9789100156459

179 책r av ensamhet

179 รฅr av ensamhet Red. Jenny Lantz & Linda Portnoff

Albert Bonniers Fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015645-9 © Albert Bonniers Förlag och respektive författare 2016 Omslag Lotta Kühlhorn Tryck CPI Books GmbH, Leck, Tyskland 2016

innehåll

Inledning 7 Författare 13 Så skulle inte en man göra 17 Jenny Lantz Munnen den ska skratta och va glad 48 Karin Svedberg Helgesson En tjej som heter Sara 62 Sara Rosengren Att synliggöra det osynliggjorda 73 Anna Wahl Ensamheten som strategi 97 Emma Stenström Bye, bye, Handels 112 Pia Höök För din egen skull 136 Pernilla Petrelius Karlberg Aldrig på egen hand 149 Charlotte Holgersson

Den portnoffska revolutionen 164 Linda Portnoff Accepting My »Resting Bitch Face« 186 Lin Lerpold Bonusmaterial 203

Inledning

Om du går in genom den tunga ekporten på S ­ vea­vägen­ 65, fortsätter upp för stentrapporna och ut på innergården, eller Atriet som den också kallas, har du nått fram till skådeplatsen för Handelshögskolans årliga middag till forskningens ära. Bland gästerna syns allt ifrån skolans mindre berömdheter och andra hårt slitande forskare till grånade före detta forskare och en och annan forskningsfinansiär – i samband med festligheterna delas nämligen ett pris ut till en »främjare«. Många vill visa sitt stöd och sin uppskattning, för det här är en mycket populär gren av Handels; här bedrivs mängder av nydanande, utmanande och för näringslivet högst relevant forskning. Kvällen ifråga har den italienska buffén dukats upp vid den ena långsidan, medan den motsatta sidan tjänar som tillfällig garderob. Trots det gående bordet är gästerna hänvisade till bordsplacering. De runda borden om sju personer vardera rymmer unga och gamla män, långa och korta män, smärta och rundlagda män, tystlåtna och pratiga män, långhåriga och skalliga män. Ibland också en kvinna eller två. I det senare fallet placeras kvinnorna så långt ifrån varandra som möjligt, men i 7

inledning

havet av mörka kostymer står dessa kvinnor klart ut, oavsett om de bär mönstrat eller enfärgat.

Vi är också fan av forskningen, så vi har suttit på den där middagen otaliga gånger. Med en bordsgranne som tycks betrakta middagen som ett gyllene föreläsningstillfälle, och som, för att detta inte ska gå honom ur händerna, ser till att påbörja den muntliga framställningen redan efter handskakningen. Sedan blir vi sittande där, medan han maler på om hur före sin tid hans kurs i administration eller statistik var och om spännande forskningsupptåg från en svunnen tid samtidigt som han underlåter sig att ställa en enda fråga till oss, förutom möjligen om vilken avdelning vi tillhör (han kanske råkar känna professorn). Föreläsningen avslutas inte förrän sista tuggan av desserten. Då får han syn på vår andra bordsgranne, en ung man som han speglar sig i och genast blir nyfiken på; den unge mannen ser ut att vara forskare. Honom ser han till att stifta bekantskap med till kaffet.

Det är inte alltid det går fullt så långt, det beror på hur vi närmar oss bordet. En hel palett av middagsstrategier står till buds. En är att låta sig vägledas av artighet: lyssna, ställa följdfrågor och tänka att det är kul med historia. Den strategin är förvisso enkel – det spelar ingen roll om ens tankar vandrar iväg eftersom föreläsaren inte märker det – men när det är dags för kaffe har självkänslan fått sig en törn. En annan strategi är att på Don Draper-vis styra in konversationen på något annat: »Apropå ingenting, så har jag precis arbetat med ett projekt…« eller »Häromveckan 8

inledning

­ ndervisade jag i Shanghai…«. Här krävs närvaro och u jävlaranamma. Ytterligare en strategi är att lämna sällskapet direkt efter varmrätten: »Ursäkta, jag ska på min bokcirkel nu.« Kvällen blir troligtvis roligare och kanske går hinten fram. Ibland kan det vara värt ett försök att konversera kvinnan mittemot, även om det fordrar att vi närapå skriker till varandra. Andra gånger är bordsplaceringen rena lyckträffen: bordsgrannen är någon av de trevliga och moderna forskarna, och middagsstrategin kan läggas helt åt sidan. Vid ett fåtal tillfällen har det varit fri placering och då har middagen blivit betydligt trivsammare, åtminstone för oss som kunnat välja ett mer uppsluppet och uppblandat sällskap, men måhända har föreläsarna saknat åhörare.

Det har också hänt att vi tackat nej till inbjudan.

För många kvinnor i näringslivet är inte bara middagar av det här slaget utan hela karriären en ensam historia. De är omgivna av män; män som kollegor och kompisar men framför allt män som chefer. Möjligheterna att göra karriär på dessa mansdominerade arbetsplatser är uppenbarligen pyttesmå för kvinnor.

Hur tänker då dessa kvinnor? Vad har de för stra­tegier?

En vinterdag låg den uppdaterade jämställdhets­ planen ute på Handels intranät och upplyste om att »målet att ha tjugo procent kvinnor som professorer år 2020 kvarstår«. Frustrerade och smått uppgivna pratade vi om vad så blygsamma mål gör med oss, och idén om att bjuda in våra kvinnliga kollegor till att skriva texter om sina strategier i denna mansdominerade miljö föddes. Efter några veckor hade vi formulerat 9

inledning

ett första synopsis till boken, och under en söndagspromenad den 8 mars slog det oss att internationella kvinnodagen var det perfekta tillfället att skrida till handling och skicka ut inbjudan. Vi hade på känn att det i sammanhanget okonventionella bokprojektet – vi bad dem trots allt att skriva helt oakademiskt om sina egna upplevelser och tankar på arbetsplatsen – skulle kunna göra de tilltänkta författarna oroliga och obekväma, men förstås också stärkta och entusiastiska. Vi gav dem gott om betänketid: drygt sju veckor.

Gensvaret överträffade alla våra förväntningar.

Positiva svar trillade in hela kvällen och morgonen och vid elvatiden dagen därpå var vi redan fulltecknade. Responsen gjorde oss själaglada. Därtill fick vi mängder av uppskattande kommentarer från kvinnor på skolan som sa sig inte ha möjlighet att bidra med någon text, men som ville uttrycka sitt stöd. Somliga hörde av sig med frågor som vittnade om en rädsla för att skriva utifrån sig själva: »Skulle jag kunna få intervjua några kvinnliga studenter istället?« Andra erkände oron utan omsvep: »Det är ju jätteläskigt!

Tänk om min manliga chef inte känner igen sig i mitt sätt att återge en situation och ifrågasätter min upplevelse?« »Vilka repressalier kommer boken att leda till?« frågade andra. Själva kände vi att temat var nog så angeläget i sig och att våra personliga historier var värda att spridas. Med momentum i ryggen och med en hälsning från en författarvän fick vi ett möte med Abbe Bonnier på Albert Bonniers Förlag, som nappade på idén.

10

inledning

År 2016 är fortfarande 91 procent, eller 32 av 35, av professorerna på Handelshögskolan män. Mans­ dominans råder även på docent- och doktorsnivå och är en sekellång tradition på skolan. I 179 år av ensamhet har vi samlat berättelser från tio kvinnor som alla är ­eller har varit forskare och lärare på skolan under 2000talet. 179 år är den sammanlagda tid vi tio författare har arbetat på Handelshögskolan. Vi är alla kvinnor som behövt förhålla oss till en mansdominans som saknar motstycke i universitetsvärlden men som känns igen från andra håll, till exempel stora delar av näringslivet. I den här boken har vi klivit ur våra forskarroller och skriver personligt om våra tankar och strategier på denna manliga bastion: Vad tar vi oss till när utsikterna att göra karriär eller få inflytande är så dåliga? Och vad får våra strategier för konsekvenser? Strategier är man inte alltid medveten om, de kan uppenbara sig först i efterhand. När allt kommer omkring går nog få till bords med en middagsstrategi.

Det hör inte till vanligheterna att skriva berättelser inifrån sin egen arbetsplats. Men friheten är en del av vår arbetsbeskrivning; det ska vara högt i tak på en högskola. Vi sätter en ära i att diskutera, vrida och vända på frågor. Kvinnor på andra typer av arbetsplatser kanske skulle ha svårt att skriva en liknande bok, och därför känner vi också ett ansvar, vi som kan. Vi hoppas att våra berättelser kan inspirera andra till om inte en bok så åtminstone nya samtal. Vi önskar att fler blir uppmärksammade på hur mansdominansen kan bestå, år efter år, och hur den kan utmanas och brytas.

11

inledning

Medan mansdominansen på Handelshögskolan känns igen från oräkneliga företag så innebär Handels position som en av landets allra främsta högskolor, kanske det närmaste vi kommer ett Oxford eller Harvard, också att maktstrukturen på skolan får stora konsekvenser för den forskning och undervisning som bedrivs, och i förlängningen för närings- och samhällsliv i Sverige.

Givetvis krävdes ett visst mod och ork för att medverka i boken. Det kan vara svårt att skriva om sig själv, att tala i egen sak, att blotta sig, peka på omständigheter bortom en själv och göra tillbakablickar i en tid som upphöjer egenskaper som tacksamhet, framåtblickande och förmågan att själv ta på sig skulden för sina misslyckanden. Men vi måste våga dela med oss av våra upplevelser, så uppriktigt vi bara kan, för att kunna påvisa mönstren som gör att ojämställdheten ibland ruckas n ­ ågot men alltför ofta förblir orubbad. Att vi här u ­ ppehåller oss vid våra egna strategier och val betyder inte att vi från­ skriver arbetsgivaren ansvar för ojämställdheten; de med mest makt har också bäst möjligheter att förändra organisationen i stort.

För den som blir sugen på att lära sig mer och på att fundera över sin egen arbetsplats finns ett litet bonusmaterial längst bak i boken. Där berättar vi i korthet vad tre forskningspionjärer skrivit om kvinnors strategier i mansdominerade organisationer, möjlighetsstrukturer i organisationer, respektive orienteringen mot män.

Jenny Lantz och Linda Portnoff, redaktörer

Författare

Vad som slog oss när vi ställde samman denna lista över medverkande författare – förutom att samtliga är privilegierade och övervägande vita, det sistnämnda ett uttryck för en annan maktstruktur på arbetsplatsen – är att nästan alla bryter ny mark i sin forskning.

Jenny Lantz (red.) är forskare inom organisation och ledarskap med inriktning mot kulturindustrin.

Hon har bland annat studerat betydelsen av smak, kvalitet och kön inom filmindustrin. Jenny har skrivit flera böcker om trendmaskineriet i den globala mode­ industrin. Hon är också medproducent till filmen Men at Kastrup. För närvarande studerar hon parfymindustrin och är verksam vid Center for Arts Business and Culture på Handelshögskolan. Hon har i många år ­varit programansvarig för Executive MBA. Karin Svedberg Helgesson är docent vid institutionen för företagande och ledning vid Handelshögskolan i Stockholm. Hennes vetenskapliga artiklar och böcker behandlar bland annat frågor kring privat­ isering, företags ansvar och riskbaserad reglering. För 13

författare

närvarande forskar hon om advokaters roll i kampen mot penningtvätt och terrorism i Sverige, Storbritannien och Frankrike.

Sara Rosengren är docent vid institutionen för marknadsföring och strategi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon är också forskningschef för hög­ skolans Center for Retailing. Saras forskning om ­effekterna av kreativ marknadskommunikation har rönt internationell uppmärksamhet med artiklar ­publicerade i flera av de tyngsta forskningstidskrifterna. Hon skriver regelbundet krönikor och analyser i branschpress.

Anna Wahl är professor på Kungliga Tekniska högskolan (KTH) inom genus, organisation och ledning.

Hon bedriver forsknings- och utvecklingsprojekt där fokus ligger på hur förändringsprocesser i organisationer kan medverka till ökad jämställdhet och mångfald. Hon har forskat inom fältet sedan tidigt 1980-tal, och därmed varit en pionjär på området i Sverige, bland annat genom avhandlingen Könsstrukturer i organisationer som hon disputerade med 1992 på Handelshögskolan. Hon har publicerat flera böcker och vetenskapliga artiklar på området, samt medverkat i tre statliga utredningar om ledande positioner i svenskt näringsliv.

Emma Stenström är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Hennes forskning 14

författare

handlar främst om konst och ekonomi. Emma har också varit gästprofessor vid Konstfack. Vid sidan om det akademiska har hon bland annat skrivit krönikor i Dagens industri under många år.

Pia Höök arbetade som forskare och lärare på Handels­ högskolan 1993–2005. Hon disputerade 2001 med avhandlingen Stridspiloter i vida kjolar – om ledarutveckling och jämställdhet. Pia har varit gästforskare vid Stanford University, expert i statliga utredningar, samt ledamot i Delegationen för jämställdhet i högskolan. 2010 blev hon docent i genus, organisation och ledning på KTH. 2007–2012 ledde hon Volvo Groups globala mångfaldsarbete. Sedan 2012 är Pia global chef för mångfaldsarbetet på Skanska.

Pernilla Petrelius Karlberg arbetade ett antal år i mediebranschen innan hon började forska.

Hennes forskningsområde handlar om vad det innebär att leda i en medialiserad värld. Idag delar hon sin tid mellan dels forskning om ledarskap och management, dels utbildning av chefer och ledare. Hon är bland annat programansvarig för Handelshögskolans MBA-program.

Charlotte Holgersson är docent vid KTH och disputerad på Handelshögskolan i Stockholm där hon under många år var verksam. Hennes forskning rör sig i skärningspunkten mellan organisationsteori och genusteori och hon studerar könsordnande ­processer 15

författare

i organisationer, med särskilt fokus på ledarskap, förändringsarbete och sexualitet. Ett av hennes främsta intresseområden har varit återskapande och förändring av mansdominansen på ledande positioner i ­organisationer.

Linda Portnoff (red.) är forskare inom ekonomisk redovisning och styrning. Hon disputerade 2008 med en avhandling om musikbranschens finansiella flöden och styrningsproblematik och är idag vd för intresse­ organisationen Musiksverige samt verksam som forskare vid Center for Arts, Business and Culture på Handelshögskolan. Linda har varit programansvarig för en Executive MBA. Hon har också gett ut två skivor med sitt band Stella Rocket.

Lin Lerpold är tf. professor och chef för ett nystartat hållbarhetscentrum vid Handelshögskolan i Stockholm. Dessförinnan var hon programchef för Handelshögskolans MBA-program. Hon har också arbetat inom den internationella oljeindustrin. Lin disputerade 2003 och har sedan dess forskat och undervisat om företagande och fattigdomsbekämpning samt mänskliga rättigheter i globala leverantörs­kedjor. Hon har varit gästforskare på London School of Economics och Insead.

Så skulle inte en man göra Jenny Lantz

Mitt rum ägde verkligen sina förtjänster: det var beläget längst in i korridoren dit pratmakare till kollegor sällan orkade ta sig, det var stort nog för bara en person och, vilket min tidigare kollega som lämnat rummet efter sig varit noga med att påpeka, med professorn som närmaste granne bar rummet på ett löfte om en del skvaller. Rummet dominerades av ett hörnskrivbord i bok, som enligt vaktmästaren var höj- och sänkbart – en särskild gest mot mig med förhöjd blodproppsrisk – men bara med vev. Då dator, pärmar och böcker vanligtvis tyngde bordet kom denna rummets mest avancerade funktion sällan i bruk. Väggarna var täckta av bokhyllor i bok och ovanför skrivbordet ramade några konsolhyllor in en anslagstavla i kork.

På anslagstavlan satt ett vykort med logotypen från min film, Men at Kastrup, och en reklamaffisch med hopplösa horoskop riktade till flickor i Nepal. Sju år tidigare hade jag tyckt att den var tragikomisk och träffande, med Unicef som avsändare. Till vänster om dörren, där dörrkarmen var som mest avskavd, stod en karmstol i samma träslag med dyna och ryggstöd i ett rödorange tyg och krönte sjuttiotalsmöblemanget.

17

Jenny Lantz

Snett ovanför stolen satt en Hitchcock-affisch i ett halvhjärtat försök att göra rummet personligt.

Jag tror att de flesta kan relatera till hur en miljö långsamt äter upp en. Hur tröttheten över samtalen som går på tomgång tar över, klagandet på ledningen känns nedbrytande, arbetsplatsen instängd och berövad på energi. Hur vissa typer på kontoret bara genom sin uppsyn irriterar en. I mitt fall var det männen med hål i kläderna; i forskarvärlden kunde smårevor inbringa intellektuella poäng i sitt övertydliga budskap om bärarens ointresse för världsliga ting så som kläder.

Men det var varken kommunalhuskänslan, tugget i korridoren eller hålen i kläderna som gjorde att jag till slut lämnade det där rummet. Det var mansbygget.

Jag hade kommit till en punkt då jag inte längre stod ut med tanken på att vara dess stöttepelare.

En januaridag 2010 gick jag på tidstypiskt manér ut med en förfrågan på Facebook efter en plats att hyra och fick napp på ett kontor på Söder, och jag har varit den arbetsplatsen trogen sedan dess. Jag brukar tänka på flytten som mitt eget Female Faculty Booster Program.

Jag pluggade på Handels och har goda minnen från den tiden. Studierna var förvisso hårda men det fanns en allt-är-möjligt-stämning bland studenterna som var härlig att vara del av. Den har danat mig och jag är böjd att tro att vad som än händer så skulle jag alltid kunna starta ett framgångsrikt företag. Givetvis hör jag hur odrägligt det där låter, och jag behåller i regel sådana tankar för mig själv, men här och nu vill jag vara ärlig.

18

Så skulle inte en man göra

Jag skydde allt vad studentstäder hette och ville till en större stad än hemstaden Göteborg. I ärlighetens namn hade rektor Staffan Burenstam Linders slogan »en skola i världsklass« också lockat, även om den var tacksam att raljera över.

Som inflyttad var det ibland svårt att hålla isär vad som var utmärkande för Stockholm från vad som var typiskt för Handels. Jag och mina kompisar noterade att Stockholmstjejerna inte hade någon humor, att de axlat rollen som skrattkör. Vi sa att stockholmare inte förstår ironi och överdrifter.

Om ekonomiämnet visste jag knappt någonting, men jag hade ambitioner: jag ville påverka, göra något meningsfullt och samtidigt ha roligt. Kanske skulle jag starta ett företag. Jag tänkte i alla fall inte slösa bort mina betyg på det sätt som jag tyckte att min mormor och mamma gjort.

Det låg inte för min mormor att hålla låg profil och hennes stolthet över sina döttrars fina betyg och sina egna prestationer, långt tillbaka i tiden, visste inga gränser. Vid sidan av diverse pris i danstävlingar var det sina enastående resultat i »burkengelska« som hon oftast återkom till. Min mormor, som var bonddotter och bara hade sju års folkskola bakom sig, arbetade på 60-talet på Lundqvists Livs i Hedemora. Hon ingick i en Dalarnavid satsning på att lära anställda vid livsmedelsbutiker just så mycket engelska som krävdes för att sälja konserver med engelska namn, i en tid då ytterst få av Lundqvists kunder behärskade språket ifråga. När mormor äntligen fick chansen att 19

Jenny Lantz

visa framfötterna tappades hakor till höger och vänster. Hon var burkengelskans Horace, åtminstone i Dalarna. Varje gång hon berättade historien – hon såg alltid till att det fanns anledning – led jag en aning, inte av pinsamhet utan av vad jag läste in som icke infriade förhoppningar om något mer, en erinring om ett liv som också hade varit möjligt. Annat skulle det bli med mig och mina fem och noll.

Jag var hemtam på Handels, en självklar del av gemenskapen, men ändå kände jag sällan igen mig i det »vi« som hästskjortorna försökte formulera, i vilket det ingick att tycka att kultur var djupt och onödigt, särskilt om det inte bar sig, att management consulting och banking var mer spännande och givande än något annat. Jag tydde mig till de studenter som inte bara var intresserade av ekonomi. Mina kompisar pluggade också statsvetenskap, teatervetenskap, litteratur­ vetenskap, och jag själv filmvetenskap, lite konst och en termin på New York University där jag tack vare ett breddningsstipendium från Handels gjorde 16 mmfilm. Jag var i nittiotalstermer alternativ på Handels.

Men där mina killkompisar sågs som breda och bildade (»litteraturintresserad och investment banker, cool kille«) så ifrågasattes jag: Varför går du på Handels?

Jag hade fina resultat så det handlade knappast om prestationer. Handlingsutrymmet var bara betydligt snävare för tjejer, man måste ständigt bevisa att man gav ekonomiämnet sin odelade uppmärksamhet. »Det kommer den här generationen aldrig gå med på«, brukade min mamma säga i middagssamtal som 20

Så skulle inte en man göra

rörde ojämställdhet, med en blick åt mitt håll. Men min årgång på Handels mötte jämställdhetsfrågorna med beröringsskräck; kommentarer i stil med »jag har aldrig råkat ut för någon diskriminering« var en stapelvara bland kvinnliga studenter. Egna erfaren­ heter kunde i en handvändning avfärda hela problembeskrivningen, all världens statistik kring ojämställdhet. Som om »jag har en granne från Eritrea och han har en BMW« skulle vara skäl nog att inte diskutera fattigdom i Eritrea.

Den fria viljan skulle bära oss. Var och en sin egen lyckas smed. Trots att jag bara hade tre kvinnor som lärare under mina fyra år som student på skolan, och trots att gästerna av kvinnligt kön var snudd på lika lätträknade, var det som om det fanns ett outtalat kontrakt mellan oss: struntade vi bara i att prata om ojämställdhet så skulle det lösa sig. Nu i efterhand har jag svårt att få ihop det, för jag minns det som att viljan att genomskåda var så stark i den tidiga tjugoårs­åldern.

Men på något sätt tyckte jag att förhållningssättet funkade, jag var ju på genomresa på Handels. Fyra år, ­sedan ut. Den tiden skulle inte behöva märka mig.

Det skulle faktiskt dröja till dess att jag blev en del av arbetsplatsen Handelshögskolan innan ojämställdheten blev en ständigt närvarande källa till ilska och olust. Men till en början också en motor.

Jag hade släntrat in en dag för sent. Filmvetenskapen krävde många timmar i biografmörker och gjorde mitt schema till ett så svårt pussel att jag ett tag övervägt att hålla till godo med en kurs i »intranät«.

21

Jenny Lantz

Det var 1996 och Anna Wahl, lärare i kursen »Organisation och kön«, förklarade för mig att jag missat »molnet«: föreställningar om feminism som hopade sig till en dyster sky och skymde kunskapen, politiken och ideologin. På filmvetenskapen hade vi diskuterat feministisk teori, det handlade om mise-en-scène och filmsubjektet och väckte mitt intresse samtidigt som allt utspelade sig på ett behagligt avstånd. I »Organisation och kön« låg allt ljus med ens på min egen värld.

Vi var en liten grupp, kanske tolv–tretton personer (en av dem var för övrigt Anna Kinberg Batra). En vecka senare skrev jag i mitt reflektionspapper att min värld raserats sedan jag insett vilken urusel positiv strategi jag anammat när jag tänkt på mig själv som något slags undantag från kvinnor i allmänhet och till råga på allt sett Handels som en transithall. Jag lärde mig hur jag själv är med och påverkar strukturerna, hur de senare sätter ramarna för mitt handlande och hur man kan arbeta för förändring. Anna lotsade oss igenom de olika känslostadierna som löper parallellt med att man tar in den här typen av kunskap: deppighet, ilska, kraft och energi. I centrum stod alla tänkbara typer av arbetsplatser: företag, internationella organisationer, myndigheter och ideella föreningar.

Jag insåg för första gången att betydelsen av kön och andra diskrimineringsgrunder var en fråga om kunskap, hur självklar den kunskapen än må te sig i efterhand. Minst lika viktiga var mina nya insikter i hur makt och kunskap hänger ihop. För mig var det plötsligt glasklart varför just det här ämnet förde en 22

Så skulle inte en man göra

så ­undanskymd tillvaro på Handels trots alla kartläggningar som ständigt visar på betydelsen av kön i närings- och samhällsliv. Ingen i skolans ledning e­ ller bland professorerna ansåg dessa frågor angelägna.

Handels var en värld som var sig själv nog.

Jag blev om inte rebell så i alla fall en som »tog diskussionen«. Jag såg det som min plikt att diskutera jämställdhet och feminism i tid och otid, särskilt på Handels. På ett manér som nog tedde sig smått outof-character kunde jag inleda en konversation med »jag läser en väldigt intressant kurs nu«, bara för att fiska efter respons och ännu ett smashläge. Men jag ville inte bara glänsa, jag ville få med mig de andra, till och med de studenter som började skratta då jag sa att jag läste »Organisation och kön« – det var i sammanhanget en normal reaktion – hade jag överseende med. Jag visste ju hur miljön påverkade dem och till min glädje tog några av de som kluckat högst plats i salen nästa år.

För första gången kände jag mig verkligt sedd av en lärare på Handels. Jag fick frågan av Anna om jag ville skriva en fallstudie, ett så kallat case, med könsperspektiv till en kurs i organisation och ledarskap. »Den nya ekonomin« gick på högvarv och jag tillbringade dagar på ett Icon Medialab dekorerat med biljardbord, ­energidrycker och skateboardar, och försökte blottlägga hur den arbetsplatsen förhöll sig till kön (inte särskilt genomtänkt, kan jag avslöja). Det var en y­ nnest att få hänga med Anna och hennes smarta doktorander. Det spelade roll att de var engagerade, rörde sig 23

Jenny Lantz

ute i världen, läste tidningen, var olika varandra, såg på Lorry och Ab Fab och kändes »vanliga« – ja, jag tror faktiskt att det var så jag tänkte på dem och förutom att den tanken röjer hur jag uppfattat andra lärare så vågar jag påstå att den nog mest var sprungen ur känslan som samvaron med dem gav mig: jag kunde vara en hel person, jag kände mig inte längre kringskuren. De verkade till och med uppskatta att jag var intresserad av sådant som film, mode, musik och litteratur.

När jag sökte jobb som trainee på mediekoncernen Schibsted var intervjusituationen till beblandning lik den vi analyserat i »Organisation och kön«: bara män som intervjuade, enbart män som setts som lovande och dittills blivit anställda. Jag skrev ett brev till ledningen, upplyste dem om deras könsblindhet och gav dem lästips. Så där höll jag på. Jag hade försett mig själv med ett bildningsuppdrag och betraktade de flesta som tänkbara disciplar.

Jag tog jobb som analytiker på ett annat medieföretag men kände starkt att jag inte ville förråda mig själv och nöja mig med denna bleka skugga av mitt möjliga jag. Jag kunde inte släppa tanken på en forskarkarriär, trots att någon sådan aldrig skulle ha föresvävat mig ett år tidigare, och sökte så småningom en plats som doktorand.

I samma veva tilldrog sig en rätt märkvärdig konferens på Handels: världens kvinnliga presidenter och premiärministrar möttes och bland andra Pakistans dåvarande premiärminister Benazir Bhutto förlänade tillställningen dignitet. Skolan hade via sin 24

Så skulle inte en man göra

­ orporate Partners-avdelning upprättat ett samarbete C med Council of Women World Leaders, med säte på Harvarduniversitetets Kennedy School of Government. Kort därefter blev jag erbjuden att åka dit. Ett stipendium riktat till forskare med intresse för genusfrågor hade inrättats och jag fick möjligheten att inte bara bistå rådet utan även läsa obegränsat med doktorandkurser på hela Harvard. Det var en drömstart.

Terminerna på Harvard var obeskrivligt givande och kurserna i allt från feministisk teori och kalifornisk litteratur till kultursociologi och organisationsteori gav mig ett rejält försprång gentemot mina doktorandkollegor hemma. Till på köpet träffade jag lika många kvinnliga som manliga professorer.

Min hemvist på Handels blev en i alla bemärkelser bokinklädd avdelning där det fanns flera, eller rättare sagt sex, kvinnor som var några år äldre än jag. De hade berett vägen och det var enkelt för mig att bli en del av sammanhanget. Att rekrytera självständiga kvinnor var något av vår professors paradgren, en förmåga han av allt att döma var ganska ensam om på skolan. Sporrade av hans tal om vikten av nyfikenhet och maktanalys fick vi nästintill fria händer. Vi satte vår prägel på avdelningen: vi tog plats på seminarierna och var hårda men konstruktiva, vi stöttade och röstade på varandra när olika grupper och kommittéer skulle tillsättas, vi såg till att våra kurser innehöll inslag om kön, manliga forskare som inte var föräldralediga fick räkna med gliringar.

Jämställdhetsfrågorna fick ett genombrott även 25