9789100153878

Albert Bonniers Förlag

Roman

MÅNS WADENSJÖ

Av Måns Wadensjö har tidigare utgivits: ABC-staden 2011 På annat förlag: Förlossningen 2009

www.albertbonniersforlag.se 978-91-0-015387-8 © Måns Wadensjö 2016 ScandBook AB, Falun 2016

I

1 För landstinget är en människa utan ett personnummer någonting outhärdligt. Någonting som egentligen inte borde finnas, men som ändå står där, ligger där och envisas med att vara till. En sådan anomali är så påfrestande för systemet att det allra första man gör med ett nyfött barn – efter att ha klippt navelsträngen, vägt, tvättat barnet i fråga och undersökt att andningen och hjärtslagen fungerar som de ska – är att fästa ett litet blått och vitt band vid barnets ännu blöta och rynkiga handled.

På det står både mammans personnummer och ett tillfälligt nummer, som barnet kommer att bära ända tills det är identifierat och registrerat av Skatteverket i den vanliga ordningen; ett band som inte är helt olikt de örter och besvärjelser som äldre tiders jordemödrar kastade över ett nyfött barn. De skulle skydda från onda makter under den kritiska passagen mellan födelsen – när barnet lämnade livmodern och kom ut i världen – och dopet, som slutligen bekräftade barnet och hälsade det välkommet in i den mänskliga gemenskapen.

Till dess kunde ingen vara säker på om det de hade framför sig verkligen var ett barn eller någonting helt annat, och på samma sätt som riterna och besvärjelserna skulle täcka över detta tveksamma mellantillstånd fungerar armbandet som en skyddsamulett under barnets allra första timmar i livet och blir dess ledsagare i de första kontakterna med den här 7

världens myndigheter. Det är det åkband som bevisar att passageraren verkligen har löst biljett till den berg- och dalbana som hjärtrytmen på förlossningsavdelningens CTG-kurvor redan visat upp.

Armbandet kan verka som en garanti för att allt är i sin ordning: för att barnet inte kommer att förväxlas eller bytas bort mot ett annat på en överbelastad BB-avdelning någonstans, att vi redan vet vem den här personen som ligger framför oss och andas verkligen är och att dess plats i samhället är uthuggen och bestämd. Det är den inte. Det som verkligen gör det här armbandet viktigt är inte vilket nummer barnet har – i så fall hade ett provisoriskt nummer inte varit tillräckligt på långa vägar – utan att vi vet någonting om det nyfödda barnet överhuvudtaget, att det finns någonting att ta fasta på.

Något som går att veta. Till exempel: jag föddes på Södersjukhuset i Stockholm, kvart i sju på kvällen den 14 november 1988. Det har både min mamma och min pappa berättat för mig. De var där, de vet att det stämmer, och det är också det som står i de papper de fick med sig hem från förlossningsavdelningen. Och ändå – om jag tittar i det pass de skaffade åt mig när vi skulle åka utomlands för första gången, så står det klart och tydligt: Födelseort / Place of birth / Lieu de naissance: Solna Det hade kunnat vara sant, för som boende i Solna var deras närmaste sjukhus Karolinska, men just den kvällen då jag skulle födas – det snöade för första gången den vintern, har de sagt till mig – var förlossningsavdelningen där fullbelagd, och därför blev de, eller vi, hur man nu vill ha det, hänvisade till Södersjukhuset i Stockholm.

8

När vi ansökte om passet på polisstationen i Solna – en lång hall, full av människor som köade till olika diskar, med pelare i naket rött tegel som om det hade varit en järnvägsstation – försökte jag berätta det här för den kvinnliga polisen: »Nej«, sade jag, »jag är inte född i Solna! Jag är född på Södersjukhuset!« Men hon bara nickade, och skrev Solna ändå. För henne – och för hela det här systemet som vi alla på ett eller annat sätt lever inkapslade i – spelade det inte någon roll att de allra mest grundläggande fakta och premisser var fel; det viktiga var att de fanns där, och såg ut som om de skulle kunna vara rätt.

9

2 Ovanför soffan låg en astronaut utsträckt på en bår som verkade sväva fritt i rymden. Det gick inte att se hans ansikte eftersom hjälmens glas var lika svart som rymden runtomkring honom, men det syntes ändå att han sov, och den enda skarpa färgen på hela tavlan var det röda i den amerikanska flaggan på den av hans axlar som var vänd mot oss. Först när man klättrade upp på soffryggen och tittade genom glaset på riktigt nära håll såg man att det runt astronauten stod en folkmassa av små, kritvita människor som höll på att binda fast honom med sina rep, precis som lilliputterna band Gulliver, och att det som på håll såg ut som en rymddräkt egentligen var samma sorts gipsade band som viras runt en mumie.

I soffan under tavlan satt mina föräldrar, och på golvet framför dem låg jag och min bror och tittade på nyheterna.

– Vad gör dom? Men … vad gör dom?

Den svartvitrutiga stenläggningen var nästan osynlig under alla de människor som stod på torget, som gick fram och tillbaka under plakat och banderoller och ropade. Plötsligt klipptes bilden och kom närmare, visade en kvinna som kastade sig mot ett par poliser och skrek när hon knuffades undan och släpades tillbaka in i folkmassan igen. Medan bilden växlade tillbaka till kameran högt ovanför torget kom nyhetsankarets röst tillbaka, och min mamma svarade min bror.

10

– De demonstrerar. De har fått veta att de kommer att bli av med jobben, och kanske kommer att bli fattiga nu.

– Men varför?

– För att det inte går så bra för Sverige nu. Det finns inte så mycket pengar som det fanns förut.

Först nu vände också jag mig om mot våra föräldrar, och tittade på dem i stället för på skärmen.

– Kommer vi också att bli fattiga?

– Det vet man aldrig. Men det är i alla fall ingenting ni behöver vara oroliga för, det kommer nog att gå bra.

Min bror, som bara var ett år äldre än jag, sade att han vad som än hände i alla fall ville ha sin veckopeng kvar, och plötsligt började mina föräldrar skratta, men han satt kvar, rak i ryggen och tittade på dem. Inslaget på tv:n bakom oss tog slut, och när presentatören sade att de nu skulle gå över till det senaste från Balkan sade mina föräldrar att det var dags för oss att borsta tänderna och gå och lägga oss.

Vår lägenhet låg i ett hörn av det låga, gula huset på Kristinelundsvägen. Till den kunde man bara komma genom att gå längst bort i en av korridorerna och följa räcket i en spiraltrappa nästan hela vägen upp. Och allra längst in i ett hörn av lägenheten låg mitt rum, alldeles som om rummet hade varit en liten låda inuti en större låda, som i sin tur låg inbäddad i huset. Så fortsatte det, med lådor som slöts tätt om varandra när natten föll över Solna, och allra längst in i dem hade jag gömt mig och krupit ner under täcket.

Trots det var det inte alldeles mörkt och tyst ens här, och de ljud och det ljus som ändå trängde in hit hade förlorat alla sina former och proportioner. Medan jag låg och försökte somna strömmade en svag stråle av blekt, blått ljus in genom glipan under rullgardinen och fick den att vaja fram och tillbaka.

11

På natten förvandlades hela rummet, och fick nya, tidigare okända egenskaper. Skrivbordet, som i ljuset från taklampan stod tryggt placerat intill väggen, kröp ner i golvet för att gräva sig en tunnel fram till sängen, medan garderoben växte hela vägen upp genom taket, lutade sig över mig och bara väntade på ett tillfälle att falla ner och krossa både sängen och mig.

Inte heller ljuden var längre desamma – tickandet från klockans sekundvisare, som medan jag var vaken bara var en svag rytm i bakgrunden av allt annat, växte i mörkret sig så starkt att det nästan var det enda jag hörde och i samma ögonblick som lampan släcktes förvandlades till fotstegen från en mördare som släpade sitt ena, halta ben bakom sig i hallen utanför mitt rum.

Till sin hjälp hade han en hel orkester av ljud, som jag aldrig lade märke till på dagen, men som varje kväll kom tillbaka för att skrämma livet ur mig. Knäppandet från garderobsdörren där träet höll på att krökas in i sig självt, rasslet från trädkronorna i Allén utanför mitt fönster och, någonstans långt borta, det svaga tjutet från en trasig kran i en annan del av huset.

Genom allt detta trängde också ett annat ljud in, som det »A« konsertmästaren plötsligt tar ut och som får sorlet av röster i salongen att lägga sig och alla andra instrument i orkestern att rätta sig i ledet och stämma in, och det var ljuden från köket där min mamma och pappa stod och diskade och pratade med varandra: Vattnet strilade mot diskhon, en tallrik sattes ner i stället med en dämpad smäll och ett plötsligt, avbrutet skratt – ljuden trängde genom mörkret i mitt rum som en svag stråle av varmt ljus, och så länge de fanns kvar visste jag att det någonstans i lägenheten fortfarande fanns en trygg och säker ö. Jag kunde visserligen inte ta mig dit, eftersom jag låg mitt i ett hav av kalla och mörka golv, men jag visste, att när jag vaknade på morgonen skulle allt ha lagt sig till vila och stå på sin plats igen.

12

3 I samma ögonblick som mina föräldrar hängde upp kökshanddukarna på kroken intill dörren vaknade en man i lägenheten ovanför vår, som fram till nu legat på soffan och sovit med kläderna på. Han gick ut i köket, satte på vattenkranen, öppnade köksfönstret och lutade sig ut. Det var i början av oktober, och fast löven ännu inte börjat falla på allvar hade kvällarna blivit riktigt kalla.

Under honom lyste gatlyktorna upp almarnas trädkronor inifrån, och kastade till och med ett svagt återsken i hans ansikte. När han väl lutade sig tillbaka in och stängde fönstret med ett ryck, som måste ha hörts till alla lägenheterna runtomkring, var det inte för att han frös eller för att han insett att vattnet fortfarande rann ur kranen bakom honom, utan för att han äntligen hade kommit på lösningen på det problem som han kämpat med ända sedan i eftermiddags och som fortsatt att gnaga i honom till och med när han låg på soffan och sov.

– CC, alltså … Kan det inte bara vara så att …

Han hejdade sig, tystnade igen innan han hade hunnit till slutet av meningen, och gick tillbaka till diskbänken för att göra en kopp te. I det här läget, sade han till sig själv, gäller det att inte förhasta sig och försöka göra någonting innan tanken vuxit ut och blivit helt färdig: Man måste pröva tanken från flera håll, inte bara ta den första ingivelsen som i åtta fall av nio verkar genial tills man har skrivit in den och upptäcker 13

att man har brutit mot så elementära regler att den gör en situation – som visserligen redan var svår – omöjlig att ta sig ur med yrkeshedern i behåll. Man kan bara skriva »finsk arkitekt« för att få in två a tillsammans så många gånger innan läsarna börjar lägga märke till det.

Utan att titta på sina papper slog han sig ner vid köksbordet med tekoppen i handen och försökte komma ihåg hur han hade lämnat dem för ett par timmar sedan. Ja, det måste stämma. Det kan inte finnas någon annan lösning – egentligen lite för svår, men det var trots allt ett söndagskryss han arbetade med. För säkerhets skull gick han ändå efter Nationalencyklopedins första band och slog upp »Acca« en gång innan han till slut tittade ner, såg att det passade in och började skriva; så länge det finns i NE, tänkte korsordskonstruktören, kan man med lite god vilja kalla det för en del av allmänbildningen. Sedan skrev han, med försiktig, lite hoppig handstil in »Larentia« i begynnelserutan framför A-C-C-A. Krysset var inte mer än halvfärdigt, men när han hade lyckats lösa det här ordet borde det inte finnas någonting som ställde till problem; från den här stabila mittpunkten skulle han kunna bygga utåt kanterna utan att behöva oroa sig för att tvingas till skarvar eller ens sätta i några fler blanka rutor än den han behövde för sin egen signatur. Om varje korsord är ett lås, så hade han nu hittat den pigg som sätter hela mekanismen i rörelse, och om tre dagar skulle han med gott samvete kunna åka in till Marieberg med det färdiga krysset. Tre veckor efter det, på en söndag, skulle samma kryss komma tillbaka genom brevlådan, tryckt på näst sista sidan i kulturdelen. Och samma tidning skulle delas ut till mina föräldrar och alla andra prenumeranter, men nästan 14

ingen av dem skulle veta vare sig att Acca Larentia vunnits av Hercules i ett parti tärning eller att signaturen Å.E.H. står för Åke Eriksson i Huvudsta.

Utan att han visste om det, och utan att vi visste om det heller, stod vår granne Åke i centrum för många av mina och min brors tankar om hur världen fungerade. Det var han som hade gjort själva spelet, och om det var någonting som vi alltid kom tillbaka till så var det att vi, även om vi ibland kanske kunde tycka att vi lyckades göra någonting bra i ett spel, ändå aldrig kunde göra det lika bra som den som tillverkat spelet skulle ha gjort. När vi spelade Den försvunna diamanten och frågade oss om det var värt att ta båten till Sankta Helena för att se om diamanten fanns där den här gången, så var svaret alltid att de som tillverkat spelet måste veta det. När vi spelade ishockeyspelet och lyckades lyfta pucken över en spelares klubba och in i mål, så var tanken som förgiftade våra huvuden att vi bara lyckades med det enstaka gånger och av ren slump, men att de som gjort själva spelet kunde göra samma sak precis när som helst. De som tillverkat spelet kan det utan och innan, eftersom det inte finns en enda del av det som de inte har gjort – inte bara det uppenbara, som vem som helst kan lära sig, utan också de hemliga trick och fusk som alltid finns inbyggda och kan hjälpa dem att vinna precis när som helst.

Fast vi aldrig träffade Åke, mer än att vi ibland råkade hamna i samma hiss som honom och då inte i våra vildaste fantasier skulle ha kommit på tanken att han skulle ha varit en av de människor som gjorde spelen, och fast vi aldrig hade försökt lösa ett korsord, så var vi övertygade om att var och en av dem som har gjort ett spel färdigt ibland satte sig ner 15

och spelade igenom det, bara för att visa att ingen som trodde sig behärska det kunde mäta sig med dem som hade gjort det. Och i det hade vi faktiskt rätt, för varje gång Åke hade ett kryss med i tidningen ägnade han en stund åt att, sittande vid köksbordet, fylla i varje ruta med rätt bokstav och se att alla delar som han satt ihop fortfarande bildade ett enda helt.

16

4 – Just det ja, jag öppnade det där fönstret … ja, jag brukar alltid göra det, när det känns som att det äntligen släpper, när det äntligen kommer loss. Eller kanske när det känns som att det bara är på väg att göra det, då blir det ofta som att det är den allra sista stöten, som visar om det kommer att gå eller inte. Jag vet inte, jag röker ju inte längre, men jag tror att det är en vana från den tiden. Då brukade jag alltid öppna fönstret och ta en cigarett, för att jag inte skulle göra någonting överilat och behöva göra om alltihop sen, och det är klart att en del av det där sitter kvar. Jag känner mig ju nästan aldrig röksugen numera, utom ibland när jag sitter på balkongen på sommaren, det är varmt och man känner doften från grannarna under som bara stiger uppåt, men … på något sätt är det som om allt det där som var fint med att röka sitter kvar i muskelminnet ändå, och nu räcker det med att jag bara öppnar fönstret så där för att det ska kännas likadant.

– Ibland, när jag sitter hemma så där och arbetar med ett kryss utan att det vill sig, utan att jag kommer någonstans, kan jag känna mig som den där polisen de förhör i Mannen på taket.

Eller, Den vedervärdige mannen från Säffle, jag läste ju de där böckerna för rätt längesen nu, allihop under en sommar i Halland, men just den blandar jag alltid ihop med filmen.

Det måste ju vara för att den är så förbannat bra också, inte 17

alls som de här som har kommit sen … det måste ju finnas femtio Beckfilmer nu, minst, en för varje söndag på året. Men i alla fall, de kommer hem till den här polisen i hans lägenhet på Reimersholme, en etta som är alldeles kal. Han är gammal militär, finlandssvensk, en av de gamla råa poliserna, och fast han är ledig sitter han i sin uniform, rak i ryggen där i soffan, och bara stirrar rakt fram, som om han inte är någonting annat än en polis. Och när han inte jobbar så är han bara ett tomt skal av en polis.

– Du tänker inte på den här andra … han är väl också polis, eller har väl varit det i alla fall …

– Vem då?

– I samma film, du vet, han som har suttit hemma hos sina föräldrar och löst korsordet. Och när Beck och Kollberg är uppe och kikar på hans rum, så ser de att det inte är rätt löst.

Det står bara: »Döda poliser«, »Martin Beck« och en massa andra otäcka saker i rutorna.

– Jaså, han! Nej, verkligen inte! Eller, nu när du säger det så, det är ju en fantastisk bild det också, men nej. Det är ju inte som om jag fyller rutorna med någonting annat när jag inte klarar det, inte som om jag blir arg eller så. Det känns faktiskt bara … tomt inuti på något sätt, som om det inte fanns någonting där. Ja, som om det hade varit lika tomt i mig som det är i rutorna på krysset.

18

5 Att vi och våra kompisar inte var några av dem som gjort spelen, och att skillnaden mellan oss och dem var så stor att vi aldrig någonsin kunde hoppas på att överbrygga den, bevisades när vi var ute på kvällarna och spelade fotboll. Vi spelade i en kaninbur nedanför dagiset Sädesärlan medan våra föräldrar stod intill och pratade och tittade på, och när någon av oss lyckades göra någonting riktigt snyggt, någonting som hade kunnat vara riktig fotboll, skrek alla: – Repris! Repris!

Jim hade gjort målet och hans lag var snabbast att skrika efter reprisen, men vi i motståndarlaget hade ingenting emot det utan spelade gärna med. Visst spelade vi för att vinna, men helst av allt ville vi att den fotboll vi spelade skulle vara som riktig fotboll, som den man ser på tv. Vi ropade åt våra föräldrar att titta noga den här gången, och ställde upp alla – till och med de som var på andra sidan planen och inte hade någonting med målet att göra – exakt som de stod när det hände.

– Nej, nej, du ska inte stå där borta, du måste backa lite till!

– Framåt här, och sen lite närmare stolpen!

När alla sedan stod på sin rätta plats, och allt såg ut som det gjorde innan målet gjordes, började Jim röra sig långsamt över planen, som om allt varit filmat i slow motion. Det var tecknet till alla andra att de också skulle sätta sig i rörelse, och göra precis samma sak som de gjorde förra gången men 19

mycket, mycket långsammare. Jim, som hoppade förbi Thomas och rullade in bollen vid bortre stolpen, försökte springa så kontrollerat som möjligt, men kunde inte hjälpa att det ben han sträckt framåt föll till marken snabbare än han reste det, och att han måste springa allt fortare för att inte bollen skulle rulla ifrån honom.

Trots att vi tog om det flera gånger, och ansträngde oss med vilje för att göra det vi lyckades med av en ren slump för en stund sedan, blev det ändå inte riktigt likadant som då. Någon gång lyckades Jim hoppa förbi Thomas på rätt sätt, en annan gång rullade han bollen precis intill stolpen som innan, men det blev ändå inte riktigt samma sak.

För ett ögonblick stannade bilden där, när vi just ställt upp oss på grusplanen, med armarna utsträckta åt olika håll för att visa att vi blivit avbrutna mitt i en rörelse. Bredvid planen stod våra föräldrar och tittade på, utan att se på själva spelet, och pratade med varandra medan de lampor som kamouflerats bland almarnas lövverk i Allén tändes och himlen ovanför Kristinelundsvägen gick från ljusblå till violett och grå. Vi stod uppställda som dansare på scenen medan koreografen ger sina instruktioner, eller kanske snarare som pjäser på ett schackbräde när båda spelarna för ett ögonblick har gått därifrån, står i köket och undrar vad de ska äta till middag – men om vi hade varit schackpjäser, så var den grusplan vi stod uppställda på inte mer än en enda vit ruta på ett helt bräde. Den rutan var varken större eller mindre än Frimärket, den vita ruta där vi åkte skridskor om vintrarna, men hela spelplanen – det område som det var tillåtet för pjäserna att röra sig på – var mycket större än så.

Den ruta vi stod på ett ben i just då låg mellan två höjder, som mjukt och långsamt sträckte sig ner mot vattnet i 20

Ulvsundaviken. Mitt i dalen mellan dem löpte Allén, en väg kantad av höga almar, på den ena sidan om den låg Kristine­ lundsvägen, där vi bodde och där dagiset Sädesärlan fanns.

På andra sidan Allén låg en gräsmatta och ett skogsparti som klättrade uppför en brant höjd, och på toppen av den tronade en gul och brun byggnad i tegel som verkade mycket högre än den verkligen var eftersom den låg på klippans allra högsta punkt; det var Skoga äldreboende, där min pappa jobbade på nätterna och som rymde nästan lika många lägenheter som huset hade fönster. En gång frågade jag min pappa hur många gamla som bodde där, men han svarade att han inte visste det – att han bara jobbade på en liten avdelning och kände dem som var där, men inte ens visste hur många andra avdelningar det fanns.

Till slut tröttnade vi på att stå och vippa på ett ben, och oavsett om reprisen blivit bra eller inte, satte vi oss i rörelse och försökte spela fotboll på riktigt igen. Vi slutade spela först när Jim snubblade i en hög grus och Thomas, som var en av mina bästa vänner men kunde få för sig att göra precis vad som helst och mest av allt tyckte om att förstöra saker, sparkade bollen i hans huvud. Jim låg kvar, började gråta och skrek att Thomas var galen, men Thomas sprang och hämtade bollen igen, lade upp den på samma ställe och skrek »Repris! Det blir repris!«, innan han sparkade den i huvudet på Jim igen. Vi andra stod runtomkring dem, chockade, och visste inte vad som hade hänt med Thomas eller vad vi skulle göra. Han var precis på väg att hämta bollen och ta sats en tredje gång när hans pappa, som sprungit in på planen, fick tag i honom och bar honom därifrån. Det hade redan blivit mörkt, och alla våra föräldrar var överens om att det fick vara färdigspelat för idag.

21