9789100153724

resistens

Georg Klein

Resistens

Albert Bonniers Fรถrlag

Av Georg Klein har tidigare utgivits: … i stället för hemland 1984 Ateisten och den heliga staden 1987 Pietà 1989 Utvägen 1992 Den sjunde djävulen 1995 Korpens blick 1998 Så jag kan svara döden, när den kommer 2001 Skapelsens fullkomlighet och livets tragik 2005 Meteorer 2008 Jag återvänder aldrig 2011 Motståndet (tillsammans med Per Ahlmark) 1991 Hack i häl på Minerva (tillsammans med Lars Gyllensten) 1993

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015372-4 © Georg Klein 2015 CPI books GmbH, Leck, Tyskland, 2015

Inledning 7 Inte en bäck, utan en ocean 12 Hunden – en essä om Mihály Babits 55 Tankar kring en svensk motståndsman 88 Varför får vi inte mera cancer? 176 Avslutning 194 Tack 225 Litteraturförteckning 226

Inledning Livet på denna planet är en berättelse om en oändlig serie av osannolikheter. Den största osannolikheten är människan och särskilt hennes hjärna.

Denna häpnadsväckande osannolikhetsprodukt mås-­ te ständigt skyddas mot den stora sannolikheten av nedbrytning, utplåning och utdöende. Angreppen utifrån och inifrån är legio. De yttre hoten kommer från miljöförändringar, mikroorganismer, predatorer, och särskilt andra individer inom den egna arten. Vårt immunsystem är ett magnifikt exempel på försvaret mot den mikrobiologiska världen.

Bland de inre farorna intar cancern en framstående plats. Även efter det att vår fundamentala biologi framgångsrikt har skyddats, eller kanske just då, återstår många faror som hotar de superstrukturer som har byggts ovanför vår biologis starka fundament. De har blivit stora världar i sin egen rätt. Jag menar våra språk och våra kulturer.

Vi måste föra en ständig kamp för att skydda våra viktigaste värden. Vilka är de?

Allt som vår evolution har format oss att älska och som 7

resistens

vi mår bra av. Frisk luft istället för avgaser. Tankens klarhet istället för det postmoderna, kommersiella brusets förvirrande moras. Den inifrån kommande belöningen för meningsfullt arbete, euforin över att ha bemästrat ångesten, ledan och meningslösheten.

Jag har valt tre stora personer som illustrerar motståndet mot nedbrytningen. De är som toppar på en bergskedja. Stora skillnader i verksamhetsfält, epok, land och problematik gör deras motstånd mycket olika, men alla tre ger ett svar på filosofins centrala fråga, hur livet skall levas. Med hjälp av sin skaparkraft har de kunnat stå emot hoten som riktades mot dem och de stora värden de berikat oss med. Jag upplever en stor glädje och en viss stolthet när jag tänker på dem. Jag är stolt över vad de har kunnat åstadkomma inom ramen av vår osannolika existens på denna planet, som, med Harry Martinsons ord, är ”klenoden i vårt solsystem”.

Personerna i denna bok Johann Sebastian Bach ser jag och många andra som den yttersta toppen av alla stora musiker vår art har frambringat. Han har ställt såväl den svåra kontrapunkten, vars suveräna mästare han var, som den nyare harmoniska musiken i våra emotioners och passioners tjänst. Han skildrade dem med lugn förvissning, utan några förskönanden och med en otrolig infallsrikedom.

Var Bach, som vid en ytlig betraktelse verkar som ordningen själv, en motståndsman? Ja, det var han. Han fick ständigt kriga mot oförstående och ofta omusikaliska överordnade. Han fick kämpa sig igenom tråkiga 8

inledning

och besvärliga uppgifter som latinundervisning och sin stora familjs ekonomiska problem. När han tjänstgjorde som kantor i Leipzig försökte man tvinga in honom i konventionella ramar och bland annat acceptera kyrko­ musikens underordnade ställning. Den skulle inte få vara vacker och meningsfull i sin egen rätt utan endast ett hjälpmedel vid gudstjänsterna, där predikan och inte musiken skulle dominera. Bachs många odödliga verk inom och utanför kyrkomusiken är ett orubbligt monument över hans motstånd.

Min andre ”motståndsman” är den store ungerske poeten och Danteöversättaren Mihály Babits. Han var språkets kanske största virtuos. Tekniskt fulländad men aldrig tråkig, djupt förankrad i den klassiska kulturen, världsfrånvänd och helt opolitisk var Babits icke desto mindre passionerad motståndare till nazismen och den ungerska Horthyfascismen. Hans diktnings ”gömda skatter”, de omsorgsfullt dolda emotionerna hölls alltid i styr, även när de stegrades till passion. De skulle endast vara tillgängliga för besläktade själar. Han vände sig mot epokens högljudda poeter som bar sina passioner på utsidan och inte hade tid och tålamod att lyssna på den inre rösten.

Under sina sista år i livet förde Babits en svår kamp mot cancern som frätte sönder hans stämband men aldrig kunde påverka hans tankes frihet. I hans sista storverk, Jonas bok, försöker profeten Jona fly från det påtvingade profetskapet, symbolen för den inåtvända poetens ofrånkomliga engagemang men blir till slut tvungen att lyda Guds, det vill säga det egna ödets, befallning.

9

resistens

Babits var även en motståndsman mot vardags­ trivialiteterna, livets ”grova skum” som lägger ”död, okänslig lera i alla fönster”. I sin diktning borrade han ständigt djupare mot den perfekta formen, det fulländade uttrycket, utan att någonsin kunna nå dem. Som den suveräna Danteöversättare han var, kunde han, i motsats till andra Dantetolkare, behålla Den gudomliga komedins svåra terzinform när han med ett enastående mästerskap gick från den musikaliska italienskan till den bångstyriga och helt annorlunda ungerskan. Han har bland annat ägnat en lång essä åt sex Danteraders översättning och de många olika versionerna han och andra experimenterade med innan han till slut stannade vid den slutgiltiga formen.

Den tredje essän handlar om Eyvind Johnson, (EJ).

Det finns vissa likheter mellan honom och Babits: klassicismen, det introverta, klarsynen och avskyn för nazismen. Efter nazismens sammanbrott då Babits inte längre var i livet övergick eller snarare kompletterades EJ:s avsky med en lika intensiv opposition mot stalinismen och dess västerländska medlöpare. Han förutsåg den svenska vänstervridningen 20 år innan den uppstod och oroade sig inte för att kallas för klassförrädare. Den ”pinsamma tystnaden” vid kungörandet av Nobelprisbeslutet och det följande rabaldret, som hade så tragiska konsekvenser för honom och särskilt för kollegan Harry Martinson, tog han med värdighet. Hans tacktal vid Nobelbanketten vittnade om en viss ironisk distans bakom de vackra formuleringarna.

I sina historiska romaner och särskilt i Hans nådes tid har EJ trätt fram, eller i sin egenskap av ”hemligskri10

inledning

vare” snarare dolt sig, som motståndets stora förkunnare vars budskap var avsett för de lyhörda och de eftertänksamma. Han är därmed ett briljant exempel på den typ av motstånd jag vill fokusera på i denna bok.

Den avslutande essän handlar om ett mycket äldre och allmängiltigare motstånd, vår evolutionärt grundade resistens mot cancer, vävnadens laglösa revolt mot organismen. Vi har multipla övervakningsmekanismer som kan stoppa den destruktiva cellen som hittar tusen och åter tusen sätt att kringgå organismens bevakning av sin strukturella integritet. Skyddet mot cancer är ofta framgångsrikt. Cancerceller uppstår ständigt men segrar mycket sällan. De få som lyckas passera alla spärrar är de stora undantagen. De är som den galna hunden, den människoätande hajen. När de har lyckats i sitt ”elakartade uppsåt”, för att använda den traditionella antropomorfiska men träffande benämningen, kan de mobilisera stora resurser att motstå våra terapeutiska angrepp. Trots detta har vi segrat över dem i mer än hälften av fallen, en imponerande bragd.

11

Inte en bäck, utan en ocean Lo giorno se n’andava, e l’aere bruno toglieva li animai che sono in terra de le fatiche loro; e io sol uno m’apparecchiava a sostener la guerra sí del cammino a sí de la pietate che ritrarrà la mente che non erra.

(Dante Divina Commedia, Inferno, Canto II) Det led mot afton och den mörka luften befriade de levande på jorden från deras vedermödor, och jag ensam rustade mig att utstå de strapatser och lidanden vår färd höll i beredskap och vilka minnet troget ämnar skildra.

(Ingvar Björkeson) Så säger pilgrimen Dante, skildrad av berättaren Dante i ”Helvetets” andra canto. Han är den enda som måste bereda sig på krig i skymningen då djuren och människorna redan bereder sig för nattens vila. Han måste kämpa mot färdens besvär och mot sin egen empati med de förtappade själar han möter. Men han måste också kämpa mot 12

inte en bäck, utan en ocean

de makter som symboliseras av de tre vilddjuren: pantern som är symbol för vällusten och för det florentinska hovet, lejonet som står för makten och högmodet förkroppsligade av det franska kungariket, och den magra varginnan som parar sig med många djur och blir allt magrare ju mer hon äter, en symbol för girigheten och påvestaten. Varginnan är den lömskaste. Girigheten och opportunismen hamnar långt ner i helvetet hos denna katolicismens och kristendomens största diktare.

Ateisten som skriver dessa rader berörs djupt av Dantes motstånd mot vilddjuren och vad det stod för, samt av hans dyrkan av poesin och filosofin som symboliseras av Vergilius, samt den himmelska kärleken, förkroppsligad och förandligad av Beatrice. Men ateisten berörs djupt även av en annan av kristendomens största skapargestalter, Johann Sebastian Bach.

Var Bach också en motståndsman? Ja, han fick föra en ständig kamp mot okunniga och omusikaliska byråkrater, obegåvade elever, förstelnade former och kanske framförallt mot den kyrkotradition som såg snett på musikens starka ställning, särskilt i kyrkan, och dess möjligheter att skildra känslolivet. Bachs musik handlar ju om hela registret av mänskliga känslor, trots den stränga, disciplinerade formen, inklusive kontrapunkt­i­ kens begränsningar. Man kan även säga att Bachs musik förde en ny och triumferande kamp hundra år efter hans död, då han blev vad han blev: en av alla tiders största kompositörer, om inte den största, med ett Janusansikte som vänder sig tusen år tillbaka och tusen år framåt i tiden. Med Beethovens ord borde han inte kallas för en bäck (Bach) utan för den stora ocean han är.

13

resistens

Det vore att skryta I en av sina sällsamma essäer undrar Lewis Thomas vad vi skulle göra om vi fick kontakt med en annan civilisation långt borta i rymden men kunde introducera vår art och vår kultur med endast ett kort budskap som skulle ta flera tusen år att nå fram. Vad skulle vi skicka?

– Så klart! utropar han. Johann Sebastian Bach! Men efter en kort fundering ändrar han sig: Nej, det går inte. ”It would be bragging.” (Det vore att skryta.)

Det är rätt. Ett bättre visitkort kunde vi aldrig hitta.

Men det vore tomt skryt att kalla det representativt.

Varför, egentligen?

Tystnaden Ingmar Bergmans film Tystnaden slutar med att den tioårige pojken och hans mamma tar tåget hem till Sverige efter den misslyckade semestern, som de har tillbringat tillsammans med mammans syster i ett icke namngivet diktaturland i söder. Vi har då fått titta på två söndertrasade kvinnoliv med alla deras konflikter. Den yngre systern sökte lindring i tillfälliga sexuella kontakter med okända män vars språk hon inte förstod. Den stoltare äldre systern tillfredsställde sig själv. Två avgrunder utan kontakt. Det okända diktaturlandets stridsvagnar och militärer syntes ständigt i bakgrunden.

Pojken har haft jättetråkigt, han hade inga lekkamrater. Han irrade omkring i det gamla lyxhotellets stora salar och korridorer och kunde endast ta ut en liten förstulen hämnd när han i obevakade ögonblick kissade 14

inte en bäck, utan en ocean

på den röda mattan.

Nu är det tyst i tågkupén. Modern tiger, pojken tiger.

De tiger var för sig. Deras tystnader berör inte varandra.

Efter en tid knäpper mamman på transistorradion. Man hör pianospel. Båda lyssnar. Plötsligt händer något oväntat. I lyssnandet når de varandra. Pojken tittar frågande på mamman. Johann Sebastian Bach, säger hon.

En fridfull stillhet breder ut sig. Splittringen har lyfts, livets kaos och konflikter har gett sig av. Genom ett trollslag har allting blivit självklart.

Orgelspel i ödemarken Islands katedral ligger i Skálholt, på gränsen till ödemarken. En historisk plats för reformationen på Island år 1540, då den sista katolska biskopen slängdes i floden.

Endast ett teologiskt seminarium ligger i närheten.

Vi är på resa med våra tonårsbarn under det sena sextiotalet. Vi vill gärna höra något mer om orten, men vi ser ingen levande varelse, varken ute eller vid ingången till seminariebyggnaden. Från kyrkan hörs orgeltoner.

Porten är öppen, vi går in. Ett preludium strömmar ner från orgeln, följt av en fuga. Inte en själ någonstans utom vi. Vi går upp till läktaren. På orgelbänken sitter en pojke, kanske 14–15 år. Det är han som lockar fram tonerna. Stämmorna lever sina självständiga liv, men de går in i och ut ur varandra. Var och en av dem talar till den som lyssnar. Man får följa med, bli en del av helheten. Allt lever och låter leva. Det återkommande temat bekräftar, det banar väg för avslutningens mäktiga kupol.

15

resistens

Vi känner oss lättare och renare när vi går.

Det finns fortfarande inte en annan själ någonstans.

En judepojke och en komediant räddar ett mästerverk Felix Mendelssohns nära vän, skådespelaren och sångaren Eduard Devrient, har publicerat sin brevväxling med Felix. Han berättar hur den 20-årige Felix och den endast några år äldre Eduard fick för sig att de skulle väcka Bachs Matteuspassion till liv igen. Den hade varit så gott som bortglömd i 100 år. Det fåtal musiker som kände till dess existens ansåg den vara föråldrad eller tekniskt ouppförbar. Men Eduard och Felix var övertygade om att Matteuspassionen var det största tyska musikverket och att det var deras skyldighet att göra det tillgängligt för alla. Även om Eduards viktigaste motivation tycks ha varit att själv få sjunga Jesus, var det han som enligt egen utsago övertygade Felix om att endast vännens redan erkända musikaliska geni hade någon chans att ro återuppförandet i land.

Eduard ansåg också att den lokala Sångakademin och dess ledare professor Zelter var förpliktigade att belöna honom för hans mer än tioåriga ständiga medverkan vid deras konserter. Eduard var villig att åta sig alla organisatoriska och administrativa uppgifter. Hans enda villkor var att få sjunga Jesus. ”Men det är du som måste dirigera underverket och föra ut det i den stora världen”, sade han till Felix.

Felix var i princip positivt inställd men var övertygad om att Zelter skulle säga nej. Han hade tidigare förkla16

inte en bäck, utan en ocean

rat att verket var ouppförbart. Eduard visste att Zelter kunde uppträda bryskt och avvisande och ofta var svår att ha att göra med men han hade samtidigt en hög respekt för Zelters musikaliska kunskaper och starka engagemang. Efter långa diskussioner gick Felix ändå med på att försöka. Hans föräldrar samt systern och kompositörskollegan Fanny stödde vad de ansåg som ett stort och värdefullt projekt.

Men Felix hade fortfarande starka betänkligheter. När de stod framför Zelters dörr, sade han till Eduard: ”Blir han barsk i tonen, går jag min väg – jag vill inte käbbla mot honom.” ”Barsk blir han säkert”, svarade Eduard, ”men överlåt käbblandet till mig.” De knackade på. ”Stig in!” ropade mästaren i en rå ton. De fann honom innesluten i ett tjockt tobaksmoln. Först reagerade han negativt. Verket var mycket svårt. Ingen kör inom räckhåll kunde klara av uppgiften. Det hade endast varit möjligt i Thomaskyrkan under Bachs tid som kantor.

Violinisterna kunde överhuvudtaget inte spela denna typ av musik längre. Man hade diskuterat detta tidigare. Om svårigheterna vore lösbara, skulle Bachs passionsverk ha uppförts redan för länge sedan.

Zelter gick upp och ner i rummet, han verkade upprörd och avvisande. Felix började dra i Eduards kavaj.

Men Eduard stod på sig. Han argumenterade försiktigt vidare. Det kunde inte förnekas att det förelåg stora svårigheter. De var dock inte oöverkomliga. Sångakademins kör var väl bevandrad i Bachs musik. Den kunde säkert klara av detta också. Felix hade redan fördjupat sig i musiken och var helt tagen av den. Eduard själv brann av längtan att sjunga Jesus. Han var övertygad om att 17

resistens

Felix och hans egen entusiasm för verket skulle leda det till stor framgång.

Zelter blev allt argare. Felix närmade sig dörren. Plötsligt exploderade den gamle herrn: ”Hur skall man ha tålamod att höra på detta? Många erfarna personer har vägrat att ta sig an detta verk och här kommer ett par snorungar som tror att det är fråga om barnlek!”

Felix stod vid dörren, blek och ledsen, med dörrhandtaget i handen och vinkade till Eduard att de skulle gå.

Men icke. Eduard argumenterade vidare. De var visserligen unga, men inte helt omogna, vilket de hade bevisat för sin läromästare Zelter själv, som måste ha blivit ganska övertygad, eftersom han gav dem allt svårare uppgifter. Man måste tillåta en viss företagaranda hos ungdomen. Professor Zelter hade all anledning att vara stolt över att två av hans studenter ville ta sig an det högsta och svåraste inom konsten som professor Zelter själv hade lärt dem.

Nu tycktes argumenten vinna terräng. Zelter började plötsligt diskutera detaljerna. Man måste övertyga överheten, ordna lokal för repetitionerna, engagera de medverkande. Men Eduard och Felix var väl förberedda.

De hade färdiga svar på alla praktiska frågor.

När de lämnade Zelters hus hade de fått hans tillstånd att försöka.

Alla svårigheter var nu som bortblåsta. Lokalfrågan löstes snabbt. Kören började öva med största entusiasm.

Felix ledde personligen alla repetitioner. Han satte varje bit i sitt och hela verkets sammanhang. ”Hans förklaringar och anvisningar var precisa, korta och fördes fram med stor auktoritet men samtidigt med en ungdomlig 18

inte en bäck, utan en ocean

försynthet”, skriver Eduard. Det kan tilläggas att Mendelssohn dirigerade kören med högerhanden samtidigt som han ackompanjerade på pianot med den vänstra.

På väg till en repetition stannade Felix plötsligt mitt på gatan och utropade: ”Är det inte underligt att en komediant och en judepojke återlämnar det största av alla kristliga musikverk till människorna!”

Exakt hundra år hade gått sedan Matteuspassionen uruppfördes i Leipzig under Bachs egen ledning, för att sedan sjunka ner i sin sekellånga Törnrosasömn.

När kören redan var långt kommen, började de två ungdomarna knacka dörr för att värva de bästa solisterna. Eduard beskriver deras klädsel: blå rock, vit väst, svart halsduk, svarta byxor och ljusgula handskar av äkta läder. Eduard lånade Felix pengar för att inhandla handskarna, vilket ledde till en förebråelse från Felix mor: ”Man ska inte stödja unga människor ekonomiskt, de måste lära sig att förtjäna pengarna själva!” (Som bekant var Mendelssohnfamiljen mycket välbeställd.)

Det visade sig att sångarna inte behövde någon övertalning. Tvärtom! Såväl musiker som musikkännare trängdes vid repetitionerna. ”Alla förvånades över verkets storslagna byggnad, dess melodirikedom, det rika, mångnyanserade känslouttrycket och den verkliga passion med vilken evangeliets dramatiska text deklamerades. Ingenting av detta hade man trott att den gamle Bach kunde åstadkomma.”

Enligt Eduard Devrient var det helt Felix Mendelssohns förtjänst att alla medverkande och åhörare kunde komma nära verket och bekanta sig med dess beundransvärda byggnad. Mendelssohns tolkning var genial.

19

resistens

Med stor skicklighet, energi och uthållighet omvandlade han det ”antikverade” verket till levande musik.

Tjugo­åringen satsade hela sin rika och redan helt mogna musikbegåvning. Varken förr eller senare i sitt liv hade Felix fört fram något mästerstycke, eget eller andras, med en sådan perfektion och entusiasm som detta första och kanske svåraste verk han någonsin tog sig an. Återuppförandet av Matteuspassionen ägde rum den 11 mars 1829. Kören bestod av 300–400 ”högt bildade dilettanter”. Eduard berömde särskilt tenorsolisten som sjöng evangelistens roll samt även arian ”Ich will bei meinem Jesu wachen”. Altarian ”Erbarme dich” och den ackompanjerande violinsolisten omnämns också. Sin egen roll som Jesus betecknar Eduard som ”den största uppgiften en sångare kan få”. Utan att berömma sig själv berättar han att åhörarna var ”todenstill”, dödstysta.

Avslutningsvis skriver han: ”Aldrig har jag känt mig buren av en enig församling av musicerande och åhörare på ett heligare sätt än denna gång.”

Uppförandet skapade stor sensation i Berlin. Återupplivandet av det nästan bortglömda geniet Johann Sebastian Bach ansågs ”epokgörande”. En andra föreställning fick organiseras redan den 21 mars. Båda föreställningarna var utsålda och inkomsterna gick till två syskolor för fattiga flickor.

Felix åkte iväg efter den andra föreställningen, men Zelter själv dirigerade en tredje den 17 april. Sedan spred sig Matteuspassionen i hela Tyskland och senare i hela världen.

Felix reste med gott samvete till England. Det var hans första resa till det av honom senare så älskade landet.

20

inte en bäck, utan en ocean

Han var illa tvungen att resa. Hans far krävde fortfarande att han skulle förtjäna inte bara ära och berömmelse, utan även erforderliga medel för sitt eget uppehälle.

En ateistisk tonåring bekantar sig med Bachs passioner När jag var tonåring i Budapest uppfördes Johannes­eller Matteuspassionen, alternerande, varje påsk vid Franz Lisztakademin. En till åren kommen men fortfarande allmänt beundrad kördirigent, Lichtenberg, förde taktpinnen. Den stora kören bestod av medelålders och äldre amatörer som övade hela året. De tog sig an uppgiften med makalös entusiasm. Solisterna var bland de bästa vid Operan. Deras återkommande uppenbarelse i Bachs passioner gav dem en speciell nimbus. Jesus sjöngs av en basbaryton som lät högst professionell men som hade ett helt annat civilt yrke och aldrig uppträdde i någon annan roll. Man kunde inte föreställa sig hur hans vackra men mycket säregna röst kunde låta i något annat.

För den musikälskande allmänheten i Budapest, varav en avsevärd del utgjordes av judar, var Bachs passionsmusik den självklart återkommande stora musikhändelsen varje år. Jag var kanske 14 år när jag först fick vara med och lyssna. Det var Johannespassionens tur.

Förutom den legendariska altsångerskan Maria Basilides, klädd i en enkel svart klänning, gjorde den något till åren komna men fortfarande virtuosa bassångaren, Oszkár Kálmán det största intrycket på mig, särskilt med den uppfordrande, jagande arian ”Eilt, ihr angefochtnen Seelen”. Det var första gången jag hörde en 21

resistens

koloraturaria i basregistret. Mest greps jag dock inte av den fagottliknande artikulationen utan av röstens av största brådska drivna och ändå oändligt lugna, ständigt upprepade maning till de anfrätta själarna att skynda sig. Varthän? Varthän? frågar kören, om och om igen.

Till Golgata, svarar basrösten med oändlig förvissning.

Sedan preciserar han maningen något närmare: Lämna skyndsamt era martyrhålor, använd trons vingar, skynda er till Golgata.

Bach fortsatte att trollbinda mig år efter år. Jag blev ännu starkare engagerad när jag fick bekanta mig med Matteuspassionen. Ariorna och körerna (dock inte koralerna) har jag införlivat för resten av livet. Naturligtvis får man inte i Bachs arior, lika lite som i hans övriga för kyrkan avsedda musikstycken, söka någon underhållningsmusik. Bach strävade aldrig efter yttre glans.

Altröstens djupa sorg och ånger, ”Buss und Reu knirscht das Sündenherz entzwei”, sopranarians ungflicksaktiga ”Blute nur du liebes Herz”, tenorens förtvivlan över Petrus förräderi ”Ach mein Sinn!, wo willst du endlich hin?” och basarians upphöjda katharsis ”Mache mir mein Herze rein” fick mig att uppleva största upphöjdhet och smärta på en och samma gång. Känslan kom ur ett ofattbart djup. Det var inte seklernas utan eonernas djup.

Föga anade jag att myntet hade en annan, mörkare sida. Först långt senare, efter att ha genomlevt andra världskriget och Förintelsens obscena monstruositet, fick jag klart för mig att de av mig så villigt införlivade texterna även härbärgerade den kristna antisemitismens rötter, som hade bevisat sin hållfasthet under nästan två 22

inte en bäck, utan en ocean

årtusenden. Skrivna ungefär 100 år efter Jesu död kan texterna i viss mån ses som politiska pamfletter. De kan ha använts i kampen mellan de två viktigaste monoteistiska religionerna, som var på väg att ta sig upp ur katakomberna. Experter på judisk respektive romersk rätt har visat att evangeliernas beskrivning av processen mot Jesus är en historisk omöjlighet (se till exempel Haim Cohns The Trial and Death of Jesus samt Alvar Ellegårds Myten om Jesus). Men för de antika evan­ gelisterna kan det ha varit viktigt att skuldbelägga den judiska moderreligionen och få den att framstå i dålig dager. Med facit i handen kan man konstatera att de lyckades förträffligt.

Har denna insikt minskat min entusiasm för Bachs återberättelse? Inte på något sätt! Även evangelistens anklagande ”die Juden aber schrien und sprachen”, följt av körens blodtörstiga uppmaning ”Kreuzige, kreuzige” fyller mig med förtjusning.

Hur är detta möjligt?

Trollkarlen heter Johann Sebastian. Hans tonsättning höjer den grymma berättelsen över människans futtiga historia och flyttar den långt bort även från vår ack så perfekta elektroniska värld. Den gråa vardagstristessen, oceanerna av likgiltighet och mediokritet lyfter som en dimma när man lyssnar på hans passioner. Insikten om livets kortvarighet spricker som en bubbla.

Hur kunde Bach komponera sådan musik?

I sin dagbok har Anna Magdalena Bach, mästarens andra, mycket unga fru, berättat att hon en dag fann sin make sittande vid sitt bord med huvudet mot armarna i bitter gråt. Han hade just avslutat kompositionen av 23

resistens

altarian ”Es ist vollbracht” i Johannespassionen. Den följer omedelbart efter evangelistens förkunnelse om Jesu död. Varken denna aria eller verket i övrigt hade kunnat komponeras utan Bachs grundmurade tro. För mig är hans tro endast vidskepelse, men hans smärta rör mig ända in i märgen. Även den i Bachs kantater ofta uttalade dödslängtan rör mig djupt, trots att jag själv inte känner tillstymmelsen till en sådan längtan. Men jag brukar entusiastiskt gnola ”Ich freue mich auf meinem Tod” ur Kreuzstabkantaten. Gläder jag mig verkligen åt min död, existensens, vår enda verkliga rikedoms totala upplösning? Önskar jag verkligen att den skall komma redan idag?

Kan jag hålla med om de troendes förväntningar inför döden, illusionernas illusion? Hur kan jag, som inte tror på den ideologi som var den högsta sanningen för Bach, ryckas med så till den milda grad? Är det musikens makt, särskilt när den talar till oss genom de stora mästarna?

Hur var Bachs liv egentligen?

I kyrkans tjänst i kamp med kyrkan Bachs hela enorma livsverk skapades inom den kristna världsbildens ramar. För ateisten, som ser Bach som en av de högsta bergstopparna i vår arts historia, rättfärdigar han kristendomen. Kullerbyttan kan förbrylla, men den bottnar i en autentisk känsla. Den omvända relationen förstärks ytterligare när man läser om den ihärdiga kamp Bach fick föra för att hävda sin musiks betydelse under perioden då han var kyrkomusiker. Motståndet bottnade delvis i förstelnade traditioner men kanske 24

inte en bäck, utan en ocean

framförallt i den ständiga kampen för dominans, prestige och makt inom kyrkan. Philipp Spittas monumentala Bachbiografi som publicerades 1889 ger en detaljerad bild. Här hittar man också förklaringen till Bachs många flyttningar mellan olika städer.

Sin första tjänst som organist fick Bach redan vid 18 års ålder i Arnstadt 1703. Trots sin ungdom var han redan ryktbar som organist. Arnstadt var en liten muromgärdad stad som befolkades av garvare, klädmakare, bryggare och borgare. I slottet residerade greven. Kyrkan hade plats för mer än tusen människor. Bach tillbringade fyra betydelsefulla år (1703–1707) i Arnstadt som välbetald organist. Det var här han utvecklades till stor mästare i både orgelspel och orgelkomposition. Han åtnjöt allmän respekt och hade mycket tid att komponera. Hans första bevarade stora kantatverk (nr 50) komponerades här, liksom cembaloverket med titeln ”Capriccio, komponerad till min älskade brors avresa”.

Det har ett visst intresse att den äldre brodern, Johann Jacob Bach, reste för att som oboist ta värvning i den svenska kungens, Karl den XII:s, arméorkester.

Bachs i övrigt fördelaktiga kontrakt i Arnstadt innehöll det besvärliga kravet att han skulle leda det lokala gymnasiets studentkör. Det var ganska illa ställt med disciplinen i skolan. Det var ofrånkomligt att Bach uppfyllde denna del av sina plikter halvhjärtat, vilket ledde till konflikter också med de överordnade.

Av ett konsistorieprotokoll den 5 augusti 1705 framgår att Bach kommit i bråk med en grupp studenter på marknadsplatsen föregående kväll, då han var på väg hem från ett musikarrangemang på Slottet. En fagott25