9789100153144

berör mig inte berör mig

I_Alfven_Beror_mig.indd 1

2015-06-15 13:09

I_Alfven_Beror_mig.indd 2

2015-06-15 13:09

BERÖR MIG INTE BERÖR MIG

Inger Alfvén Albert Bonniers Förlag

I_Alfven_Beror_mig.indd 3

2015-06-15 13:09

Av Inger Alfvén har tidigare utgivits: Vinbergssnäckan 1964 Tusentals äpplen 1969 Lena-Bell 1971 Ta ner månen 1972 Städpatrullen 1976 Dotter till en dotter 1977 s/y Glädjen 1979 Arvedelen 1981 Ur kackerlackors levnad 1984 Lyckans galosch 1986 Judiths teater 1989 Elefantens öga 1992 En moder har fyra döttrar 1994 Berget dit fjärilarna flyger för att dö 1997 När jag tänker på pengar 1998 Det blå skåpet 1999 Någon kom i båten 2002 Livets vatten 2004 Mandelkärnan 2006 När förnuftet sover 2009 Allt vi aldrig gjorde med varandra 2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015314-4 © Inger Alfvén 2015 ScandBook AB, Falun 2015

I_Alfven_Beror_mig.indd 4

2015-06-15 13:09

L AU R E NC E 7 BE AT R IC E AU ROR E 59 GU N N E L 111 N I K L A S 161 I N DI A L A N D 217

I_Alfven_Beror_mig.indd 5

2015-06-15 13:09

I_Alfven_Beror_mig.indd 6

2015-06-15 13:09

när Anna Sofia äntligen dog, när de äntligen stängde av respiratorn, monterade ner droppet och började städa upp omkring henne, var det tomhet jag kände. En tomhet stor som ett litet universum, småskrot som stänkte omkring, kvarkar, nebulosor, planeter och solar på oändliga avstånd, känslolöst. Jag saknade själ att sörja med, jag saknade tankar som kunde tänka åt mig.

Jag var ett stycke kött eller skrot, sak samma, som reste sig och gick på toaletten.

En av sköterskorna närmade sig mig. Hon strök mig över kavajärmen, beklagade med låg röst, det kom andra lågröstade, men den döda var stendöd och hörde inget och själv visste jag redan vad de sa, att de sa som man ska säga i situationen, när allt är över efter lång väntan. Jag stängde öronen och log lite sorgset för att de skulle lämna mig ifred.

Personalen hade kämpat sida vid sida med mig, men jag var volontären bland alla proffsen på långsamma cancerdöenden.

Det gällde min hustru. Jag förmådde inte längre vara artig och belevad. Jag var i min rätt att stöta bort dem, och jag tog den och stötte bort dem genom att resa mig upp och lämna avdelningen.

De hade ingenting längre gemensamt med mig, de professionella.

De skulle bara fortsätta till nästa räddningslöst förlorade patient som väntade på att bli färdig för att dö, så att hon kunde hjälpas över kanten.

7

I_Alfven_Beror_mig.indd 7

2015-06-15 13:09

Jag letade länge innan jag fann min bil på parkeringsplatsen. Jag mindes inte att jag hade parkerat den, inte heller var, inte ens färgen på den. Alldeles invid mig svarade en stor svart bil, en Citroën C5, på nyckellarmet i min hand. Jag beslöt mig för att den var min, tog bort parkeringsboten under vindrutetorkaren, låste upp, satte mig till rätta i förarsätet, startade kärran och den kändes min. Den jävla girigbuken Q-Park drog sig inte ens för att bötfälla en som i flera dygn vakat över sin döende hustru. Här skulle inte betalas ett öre. Det fick bli inkasso och småningom domstolen. Medan jag körde hem, formulerade jag det saftiga brev jag skulle skriva till dem.

Jag somnade direkt som jag lagt mig, sov tills de ringde från sjukhuset och frågade, denna irriterande milda försiktighet i rösten, om jag önskade ta ett sista farväl av min hustru, jag hade för fan ingen hustru längre, innan de förde över henne, den ytterligare fem timmar stendöda, till bårhuset. Jag såg på mitt armbandsur, en Rolex, stänket av njutning ännu efter alla år, önskade dem tyst åt helvete, och sa att jag skulle komma. Jag antar att jag inte ens på väg till gaskamrarna i Auschwitz helt skulle lagt bort min goda uppfostran. Mammas pojke, duktig, så in i helvete duktig, alltid redo, jag kom från en sådan familj, en god och synnerligen återhållet älskande familj som satte plikten främst.

Kärlek var någonting diffust och löst i kanterna, nästan vilka ord eller handlingar som helst kunde motiveras med kärlek. Men plikt var alltid plikt, den lät inte rucka på sig, den var stadig och oemotionell. Min mamma pratade gärna om plikten, min pappa var förebilden, omöjlig att komma inpå livet. Jag var deras enda barn. De älskade mig, det tror jag, det vet jag, men de saknade begåvning att uttrycka den känslan på ett rimligt mänskligt sätt.

Uppskattning, beröm, allt förvandlades till negationer. De led av det själva och det var en lättnad för både mig och dem när de dog, den ena dock många år efter den andra.

8

I_Alfven_Beror_mig.indd 8

2015-06-15 13:09

Från min position i nacken på mig själv iakttog jag mina reaktioner. Det var mitt sätt, gammalt och beprövat, att hålla mig på avstånd från det som hände och som jag inte ville skulle beröra mig ens när det i verkligheten just inträffat.

Det svåra hade redan slutit mig inne i hinnor av den oåtkomlighet som jag måste ha för att stå ut bland de ännu icke drabbade, stå ut med allt det okänsliga medlidande som de i sin tur tryckte på och av inom sig som det passade dem. Detta var bara slutpunkten på något som pågått i nästan tio år, om man räknar från det besked som förvandlade Anna Sofia från en fullt frisk, glad men rätt oerfaren och ängslig medelålders kvinna till en som levde med en diagnos. Från den stunden, då vi tillsammans satt hos doktorn, bar hon stämpeln Äggstockscancer. Med metastaser.

Omgivningen, de få som invigdes, beklagade henne, uppmuntrade henne alltmedan de tyst förberedde sig på det värsta. De tröstade och sa snart är du frisk igen. De skickade blommor som om hon redan var död och hon blev så glad för all deras goda omtanke.

Den första kirurgen var en gammal klasskamrat till mig, duktig med kniven men mänskligt som en grabb i puberteten. Medan min hustru genomgick en skiktröntgen några rum längre bort, upplyste han mig med minen hos den som vet bäst och prompt måste visa en kompis att så är fallet, att cancern var av en extremt lågdifferentierad sort och prognosen uslast tänkbara. De skulle naturligtvis sätta in kompletterande behandling omedelbart, det var fördelen med att vara någon och att söka privat. Men tyvärr vinner pengar sällan över döden när den bestämt sig, ibland förlänger de snarare vägen dit. Jag gjorde den upptäckten att jag inte alls ville veta hur det låg till, att jag inte ville veta något som inte Anna Sofia visste och att doktorn, män och män emellan, det vill säga en evig kanske omedveten tävlan om vem som befinner sig högst upp på gödselstacken, hade gjort mig en otjänst.

Sedan den förmiddag i april då vi fick diagnosen låg vi inte 9

I_Alfven_Beror_mig.indd 9

2015-06-15 13:09

längre med varandra. Efter sin första omgång långdragna och plågsamma behandlingar blev hon frisk igen, men jag visste genom doktorn att det inte var över och aldrig skulle gå över. Hon gjorde några försiktiga försök att förföra mig, men jag låtsades inte om dem. Som om hennes sjukdom smittade, som om hon redan var död. Jag kunde ha gjort praktiskt taget vad som helst för henne, men min lust till henne som på senare år inte varit särskilt stark utan haft ett drag av tvång och ritual över sig, var nu som bortblåst. Vi pratade inte om det, inte om någonting som rörde hennes sjukdom. Jag spelade spelet tills jag nästan trodde på det, att hon var frisk. Att vi hade ett långt och lyckligt liv framför oss. Jag gav henne presenter, blommor, hon älskade ju blommor.

Vi undvek gräl, vek undan vid missförstånd och gav den andra rätt. Det var inte så svårt. Anna Sofia var en vek och eftergivlig människa. En som inte ställde till bråk.

En gång hade jag förälskat mig i henne och den känslan hade genom åren omärkligt övergått i en allt djupare kärlek och ömhet. De korta timmar vi träffades mellan mina åtaganden var mestadels harmoniska, vi var inga festprissar, men mitt arbete medförde många middagar, mycket representation, och ett hem där Anna Sofia var den utomordentliga värdinnan. Alltför vänlig, alltför förekommande och gjord vacker intill en viss stelhet.

På tu man hand var vi nog rätt stilla med varandra, gick på bio, såg på tv, levde ett ganska vanligt liv. Jag var så mycket på språng mellan mina göranden att jag behövde vilan att göra ingenting när jag var hemma. Och jag ville att Anna Sofia fanns omkring mig, väntade på mig. Jag vet inte vad hon gjorde när jag inte var hos henne, jag ställde mig aldrig den frågan. Hon var lidelsefullt intresserad av konst och blev ganska duktig på att bedöma den.

Under en följd av år drev hon ett litet galleri, där hon satsade på unga rätt okända konstnärer som hon ville ge en chans. Hon var inte utan framgång, men verksamheten självdog då hon fick ett 10

I_Alfven_Beror_mig.indd 10

2015-06-15 13:09

sista recidiv på sin cancer. Hon behöll lokalen, men blev aldrig så återställd att hon öppnade den igen. Den utgjorde väl ett sista hopp om att bli frisk och jag avstod från att säga upp kontraktet så länge hon levde. Hon hade några väninnor, jag vet att hon ägnade Röda korset en del tid. Sedan hon blivit sjuk nöjde hon sig med att sköta vårt hem, krukväxterna, hon var duktig med krukväxter.

Vi hade försökt göra barn. Vi genomgick undersökningar, men läkarna hittade ingenting specifikt, Anna Sofia hade något färre ägg än normalt och min sperma var något tveksam. Det störde mig. Jag betraktade min kropp som ett väloljat etthundrasjuttioåtta centimeter långt maskineri utan andra krämpor än ett någon gång återkommande ryggskott när arbetsbördan varit orimlig.

Med andra ord, det fanns inte minsta anmärkning på mig utom möjligen min sperma då.

Vi hade ett öppet förhållande och pratade fritt om det mesta.

De möjligheter som stod till buds var en spermadonation, men det barnet skulle aldrig bli mitt, jag visste med en gång att jag aldrig skulle kunna älska det. Jag ville göra min avkomma själv och av samma skäl kunde jag inte tänka mig att adoptera. Jag tyckte att vi hade det bra som vi hade det. Obegränsat med pengar och möjligheter.

Vad Anna Sofia kände vet jag inte säkert. Det var jag som satte gränserna kring vad som var möjligt för mig. Hon rättade sig. Hon var en praktisk person, nöjd med det liv jag bjöd henne, intuitiv, mer kännande än tänkande, en riktig kvinna. Hon reste på egen hand till Indien ett par gånger, först för att söka upp sin mor, tror jag, men jag fick aldrig någon klarhet i om de verkligen träffades.

Hon skaffade sig ett fadderbarn i moderns stad, Anna Sofia var själv född där, senare ett till på den plats där hennes svenske far hade tillbringat mycket tid. Jag träffade honom aldrig. Anna Sofia ville inte det. Hon kallade honom hippie och pundare och ville helst inte prata om honom. När båda föräldrarna dött åkte hon 11

I_Alfven_Beror_mig.indd 11

2015-06-15 13:09

tillbaka för att hälsa på sina fadderbarn och blev borta så länge att jag var tvungen att befalla henne att återvända hem. Hon sa att hon ville starta en skola för indiska flickor, men det lyckades jag avstyra. Det var ju vi två som hörde ihop, vi två som älskade varandra. Jag förförde henne, vi älskade fortfarande med varandra då och då och till min lättnad nöjde hon sig. När vi väl hade bestämt oss pratade vi inte mer om vare sig den tänkta skolan eller fadderbarnen. Med den hets som jag levde i behövde jag henne mer än alla okända fadderbarn och andra ungar och hon återgick till livet som det varit förut. Det tror jag är de bästa äktenskapen, de där man accepterar varandra utan att försöka göra om den andra. Vi valde helt enkelt att förhålla oss positiva till det som var vårt, men det kunde inte helt förhindra att våra liv divergerade allt mer under en följd av år, ja tills hon insjuknade i sin cancer.

Jag träffade andra kvinnor när jag var utomlands. Första gången var jag en smula nervös när jag kom hem igen, det ska erkännas, men Anna Sofia frågade bara om sådant som var lätt att berätta om, middagar, sammanträden. Det var inte hennes natur att utsätta oss för pinsamheter och förresten var jag alltid på min vakt, beredd att ljuga. Hon var den godaste av hustrur. Hennes värme, hennes stora moderlighet, allt var motsatsen till min egen barndoms torftiga erfarenheter av kärlek. Hon litade på mig och visade aldrig svartsjuka. Och jag, jag har aldrig haft behov av att bekänna. Jag valde kvinnor som var garanterat överklassiga i sin stil, renliga och diskreta, alltid mycket vackra, jag är svag för kvinnlig skönhet, vem är inte det, och jag kunde välja. Jag betalade dem bra. De gav mig det jag behövde, den lättnad som vilken man som helst med ett tungt och komplikationsfyllt jobb behöver. Anna Sofia var och förblev min älskade hustru. Vi stod varandra närmast i världen, jag hade ingen annan.

Diagnosen cancer drabbade oss båda. Detta enda ord blev den obönhörliga tvärvändningen i det goda liv vi levde.

12

I_Alfven_Beror_mig.indd 12

2015-06-15 13:09

Jag följde med henne till doktorn den dagen i april för nu så länge sedan att den riskerar att glida in i glömskan. Vi gick därifrån tillsammans, ut i den bländande första våren, ljuset så starkt att det gjorde ont, inte bara i ögonen utan ända in i själva livsnerven, där den ständiga hungern efter mer liv osynligt löper.

Vi var ömma mot varandra, vi tog all möjlig hänsyn. Vi hade vår kärlek, den höll oss samman, men naturligtvis levde vi samtidigt skilda liv. Enligt min åsikt är det omöjligt att lära känna en annan människa mer än ytligt. På djupet förblir vi alla främlingar för varandra. Ingen kan se in i någon annans system av tankar och känslor, system som nog liknar varandra, samtidigt som de håller oss vitt isär. Ingen anförtror någon annan det som innerst rör sig i henne. Vi bär på ekon och mummel av röster från alla år, drömmar och önskningar ligger begravda under lager av uppförandekoder. Alla vi förnuftiga döljer vår skam och känslor av skuld förblir klokt nog också outredda. Jag misstänker att många, kanske de flesta äkta män ibland tänker snett och vint och utan inbördes ordning även om den vi älskar. Det är nog en del av den manliga fantasin, en del av den manliga kreativiteten.

Det mesta vi vet om varandra vet vi genom att jämföra det som andra ibland berättar för oss med vår egen hemlighållna skit.

Men vi frågar inte och får aldrig bekräftat att det faktiskt är så vi förstår varandra. Normala sunda män accepterar dessa sakernas förhållande redan när de i förskoleåldern släpper taget om sin mor och blir små män. Jag minns min tillfredsställelse. Jag blev min mors kung, min far hade ingen chans, så stor och framgångsrik han var. Det blev som jag och mor ville och jag växte oavbrutet mentalt genom hennes omsorger och beundran, tills jag ersatte henne med Anna Sofia.

Anna Sofia satt tyst medan doktorn pratade. Det blev jag som ställde frågorna om allt det praktiska. Man skulle genast sätta in behandling. Doktorn upprepade ord som hopp och framtid, och snart skulle behandlingarna vara över, de ljöd nästan som 13

I_Alfven_Beror_mig.indd 13

2015-06-15 13:09

mantran och jag hakade på. Vi var två som visste att hoppet var lögn och förbannad dikt.

Anna Sofia och jag tog en kopp kaffe i sjukhusets entré efteråt.

Jag iakttog henne i smyg. Hela tiden iakttog jag henne. Hon såg upp och mötte min blick och höll den fast, innan hon vek undan.

– Det ska nog gå bra det här, sa jag.

– Tror du?

Hon hade ibland ett skämtsamt lätt ironiskt sätt att säga saker på som irriterade mig. Jag svalde. Jag kände att det låg på mig att kommentera läkarbesöket nyss och dess snara följder. Inte med ett ord kommenterade vi beskedet att hon bara femtio år gammal stod inför en dramatisk kamp om sitt eget liv som hon inte skulle gå segrande ur.

Långdragna behandlingar, tre peruker som hon alternerade mellan och noga skötte. Hon hade alltid haft en lite stel frisyr så skillnaden var knappt märkbar, men i umgänge med andra var hon, tyckte jag, spändare och mer forcerad. Ibland slog hon bakut och vägrade att representera. Sitt lidande höll hon mest för sig själv. Hon trodde nog inte att jag skulle klara av närmare rapporter om det. Eller också led hon inte. Kanske var det mesta av hennes lidande under detta skede min inbillning. Jag hoppas det.

Jag reste som sagt mycket och kunde inte alltid delta i hennes sjukhusbesök. Kanske hade hon väninnor som följde med henne.

Hennes hår växte ut, tunnare än förut, och gråare, hon blev tvungen att färga det. Vi levde på, trogna varandra, på en gång nära och långt isär som de vuxna människor vi var. Jag hade mitt arbete, hur mycket jag ville och mer därtill. Som verkställande direktör för gruvbolaget hade jag tack och lov avgått redan innan Anna Sofia fick sin diagnos. Det finns nog ingen vd som orkar med en sådan arbetsbörda efter sextio. Som ordförande i bolagsstyrelsen kunde jag ta det lite lugnare, men det dök upp en del skit. Bolaget ställdes till ansvar för sådant som hände i andra 14

I_Alfven_Beror_mig.indd 14

2015-06-15 13:09

länder, en damm brast i Spanien, och förorenat vatten översvämmade den omgivande åkermarken. Fastän vi var oskyldiga var det tungt att bära anklagelser för andras försummelser och invänta domstolsbeslutet, där vi naturligtvis friades. Med stigande ålder blev jag ömtåligare för påhopp från myndigheter och media. Det kunde inte vara en svensk angelägenhet att ta ansvar för hur en kontrakterad firma i Spanien långt senare visade sig ha misskött sitt uppdrag. Skadeståndsanspråken kunde inte rimligen ligga på oss. Men jag blev mer upprörd än tidigare, tog illa vid mig och drabbades för första gången i mitt liv av sömnsvårigheter.

Det jag väntat på, det lika hemska som överraskande beskedet att Anna Sofias inträngling var tillbaka drabbade mig nästan lika hårt som henne. Sedan flera år levde hon som frisk, gick på kontroller regelbundet men var annars som vanligt. Jag nästan glömde hur det egentligen stod till med henne. Den stora skillnaden var att hon blivit mer passiv sedan sjukdomen drabbat henne.

Vi kom hem efter en helg hos vänner på ett gods i Östergötland.

Anna Sofia var trött och nerslagen och påstod att ingen i sällskapet över huvud taget sett henne eller sagt ett ord till henne utöver de vanliga artighetsfraserna, att hon var gammal och ingenting värd och lika gärna kunde vara död. Jag svarade inte. De där tongångarna kom ibland när hon glömde sig. Jag beslöt att låta dem bedarra ohörda. Det hade varit en ganska blöt helg. Jag var själv rätt trött.

Det låg ett brev på mattan i hallen. Hon hade i veckan innan genomgått en ny kontroll. Hon sprättade upp kuvertet med fingret, något som alltid irriterade mig, att hon inte kunde vänta. En uppmaning att ta kontakt med sjukhuset.

– Då är han tillbaka, sa Anna Sofia. Då är det kört. Jag visste det.

Jag läste brevet. Jag tog henne i famnen, höll henne hårt, men i mig var det kallt och tomt, medan jag försäkrade henne att det inte alls behövde vara som hon genast inbillade sig. Hon lät sig 15

I_Alfven_Beror_mig.indd 15

2015-06-15 13:09

tröstas och lugnas och vi åt lite kvällsmat, läste tidningarna och gick tidigt till sängs. På natten vaknade hon, om hon nu alls hade somnat, och när jag sträckte ut handen mot henne, kastade hon sig mot mig med en våldsamhet som jag aldrig tidigare mött hos henne. Hon kippade efter andan, det verkade inte som om hon var fullt vaken. Det blev ingen annan råd än att jag höll henne mot min kropp. Hon kved och jämrade sig tills hon låg där flämtande av utmattning. Det var en kamp som tog timmar av natten. Bara långsamt lyckades jag tvinga henne att slappna av och somna om.

På morgonen var hon glåmig och gråaktig i huden. Tyst dukade hon frukostbordet, alla de vanliga småhandlingarna, ingenting saknades. Det var min lugna kontrollerade hustru. Ingenting syntes annorlunda än veckan innan, annat än att våra liv nu måste läsas utifrån en helt förändrad verklighet. Det var så vi tyst tolkade brevet redan innan Anna Sofia ringt sin doktor.

Jag ansträngde mig att hålla ett lätt lite humoristiskt tonfall, sa åt henne att vi inte fick måla fan på väggen, att det värsta med människan är hennes fantasier om den framtid hon inte vet något om. Och så vidare. Tills Anna Sofia bad mig hålla mun för nästan första gången i vår gemensamma historia.

Hon fick en tid sent samma eftermiddag. Jag följde med henne och slapp undan ett tråkigt sammanträde. Jag höll hennes hand, tröstande trodde jag. Hon gav mig ett ironiskt ögonkast.

– Är det så svårt, sa hon.

Känslan av annalkande fara försatte mig i ett kaos som jag aldrig tidigare hade upplevt.

Vi satt i doktorns väntrum. Jag kramade hårt hennes hand, lyfte den, kysste den.

– Jag älskar dig, sa jag. Vi kommer att klara det här. Jag lovar att vara med dig hela tiden.

– Javisst, sa hon.

Hon nickade liksom förstrött, mötte inte min blick. Det var ju 16

I_Alfven_Beror_mig.indd 16

2015-06-15 13:09

inte i min kropp som den objudne härjade. Det var inte jag som skulle vara tvungen att dö.

Världen omkring oss flöt på som förut, krig och olyckor drabbade människor samtidigt som helt andra människor jublade av glädje, och alla var i sitt eget öde och jag själv också i mitt förändrade seende. Hädanefter skulle jag åter betrakta Anna Sofia i ljuset av den kunskap som jag inte bett om och inte velat ha. Jag tyckte att hon såg allt tröttare ut. Kanske var det min inbillning att hon plötsligt fått mer värk. Hon rörde sig inte längre med samma lätthet. Hon fick allt svårare att sitta still och svårt att gå. Jag önskade att hon skulle dö och det genast, så att vi skulle slippa plågan, hon den fysiska, jag den att vänta på något som var dömt att vissna och dö. Och jag tyckte mig urskilja dödskallen tätt under hennes hud och hår, de fina lite för tunna dragen, de lite missnöjda rynkorna kring munnen, som log så snart hon kände sig iakttagen. Det var som om allt redan hade skett som snart enligt doktorns ord skulle komma att ske. Han hade förvandlat vår framtid till ett slags väntan på en död som ogiltigförklarade nuet.

Samtidigt berörde det mig illa att jag kunde tänka så, att jag önskade att hon skulle dö så att jag slapp undan. Det var en skam i mig, en ond tanke, men den molade där jag inte fullt ut styrde över mig själv, och jag ansträngde mig att kompensera henne med omtanke och presenter för det i mig som hon inte visste något om.

Hon var som vanligt. Jag var som vanligt. Vi brukade tiga om morgonen, eftersom jag behövde mina morgnar innan plikterna drog igång. Medan jag läste tidningen, åt mitt frukostägg, åt mina smörade rostade brödskivor med ost och marmelad, drack mitt kaffe iakttog jag henne. Jag såg att hon inget åt och kom på mig med att undra om detta var någonting nytt eller om hon inte brukade äta om morgonen. Men jag hade förlorat modet att fråga henne hur hon mådde.

17

I_Alfven_Beror_mig.indd 17

2015-06-15 13:09

Dagarna flöt på som vanligt. Jag var mer borta än hemma. Det var trassel på bolaget och det fortsatte och stegrades dag för dag.

Jag blev plötsligt ifrågasatt som aldrig förr. Det kom till ett gräl i styrelsen om vår fortsatta inriktning. Jag började känna att min position ifrågasattes, att somliga i styrelsen ville ha bort mig, att man la skulden på mig för en utveckling som jag inte på minsta sätt rådde över. Det hotade dra upp till strid. Jag hade varit chef under en först lyckosam men nu mindre god period, så som alla förtag av någon storlek går upp och ner. Jag visste att jag varit en utomordentlig chef och åtnjutit ett stort förtroende. Jag var det fortfarande, men jag rådde inte över konjunkturerna och någon måste bära hundhuvudet för misslyckandena på marknaden, aktien sjönk, jag begrep att mina dagar var räknade.

Anna Sofia påbörjade nya behandlingar. Vi uppförde oss båda efter våra invanda mönster, men vi passade oss för att föra samtal om annat än sådant som inte berörde oss, kriget i Afghanistan, USA:s politiska tillkortakommanden, Kinas växande miljö­ problem, en och annan bio eller teaterpremiär. Vi var var och en slukad av sitt och mellan oss rådde tystnad, även när vi förde det triviala småprat som de flesta gamla par ägnar sig åt, medan de äter och tuggar och samtidigt tänker på något annat.

Enda förändringen var den ångest som kom över henne, när hon vaknade efter några timmars sömn på sömntabletten. Jag försökte stryka henne över ryggen, medan jag kämpade med en allt mer obetvinglig trötthet. I natten förvandlades vi. Situationen tycktes mig så primitiv, vi var två djur som kämpade med eller mot varandra. Det var oklart vad som utspelades i mörkret mellan dessa kroppar, där den ena försökte hålla fast och den andra slita sig loss för att i nästa stund med kraft slunga sig tillbaka igen.

Jag somnade till, jag sov medan jag höll om henne, men jag var outsövd när jag vaknade, hela dagen outsövd och med vånda såväl inför arbetsdagen som inför nästa natt. Arbetsdagarna blev allt mindre effektiva. Jag övervägde att avgå som ordförande för 18

I_Alfven_Beror_mig.indd 18

2015-06-15 13:09

bolaget, det hade jag funderat över redan tidigare för att kunna ge henne mitt fulla stöd.

Läkarna satte in sina resurser. Jag tänkte på min gamla klasskamrats ord. Men ingen låtsades om det. Alla gick in för att bota henne.

Bolagsstämman närmade sig. Det kändes nervöst. Jag hade redan meddelat min avgång, det som nu skedde var rent formellt.

Anna Sofia klarade sig inte utan mig. Vi hade slutat att sova om natten. Jag blev tvungen att välja och jag valde min hustru.

Från en vecka till nästa var mitt liv helt förändrat, men med ett stort avgångsvederlag, blomsteruppvaktningar och presenter som jag inte behövde. Men jag skulle ändå blivit förbannad om de uteblivit, påstod Anna Sofia.

Det var en lättnad att sluta, att slippa samarbeta med den nye vd:n som var en ung självtillräcklig glop, inte femtio år fyllda, som valde att gå sin egen väg utan att lyssna. Det var förfärligt att från en dag till en annan stå utan ett arbete som fyllt större delen av min vakna tid i så många år. Anna Sofia verkade inte heller glad åt mitt beslut. Inte ens tacksam, snarare tyngd och bekymrad, men hennes situation var ju sådan.

Kampen om Anna Sofias kropp förändrades successivt. Kanske hade det varit bättre om man istället hjälpt henne till försoning med sitt öde. Kanske vann hon ett par månader, ett halvår eller år extra, men till vilket pris. Efter en kortare strålbehandling som hon inte tålde försökte man åter med cellgifter. Hon låg på sjukhuset i omgångar, varje behandlingsomgång var summa sex gånger med tid emellan för återhämtning. Hon låg på enkelrum med mig i sängen bredvid. Jag flyttade in på sjukhuset. Hon kunde inte vara ensam.

Vi bodde där tillsammans, medan behandlingarna varade.

Hon kunde ingenting äta och låg med näringsdropp sexton timmar om dygnet, samtidigt som de pumpade i henne cellgifterna.

19

I_Alfven_Beror_mig.indd 19

2015-06-15 13:09

Hon hade svårt att andas och fick en kanyl i halsen, men såret blev inflammerat och till sist blev de tvungna att ta bort den.

Jag fanns vid hennes sida. Hon tappade hår och ögonbryn och ögonfransar igen, det fanns inte längre ett synligt hårstrå på hennes kropp. Jag försökte läsa för henne, men hon hade svårt att koncentrera sig, slumrade emellanåt, grät mycket, ett kvidande behärskat läte. De gav henne lugnande tabletter och sömnmedel i generös mängd, men effekten av dem var kortvarig. Hon låg som i en kokong av skräck och kanske smärta och ansträngde sig att verka tapper, åtminstone i början när någon enstaka god vän kom på besök. Hon frös ömsom så att inga kläder kunde göra henne varm. Hon svettades som om värmetermostaten i henne brutit samman.

Hon kunde nog ha fått en värdigare död, om man inte så omedelbart gått in för den heroiska vi som klarar allt-stilen, där eftertänksamheten verkade ha gått förlorad. Ändå var det kanske värt det för henne. Hennes vilja till liv, hennes skräck för döden var sådan att jag inte kunde följa den, bara finnas där. Kanske var varje dag och timme av omistligt värde för henne, allt det förfärliga, ja outhärdliga, var bättre än att vara död. Jag vet inte. Vi tumlade runt som i en centrifug av olika åtgärder. Jag förmådde helt enkelt inte protestera. Det skulle lätt ha tolkats som att jag ville bli av med henne genast och det ville jag ju också.

Samtidigt har jag aldrig älskat henne så som under denna långdragna tid av plåga. Det var bortom konventionell kärlek, bortom allt värderande av utseende och uppförande, av vad som var bra för mig, vad jag hade att vinna och utvinna från henne.

Jag försökte hålla om henne genom natten. Jag försökte hjälpa henne, skydda henne mot skräcken som hon slungade emot mig utan att för den skull kunna bli kvitt. Det i henne som var bortom sans och vett och som vi utkämpade i skydd av mörkret, där vi inte kunde urskilja varandras ansikten.

20

I_Alfven_Beror_mig.indd 20

2015-06-15 13:09

För första gången i mitt liv hade jag en känsla av att jag verkligen betydde något på allvar för en annan människa, att jag var någon annans behov. Det var hon och jag, och hon i mig. Det var jag som tvingades hjälpa henne. Annat var ovidkommande.

Allt oftare befann jag mig i ett tillstånd utanför mitt vanliga jag.

Det var på en gång sorgligt och snuddande euforiskt. Min känsla av att leva, att verkligen leva stegrades och blev allt intensivare.

Varje minut dyrbar. Det kom för mig tankar som jag tidigare knappt snuddat vid, att allt omkring mig levde och andades, som om också naturen delade lungor med mig. Och att allt som levde kämpade för att hålla sig vid liv. Ingenting släppte frivilligt taget om denna enda chans men tvingades bort i nästa ögonblick.

Jag försökte ta med mig Anna Sofia ut på Djurgården att uppleva detsamma som jag, men det var som om hon bara orkade stanna inomhus när hon var hemma. Hon tålde inte solen, tålde inte det vackra vädret, tålde inte andra människor.

Men så plötsligt var hon piggare igen. Hon läste om en utställning på Konstakademien. Vi tog taxi dit. Det var en samling tavlor, mörka, knappast vackra, osäkert vad de handlade om. De bildade tillsammans en lång fris.

– Jag vill ha den, sa Anna Sofia. I matsalen. Ge mig den.

– Kan du komma hem till oss och sätta upp den? frågade hon konstnären, en alldeles för ung man för att ha skapat något så dystert.

– Jag kommer så snart utställningen är slut, sa han och det gjorde han också.

Vi hade alltid diskuterat våra konstinköp. Anna Sofia hade aldrig köpt något på egen hand. Jag fann frisen deprimerande, därtill svårtydbar. Men hon ville som sagt ha den.

– Den är som mitt liv, sa hon.

Det förstod jag inte heller, men jag vågade inte fråga vad hon såg i den. Alla frågor som jag ville ställa till henne var förbjudna i den hoppfulla falska stil vi skyddade oss med. För mig handlade 21

I_Alfven_Beror_mig.indd 21

2015-06-15 13:09

det om den förste läkarens ord. Jag kom inte loss ur dem. Anna Sofia levde, hon skulle inte dö, men jag visste att det var vad hon nu höll på att göra. Naturligtvis köpte jag frisen åt henne, trots att det förmodligen var en helt värdelös investering. Naturligtvis kom konstnären hem och satte upp den, det tog nästan en vecka.

Han var oerhört omsorgsfull. Anna Sofia levde upp i hans sällskap. Flera gånger hörde jag henne skratta. Som en ung flicka.

Men det var mig hon behövde.

Det var nätterna som avslöjade henne. Hon var rädd för att somna och hade allt svårare att vakna om morgonen. När jag frågade henne rent ut, hade hon redan länge höjt dosen av både sömnmedel och smärtstillande långt över gränsen för vad som var tillrådligt.

Behandlingarna var avslutade. Man hoppades på deras goda effekt. Det gick några månader. När de ville undersöka henne på nytt vägrade hon först att gå tillbaka till sjukhuset. Jag måste övertala henne. Man scannade henne från huvudet till fötterna.

Man satte än en gång in alla resurser på att mota eller åtminstone dämpa cancern. Personalen var käck och hoppfull, men hon tålde inga fler behandlingar och man gav henne istället kortison. Hon svullnade upp och fick månansikte och blev sig alltmer olik. Jag brottades med känslan av främlingskap inför henne, men också inför mig själv och mina reaktioner. Jag hade svårt att sitta mitt emot henne vid matsalsbordet, svårt att se på henne, än värre var att möta hennes blick.

Det här är inte jag, inte som jag är, tänkte jag. Och ändå var det hela tiden och oupphörligen jag som tänkte de tankarna.

I längden kunde hennes kropp inte ta emot deras botarvilja.

Från sjukhuset flyttade vi tillbaka till våningen på Strandvägen.

Anna Sofia fick hemsjukvård, ett team med proffs, man måste beundra dem, men rätt snart hade de svårt att kupera hennes diffusa smärtor, den låga jämmern och behovet av att byta liggställning.

22

I_Alfven_Beror_mig.indd 22

2015-06-15 13:09

Jag accepterade förslaget att flytta till en avdelning för terminalvård. Döden gjorde sig redan hemmastadd i henne. Hon krympte, grånade, allt oftare försvunnen i morfindimmor. Hon mumlade, men jag hade svårt att uppfatta orden. Hon grep efter min hand, men jag visste inte om det verkligen var mig hon behövde eller någon vem som helst som höll den. Det fanns inte så mycket jag kunde göra sedan morfinet blivit den viktigaste vården.

Det blev en väntan, mer utdragen än någon räknat med. Det var som om hon inte kunde ge upp, fastän hon upphört att leva.

Under hela denna tid gav jag mig själv diverse andrum. För att orka, sa folk omkring mig.

– Du måste tänka på dig själv också, sa samma folk omkring mig.

Alla såg med medlidande på mig. Alla såg med beundran på mig för det de kallade min heroiska insats.

Men hela tiden fanns mitt ego där, det som visste vad det uträttade och på en gång njöt av det och hånade det. Omständigheterna var förfärliga, men de var inte förfärliga för mig. Hon höll på att dö och i mig var hon på en gång redan död, jag bar sorgen och saknaden efter henne fastän hon ännu levde. Och hon var en ännu levande, min omsorg genom dagen och natten. Jag viskade att jag älskade henne, även när hon inte kunde höra det, och det fyllde mig med en mäktig känsla att få uttala de orden.

Det kom för mig att jag var hennes mor och far och hon min baby som i sin hjälplöshet krävde mig helt. Hon var min. Jag och ingen annan ägde henne. Hon skulle aldrig överge mig för hon saknade framtid. Men ur min framtid var hon försvunnen.

Min kropp var ett maskineri som, om det sköttes rätt, nog skulle fungera i en visserligen förmodligen ändlig, men samtidigt lång räcka av år. Jag åt mina måltider på goda restauranger, visserligen ensam, alltid ensam, men i närheten av okända andra och 23

I_Alfven_Beror_mig.indd 23

2015-06-15 13:09

jag avlyssnade inte sällan samtal som om jag suttit i deras krets.

Jag besökte gymmet varannan dag, drog i apparater, cyklade, rodde, alltid samma rutiner. Jag stod länge i duschen. I lång­ spegeln betraktade jag min kropp, den som var åtskilligt yngre än mina år och praktiskt taget utan krämpor.

Jag återvände till sjukhuset genast efter mina utflykter, in i sjukrummet. Lukten av mediciner och död, av bakteriehärdar som de inte fick bukt med, av ovädrat eftersom Anna Sofia tålde kylan lika lite som värmen. Jag var storartad, alla tyckte det, utom jag själv som visste att jag bara betalade av en smula för min egen hälsa till henne som tvingades dö fastän hon var den yngre av oss.

Framför mig väntade tomheten, allting var för stort, våningen, förmögenheten, ensamheten. Det fanns ingenting efter denna tid, absolut ingenting annat än att ordna en vacker begravning.

Ingen hade trott det här om mig. Inte jag själv heller, men under dessa månader då Anna Sofia låg och dog var jag mindre jag som jag alltid varit och mer som en som levde för någon annan, en som var någon annans behov av tröst i otröstligheten.

Hon skulle alltid leva. Hon hade redan länge varit död, som om allt som hände i själva verket utspelade sig inne i mig, i min egen fantasi där tiden var utan betydelse.

Jag gick in i det som varit hennes rum den sista tiden och hon låg kvar och väntade på mig, men kall som ett stycke sten.

Kanske hade det utdragna slutskedet varit mitt vållande. Jag som inte ville bli skyldig till hennes död. När jag blev tillfrågad om andningshjälp och olika slags dropp sa jag (för fan) gör vad ni kan. Jag ville redan då att det skulle vara över, att hon skulle få dö lugnt och värdigt och snabbast möjligt, men just detta snabbast möjligt gjorde mig så illa till mods att jag sa ja till allt de erbjöd.

Det bästa hade varit om de inte erbjudit mig något, om jag inte ombetts bestämma det som jag inte kunde bestämma. De satte mig i en domarroll, rollen som ingen ville ta på sig. Jag var van att fatta beslut, i mitt arbete hade jag ständigt beslutat. Jag ville 24

I_Alfven_Beror_mig.indd 24

2015-06-15 13:09

att hon skulle dö så att jag slapp undan och jag ville att hon skulle leva så att jag slapp bli ensam, slapp vara skyldig till hennes död, slapp vara den jag var, överlevaren, den ständigt obesegrade, han som inte kan förlora.

Det låg en främmande människa i Anna Sofias säng och hon var så död att det inte gick att inbilla sig något annat. På natttygsbordet brann ett ensamt stearinljus med häftig sotande låga i det uppkomna vinddraget från dörren. Jag drog fram stolen och satte mig hos henne. Rummet var städat och vädrat, helt opersonligt. De väntade på att få köra henne över till bårhuset. Detta hände naturligtvis varje dag, flera gånger om dagen. Någon dog äntligen. Någons sorg och lättnad att det var över. Det gick inte att omfatta, än mindre förstå. Trots att förloppet varit solklart som i Anna Sofias fall, var det mig en gåta att denna död bara kunde pågå att knipa människa efter människa, i generation efter generation. Fastän jag begrep att så inte var fallet var jag det stora undantaget, den som skulle slippa undan.

Jag noterade att övervakningskameran var nermonterad, borttagen. Jag var fri att bete mig hur fan jag ville. Ändå försökte jag uppträda så som jag trodde att det förväntades av mig.

Jag tänkte att jag borde kyssa henne på pannan, fatta hennes hand, tala om för henne hur underbara åren med henne varit, alla de många åren som nu var aska, tänka på raden av goda minnen, men allt överflyglades av hennes döds ohygglighet. Det var inte Anna Sofia som låg där. Det var en kropp, ett ansikte som bara vagt liknade hennes, svullet av kortison, en groteskt gapande mun som om hon inte fick luft, jag tyckte inte om det, jag tyckte inte om den som låg där. Jag ville iväg. Vördnad för döden, för den döda, tacksamhet för det som varit. Jag ville iväg fortast möjligt och satt kvar länge, oändligt länge, kunde inte komma mig för att gå ifrån henne ens nu när det var över. I förlängningen av nuets förfärlighet skymtade livet. Frisk luft, få dra efter andan.

25

I_Alfven_Beror_mig.indd 25

2015-06-15 13:09