. Hon slängde trästickorna som hon för alla eventualiteter tagit med sig och gick bort ett stycke och tog in skylten med blicken. Tydligare kunde det inte bli.

RUM FÖR RESANDE 200 m.

Och så pilen, med en distinkt pekande spets. Måhända att Tord kunde ha fått lite bättre fason på den där 15

blomman som han i ett självsvåldigt infall kladdat dit nere i det vänstra hörnet, den såg mera ut som … hon visste inte vad.

Men annars var det bra. Faktiskt riktigt bra, tänkte hon och tände en cigarett till och beskådade sonens verk ytterligare en stund, innan hon tog den gamla skylten över axeln och traskade tillbaka.

Nu kunde Irene gott få bjuda på en kopp kaffe.

16

RUM FÖR RASANDE.

Den andra skylten, den som tidigare hade mött de resande söderifrån, som suttit i backen ner mot samhället och som hon till slut tagit bort sedan någon lustigkurre upprepade gånger klottrat över e:et och ersatt det med ett a – den hade blivit en ständig påminnelse, ett stigma.

Det hade bara varit den skylten som varit föremål för klottret ifråga, märkligt nog. Kanske för att den andra, nu utbytta skylten, varit i ett sådant uselt skick, snudd på oläslig redan på den tiden.

Nu kunde hon bara vänta och se.

Det var över sju år sedan hon plockade ner skylten i backen och hon hade övervägt att sätta upp en ny där också, tänkt att tiden var mogen för det. Men hon visste att hon aldrig skulle göra det. Visste att tiden aldrig skulle bli mogen, att den aldrig skulle läka alla sår.

17

»Du ska nog inte hoppas för mycket på den där artikeln«, sa Irene och hävde sig över bordet efter pumptermosen. »En notis i rikspressen lär knappast få folk att vallfärda hit, hur mycket ’retrokänsla’ du än kan erbjuda.« »Notis ?« sa hon. »Med bilderna var det ju nästan en halv sida. Dessutom fick jag en bokning från ett par så sent som i förrgår.« »Ojdå.« »Ett par med ett litet barn«, sa hon. »De kommer ända uppifrån Gävletrakten någonstans, tror jag det var.

Det var Tord som tog emot bokningen. De kommer i eftermiddag. Och de hade tydligen blivit överraskade av att det fanns ett rum ledigt med så kort varsel.« »Ett«, sa Irene och förde flinande koppen till munnen. »Han sa inte att alla andra också var lediga ?« »Jaja, vi får väl se vad sommaren ger«, sa hon och fimpade cigaretten, såg ner mot vägen. »Nu har jag i alla fall fått upp den nya vägskylten.« »Den kommer säkert göra susen«, sa Irene.

Sebbe gnydde till på trallen och flyttade sig flämtande från sin plats i solen, som han idiotiskt nog alltid sökte sig till. Fram och tillbaka, liksom in och ut ur bastun.

18

Hon hade läst någonstans att hundar, precis som människor, behövda lapa i sig de vitaminrika solstrålarna.

Men Sebbes beteende verkade snarare tvångsmässigt, närmast som ett missbruk. Han var en blandning av ett flertal raser, däribland border collie och något slags större terrier, en riktig vägkorsning. Att det var något fel på honom, medfött eller inte, var mer än uppenbart.

Ett slags autism. Det satt i ögonen på honom. De var liksom slocknade. Som glaspärlorna på ett uppstoppat djur. Det fanns inget därbakom, helt enkelt. Inget som hon kunde upptäcka i varje fall.

Irene reste sig pustande, tog med sig korsordstidningen och slank in genom altandörren. Skulle hämta en ny, fungerande penna för Melodikrysset, fast det var över en halvtimme kvar tills det började.

Sebbe hasade in under bordet och föll suckande ner på sidan. Hon hällde upp lite mer citronsaft och tog några klunkar. Det var helt vindstilla, värmen var påtaglig även i skuggan. Det klibbade i armhålorna och på ryggen. Hon viftade undan en geting, fortsatte fläkta med handen framför ansiktet.

En lastbil dånade förbi, försvann i kurvan med ett dammoln efter sig. Efter den ingenting. Tystnaden. Det var som det var, som det blivit. Det var nya tider, nya vägar för de resande. Genomfartstrafiken hade minskat med nästan sjuttio procent till följd av den nya förbifarten, hade någon räknat ut. Det motsvarade kanske inte helt hennes vikande beläggningssiffror, lika lite som det ensamt förklarade dem. Men ändå. Det var väl bara en tidsfråga innan hela samhället fick slå igen. Så nog var den där artikeln i DN :s resebilaga välkommen alltid.

19

Smultronställe eller inte. »Trettioen grader på framsidan«, sa Irene när hon klev ut på altanen igen, knäppte med kulspetspennan i handen. »Hur har du det med luftkonditioneringen på rummen ? Eller rummet, ska jag väl säga.« Hon tände en cigarett till, brydde sig inte om att besvara gliringen. »Tord fick igång takfläkten i frukostrummet igår«, sa hon. »Ser man på«, sa Irene.

Sebbe gav ifrån sig ett smackande läte. »Hur är det med honom, förresten«, sa Irene. »Har du märkt nån förändring, eller ?« »Hur då, menar du ?« »Ja, sen …« Irene kastade till Sebbe en bit bulle. »Hade han inte slutat med medicinen ? Eller dragit ner på den.« »Det är bra«, sa hon bara, hon orkade inte prata om det nu. »Han trivs med de uppgifter han har. Och vi hjälps väl åt så gott vi kan.« »Han jobbar väl knappast ihjäl sig«, sa Irene med ett leende, sträckte sig efter cigarettpaketet. Det var tomt. »Kan jag ta en av dig så länge, jag orkar inte resa mig igen.« Hon sköt över paketet. »Så du menar att han blivit … ja, vadå – mer harmonisk, eller ?« sa Irene ur mungipan samtidigt som hon tände cigaretten, såg på henne med den där forskande blicken. »Han är i alla fall inte lika trött längre«, sa hon. »Är det bra, det ?« »Varför skulle det inte vara det ?« 20

»Nej, vad vet jag, jag tänkte bara …« Irene drog åt sig askfatet. »Vad säger hans läkare då ?« »Jag är för helvete hans mamma«, sa hon. »Jag vet, ta det inte så …« sa Irene. »Jag menar bara … det kanske inte är så klokt att ta bort nåt, bara så där, om medicinen nu hade en dämpande effekt, ett syfte så att säga. Jag menar, han är ju fortfarande försöksutskriven, eller vad det nu heter. Eller hur ?« »Oroa dig inte för det, du«, sa hon. »Du borde kanske ändå prata med nån av hans läkare om det«, envisades Irene. »Bara så de vet.« »De vet«, sa hon. »Herregud, det är ju inga konstigheter. Och jag ska träffa hon den nya i slutet av nästa vecka. Bergfors, eller Bergström. Hon är faktiskt den första som verkligen har lyssnat på mig.« »Bra«, sa Irene. »Då så.« Hon fimpade och tittade på klockan, bestämde sig för att gå men blev avvaktande kvar i stolen, svettig och olustig, medan Irene började lägga ut texten om ett grillrecept som hon snappat upp från morgonteven. Hon lyssnade inte. Stolsdynan klibbade mot hennes rygg, hon skruvade på sig, nöp tag i linnet därbak, ryckte lite fläktande i det.

Sedan reste hon sig ändå. »Ska du gå ?« sa Irene. »Ja.« Sebbe vaknade till under bordet. »Melodikrysset då ?« sa Irene. »Jag har inte tid«, sa hon. »Jag måste iväg och handla, förbereda för gästernas ankomst.« »Det är väl snart gjort«, sa Irene.

21

Hon svarade inte, rakade åt sig cigarettpaketet och påminde sig samtidigt om den gamla vägskylten hon haft med sig, som stod lutad mot altanräcket. Den fick stå kvar där tillsvidare. »Hej då, Sebbe«, sa hon. »Musse«, sa Irene. »Va ?« »Han heter det nu.« »Vadå, har du bytt namn på honom ?« sa hon. »Igen ?« »Det är ju ändå det jag kallar honom«, sa Irene. »Dessutom lystrar han bättre till Musse. Eller hur, Musse ?« Sebbe, eller Musse, eller Plutten som han hette från början, lyfte på huvudet och såg på Irene med sina simmiga, outgrundliga ögon. »Du ser.« Irene skrattade.

Hon skakade på huvudet och klev ut på gräsmattan, ut i den gassande solen, samtidigt som ännu en lastbil passerade nere på vägen. »Ses ikväll !« ropade Irene efter henne. »Om du vågar lämna rörelsen i Tords händer.« Hon svarade inte.

22

Av Hans Gunnarsson har tidigare utgivits: Bakom glas 1996 Februari 1999 En kväll som den här 2001 En jävla vinter 2003 Allt ligger samlat 2005 Någon annanstans i Sverige 2007 Albatross 2009 Försmådd 2012 All inclusive 2015

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015653-4 © Hans Gunnarsson 2016 CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2016