9789100156435

EN MARIALEGEND

rom

an

kla sR

รฅd

| a lbe rt b onn ier s fรถrl ag

Ni

EN

str

R A M

รถm

D N E G E L A I

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015643-5 © Niklas Rådström 2016 omslag Elina Grandin omslagsbild Maria mit dem Kinde av Lucas Cranach bpk/Staat­liche Kunsthalle Karlsruhe/Annette Fischer/Heike Kohler författarfoto Håkan Elofsson tryck CPI Books GmbH, Tyskland 2016

Denna roman till채gnas Nizeyimana

There is a world elsewhere. – Shakespeare Mary, Mary, quite contrary, how does your garden grow? – Engelsk barnkammarramsa

I BARNEN

Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen. Över halsens hud brände den rusande projektilen in ett ytligt sår, som för att på hennes kropp rista in sin riktnings­ angivelse, innan den på nytt gick in i kroppen, slog en flisa ur nyckelbenet och slet sönder en hel värld av vävnader.

Kulans hastighet hejdades ytterligare då den spräckte kanten av skulderbladet och lämnade ett gapande sår efter sig i hennes rygg. Till sist landade den i vägdammet bakom henne, matt och viljelös som då en frökapsel sjunker till ofruktbar jord utan att ha funnit någonstans att slå rot. Skottets öronbedövande dån hade slagit språket ur hennes mun och kulans kraft kastat hennes överkropp bakåt. Redan nere på knä blev hon som hejdad i fallet och för ett ögonblick sittande halvt bakåtlutad innan hon långsamt hävde sig upp och föll framstupa över hans kropp med blodet pulserande ur sin sönderslitna mun.

För bara en stund sedan hade han kysst hennes händer 11

och fingrar. Hans läppar hade sökt sig uppför insidan av hennes underarmar. Hans kyssar hade kittlat henne och hon hade ryckt till i ett kort skratt. Sedan lät han sitt huvud vila mot hennes mage medan hans fingrar smekte hennes bröst. Runt bröstens vårtgårdar drog sig huden samman. Ur den ena bröstvårtan steg en blek droppe mjölk. Den hävde sig upp genom huden som en dimslöja ur beteshagen en försommarkväll. Långsamt sökte den sig nerför hennes bröst tills hans fingertoppar fångade den och han förde den till sin mun. Han såg på henne och gjorde en liten grimas som om han tyckte om dess smak. Hon skrattade. Han skrattade. De hörde inte hur den ena fågeln efter den andra tystnade i träden utanför.

När han lade sitt huvud i hennes sköte kände han doften från hårbuskens varma glänta och han gav hennes ljumske en kort kyss. Hon strök sin hand över hans höft medan hans läppar smekte insidan av hennes lår. Så satte han sig upp i sängen intill henne och lyssnade. Tystnaden. Ingenting annat än tystnaden och barnet som sov i den lilla vaggan i hörnet. Han böjde sig ner över henne och kysste hennes läppar. Hon öppnade sin mun och lät hans tunga leka över hennes tänder. Hans hand sökte hennes och deras fingrar slöt sig kring varandra som i en gemensam bön. Hon strök honom över ryggen med sin fria hand och han drog den solkiga filten från deras bädd och kastade den på golvet, som hade han inget att dölja för den värld som ändå ingenting ser. Ännu ett par ögonkast, ännu en smekning där hans läppar sökte hennes – och så lämnade de sig själva helt för varandra och han var inne i henne. Stötarna mot hennes underliv, den enkelt hopsnickrade sängens gavel som 12

slog mot rummets kortvägg, hennes armar vid sidorna av hans kropp. Hon kastade en kort blick upp mot taket innan hon slöt sina ögon och trädde in i den värld som bara var hans och hennes. De stora fuktfläckarna runt takbjälkarna såg hon som en karta över ett okänt land där allt var böljande dalar och milsvid skog. I sina tunga stötar mot det innersta i henne förde han henne allt längre in i det landet, tills allt genomstrålades av kvällssolens guldrodnad, brann mot dagens glödgade härd, sveptes i morgondimmans slöjor, slöts i nattens stjärnfäll. Några sista korta rörelser och så föll han ner vid hennes sida på bädden, ännu andfådd och med sin arm över hennes mage. Hon låg stilla och höll kvar hans värme i sig, som kunde hon känna all den vilja till liv han lämnat kvar i hennes kropp. Ingen av dem kunde höra att tystnaden helt kommit att befolka skogen utanför deras hus.

Världen blir till i ett ord och en tanke. Världen blir till därför att världen vill äga en plats där världen kan upptäcka sig själv. En dag som ännu aldrig varit någon dag tätnar allt bara, ett par nävar ingenting samlar sig och gör sig till något. Stjärnorna som ännu inte tänts ser på, månen som ännu ingenstans har att kretsa står gömd i ett veck i ridån, natten leker tafatt med dagen och fångar ingen, fångas av ingen. Världen blir till i ett ord och en tanke.

Det finns en källa i skogen där de döda tvättar sig innan de beger sig vidare till skuggornas land. Det är en helt liten källa och dess vatten är mörkt och kallt. På den lilla tjärnens botten glimmar kattguld och småfiskars ögonlock. Men innan världen finns och innan de döda har börjat sina liv står den källan tyst. Där, när en reflex 13

kommer över vattnet, blir världen till. Ett ord speglar sig i det mörka vattnet och blir en tanke och av tanken en hel värld.

Han hade nästan somnat vid hennes sida när hon hörde de första rösterna. Först hörde hon ett galet skratt och sedan någon som skrek. Det var barns röster, barns och tonåringars. Skriket tog hon för upprymd glädje och det följdes snart av flera. I övrigt var allt tyst i skogen.

Träden var tysta, vinden var tyst, dagen var tyst. Hon undrade vilka barnen var som lekte där ute. Hon stötte till hans arm, men han var redan vaken. Han satte sig upp i bädden och lyssnade. För ett ögonblick trodde de att rösterna var på väg att passera förbi huset.

Men så bräkte plötsligt en av getterna till i fållan. Lätet var kort och klanglöst och bröts tvärt av i ett torrt ljud, som när någon knäcker en gren. Och sedan åter några halvvuxna barns skratt. Han såg på henne, frågande, och reste sig halvt ur sängen. I vaggan ute i rummet gnydde barnet till, som hade en dröm kittlande strukit en av sina fjädrar över den lilla kroppen. Skrattet var det sista ljud hon skulle få höra från sitt barn. Tystnaden. Nu var tystnaden så nära huset att den kunde röra vid fönster­bågar och dörrvred. Samtidigt som han reste sig ur sängen och tog några steg ut i rummet slets ytterdörren upp och tystnaden bröts av ett par öronbedövande skott från en hagelbössa.

Den första kulkärven slet tag i vaggan och kastade den längst in i ett hörn av rummet. Vaggan hamnade upp och ner över barnet, som ville den skydda den redan livlösa, söndertrasade kroppen från ytterligare skada. Den andra flocken rasande hagel träffade hans ben så att det vek sig 14

under honom och han föll huvudstupa framlänges över golvet. Barnen jublade ute på gårdsplanen. En grå skugga trädde in i rummet och såg sig om. När han försökte häva sig upp från golvet, med det skadade benet som en blöt trasa under sig, höjde den grå skuggan sin arm över honom. Först då såg hon den långa knivens breda blad och hur ljuset glimmade till i eggen innan den ramlade ner över hans axel och fick armen att hamna i en egendomlig vinkel under honom när han sjönk mot golvet.

För några ögonblick hade deras tystnad smittat henne.

Hon satt upp i sängen och såg hur han åter föll framstupa till golvet med blod pulserande ur huggsåret i axeln. Ett par unga pojkar grep tag i hans oskadade ben och släpade honom efter sig ut på gårdsplanen. Blodet från hans sår lämnade ett mörkt spår på golvet. Hon undrade hela tiden varför hon inte skrek. Deras tystnad hade slutit sig runt henne, som hade hon gått ner sig i ett kallt kärr. Hon andades inte, rörde sig inte, långsamt gjorde tystnaden gemensam sak med mörkret och det svartnade för hennes ögon. Och så kom ett isande andetag rusande ner i hennes lungor och ljuset från dörren genom vilken de släpat ut honom bländade henne. När andetaget nådde botten i henne och vände kastade hon sig skrikande ur sängen och rusade efter dem.

Pojken med den långa kniven i handen hade just kommit ut genom dörren när hon var ifatt honom. Han vände sig förvånat om när han hörde henne och slog till henne med knivskaftet i pannan. Änden på skaftet träffade snett över högra ögat, en svart blixt slog ner framför henne och kastade henne baklänges, halvt tillbaka in genom dörröppningen. Mörka gnistor yrde fortfarande framför 15

hennes ögon när hon reste sig till halvsittande. Hon såg hur de slog honom med hackor ute på gårdsplanen nu.

När hon kom på benen kunde hon se att han fortfarande levde. Hans sargade rygg hävde sig i korta, flämtande andetag under deras slag. Hon orkade inte hela vägen fram till honom. Några steg ifrån honom sjönk hon ner på knä i dammet. Hon förstod inte vem det var som hela tiden skrek. Hon förstod inte varför den som hela tiden skrek hade en röst som så helt liknade hennes. Hon förstod inte varför de slutade slå honom med hackorna och vände sig mot henne.

De var verkligen inte mer än barn. Deras ansikten var unga, med pubertetens och de tidiga tonårens kvisslor och fjuniga kinder. De stod först alldeles tysta och såg på henne, som kunde de inte förstå varför hon ville störa dem. Så skrattade en pojke till och då fylldes tystnaden kring dem av skrattet. Allt hon kunde se var deras ansikten. Hon kände doften av lösningsmedel och såg trasorna och flaskorna i barnens händer. Några av pojkarna var så påverkade att deras ögon föreföll lika matta och bleknade som hos döda fiskar. En av dem kunde inte stå stilla. Han hoppade fram och tillbaka och viftade med armarna, som försökte han jaga en fågelflock på flykten.

Några av dem kunde hon känna igen. Hon hade flera gånger sett dem bada nere vid floden där den vidgade sig under det lilla vattenfallet. Kunde det ha varit mer än ett år sedan? Det var innan ordet krig hade format sig kring dem och föst dem framför sig in i mörkret, som när herdarna samlar ihop getterna från betet in i fållan för att avgöra vilka av dem som ska slaktas. En av pojkarna mindes hon därför att hon brukat se honom klättra så snabbt 16

uppför stammen på trädet som växte ut över gölen under fallet. Sedan hade han kastat sig handlöst ner i vattnet, gång på gång, gång på gång. Hon visste hur grunt det var och var hela tiden rädd för att han skulle skada sig. Nu hade han ett solkigt bandage om pannan och saknade ett par tänder i överkäken. Det gamla karbingeväret bar han i famnen som om det vore en älskad leksak eller en hundvalp.

En annan av dem mindes hon nerifrån spannmålsförrådet. Hade han inte varit där för att hjälpa sin pappa eller var det morfadern som brukade hålla till där nere? Hon hade flera gånger försökt prata med honom, men han vek alltid undan med blicken, skrämd och blyg, och vågade aldrig svara henne. Nu stod han och stirrade på henne med sin glasartade blick. En thinnerflaska i handen och snor och tårar kletade över ansiktet. Han skrattade som någon som aldrig begripit vad glädje är.

Han var den som sparkade omkull henne när hon kröp fram mot den blodiga kroppen. Sparken träffade henne vid tinningen och stötte omkull henne så att hon föll på sidan. De drog sig samman i en ring kring henne och nu var tystnaden runt dem fylld av tjattrande oljud som från skrämda fåglar. Hon kunde höra namnen de gav henne. Hon kunde höra allt de i varje ord ville förstöra i hennes värld och i den som var deras. Hon kunde höra hur de lät ord förvandlas till grymtningar och läten. Hon kröp samman på gårdsplanen som de kvällar han varit på arbete och inte hos henne för att värma henne. Då hade hon huttrande legat och kurat under filten, kanske med barnet i famnen, för att hålla undan kylan från sig själv och den lilla. Nu var det deras sparkar och slag hon 17

försökte skydda sig från. Hon höll sitt liv i sin famn och då kunde de heller inte skada henne längre.

Hon kände stötarna från deras fötter – några med lätta gymnastikskor, ett par med grova kängor, en barfota sedan han sparkat av sig sina sandaler – som ofrivilliga muskelryckningar när hon hävde sig upp och kröp de få metrarna fram till honom. Hon ville känna hans hud mot sin. Hon lade sin hand på hans sargade rygg och kände hur lungorna ännu hävde sig och sjönk under den blodiga huden. Försiktigt lade hon sitt huvud mot hans skuldra och lyssnade till hur livet fortfarande kämpade i hans inre. Det djupa hacket i hans skallben, den blodiga namnlösa trasan under hans ena knä, den livlösa armen som hängde i några senor och hudslamsor som en död fisk från hans kropp.

Till sist var det som om de bara hade tröttnat på henne.

Sparkarna och slagen upphörde lika plötsligt som ett sommarregn. Några av dem stannade kvar medan de andra gick in i huset. Hon kunde höra deras skrik och skratt där inifrån. Det var ett par flickor och några pojkar, alldeles för berusade och påverkade av lösningsmedel och limångor och tabletter för att orka röra sig, som blivit kvar ute på gårdsplanen med henne. Under den ene av pojkarna vek sig hela tiden benen. Han sjönk samman och sträckte sedan på sig, som någon som är på väg att somna men gång på gång väcker sig själv.

Flickorna stod och stirrade på henne. Den ena av dem smålog när hon mötte hennes blick. Hennes leende var varken hånfullt eller skrämt. Det var leendet hos någon som möter en avlägsen bekant på en landsväg. Hon kände igen flickan. Hon hade tidigare hjälpt hennes mor med 18

tvätt och annat sedan fadern försvunnit flera år tidigare.

Flickans mor hade en egendomlig hälta, som rörde sig hennes ben i olika takt. När hon lät sitt huvud sjunka mot hans varma rygg log flickan fortfarande mot henne, som vågade hon inte släppa henne med blicken. Det var inte en blick som bad om förlåtelse, det var en blick hos någon som ville veta vad förlåtelse var.

Hon låg med huvudet mot hans skuldra och lyssnade till hjärtats små slag medan de letade igenom huset.

Hon var hela tiden rädd att de skulle hitta hennes barn.

Hon såg framför sig bilden av vaggan stjälpt över barnets kropp, en korg som vält i vassen och kastat barnet i vattnets strömmar. Hon kunde inte förmå sig att tänka annat än att den första hagelsvärmen bara slungat vaggan över ända för att gömma barnet. Som hade blykulorna lyft den flätade vaggan och höljt den över barnet som ett skydd – mot skriken, mot skotten, mot fötterna som rörde sig genom huset när barnsoldaterna rotade igenom hyllor och skåp efter något av värde. Hon kunde inte tänka sig att hagelkärven hade skadat hennes barn utan att det ännu sov, tryggt nära sina drömmar, tätt intill fram­ tidens långa pärlband av morgondagar. Och hon tänkte att endast tystnaden kunde fortsätta att skydda hennes barn, endast barnets egen tystnad skulle gömma det.

Hon hävde sig upp, kände med händerna över hans ansikte där korta, grunda andetag fick blodet kring hans mun att fradgas. Hon höll sina händer kring hans huvud, hans kinder, strök baksidan av fingrarna över hans panna och så reste hon sig upp från honom.

Skymningen. Himlen på en gång ljus och mörk. Månskäran där uppe. Månskäran. Och så hörde hon sig själv 19

ropa. Hon lät som en fågel, som en räv, som ett skrämt kid. Hon väste som en ödla, ropade som en uv, kved som en katt. Och då kom de ut till henne på gårdsplanen igen.

Hon tänkte att hennes barn fortfarande låg gömt under vaggans kupa, skyddat från blickar, händer, sparkar, slag.

Hon såg tillbaka på honom där han låg i dammet som klibbade fast vid blodet över hans bröst, hans axel, hans hals, där pulsen ännu slog som en vaggsång som sakta stillas när barnet somnar in. Och hon drog sig bort från honom så att de skulle glömma honom så som de redan tycktes ha glömt hennes barn. Och hon ropade och nynnade och sjöng – som en stork, som en sparv, som en korp, som en kråka – och hon kröp undan som visste hon inte om hon var på väg mot dem eller från dem.

Så hörde hon den äldste av dem skratta, den av dem som inte längre var ett barn, han med den stora kniven ännu fuktig av blod. En storvuxen pojke föste fram en av de yngre mot henne. Han strök sin grova hand över hennes skinkor och hon hörde honom säga till den yngre att han skulle passa på. Hon hörde honom säga till den yngre pojken att han just nu förfogade över någon som nästan inte ens längre fanns. Han sade åt honom att göra det. Gör det nu, sade han. Gör det nu. Och så tryckte han ner hennes ansikte mot gårdsplanen och satte sin fot över hennes nacke.

Hon kände pojkens händer över sin kropp. Det var som letade han efter något, som rotade han runt. Hon såg gårdsdammet. Hon såg småsten, torra söndertrasade löv och kvistar. Hon såg en kapsyl från en läskedrycksflaska. Hon såg pojkarnas fötter. Flickorna i andra änden av gårdsplanen småskrattade och så blev de tysta. Fotens 20

tryck över nacken släppte och hon drog efter andan. I sin mun kände hon smaken av sand och damm. Något i hennes ena öga gjorde att det sved och tårades. Så sparkade han till henne så att hon vändes på rygg. Han tryckte på nytt ner henne med sin fot över hennes hals. När hon försökte vrida sig åt sidan för att få luft pressade han henne bara hårdare mot marken. De andra pojkarna samlades runt henne. Hon såg dem bara som skuggor genom slöjorna av tårar. Och så manade den äldre pojken åter på en av de yngre.

När han trängde in i henne kändes det som om ett litet flöde hälldes i henne, av vatten eller av blod, kanske som en rännil mellan träden efter ett regn. Pojkens tunna underkropp stötte mot hennes underliv som när en oreglad fönsterlucka slår i vinden. Hans tysta allvar.

Några av de andra stod bara stumt och såg på, andra vrålade och tjöt som när hon sett dem spela fotboll nere vid den uttorkade flodbädden. Pojken höll en hand över hennes bröstben för att hålla sig uppe över henne, som sköt han henne ifrån sig och höll sig samtidigt fast vid henne. Det var som när hennes barn då hon ammade på en gång ville dra sig närmare hennes bröst och med raseri sköt dem ifrån sig. Barnens tystnad och skrik kring henne och så himlen ovan dem – dess blå gest, dess klara blick, dess öppna ansikte med molnen som for över pannan som en flygig lugg.

Och efter den unga pojken var alla hans kamrater över henne. Deras stötar mot hennes underliv, händerna som slet i henne och knuffade henne ifrån sig, flickornas fnitter från andra sidan av gårdsplanen. Hon kunde känna deras andetag mot sitt ansikte, den söta doften av alkohol 21

och limångor i andedräkten, någon som dreglade sin saliv över hennes hals och bröst. En efter en var de över henne, deras tunna barnkroppar som sänkte sig mellan hennes ben och trängde in i henne, den äldre pojken som manade på dem, nästan beordrade dem att ge sig på henne. Ett par av dem spottade på henne sedan de var färdiga, någon skrattade. Men för var och en som var färdig med henne blev allt bara tystare.

En av flickorna kom och satte sig hukande intill henne en stund och stirrade henne frågande i ansiktet, som när ett barn upptäcker ett främmande djur, en insekt eller någon liten larv – ingen rädsla, bara en flyktig och snart bortjagad nyfikenhet. Flickan var bland de yngsta i gruppen, inte äldre än sju åtta år, och samtidigt som hon hukade intill henne kissade hon över den stampade jorden. Hennes urin luktade som några dagar gammalt blomvatten. Flickans ögon var glansiga och blanka, en dockas pupiller av glas.

När pojkarna till sist var färdiga stannade den äldre av dem kvar, lutad över henne. Han såg ner på henne som sökte han efter något som fallit ner i en bäck eller en brunn. Hon förstod inte vad han letade efter. Undrade han om livet fortfarande fanns kvar i henne? Om hoppet ännu levde? Nu hade tystnaden slagit sig ner överallt kring dem. Inte ens träden verkade ha något att viska i vindens öra längre. Hon såg den äldre av dem som en skugga bara, en silhuett mot himlen som tappat all färg och hävde sig grå och uttryckslös över dem.

Hon försökte hasa undan och ingen verkade intresserad av henne längre. Hon kravlade baklänges med ryggen fortfarande mot marken, som i ett mållöst torrsim. Så 22

stötte hon till hans kropp. När hon sträckte sin hand mot honom rörde hennes fingrar vid hans axel, vid såret efter hugget som den äldre pojken givit honom med sin långa kniv. Hon kände hur han ryckte till när fingertopparna strök över den avslagna benpipan och det blottade köttet och hon förstod att han ännu levde, att smärtan var livets rop, att sårets värme var livets egen.

Så försökte den äldre pojken resa henne upp, men benen vek sig gång på gång under henne och hon hamnade halvsittande på gårdsplanen. Hon hade hamnat just invid hans kropp och nu kunde hon se såret i hans axel, hans av sparkarna till oigenkännlighet uppsvullna ansikte, det ena benet som var söndertrasat under knäet av hagelsvärmen. Hans kropp, som hon kände varje del av som vore den hennes egen, var som innesluten i en främlings och ändå hade den hans dofter, ändå levde i den ännu hans allt svagare andhämtning, ändå var huden när hon rörde vid honom omisskännligt hans. Ögat över vilket den äldre pojken slagit henne förmådde hon inte längre öppna. Det sved och ögonlocket var som en kroppsdel som hade kommit vilse och inte längre tycktes höra hemma i hennes ansikte. Hon kunde inte ens fatta att den bultande svullnaden var något som hörde till hennes egen kropp. Hon försökte blinka, men det kändes som om muskeln i ögonlocket rörde sig inuti ett främmande djur.

Den äldre pojken stötte till henne ett par gånger med baksidan av den långa knivens skaft. Hon tänkte att snart skulle också han slå omkull henne och komma över henne, öppna henne och ta sig in i henne som de andra. Men han stötte henne bara gång på gång över 23

axeln med kniven och sade åt henne att se på honom. Det var först när hon till sist höjde blicken och vände sitt enda fungerande öga upp mot honom som hon såg vapnet i hans hand. Hon hann inte ens rycka till innan skottet slet sönder tystnaden runt henne. Inget runt sig såg hon, inte fåglarna som jagade upp ur träden, inte barnens skrämt förväntansfulla ansikten, inte hur en av flickorna vände sig bort – inte av rädsla utan av nyfikenhet på en katt som hoppade upp ur ett dike. Inget såg hon annat än kulan som rasande kastade sig ut ur vapnets lopp och slungade sig mot henne.

Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen. Över halsens hud brände den rusande projektilen in ett ytligt sår, som för att på hennes kropp rista in sin riktningsangivelse, innan den på nytt gick in i kroppen, slog en flisa ur nyckelbenet och slet sönder en hel värld av vävnader.

När skottets återklang ebbade ut var hon ensam med hans livlösa kropp på gårdsplanen. Barnen fanns inte längre där. De var plötsligt borta, upplösta som en skrämmande dröm som själv väcker den sovande för att berätta att allt är bra, att allt bara var en lek med fantasin, en förvildad tanke, ett stycke glömska och dröm. Sedan kulan slitit sönder hennes käke och slagit en flisa ur nyckelbenet i hennes axel för att till sist slå ner i gårdsplanens damm vid sidan av hans kropp hade hon fallit över honom, liggande som i ett famntag medan hennes blod ur käken och axeln sakta blandades med hans ur det spräckta skall24

benets sår, ur den sargade axeln, ur det söndertrasade benet. Det var som om blodet hade kommit deras hudar att klibba samman, som var deras kroppar på väg att växa ihop med varandra. Hon försökte röra sig, men smärtan i käken och axeln gjorde det omöjligt för henne.

Han andades. Han andades. Skymningen.

Att hennes barn i vaggan redan var förlorat visste hon.

Fåglarna åter tysta i träden. Molnens stumma procession.

Stjärnorna. Stjärnorna.

Men han andades. Hon låg stilla över honom och försökte göra sig lätt som dagg, lätt som tystnad, lätt som ingenting.

Hon blundade, blundade.

Hon försökte röra tungan, men det var som hade hon ett dött djur i munhålan, en slamsa kött bara. Och ändå kunde hon vid ena sidan känna en tandrad, kindens lilla valvbåge, läppens smekning. Hon svalde och en värme vandrade ner genom hennes kropp som när någon försiktigt söker sig genom ett raserat hus. Lungans höga skog med himlen strilande ner genom lövverket. Hjärtats lilla kapell. Bålens slänt ner mot stranden. Och så där nere källflödet, hennes puls som rörde vid tiden, hoppets möjlighet. Där nere i hennes underliv sved och bultade minnet av pojkarna som trängt in i henne, som rotat runt, som lämnat sina små ämbar liv efter sig. De låg alla slagna över ända i henne och bland dem också den ur hans kupade händer ömsint hällda dröm om framtid som han varsamt anförtrott henne. Ämbarens alla färger rann ner i floden och skapade en varm sörja, en levande regnbåge, ett irrande över vattnet. Och så kom en korg nerför floden och fastnade i vassen. Ett knyte låg i korgen 25

och hon kunde se sig vada ut till den och lösa upp det.

Sörjan av irrande liv kring hennes vader och knytet i korgen. Livet rör vid döden, det förlorade vid det kommande, förtvivlan vid hopp.

Hans kropp under hennes och hennes över hans, lätt som dagg, lätt som glömska. Livet som får fäste, en ljus puls som börjar slå i korgen vid vassen, en rörelse från skugga mot ljus. Det är en rörelse som tillhör vem som helst. Den är alla och den är du.