9789100154547

panache HON Ă„R ARG

maja lee langvad hon är arg

Ett vittnesmål om transnationell adoption

Översättning från danska Av Kristofer Folkhammar & Johanne Lykke Holm

Albert Bonniers Förlag

TACK

Tack till er som har låtit mig skriva om delar av er historia.

Tack till er som har delat med er av kunskap och erfarenheter under arbetets gång.

Särskilt tack till Kristina Nya Glaffey, Han Boonyoung, Tobias Hübinette, Hans Otto Jørgensen, Kwahk Somin, Henrik Køber, Lise Langvad, Mette Moestrup, Lene Myong, Jacob Ki Nielsen, Kim Su Rasmussen/Seo Kilseung, Jakob Sandvad, Kim Stoker, Sara Katrine Thiesen och Yoo Ji Young.

FÖRORD

Boken är skriven mot bakgrund av åren 2007–2010, när jag bodde i Seoul. Där ingick jag i en adoptionskritisk rörelse som bestod av aktivister, konstnärer och akademiker. Personer från det sammanhanget skildras i boken, men deras namn, kön och nationalitet är i de flesta fall ändrade. Detsamma gäller för andra personer som förekommer i boken. Samtal, berättelser och händelser är fritt återgivna.

Jag har använt en modifierad version av McCune-Reischauers tran­ skriberingssystem vid återgivningen av koreanska ord, med undantag för uttryck och namn på personer och platser där en annan stavning vanligtvis används samt för namn på personer som själva valt en idiosynkratisk stavning. När det refereras till en person med ett koreanskt namn används koreansk namnpraxis, där efternamnet skrivs före förnamnet, såvida inte personens namn i vanliga fall följer västerländsk namnpraxis.

PERSONGALLERI

adopterade Alison: född i Sydkorea, adopterad till USA Andrew: född i Sydkorea, adopterad till USA Bjørn: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Dominique: född i Sydkorea, adopterad till Belgien Grace: född i Sydkorea, adopterad till USA Henk: född i Sydkorea, adopterad till Holland Henrik Lee: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Hyun Joo: född i Sydkorea, adopterad till USA Ingvild: född i Sydkorea, adopterad till Norge Jeongjun: född i Sydkorea, adopterad till Sverige Laurent: född i Sydkorea, adopterad till Frankrike Lorenzo: född i Sydkorea, adopterad till Italien Melissa: född i Sydkorea, adopterad till USA Mette: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Mike: född i Sydkorea, adopterad till USA Morten: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Na-yeong: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Nikolaj: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Pernille: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Rikke: född i Sydkorea, adopterad till Danmark Scott: född i Sydkorea, adopterad till USA Séverine: född i Sydkorea, adopterad till Frankrike Svein: född i Sydkorea, adopterad till Norge Ted: född i Sydkorea, adopterad till USA Ulrika: född i Sydkorea, adopterad till Sverige Åke: född i Sydkorea, adopterad till Sverige

Ensamstående mammor som har behållit sitt barn Eun-Jin Hyuna Ji-Hye Jin Kyung So Min Sujin

Mammor som har adopterat bort sitt barn Ji-Young Mira Misook Narae

Tolk Kyong Hee

Den biologiska familjen Mamma Pappa Äldsta systern Näst äldsta systern Näst yngsta systern Yngsta systern Systrarnas män Systerdöttrar Systerson Farmor Farfar Föräldrarnas kusiner

Adoptivfamiljen Mamma Pappa Vibeke adoptivpappans fru Laura halvsyster Jonas halvbror Syskonbarn Mormor Farmor Farfar

Flickv채n Astrid

Dejter Hye-jin Jina Yena Yoo Mi

V채nner Helene Ida och Bjarke Ivana Mijeong Mikkel

Bekanta Inho Jeongmin Ki Young Mary Seho Sora Søs och Kristoffer

Övriga personer Anja klasskompis August son till Ida och Bjarkes kompisar Do Hyeon So Mins son Dr Han läkare Dr Jung traditionell koreansk läkare Dr Russell läkare Fru Park anställd vid Korea Social Service Herr Kim pappa som har adopterat bort sitt barn Hyun-su Melissas bror Kiyomi Astrids ex-flickvän Marianne adoptivmammans väninna Preben Holst bror till adoptivmammans kollega Samuel klasskompis Sangjun Naraes pojkvän Sharon Hyun Joos flickvän Troels klasskompis

HON ÄR ARG över att vara en importvara.

Hon är arg över att vara en exportvara.

Hon är arg över att adoptionsbyråer i både givar- och mottagarländer tjänar pengar på transnationell adoption.

Hon är arg över att läsa i en artikel 1 i Outsiders Within – Writing on Transracial Adoption att den transnationella adoptionen inbringar mer än 15 miljoner dollar om året till Sydkorea.

Hon är arg över att adoptionsbyråer aktivt söker efter barn som kan adopteras bort. Givetvis ska man hjälpa barn som befinner sig i en utsatt situation, men att leta upp barn som kan adopteras bort är att gå för långt, tycker hon. Frågar man henne skulle man i högre grad fokusera på att hjälpa föräldrar till utsatta barn, så att man undviker att skilja barn från sina föräldrar och sin ursprungliga kultur.

Hon är arg över att få höra rykten om att den amerikanska adoptionsbyrån Holt International Children’s Services letar efter nya marknader, däribland Nordkorea, där de kan hitta barn som kan adopteras bort. Holt International Children’s Services förmedlar redan adoptioner från Bulgarien, Kina, Etiopien, Guatemala, Haiti, Indien, Sydkorea, Filippinerna, Rumänien, Thailand, Uganda, Ukraina, USA och Vietnam. Om regimen i Nordkorea faller kommer man att kunna lägga Nordkorea till listan. Det är väl inte för mycket sagt att Holt International Children’s Services gärna skulle se att regimen i Nordkorea faller, så att de kan få tillgång till en ny, stor marknad. 2 Hon är arg över att det idag snarare handlar om »att hitta barn till föräldrar« än »att hitta föräldrar till barn«. Det är också därför ett 13

fenomen som barnahittare har uppstått. Adoptionsbyråerna skulle inte behöva betala någon för att övertala utsatta föräldrar att adoptera bort sina barn om det inte vore för att efterfrågan på barn är större än utbudet.

Hon är arg över att efterfrågan på barn är större än utbudet.

14

HON ÄR ARG över att vissa kvinnor inte kan få barn.

Hon är arg över att vissa män inte kan få barn.

Hon är arg över att Ida och Bjarke inte kan få barn.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de ansöker om att bli godkända som adoptivföräldrar. Och så Ida av allla människor, som är en nära vän till henne. Har Ida överhuvudtaget inte hört vad hon har sagt när de har pratat om transnationell adoption? Och artiklarna 3 hon har skrivit i Information då? Hon vet att Ida och Bjarke har läst artiklarna, men det har uppenbarligen inte fått dem att ändra sitt beslut att ansöka om att bli godkända som adoptivföräldrar.

Hon är arg på sig själv för att hon trodde att två tidningsartiklar skulle ändra Idas och Bjarkes beslut att ansöka om att bli godkända som adoptivföräldrar.

Hon är arg på sig själv för att hon inte accepterar Idas och Bjarkes beslut att ansöka om att bli godkända som adoptivföräldrar. Oavsett om hon stödjer deras beslut eller inte, så är det deras beslut. Det måste hon acceptera.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de söker hennes godkännande för sitt beslut.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de inte accepterar att hon inte kan ge sitt godkännande för deras beslut. Om och om igen tar de upp ett kompispar som adopterat en pojke från Etiopien. August var undernärd när han kom, berättar Bjarke, men nu väger han som en pojke i hans ålder ska.

15

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de frågar henne för femtielfte gången om hon inte tycker att det är bättre för ett barn att växa upp i en adoptivfamilj i Danmark än på ett barnhem i Afrika.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de ställer upp det på det sättet överhuvudtaget. De får det att låta som om det inte finns några andra alternativ till transnationell adoption än att växa upp på ett barnhem.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de inte förhåller sig kritiskt till sin position som vita västerlänningar överhuvudtaget. Hon tycker ärligt talat att de borde vända blicken mot sig själva för en gångs skull, istället för att uteslutande fokusera på villkoren för barn runtom i världen. Vad är det till exempel för privilegier som ger dem möjligheten att adoptera? Och har de rätt att utnyttja de privilegierna? Det är frågor som är värda att ställa sig, tycker hon.

Hon är arg på Ida och Bjarke. Hon kan lika gärna ta bort dem som vänner på Facebook meddetsamma. Det finns ingen anledning att vara vän med någon som gör henne arg.

Hon är arg på sig själv för att hon är arg på Ida och Bjarke. Hon har inte exakt koll på hur många fertilitetsbehandlingar de har gått igenom, men det måste vara uppemot tjugo åtminstone. För att inte tala om alla pengar de har lagt på behandlingarna. Det sista de behöver nu är någon som tjatar hål i huvudet på dem om att transnationell adoption har blivit en industri, och att man istället för att adoptera ska hjälpa de biologiska föräldrarna så att de kan behålla sina barn.

Hon är arg över att kvinnor som inte blir gravida efter att ha sökt hjälp hos läkare löper nästan dubbelt så stor risk att begå självmord som kvinnor som blir gravida efter att ha sökt hjälp hos läkare. Det 16

framgår av en ny stor undersökning hon läser om i en artikel 4 på nätet.

Hon är arg över att Ida löper nästan dubbelt så stor risk att begå självmord som en kvinna som blir gravid efter att ha sökt hjälp hos läkare.

Hon är arg över att få höra Ida berätta att läkaren på fertilitetskliniken på Hvidovre Hospital föreslog att de skulle adoptera när de hade sitt avslutande samtal på kliniken.

Hon är arg över att offentliganställda läkare föreslår för par som inte har fler fertilitetsförsök tillgodo i det offentliga systemet att de ska adoptera.

Hon är arg över att transnationell adoption betraktas som ett »botemedel« mot ofrivillig barnlöshet.

Hon är arg över att få höra Ida berätta att det låg en hög med broschyrer om transnationell adoption på den privata fertilitetsklinik som Bjarke och hon var på.

Hon är arg över att få höra Ida berätta att det inte är ovanligt att man ansöker om att bli godkänd som adoptivförälder medan man fortfarande genomgår fertilitetsbehandling.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de inte har bearbetat sorgen över att inte kunna få ett eget biologiskt barn. Man ska inte tro att sorgen försvinner bara för att man adopterar ett barn. Men däremot är det viktigt, har hon läst i en bok 5 av psykoterapeuten Joe Soll, att man har bearbetat sorgen över att inte kunna få ett eget biologiskt barn innan man sätter igång med att adoptera.

17

Hon är arg över den allmänna föreställningen om att en kvinna som inte kan bli gravid inte är någon »riktig« kvinna.

Hon är arg över den allmänna föreställningen om att en man som inte kan göra en kvinna gravid inte är någon »riktig« man.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de har väntat så länge med att försöka få barn. 38 och 39 är en hög ålder för att börja försöka få barn. Chansen att bli gravid blir ju inte direkt större med åren. Hon har faktiskt hört att kvinnors fertilitet minskar drastiskt efter 35.

Hon är arg över att kvinnors fertilitet minskar drastiskt efter 35.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de inte släpper idén om att få barn.

Hon är arg på sig själv för att hon inte släpper idén om att få barn.

Hon är arg på sig själv för att hon inte släpper idén om kärnfamiljen.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de inte släpper idén om kärnfamiljen.

Hon är arg över den idé som många har om kärnfamiljen.

Hon är arg på sig själv för att hon tror att det är idén om kärn­ familjen som har fått Ida och Bjarke att ansöka om att bli godkända som adoptivföräldrar. Det kan lika gärna vara en urkraft som driver dem till att försöka få barn, och vad gör man inte om man märker att den biologiska klockan tickar, och man inte kan få barn? Eller så är det ett behov att se sig själv som en del av ett större kretslopp, där man går från att vara barn till att bli förälder, som har fått Ida 18

och Bjarke att ansöka om att bli godkända som adoptivföräldrar.

Vem vill fastna i rollen som det vuxna barnet? Inte hon i alla fall.

Hon är arg över att fastna i rollen som det vuxna barnet.

Hon är arg över att fastna i rollen som det vuxna adoptivbarnet.

Hon är arg över att kallas adoptivbarn när hon är 28 år gammal. I Sydkorea har media börjat använda ordet »ibyangin« 6 istället för »ibyanga« 7, men i Danmark är det sällan man hör en journalist använda ordet »adopterad«. Det är fortfarande ordet »adoptivbarn« som används oftast i dansk media.

Hon är arg över att det står att hon »råkar vara ett koreanskt adoptivbarn« i en kommentar till en intervju 8 hon gav i Information om huruvida homosexuella ska ha rätt att adoptera.

Hon är arg över den rådande debatten i Danmark om huruvida homosexuella ska ha rätt att adoptera.

Hon är arg över att man överhuvudtaget använder ordet rätt.

Hon är arg över att man inte alls överväger huruvida de biologiska föräldrarna har rätt att behålla sitt barn.

Hon är arg över att man inte alls överväger huruvida ett barn har rätt att växa upp hos sina biologiska föräldrar.

Hon är arg på den danska landsföreningen för bögar och lesbiska för att de i ett brev till Folketingets justitieutskott uppmanar till att antalet barn som lämnas till adoption bör öka i takt med antalet adoptivföräldrar i västvärlden.

19

Hon är arg över att homosexuella i Danmark inte har rätt att adoptera.

Hon är arg över att heterosexuella i Danmark har rätt att adoptera.

Hon är arg över att Ida och Bjarke har rätt att adoptera.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de tycker att de har rätt att adoptera.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de tycker att de har rätt att få barn.

Hon är arg på Ida och Bjarke för att de överväger att betala en kvinna i Indien för att vara gravid med deras barn. Hon hörde nyligen universitetslektorn Jyotsna A. Gupta berätta om fertilitetsindustrin i Indien 9, om hur det som Jyotsna A. Gupta kallar »the capitalization of the womb« vuxit fram. När hon hörde Jyotsna A. Gupta framföra sin kritik av den globala fertilitetsindustrin, slog det henne hur många paralleller man kan dra till transnationell adoption.

Hon är arg över att såväl transnationell adoption som den globala fertilitetsindustrin betraktas som en win-win-situation. Det kan hända att de biologiska föräldrarna löser ett problem för stunden, men på sikt innebär det allvarliga psykologiska konsekvenser för en mamma eller pappa att adoptera bort sitt barn.

Hon är arg över att hennes biologiska mamma inte blev informerad om de psykologiska konsekvenserna det innebär att adoptera bort sitt barn, när hon lämnade henne på barnhemmet på Korea Social Service. 10 20

Hon är arg på sin mormor i Danmark för att hon hittade på en historia om att hon hittades på trappen till barnhemmet, när hon i själva verket lämnades på barnhemmet av sin mamma.

Hon är arg på sin mamma för att hon lämnade henne på barnhemmet. När de satt mittemot varandra i besöksrummet på Korea Social Service, efter att inte ha sett varandra på 26 år, berättade hennes mamma att det var som om en mur reste sig mellan henne och barnhemmet när hon gick därifrån.

Hon är arg på sin mamma för att hon gick därifrån. Hennes mamma borde inte ha gått därifrån. Man går inte ifrån sitt barn.

Hon är arg på sig själv för att hon klandrar sin mamma för att hon gick därifrån. Hur många gånger har hon inte hört sin mamma ångra, med gråten i halsen, att hon lämnade henne på barnhemmet, och ändå fortsätter hon att klandra henne. Det är som om det inte räcker, även om det är bättre än ingenting, att höra sin mamma ångra att hon lämnade henne. Första gången hon hörde att hennes mamma ångrade sig var när de satt mittemot varandra i besöksrummet på Korea Social Service. Hennes mamma grät och skrek om vartannat, så lät det i alla fall, när hon försökte förklara varför hon lämnade henne på barnhemmet.

Hon är arg över att barnhemmet fanns överhuvudtaget.

Hon är arg över att barnhemmet fortfarande finns.

Hon är arg över att barnhemmet ägs av Korea Social Service.

Hon är arg på den sydkoreanska regeringen för att den tillåter att adoptionsbyråer äger barnhem.

21

Hon är arg på den sydkoreanska regeringen för att den tillåter att adoptionsbyråer äger tillfälliga boenden för ensamstående mammor.

Hon är arg över att ensamstående mammor som bor på ett boende ägt av en adoptionsbyrå väljer att adoptera bort sitt barn i betydligt större utsträckning än ensamstående mammor som bor på ett boende som inte ägs av en adoptionsbyrå. 11 Det är också därför somliga kallar det för babyfarming när adoptionsbyråer äger boenden för ensamstående mammor, säger Rikke.

Hon är arg över att få höra Rikke berätta att man föredrar tonårs­ mammor på de boenden för ensamstående mammor som ägs av adoptionsbyråer. Det är lättare att övertala en tonårsmamma än en mamma i tjugo- eller trettioårsåldern att adoptera bort sitt barn, förklarar hon.

Hon är arg över att ensamstående mammor får rådgivning av anställda på adoptionsbyråer om huruvida de ska adoptera bort sitt barn eller inte. Det borde vara en neutral instans som ger råd till mammorna.

Hon är arg över att hennes biologiska mamma inte fick rådgivning av en neutral instans innan hon skrev under adoptionspappren. Gud vet om hennes mamma överhuvudtaget förstod vad det stod på de papper hon skrev under. Hennes mamma kan varken läsa eller skriva, så såvida hon inte fick någon att läsa högt för sig, skrev hon under något som hon inte förstod innebörden av.

Hon är arg över att hennes biologiska mamma varken kan läsa eller skriva.

22

Hon är arg över att hennes biologiska mamma inte haft möjlighet att utbilda sig.

Hon är arg över att hennes biologiska pappa inte haft möjlighet att utbilda sig.

Hon är arg över att det överhuvudtaget ska vara ett privilegium att utbilda sig.

Hon är arg över att hennes adoptivmamma är betydligt mer privilegierad än hennes biologiska föräldrar. Hennes pappa hade velat utbilda sig, men har varit tvungen att arbeta hela sitt liv för att tjäna pengar. Hennes adoptivmamma har nyligen avslutat sin andra utbildning, och har nu påbörjat sin tredje.

Hon är arg på sig själv för att hon riktar sin ilska mot sin adoptivmamma. Det är inte hennes adoptivmammas fel att hennes pappa inte haft möjlighet att utbilda sig.

Hon är arg på sig själv för att hon överhuvudtaget jämför sin adoptivmamma med sina biologiska föräldrar.

Hon är arg över att hennes biologiska föräldrar arbetar omkring 17 timmar per dag, inklusive lördag och söndag.

Hon är arg över att hennes biologiska föräldrar bara har omkring fem lediga dagar om året.

Hon är arg över att danska pensionärer bråkar om att behöva vara kvar på arbetsmarknaden ytterligare två år.

23

Hon är arg på sig själv för att hon tänker så. Det är som när föräldrar säger åt sina barn att äta upp, för tänk på alla fattiga barn i Afrika som inte ens har någon mat.

Hon är arg över att hennes biologiska föräldrar har varit så fattiga att de bara haft råd med ett mål mat om dagen.

Hon är arg över att det inte finns något pensionssystem i Sydkorea för människor som hennes biologiska föräldrar.

Hon är arg över att hennes adoptivmamma arbetar betydligt mindre men tjänar betydligt mer än hennes biologiska föräldrar.

Hon är arg över att hon är betydligt mer privilegierad än sina biologiska föräldrar. Det kan hända att det inte var hon som valde att bli adopterad, men hon kan ändå inte låta bli att känna skuld över att vara så privilegierad som hon är. Hon minns att hon någon gång hört en psykolog säga att man kan jämföra den adopterades skuldkänslor över att vara mer privilegierad än sin biologiska familj med det som vissa flyktingar upplever efter att ha flytt. Man känner skuld gentemot dem som blev kvar.

Hon är arg på sig själv för att hon känner skuld gentemot sina biologiska föräldrar.

Hon är arg på sig själv för att hon då och då går in på Grand Hyatt Hotel vid Namsan Park 12 och dricker en kopp te för 80 kronor.

Hon är arg över att Grand Hyatt Hotel finns överhuvudtaget.

Hon är arg över att det finns rika människor överhuvudtaget.

24

Hon är arg över att det finns fattiga människor överhuvudtaget.

Hon är arg över att hon är släkt med de fattiga.

Hon är arg över att hon är släkt med de rika.

Hon är arg på världen.

Hon är arg på Sydkorea.

Hon är arg över att det är så stor skillnad mellan rika och fattiga i Sydkorea. Skillnaden är betydligt större än i Danmark, säger hon till Mijeong. I Danmark finns det varken rika eller fattiga på samma sätt som här.

Hon är arg över att få höra Mijeong berätta att minimilönen i Sydkorea är 4 000 won i timmen 13, vilket motsvarar ungefär 20 danska kronor. Människor som arbetar för minimilön är tvungna att ha två jobb, säger Mijeong. Ingen kan leva på 4 000 won i timmen.

Hon är arg över att få höra Mijeong berätta att hon betalar 15 procent i skatt. Då är det ju inte så konstigt, tänker hon, att föräldrar själva måste betala för sina barns universitetsutbildning och för extra­ undervisning på ett privat hagweon .14 Många koreaner väljer att bara skaffa ett barn, berättar Mijeong. De har inte råd att betala för två universitetsutbildningar och extraundervisning för två.

Hon är arg över att det är nödvändigt att få extraundervisning på ett privat hagweon för att kunna komma in på ett bra universitet i Syd­korea. Eller rättare sagt, i princip kan man absolut komma in på ett bra universitet även om man inte fått extraundervisning på ett hagweon, men i realiteten är det bara de som fått extra undervisning 25

som kommer in. Hon är arg över privatiseringen av skolväsendet i Sydkorea.

Hon är arg över privatiseringen av det sydkoreanska samhället i allmänhet. Hon är inte emot privatisering som sådan, men lagom är bäst, som hennes mormor brukar säga. Ett uttryck som verkligen är typiskt för hur man resonerar i Danmark, men som är obegripligt i ett land som Sydkorea.

Hon är arg över sättet att resonera i Sydkorea. Hon tycker att det säger en del om hur man resonerar i Sydkorea när Seho föreslår att koreanska adoptivbarn som blivit adopterade av koreanska par borde plastikoperera sig, så att de liknar sina adoptivföräldrar. På så vis kan man inte se att barnet inte är föräldrarnas biologiska barn, säger Seho.

Det låter helt bisarrt, tycker hon, men är inte svårt att föreställa sig i ett land som Sydkorea, där det är vanligt med plastikoperationer.

Hon är arg över att det är vanligt med plastikoperationer i Sydkorea.

Inte för att hon är helt emot plastikoperationer, men hon tycker inte det är etiskt försvarbart att låta adoptivbarn plastikoperera sig så att de liknar sina adoptivföräldrar.

Hon är arg över att det inte är ovanligt i Sydkorea att operera dit dubbla ögonlock för att leva upp till ett västerländskt skönhetsideal.

Som skådespelare är det otänkbart att inte göra det. Hon har hört talas om flera skådespelare som riskerade att förlora sina jobb om de inte opererade dit dubbla ögonlock.

Hon är arg över att skönhetsidealet som dominerar i Sydkorea är ett västerländskt skönhetsideal, eller rättare sagt ett vitt västerländskt skönhetsideal. Det räcker med att hon vuxit upp med ett vitt västerländskt skönhetsideal, hon behöver inte möta det i Sydkorea också.

26

Hon är arg över att hon har vuxit upp med ett vitt västerländskt skönhetsideal.

Hon är arg över att hon har vuxit upp i en kultur där modellerna i modetidningarna i stort sett alltid är vita.

Hon är arg över att hon har vuxit upp i en kultur där skådespelarna på film i stort sett alltid är vita.

Hon är arg över att hon har vuxit upp med Yoko Ono och Bruce Lee som enda asiatiska förebilder.

Hon är arg över att hon inte haft några asiatiska personer att se upp till under sin uppväxt.

Hon är arg över att hon inte haft möjlighet att spegla sig i asiatiska kroppar under sin uppväxt. Det är därför hon kan tillbringa timmar med att betrakta kvinnornas kroppar när hon är på jimjilbang. 15 Bröst, magar, höfter, rumpor, lår, fötter, tår, hudfärg. Allt måste studeras noggrant.

Hon är arg över att hon inte har fått lära sig om Koreas historia i skolan.

Hon är arg på sin adoptivmamma för att hon inte introducerade henne för koreansk kultur, språk, historia m.m.

Hon är arg på sig själv för att hon klandrar sin adoptivmamma för att hon inte introducerade henne för koreansk kultur, språk, historia m.m.

Hon är arg på sin adoptivmammas generation för att de trodde att enbart uppväxt och miljö har betydelse för ett barns välbefinnande.

27

Hon är arg på sin adoptivmamma för att hon trodde att enbart uppväxt och miljö har betydelse för ett barns välbefinnande.

Hon är arg över att hon är ett biologiskt barn överhuvudtaget.

Hon är arg på sin adoptivmamma för att hon inte deltog i aktiviteter på Koreaklubben med henne som barn. Det kan hända att hennes adoptivmamma inte gillade den dyrkan av koreansk kultur som hon menade förekom på Koreaklubben, men de kunde ändå ha deltagit i aktiviteterna. Det viktigaste var ju att hon fick möjlighet att träffa andra koreanskadopterade.

Hon är arg över den dyrkan av koreansk kultur som, om hon ska tro sin adoptivmamma, förekom på Koreaklubben på den tiden. En dyrkan som väl snarare hade att göra med en västerländsk föreställning om koreansk kultur än om en autentisk koreansk kultur. Utifrån vad Andrew har berättat verkar det inte vara någon större skillnad mot så kallade culture camps i USA , där adoptivbarn får lära sig om sitt ursprungslands kultur, traditioner, seder m.m. Andrew jobbade tidigare som frivillig på ett läger för adoptivbarn från Kina, berättar han, men enligt honom var det som pågick på lägret i högre grad ett uttryck för exotism och konsumism än för ett faktiskt intresse för och föreståelse av Kina som land.

Hon är arg på adoptivföräldrar som exotiserar sitt barns ursprungskultur.

Hon är arg på adoptivföräldrar som klär sitt barn i kläder köpta i barnets ursprungsland.

Hon är arg på adoptivföräldrar som inreder sitt hem med saker köpta i barnets ursprungsland.

28

Hon är arg på adoptivföräldrar som pressar sitt barn att intressera sig för sitt ursprungsland.

Hon är arg på adoptivföräldrar som pressar sitt barn att söka upp sina biologiska föräldrar.

Hon är arg på adoptivföräldrar som avråder sitt barn från att söka upp sina biologiska föräldrar.

Hon är arg på adopterade som inte söker upp sina biologiska föräldrar av hänsyn till sina adoptivföräldrar.

Hon är arg på Séverine för att hon inte söker upp sina biologiska föräldrar av hänsyn till sina adoptivföräldrar.

Hon är arg på Séverines föräldrar för att de är rädda att förlora henne om hon söker upp sina biologiska föräldrar. Det är särskilt hennes adoptivmamma som känner sig hotad av hennes biologiska föräldrar, säger Séverine och tillägger att det inte har något med hennes förhållande till sina adoptivföräldrar att göra att hon vill träffa sina biologiska föräldrar. Hon vill bara veta hur hon har kommit till världen.

Hon är arg över att Séverine inte vet hur hon har kommit till världen.

Hon är arg över att Mette inte vet hur hon har kommit till världen.

Hon är arg över att Mette inte fick söka upp sina biologiska föräldrar när hon var barn. Redan som åttaåring uttryckte hon en önskan om att få träffa sina biologiska föräldrar, berättar Mette, men hennes adoptivföräldrar fick höra att det var bäst att vänta tills hon blev vuxen.

29

Hon är arg över att Mettes adoptivföräldrar fick höra att det var bäst att vänta tills hon blev vuxen. Enligt psykoterapeuten Joe Soll är den bästa tidpunkten för ett adoptivbarn att träffa sin biologiska mamma mellan sex och åtta års ålder. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att hantera de smärtsamma känslor som kommer att dyka upp hos den adopterade, skriver han i Adoption Healing. Joe Soll menar att det aldrig kan vara för tidigt att träffa sin biologiska mamma.

Ett barn vet alltid om att det har en biologisk mamma, även om den vetskapen ännu inte har blivit verbaliserad.

Hon är arg över att det inte är tillåtet för adopterade koreaner under 18 år att söka upp sina biologiska föräldrar utan sina adoptivföräldrars samtycke. 16 Hon är arg på dem som tar för givet att adopterade vill söka upp sina biologiska föräldrar. Hon känner faktiskt flera som inte har lust att söka upp sina biologiska föräldrar, även om de har bott i Sydkorea i många år.

Hon är arg på dem som tror att adopterade som söker upp sina biologiska föräldrar känner att de saknar en pusselbit i sina liv.

Hon är arg på dem som tror att adopterade som söker upp sina biologiska föräldrar känner sig tomma inombords.

Hon är arg på dem som tror att adopterade som söker upp sina biologiska föräldrar har en dålig relation till sina adoptivföräldrar.

Hon är arg på Mijeong för att hon tror att hon har ett dåligt förhållande till sin adoptivmamma eftersom hon har sökt upp sina biologiska föräldrar. Hon skulle påstå att hon har en bra relation till sin adoptivmamma. Självklart finns det konflikter som i alla familjer, 30

och det här är en svår process att gå igenom, både för henne och hennes adoptivmamma, men de kan åtminstone prata om det. För många adoptivföräldrar är det tabubelagt att prata om sitt barns biologiska föräldrar. Hon misstänker emellanåt att hennes adoptivmamma är rädd att förlora henne, men inte vill erkänna det. Det kan helt enkelt inte vara sant, tänker hon, att hennes adoptivmamma inte skulle känna sig hotad av hennes biologiska föräldrar när i stort sett alla andra adoptivföräldrar hon känner känner sig hotade av sitt barns biologiska föräldrar.

Hon är arg på sig själv för att hon misstänker att hennes adoptivmamma är rädd att förlora henne, men inte vill erkänna det. Det kan mycket väl hända att det är sant som hennes adoptivmamma säger att hon aldrig känt sig hotad av hennes biologiska föräldrar.

Hon är arg över att det är långt ifrån alla adopterade koreaner som hittar sina biologiska föräldrar. Hon har läst någonstans att det bara är 2,7 procent 17 som lyckas med det.

Hon är arg på Svein för att han är avundsjuk på henne för att hon lyckades hitta sina biologiska föräldrar.

Hon är arg på sig själv för att hon inte har förståelse för att Svein är avundsjuk på henne. När man tänker på hur många år han har lagt på att leta efter sina biologiska föräldrar, och ändå inte lyckats hitta dem, är det inte konstigt att han är avundsjuk på att hon fick kontakt med sina förhållandevis snabbt.

Hon är arg över att Svein inte lyckats hitta sina biologiska föräldrar.

Hon är arg över att Mette inte lyckats hitta sina biologiska föräldrar.

När hon sitter på tunnelbanan, säger Mette, kan hon inte låta bli att 31

tänka på om något av ansiktena i tunnelbanevagnen tillhör hennes biologiska mamma. Om kvinnan bredvid henne skulle kunna vara den kvinna som fött henne.

Hon är arg över att Hyun Joo inte lyckats hitta sina biologiska föräldrar. Hyun Joo vet att den ögonsjukdom hon lider av är ärftlig, vilket betyder att åtminstone ytterligare en person i hennes biologiska familj har samma ögonsjukdom. Sjukdomsförloppet hos den eller dem kan säga något om sjukdomsförloppet hos henne, berättar Hyun Joo. Även om sjukdomen är obotlig, det är den åtminstone än så länge, säger hon, föredrar hon att känna till sjukdomsförloppet framför att leva i ovisshet. Just nu vet hon inte om det kommer att gå snabbt eller långsamt, det enda hon vet är att hennes syn kommer att försämras med tiden. I värsta fall blir hon blind, säger hon.

Hon är arg över att Andrew inte lyckats hitta sina biologiska föräldrar. När Andrew besökte White Lily Orphanage för att få fram eventuella uppgifter om sina biologiska föräldrar, fick han höra att barnhemmet drabbats av en brand. Vilka uppgifter som än må ha funnits hade de med all säkerhet gått förlorade, hade nunnan sagt till honom. Han kan såklart inte utesluta att nunnan talade sanning, säger han, men han måste erkänna att han inte känner något större förtroende för henne. Redan när han flyttade till Sydkorea hörde han flera adopterade koreaner skämta om att de inte kunde få fram några uppgifter om sin bakgrund, eftersom barnhemmet de bott på drabbats av en brand. Det är en bra ursäkt att använda gentemot adopterade som vill få fram uppgifter om sin bakgrund, säger han.

Det är svårt att invända mot ett sådant argument.

Hon är arg på nunnan på White Lily Orphanage för att hon använde det argumentet, om det var för att hindra Andrew från att få fram uppgifter om sin bakgrund.

32

Hon är arg på personalen på den koreanska adoptionsbyrån Holt Children’s Services som undanhöll uppgifter för Laurent om hans biologiska mamma. Det var först efter att ha kommit tillbaka åtskilliga gånger som han fick uppgifter om henne, berättar Laurent.

Hon är arg över att personalen på Holt Children’s Services inte har en konsekvent policy för utlämning av personliga uppgifter. Hon har hört talas om flera adopterade koreaner som först fick veta att det inte fanns några uppgifter om deras biologiska föräldrar, men som efter upprepade besök på något av Holts kontor i Sydkorea ändå fick fram uppgifter.

Hon är arg över att det är större chans att få fram uppgifter om sina biologiska föräldrar om man har blivit adopterad genom Korea Social Service än genom Holt Children’s Services. Det är i alla fall vad ryktet säger. Hon förstår verkligen han som kastade ägg på en byggnad där Holt Children’s Services har kontor. Hon vill göra samma sak, eller något värre. Det är på fullt allvar som hon har pratat med Laurent och Andrew om att göra inbrott hos Holt Children’s Services. Om personalen nu inte vill lämna ut uppgifter till de adopterade koreaner som ber om att få uppgifter om sina biologiska föräldrar blir man väl tvungen att skaffa fram uppgifterna själv.

Hon är arg över att det inte finns någon lagstiftning i Sydkorea som säkerställer ett bestämt tillvägagångssätt för utlämningen av personliga uppgifter.

Hon är arg över att personalen på Holt Children’s Services inte vill lämna ut uppgifter som de anser kan orsaka problem till adopterade koreaner. Problem för vem, om man får fråga? De påstår att det är för att skydda de biologiska föräldrarna, men hon kan inte låta bli att tänka att det i själva verket är för att skydda dem själva. Hon 33

misstänker att de är rädda för att bli avslöjade med att ha gjort saker som är, om inte olagliga, så åtminstone på gränsen för vad som är etiskt försvarbart.

Hon är arg över att adoptionsbyråerna i Sydkorea inte ställs inför rätta.

Hon är arg över att adoptionsbyråerna i Danmark inte ställs inför rätta.

Hon är arg på adoptionsbyråerna i Danmark.

Hon är arg på adoptionsbyråerna i Sydkorea.

Hon är arg på dem som jobbar på adoptionsbyråerna i Sydkorea.

Hon är arg på dem som jobbar på adoptionsbyråerna i Danmark.

34