9789100153656

det stรถrsta brottet

marte michelet

DET STÖRSTA BROTTET Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Översättning av Jan Stolpe

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-015365-6 Norska originalets titel : Den største forbrytelsen.

Ofre og gjerningsmenn i det norske Holocaust Copyright © Gyldendal Norsk Forlag AS 2014 Scandbook AB, Falun, 2015

IN NEH Å LL

Förord till den svenska utgåvan 7 Prolog 13

del 1 • från jiddischland till »nya york«. 1911–1939 1. Jids och goyim 24 2. Judebolsjevismen 44 3. Spionhysteri 56 4. Nasjonal Samling 71 5. Spanien 82 6. »Mysteriet i konduktörsvagnen« 89 7. Hitlers »Vilda Östern« 105

del 2 • invasion och ockupation. april 1940–juli 1941 8. Operation Weserübung 112 9. »Rasens urstämma« 126 10. Förberedelserna 135 11. Operation Barbarossa 143 12. Litauen 150 13. Motstånd 159

del 3 • förberedelserna. sommaren 1941–hösten 1942 14. Registrering 170 15. Hem från fronten 180 16. Undantagstillstånd 195 17. Massarrestering 200 18. Deportation 215

del 4 • flykt och död. november 1942–april 1945 19. Carl Fredriksens Transport 226 20. Oświęcim 233 21. Det lilla vita huset 241 22. Slavarbetare 244 23. Boxningsmatch i Berg 254

Epilog 259 Tack 275 Litteratur 277 Noter 286 Personregister 310

FÖROR D T I L L DE N S V E NSK A U T GÅVA N Om vi i glemsel går : det er asken deres vi trår. gunvor hofmo : »Det er ingen hverdag mer«, 1946

I många årtionden hade vi glömt dem. Judarna som deporterades från Norge och dödades i nazisternas utrotningsläger blev inte någon del av den norska historien. Deras öde blev en berättelse om ett främmande folk, tyskarna, som kom till Norge och försökte utplåna ett annat främmande folk, judarna. Det blev ett brott som inte riktigt angick norrmän, som kunde skjutas undan och läggas på en vansinnig människa: Hitler.

Därmed inte sagt att Förintelsen är ett okänt tema. Knappt någon historisk händelse har varit föremål för så många gripande böcker, filmer och dokumentärserier som det industriella massmordet i gaskamrarna. Hollywoodfilmerna om judeutrotningen som Schindlers list och Pianisten och de många böckerna om enskilda judars öden har gett många en känsla av att det inte finns något mer att säga om Förintelsen, att den är färdigtuggad.

Men vi är långtifrån färdiga med vår del av Förintelsehistorien, om offer och förövare på norsk mark. Direkt efter kriget fanns det ett stort medieintresse för de få överlevande som återvände hem, och för gärningsmännen som ställdes inför rätta. Mer än hälften av de norrmän som dog på tysk mark var judar. Ändå sattes det snabbt en stor parentes runt deras öde. Arresteringarna, 7

förord till den svenska utgåvan

interneringen, stölden av alla deras ägodelar, flykten, deportationerna, gaskamrarna – alltihop fick minimal uppmärksamhet när historien om kriget skulle skrivas. Ett talande exempel är storverket Norges krig, utgivet i tre band mellan 1947 och 1950.

Där är judarna knappt nämnda. När deportationerna till Auschwitz omnämns kommer följande egendomliga tillägg: »Även en sådan förödande tragedi som denna blir ändå bara en detalj i den avgrund av brutalitet och grymhet som tyskarna visade i sina fängelser.« Bara en detalj.

Det som hade hänt de norska judarna förvreds, utelämnades eller tonades ner. I stället upprepade och bekräftade historieböckerna den uppbyggliga berättelsen om en nation av envisa motståndsmänniskor, skuldra vid skuldra genom »de onda åren«. Vi hyllade våra hjältar medan de norska judarna som hade förlorat allt och alla och som hade uthärdat år efter år i fångenskap lämnades åt sig själva och sin egen privata sorg.

Processen med att göra Norge »judenrein« väckte under lång tid mycket lite intresse bland historiker, författare, filmare, journalister och andra som kunnat lyfta fram ämnet. Grundläggande frågor om vägen mot det största folkmordet i Norges historia ställdes knappt, och lättvindiga svar stod kvar som sanningar.

Med några få undantag – bland annat Per Ole Johansens Oss selv nærmest från 1984 och andra delen av Oskar Mendelsohns Jødenes historie i Norge gjennom 300 år från 1986 – är det först under de senaste decennierna som vi kan tala om en verklig Förintelseforskning i Norge. Den är fortfarande sparsam. Det fanns inte heller någon uppdaterad, grundlig och omfattande framställning av den norska Förintelsen, och utgångspunkten för den här boken var att försöka råda bot på det.

Vi får aldrig glömma, hette det gång på gång, samtidigt som mycket lite gjordes för att minnas. I dag är mycket försent. Under arbetet med boken har jag upplevt en känsla av förtvivlan över att de som kunde ha vetat, de som kunde ha berättat, är döda. »Du skulle ha pratat med den och den«, har jag fått höra oräkneliga gånger, »men tyvärr är han död.« Det gäller både offer och förövare.

8

förord till den svenska utgåvan

De sex medlemmarna av familjen Braude som skildras i den här boken är alla borta i dag. De efterlämnade nästan inga skriftliga källor, inte några dagböcker eller papper som kunde ha berättat mer för oss om vilka de var. Min viktigaste källa är deras ättling Liselotte Leah Halevy (född Braude), som har tillvaratagit familjens historia så gott hon har kunnat. Vi har träffats många gånger de senaste åren, och jag har spelat in våra samtal på band. Hon har lämnat exakta, nyktra upplysningar och har aldrig sagt ett ord mer än vad hon är säker på att hon har grund för, inte ens när jag har pressat henne för att få fram fler detaljer. Liselotte har varit lika angelägen som jag om att vi inte skulle »hitta på« en rikare släktkrönika än den hon fått traderad. En annan god källa har varit Braudeättlingen Rune Struck i Stockholm.

De övriga upplysningarna om familjen har huvudsakligen kommit fram genom ett omfattande arkivarbete i bland annat Oslos stadsarkiv, norska Riksarkivet, Nasjonalbiblioteket, Aftenpostens tidningsarkiv och museiarkivet i Auschwitz. När jag inte uppger andra källor kommer uppgifterna om familjen från Liselotte. De flesta tillgängliga arkivuppgifterna har använts i texten, likaså vartenda dugg av vad de efterlevande kunnat berätta.

Familjen Braude har aldrig tidigare blivit omskriven. Att jag valde just dem är närmast en slump. Men det fanns en överordnad riktlinje för valet. Väldigt mycket av den internationella Förintelselitteraturen lyfter fram »genier och jungfrur« – de exceptionellt begåvade och de allra oskyldigaste. Jag ville hellre berätta om vanliga människor. Om en typisk norsk-judisk familj: vilka de var, varifrån de kom, vilken sorts liv de levde före katastrofen och vad som hände dem. Och jag ville fånga de tre viktigaste förloppen i de norska judarnas öde under kriget: flykt, internering och deportation.

Jag hade hört rykten om en judisk boxare från Grünerløkka, och snart satt jag fördjupad i hans familjehistoria. Ju mer jag lärde mig om familjemedlemmarna desto mer drogs jag in i för mig oanade ämnen: idrottshistoria, Østkanthistoria, det ryska imperiet, förhållandena på den litauiska landsbygden, Norges Kommunistiske Parti på 1930-talet och motståndsrörelsen under kriget, för att nämna några.

9

förord till den svenska utgåvan

De två förövare som jag följer i boken, den tyske Gestapoofficeren Wilhelm Wagner och den norske statspolismannen Stian Bech junior, är också döda. Deras liv och gärning har jag fått leta fram och kartlägga genom arkivmaterial, dels från Norge, dels från Tyskland. Jag har tittat på landsförräderirättegångar och gått igenom alla hänvisningar till dem i den existerande litteraturen.

Jag har valt att följa både offer och förövare därför att nästan hela litteraturen om Förintelsen i Norge gör ettdera. Varken Stian Bech junior eller Wilhelm Wagner tillhörde det översta skiktet i ockupationsmakten, de var tjänstemän. Men sådana män var helt avgörande för att Förintelsen kunde genomföras.

Norrmäns delaktighet i judeutrotningen är fortfarande ett kontroversiellt ämne i Norge, mer än 70 år efter att de tyska ockupanterna lämnat landet. Den här boken skapade onekligen viss debatt när den kom ut i Norge. Vissa historiker menade att min framställning borde ha lagt större vikt vid »hjälparna«, alltså norrmän som varnade judar och hjälpte dem att fly. En ockupationshistoriker tyckte att jag borde ha valt ut någon sådan hjälpare och följt denna genom hela boken, och att undertiteln därmed borde varit »Offer, gärningsmän och hjälpare i den norska Förintelsen«. Denna kritik är svårbegriplig, eftersom hjälpare förekommer överallt i boken. Hellre än att följa en utvald hjältefigur har jag valt att skildra flera olika situationer där norrmän i en rad olika positioner hjälpte judar. Därför är det svårt att tolka kritiken som något annat än ett snirkligt försvar för den etablerade norska ockupationshistorien, där »goda norrmän« alltid har haft en självklar huvudroll. I denna bok finns goda norrmän med, men bara som biroller.

Det råder också oenighet om hur vi ska se på förlustsiffrorna.

Antalet döda i den norska Förintelsen är få – försvinnande få bland de 6 miljonerna. Men andelen är stor: omkring 40 procent av de norska judarna utrotades. I Västeuropa var det bara i Beneluxländerna (Nederländerna, Belgien och Luxemburg) som nazisterna lyckades mörda en större andel av den judiska befolkningen. Och det finns en avgörande skillnad mellan Benelux10

förord till den svenska utgåvan

länderna och Norge: i Beneluxländerna fanns det ingenstans att fly – omringade som dessa platta och små länder var av andra ockuperade länder och ett tyskkontrollerat, minerat farvatten.

Där var judarna tvungna att stanna kvar och söka skydd kriget ut för att överleva. I åratal höll de sig gömda på vindar, i källare och skjul. I Norge däremot, med alla våra fjäll och djupa skogar, var det fråga om att söka tillfälligt skydd och sedan organisera flykt till Sverige, där judarna var trygga. Detta är en av flera faktorer som gör att det enligt min uppfattning inte råder något tvivel om att långt fler norska judar hade kunnat räddas.

Flyktmöjligheten till Sverige berättar något väsentligt inte bara om hur processen gick till i Norge, utan också om judeförföljelsernas slutstation. För i Norge hade naziregimen ett unikt handlingsalternativ om målet bara hade varit att fördriva judarna. I forskningen om Förintelsen är Norge därför ett intressant (men i hög grad förbisett) fall. Närsomhelst kunde regimen ha beordrat alla judar att lämna landet, och därmed utlöst en frivillig massflykt till Sverige. Men det gjordes alltså inte. För målet var ett annat: att mörda varenda jude man kunde få tag på.

Det finns inga bilder av aktionerna mot judarna i Norge. De ikoniska fotografier som har kommit att symbolisera judeutrotningen – människorna som står i täta led på ankomstrampen i Auschwitz eller jagas ut ur sina gömställen i Warszawas getto – är inte »våra« bilder. Vi har inga fotografier. Det finns inte en enda bild på hur norsk polis arresterar norska judar och forslar bort dem för deportation. Det enda vi har är ett mörkt, kornigt fotografi av åskådare som står vid kajen i Oslo och ser på fraktfartyget Donau efter att judarna har lastats in.1 Kanske är denna frånvaro av bilder en av orsakerna till att det har varit svårt för norrmän att ta till sig att Förintelsen inte var något som ägde rum någon annanstans, utan här, mitt ibland oss.

Forskningen om judeutrotningen tar i allt större omfattning en sådan lokal utgångspunkt. Som en av världens främsta Förintelseforskare, den tyske historikern Peter Longerich, formulerar det har forskningen det senaste decenniet gjort det allt tydligare 11

förord till den svenska utgåvan

att Förintelsen »inte kan förstås som ett ’skrivbordsmord’ – ett byråkratiskt utförande av en diskret mordorder. Gradvis går det upp för oss att vi har att göra med en massaker som pågick i många år, i ofattbar skala, där hundratusentals gärningsmän och deras medhjälpare, över stora delar av Europa, mördade miljontals offer. Många institutioner med alla slags funktioner var inblandade i folkmordet, och det finns betydande skillnader och kronologiska olikheter mellan de enskilda länderna och regionerna där folkmordet ägde rum.«2 Det ökande intresset för den norska Förintelsehistorien hänger samman med detta perspektivskifte bland de tongivande europeiska historikerna. Jakten på »the smoking gun«, den unika generalordern från Adolf Hitler om att döda alla judar under tysk kontroll, har man för längesen gett upp till förmån för en betydligt mer komplex förståelse. Varje lands säregna Förintelsehistoria blir viktig när man ska pussla ihop hela bilden av varför och hur judeutrotningen kunde bli ett så omfattande och ohyggligt effektivt gemensamt företag för stora delar av Europa.

Den här boken är en liten del av detta pussel.

PROLO G Kvällståget mellan Oslo och Halden har en last av tio säckar kålrabbi. Tåget rasslar förbi mörklagda små tätorter i Østfold. Ösregnet piskar mot tågfönstren. Det är en kall oktoberkväll 1942. Tåget närmar sig sakta men säkert ändstationen. Det är bara några kilometer kvar. Om knappt en timme kommer kålrabbilasten att vara i säkerhet i Sverige, efter en kort båttur över Iddefjorden.

I den stora, öppna kupén sitter Karsten Løvestad och kramar en Colt 7.65 i ena rockfickan och en inpackad rulle mikrofilm i den andra.

Løvestad har gjort detta många gånger förr, men i kväll är han nervös.1 Dagen innan färgade han det ljusa håret mörkt. I hans falska pass står det Harald Jensen. Han är en känd kurir och gränslots och han vet mycket väl att han är efterspanad. Egentligen är det alltför stor risk att ta med sig en så stor försändelse och dessutom ha uppdrag som kurir. Men så här långt har allt gått bra och nu är de snart framme. Efter den här resan tänker han gå under jorden ett tag.

Tåget passerar Sarpsborg. Tyskarna och gränspolisen har skärpt kontrollen den senaste tiden. Men konduktören på linjen Oslo–Halden arbetar för motståndsrörelsen. Om det ser ut att bli kontroll kommer han att varna gränslotsarna. Ingen varning har hörts. I Halden väntar Løvestads bror och en medhjälpare, och under nästa etapp behöver man inte vara lika orolig. Fjordarmen upp längs gränsen till Sverige är lång och smal och det finns 13

prolog

massor av ställen där man kan ta sig över. Bröderna Løvestad är från Trøgstad och hittar i gränsområdet som i sin egen ficka efter de många färderna över till Sverige. Ute fortsätter det täta regnet. Det är bra.

Mittemot Løvestad i kupén sitter två av kålrabbisäckarna. Det är kodordet för judar på flykt.

Herman Feldmann och Willy Schermann är båda 24 år och från Oslo. De båda judiska unga männen är gamla vänner och har bestämt sig för att fly till Sverige tillsammans. De åtta andra i transporten sitter längre bak i tåget tillsammans med en annan gränslots. Det är det äldre äkta paret Essayas och Rakel Senderowitz. Och det är familjen Gettler – föräldrarna Herman och Marie, deras vuxna barn Sonja, Svend och Hendrik och en ickejudisk svärdotter. Det är för många på ett och samma tåg, idealet är hälften så många. Den vanliga metoden om det blir kontroll är att konduktören flyttar flyktingarna allteftersom gränsvakterna går igenom tåget så att de hamnar i vagnar som redan är kontrollerade. Løvestad är medveten om att det blir svårt med en så stor grupp. Ändå har han sagt ja till att föra ut en så stor transport, för antalet judar som desperat vill komma ut ur landet har ökat dramatiskt den senaste tiden.

Några veckor tidigare, i början av oktober, blev alla manliga judar i Trondheim gripna och alla deras ägodelar beslagtagna.

Kvinnorna och barnen är internerade. Det har vållat stor oro i de judiska miljöerna i övriga landet. Allt fler tror att det bara är en tidsfråga innan ockupationsmyndigheterna kommer och griper dem också. Familjen Gettler och paret Senderowitz känner att inga judar längre kan vara trygga i Norge. Därför har de valt att göra den farliga resan till Sverige medan deras nära vänner i en annan judisk familj, Braude, har bestämt sig för att stanna.

Såframt det är möjligt att kommunicera i förväg uppmanas »kålrabbisäckarna« att ha så lätt packning som möjligt, helst bara en liten väska, och att ta på sig vanliga men praktiska kläder. På tåget gäller det att inte väcka medpassagerarnas misstankar och försöka hålla nerverna i schack. Det kan vara en bra idé att ta med sig något att läsa, så har man nånstans att fästa blicken och något att sysselsätta händerna med.

14

prolog

De tio har tur som har fått komma med i en transport, men de vet också att det de gör är livsfarligt. Att över huvud taget försöka lämna landet är strängt förbjudet. Sedan 1941 har det varit dödsstraff på att lämna Norge utan tillstånd. För att kunna ta tåget ned mot Halden måste man ha ett särskilt gränsbointyg, ett officiellt dokument som säger att passageraren får åka till stationer vid den svenska gränsen. Det är det ingen av dem som har. De har inte några falska papper – så organiserad är inte den här flyktingtrafiken ännu – deras identitetskort är tvärtom stämplade med ett stort rött J för jude, så som alla norska judars identitetskort har stämplats tidigare det här året.

Också Løvestad är fullt medveten om vilka risker han och de andra lotsarna tar. Att hjälpa människor över gränsen bestraffas med döden. Först tortyr för att avslöja rutterna och nätverket, sedan Grini, sedan ett skott i nacken. Rullen med mikrofilm, som ska till legationen i Stockholm, gör inte risken mindre.

Som tur är har de konduktören, som är medsvuren. Hans upplägg har fungerat utan mankemang i månader.

Tåget passerar Skjeberg, det är bara ett par anhalter kvar. Snart framme, snart över gränsen, till det neutrala Sverige.

Plötsligt slås dörren upp. Något har gått snett. Konduktören har inte fått veta att det skulle finnas kålrabbisäckar på det här tåget. Inte heller har han förstått att två civilklädda gränskonstaplar har kommit ombord. Nu kräver de båda konstaplarna högljutt att få se allas papper, och det finns ingenstans att ta vägen. »Harald Jensen« visar sina förfalskade dokument medan Herman Feldmann och Willy Schermann är tvungna att sträcka fram identitetskorten med den stora röda bokstaven.

Det är bara att chansa på att gränskonstaplarna antingen är på rätta sidan eller att de är försumliga i tjänsten.

Men konstapel Arne Hvam är ingetdera, och han inser genast vad som är i görningen. Han är utexaminerad från den första kullen på Hirdens skola Viking, som utbildar unga lojala nationalsocialister till bland annat gränspolisen. Hvam är ivrig att kunna imponera på sina överordnade.

Han tar deras papper och ber de tre gå ut ur kupén. Løvestad får panik och avfyrar Colten. I en blodpöl ligger Arne Hvam 15

prolog

död på golvet. Løvestad, Feldmann och Schermann kastar sig ut genom fönstret medan tåget kör i full fart. Mörbultade och skrämda rullar de nedför en sluttning och springer det fortaste de kan in i skogen.

Nu gäller det att rädda sig den som kan. De skils åt och springer åt varsitt håll. Det är kolmörkt och det störtregnar. Klockan är strax efter tio på kvällen torsdagen den 22 oktober 1942.

De andra flyktingarna längre bak i tåget uppfattar inte vad som händer och blir snabbt gripna. När tåget kommer till Halden är tysk och norsk polis redan varskodd och står beredd på perrongen. Man sätter igång en intensiv jakt på de tre rymlingarna.

Polishundar och fordon rekvireras och all tillgänglig tysk och norsk personal sätts in i sökandet. En svärm av mannar skickas ut i de kalla markerna mellan Sarpsborg och Halden.

Från det högkvarter som upprättas i det lokala länsmanskontoret börjar man genast ringa upp alla gårdar i området och meddela att tre mördare går lösa och att alla misstänkta iakttagelser omedelbart ska inrapporteras. Meddelanden flyger fram och tillbaka mellan Oslo och Østfold, mellan Gestapo och statspolisen, mellan justitiedepartementet och polisdepartementet, och snart är en av de mer storstilade polisaktionerna under hela kriget igång.

Herman Feldmann har brutit armen i fallet. Han springer vidare utan något klart mål, i ett område som han inte alls känner till. Han vet att Sverige inte ligger så långt bort, men åt vilket håll ? Och hur ska han ta sig dit ? Han råkar på en bondpojke och bönfaller att han ska följa honom till gränsen. Pojken vill inte.

Han erbjuder honom alla pengar han har med sig för att få hjälp, men pojken vägrar och försvinner. Så småningom hittar Herman en lagård där han gömmer sig.

Willy Schermann är rejält skadad och blöder. Han har tappat ena skon. En bit norr om platsen där de hoppade av tåget smyger han in i en potatiskällare, lägger sig ner och inväntar natten.

Karsten Løvestad förstår att han måste ta sig så långt bort som möjligt, så fort som möjligt. Ingen kan han kontakta, för nu kan alla som han känner råka i fara. Han ger sig av mot Sverige i hög fart. Men också han blir snabbt medtagen i det iskalla regnet.

Vid midnatt är klappjakten i full gång. Man har inte bara 16

prolog

kommenderat ut folk från alla polisstationer i Østfold, från Hirden och den lokala tyska militärförläggningen ; två tyska polisbataljoner har också dykt upp, dessutom Gestapofolk.

Mordkommissionen från Oslo är på väg i bilar.

Alla tåg till och från Østfold har stoppats och passagerarna kontrollerats grundligt. Man har upprättat en tre kilometer lång spärrlinje där ungdomar från Arbeidstjenesten står utposterade som vakter. Arbeidstjenesten lyder under Nasjonal Samling och har året innan blivit obligatorisk för alla män i värnpliktsålder som inte har annat arbete. För det mesta får de göra kroppsarbete i »allmänhetens tjänst«, men nu är de utkommenderade att hjälpa polisen och de tyska soldaterna. Så fort spårhundarna kommer ska hela gränsområdet finkammas, meter för meter, gård efter gård.

Herman är en atletisk ung man. Han är duktig friidrottare och backhoppare och en mycket lovande tennisspelare.2 Men inför den massiva styrka som härjar i området natten mellan den 22 och 23 oktober 1942 är ingen av dessa färdigheter till någon vidare hjälp. Där han ligger i lagårn med bruten arm hör han plötsligt någon som ropar på tyska och bultar på dörren till bostadshuset. Bonden kommer ut och säger som sant är att han inte har sett någon obehörig.

Herman har varit med om tyskar som bultar på dörren förut.

En månad tidigare togs familjens hus i Grefsen i beslag, alldeles utan vidare, och en högt uppsatt tysk officer flyttade in. Hans föräldrar har börjat sälja ut hela varulagret i de båda klädaffärer som de äger i Oslos centrum. Planen är att de ska komma efter till Stockholm så snart det är gjort.

Herman bestämmer sig för att vänta tills det blir ljust och sedan försöka hitta någon som kan hjälpa honom. Det han inte vet är att han redan är angiven. Bondpojken som han mötte gick raka vägen hem och ringde polisen. Polisen vet alltså att han är skadad och att han inte har en aning om hur han ska ta sig vidare till gränsen. De har ringat in honom i ett snävt område runt Døle, stationen närmast platsen där de hoppade av tåget.

Det våldsamma regnet försvårar sökandet, trots att spårhundarna har kommit. Än en gång får polisen hjälp av angivare.

17

prolog

Tidigt på morgonen kommer pigan på gården Slang in i lagårn för att mjölka och upptäcker Herman. Hon springer till bonden och säger att det finns »en konstig människa« i lagårn. Bonden lyfter genast luren och ringer till länsmanskontoret.

Länsman Harry Bjerkebæk ger sig iväg för att gripa Herman.

I trakten är han känd som övertygad nazist, men i själva verket är han ledare för den militära underrättelseorganisationen XU, avdelning Østfold. Motståndsmannen Bjerkebæk, efter kriget känd som heroisk dubbelagent, överlämnar den försvarslösa judiska 24-åringen till tyska säkerhetspolisen i Halden.3 En är tagen, två kvar.

Willy är skräddare, anställd hos Bengtsson på Kirkeveien. Han är en snygg ung man. Välklädd naturligtvis, med mörkt vågigt hår och stora bruna ögon. Han älskar hästar och hästtävlingar.

Willy sågs ofta på Bjerke travbana. Genom sin lillebror Oskar har han kommit i kontakt med motståndsrörelsen, och antagligen har han utfört några mindre uppdrag åt dem. Det finns skäl att anta att han och Herman har en plan, som så många andra unga norrmän, om att anmäla sig till tjänstgöring när de kommer till Stockholm, med förhoppningen om att kunna bli aktivt stridande på de allierades sida.

Från sitt gömställe på Bisseberg gård har Willy under natten hört rop och uppståndelse. Han förstår att det är tyskar och polis som jagar honom, och han bestämmer sig för att ta sitt liv. I desperation eller därför att han sitter på information som kan skada andra, eller bådadera. Han försöker skära sig i pulsådern på vänster arm med en glasbit, men det går inte. När han upptäcks i potatiskällaren, sölad av blod och svårt skadad, ber han bevekande bonden att han ska gömma honom eller hjälpa honom till Sverige. Även denna bonde vägrar hjälp.

Vid järnvägslinjen där de tre männen hoppade av tåget hittar polisen på fredagsförmiddagen ett armbandsur, en sko och en pistol av märket Colt. En större samling tyskar, hirdmän, norska poliser och kriminaltekniker befinner sig på platsen. Plötsligt hör de att det händer något uppåt backen och de sätter av för att se vad det är. Där kommer två lantarbetare, mellan sig släpar de Willy Schermann.

18

prolog

När Herman och Willy är tagna satsar man allt på att hitta Karsten Løvestad. Stora styrkor finkammar terrängen, men de hittar ingenting. Wehrmachts motorcyklar ilar omkring på vägarna, natt och dag, med förhoppningen att ljudet ska skrämma Løvestad och få honom att hålla sig stilla. Skallgången fortsätter, i större och större cirklar, hela fredagen den 23 oktober.

Har Løvestad lyckats smyga sig ut ur järnringen ? Om han kommer undan skulle det vara förödmjukande för naziregimens högsta ledning i Norge, och för alla inblandade polis- och militärenheter. Har han kanske tagit sig hem till familjens gård i Trøgstad och gömt sig där ? Gården genomsöks, först av den lokala polisen, sedan av tyskar, och Karstens far arresteras. Huset ställs under bevakning ifall han skulle dyka upp senare.

Under tiden har tidningarna uppfattat vad som har hänt, och händelsen på tåget till Halden slås upp stort. »Judarna« får skulden för »mordet«. »Åter ett skändligt illdåd – norsk polisman skjuten av judar«, skriver Nasjonal Samlings riksorgan Fritt Folk.4 I Aftenposten är händelsen den största nyheten, och där kan man läsa att »Förutom de två judiska mördarna följde också flera judar med i tåget. Alla är arresterade.«5 Den andra huvudnyheten i Aftenposten denna dag är en positiv rapport från östfronten : »Sovjetryska motanfall norr om Stalingrad tillbakaslagna.« Regnet fortsätter att ösa ner över Østfold, och det blir kallare för var dag. Karsten Løvestad har inte ätit eller sovit på flera dagar.

Han är dyngsur och genomfrusen. Och han är mycket närmare än vad tyskarna och polisen tror. Han håller sig inom samma lilla område hela tiden och väntar på en chans att ta sig ut ur järnringen utan att bli iakttagen. Ljuden av manskap och fordon gör det alltför riskabelt att förflytta sig långa sträckor åt gången.

Någon gång måste väl den intensiva jakten blåsas av ?

Söndagen och måndagen går och det har blivit tisdag förmiddag när Løvestad får syn på några kvarglömda regnkläder vid en traktor som står ute på en åker. Han ålar ut på åkern och tar på sig kläderna. Ett skydd mot regnet, och en möjlighet att äntligen bli torr kan göra hela skillnaden. Han lägger sig ner i en plogfåra och börjar krypa tillbaka mot skogsbrynet.

19

prolog

Han blir sedd. En ung dräng som heter Johan kommer för att lägga en presenning på traktorn och upptäcker honom på åkern.

Han förstår genast att det måste vara den efterlyste eftersom folk »inte pratar om något annat«.6 »Jag har tagit din jacka och regnkappa«, säger Løvestad trevande. »Ta båda«, svarar ynglingen och säger till Løvestad att han inte ska röra sig norrut, för där är det spärrat. »Ta presenningen och göm dig i diket tills det blir mörkt så ska jag hjälpa dig«, lovar han.7 Johan går tillbaka till sitt arbete uppe på gården. Men det har kommit tyskar dit också, och snart får han känslan att de iakttar honom. Modet sviktar, och efter trekvart klarar han inte av att bevara hemligheten längre. Johan berättar för några andra lantarbetare vad han har sett, och de säger att det är bäst att han anmäler det.

Meddelandet når snabbt polismästaren i Sarpsborg, som nu leder insatsen. Triumferande anländer han till gården för att själv leda gripandet. Han har ett stort följe av uniformerade och civila och har till råga på allt lyckats få med sig en reporter från Fritt Folk. Pojken leder dem till diket, spårhunden Unkas går i täten. Presenningen lyfts undan och där ligger han, Norges just nu mest eftersökta man. Fem dagars klappjakt är över. Motstånd är meningslöst och Løvestad låter sig gripas utan dramatik.

Efteråt sätter polismästaren och polisdepartementet in annonser i lokaltidningarna där de tackar østfoldingarna för all hjälp de har lämnat under aktionen, ett bistånd som har varit ovärderligt för »den lyckliga utgången«.

Den dödade polisen får en storstilad statsbegravning, med full hedersbevisning. Hirdflickor i uniform med sorgtyngda ansikten. Fanborgar med hakkors och norröna symboler. Rejäla blomsterkransar. Hela makteliten i det ockuperade Norge är på plats : Reichskommissar Josef Terboven, ministerpresident Vidkun Quisling, justitieminister Sverre Riisnæs och en rad andra ministrar. Gestapochefen Hellmuth Reinhard och statspolischefen Karl A. Marthinsen är också där tillsammans med resten av toppskiktet inom polis och militär. Det är en pompös 20

prolog

och grandios historia, arrangerad för en underordnad konstapel : händelsens propagandavärde utnyttjas för allt vad den är värd.

Budskapet om att den ariska rasen är omgiven och infiltrerad av mordiska fiender hamras in.

Samtidigt som människojakten pågår i Østfold har det under hela helgen pågått hektisk aktivitet bakom vissa stängda dörrar i huvudstaden. Och samma dag som Hvam begravs skickar justitieminister Sverre Riisnæs ett brev till polisminister Jonas Lie, som är på tjänsteresa, där han skriver : »nu gör vi av med judarna, och det eftertryckligt«.8