9789100153618

www.albertbonniersforlag.se Š Lars Lerin, 2015 Formgivning: Maritha Frykelid och Lars Lerin Repro: CityTryck i Karlstad AB, 2015 Tryck: Livonia Print, Lettland 2015 isbn 978-91-0-015361-8

Kanske du går i skogen en dag och får syn på en liten blomma bortvid roten på en gran. Det är skogsstjärnan, så öm och oansenlig. Hon skulle aldrig trivas med att prunka i en trädgård som en ros. Hon är nöjd med sin plats i skuggan, till hälften gömd i mossa och ljung.

Men råkar du en dag få ögonen på skogsstjärnan, så stanna en stund.

Kanske hon blinkar till dig.

5

Det har blivit så tyst på bruket, så stilla och öde. Älven är tämjd och rallvägarna har buskat igen.

Förr var vattnet starkt om vår och höst. Mycket hördes långt och länge.

Och det blev så grant på himlen när järnvällingen tappades.

Det dunkade och ramlade från kvarn och spiksmedja, det dundrade från värmeverket då hejaren slog sönder skrot till martinugnen.

Flintstampen gick och luren kallade till arbete, den lät över hela Munkfors.

Brandklockan hängde på sin arm, men ingen buspojke tordes ringa i onödan.

7

Vid brukskvarnen blandades flintmjöl med kalk och engelsk vit lera till murbruk. Det gick åt många gubbar till brukskvarnen och flintstampen. Småpojkarna bar tegel innan de fick börja i verket. (En leråder gick över Munkåsen fram till tegelbruket.)

Utefter bråtkanten låg en liten lemonadfabrik. Kristallklart vatten alldeles.

Den som ville drunkna kunde gå ned till älven.

I maj 1916 svämmade älven över. Man kunde ro mellan husen. Det sades att när vattnet drog sig tillbaka låg en gädda kvar i bakugnen på Hästskoholmen.

Forsen var stor, ungarna många – de större fick se efter de små. Allt låg i Guds händer. Men ungarna var inte lika vidlyftiga då som nu, de klättrade inte lika högt.

(Det fanns vilarkujor för de skiftarbetare som inte fick fred för ungarna sina.)

Långt kunde man se, ända från Hjelms till Blia. Stora gärden och många kråkor.

Det gick vågor i rågen om hösten. Som på ett hav.

Hela prärien stod tom. Nästan var dag reste någon till Amerika. Man höll om varandra på stationen och grät.

Och jag gick till Lustberget, såg ut över bruket och de blå bergen, beundrade molnen, fantiserade. Bortom de blå bergen fanns fler blå berg.

Jag sträckte mig så långt jag orkade i tankarna och målade tavlor inom mig. Jag reste över de stora haven, jag vandrade i sandöknar tills jag tröttnade och blev törstig. Till slut fick jag se en hägring.

Kanske är det bäst att jag stannar hemma, tänkte jag.

10