9789100149932

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

ALBERT BONNIERS FÖRL AG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014993-2 Copy r ight: Š Lori Nelson Spielman 2013 Or igina lets titel: The Life List Tryck: ScandBook AB 2016

Till mina fÜräldrar, Frank och Joan Nelson

Den som blickar utåt drömmer; den som blickar inåt vaknar.

Carl Jung

Kapitel 1 Trappan i valnöt ekar av röster från matsalen, otydliga, surrande, påträngande. Med darrande händer låser jag dörren om mig. Det blir tyst i min värld. Jag lutar huvudet mot dörren och tar ett djupt andetag. Hela rummet luktar hon – Eau d’Hadrien och getmjölkstvål. Hennes smidessäng knirkar när jag kryper upp i den, och ljudet är lika lugnande som pinglandet från hennes vindspel i trädgården och hennes sidenlena röst som sa att hon älskade mig. Hit, till sängen som hon delade med pappa, kom jag och klagade över magont eller monster under sängen.

Varenda gång drog mamma mig intill sig, höll om mig hårt och smekte mig över håret. »Vännen min … Det kommer en ny himmel ska du se«, viskade hon. Och i nästa nu vaknade jag som genom ett mirakel och såg bärnstensgula band av solsken sila in genom spetsgardinerna i mitt rum.

Jag sparkar av mig de svarta pumpsen och gnider mig lättad om fötterna. Jag kasar bakåt och sjunker ner mot de gula paisleymönstrade kuddarna. Jag behåller sängen, avgör jag. Oavsett om någon annan vill ha den är den min. Men jag kommer att sakna den här tjusiga, burgna gamla kåken. »Hon är lika rejäl som mormor«, brukade mamma säga om sitt hus. Men för mig fanns det inget hus och ingen människa som var lika gedigen som mormors dotter – min mamma, Elizabeth Bohlinger.

Då kommer jag på en sak. Jag blinkar bort tårarna och far upp från sängen. Hon gömde den här uppe, det vet jag. Men 9

var? Jag slänger upp dörren till klädkammaren. Famlar bakom designerdräkter och designerklänningar. Ett bestämt ryck får sidenblusarna på stången att sära på sig likt en ridå. Där ligger den, trygg i skostället som ett spädbarn i sin vagga. En flaska Krug som legat dold i hennes klädkammare de senaste fyra månaderna.

Så fort jag slagit klorna i den får jag dåligt samvete. Det är mammas champagne, inte min. Hon slog på stort och köpte den lyxiga flaskan när vi var på väg hem från hennes första läkarbesök och stoppade genast undan den för att den inte skulle förväxlas med de vanliga flaskorna på bottenvåningen. Det var en löftesrik symbol, försvarade hon den med. Efter genomgången behandling, när hon blivit friskförklarad, skulle hon och jag korka upp den dyrbara champagnen och skåla för livet och underverken.

Jag fingrar på silverfolien och biter mig i läppen. Nej, inte kan jag dricka den. Den var ju tänkt till en jubelskål, inte åt en sörjande dotter som inte orkar ta sig igenom en begravningslunch.

Så får jag syn på något annat som sitter inkilat mellan ett par mockaloafers och platsen där champagnen låg. Jag sträcker mig efter det. Det är en tunn röd bok – en dagbok, gissar jag – omknuten med ett urblekt gult band. Skinnpärmarna är spruckna och medfarna. Till Brett, har hon skrivit på en hjärtformad etikett.

Spar den här till en dag då du känner dig starkare. Idag ska du dricka vår skål, vännen min. Vilket team vi var. Kram. Mamma.

Min fingertopp följer handstilen, som aldrig var så prydlig som man hade kunnat vänta sig av en som var så snygg. Det stramar i strupen. Trots mammas försäkran om ett lyckligt slut visste hon att det skulle komma en dag då jag skulle behöva bli räddad. Hon har lämnat kvar champagnen åt mig till idag och en bit av sitt liv och sina innersta funderingar till imorgon.

Men jag kan inte hålla mig till imorgon. Jag ser spänt på dag­boken och vill inget hellre än att läsa hennes ord nu på momangen. En snabbtitt bara. Men när jag drar i det gula bandet 10

träder en bild av mamma fram. Hon skakar på huvudet, lätt förebrående inför min otålighet. Jag sneglar på lappen där hon ber mig vänta tills jag är starkare, och jag slits mellan mina egna önskningar och hennes. Till slut lägger jag ifrån mig dagboken. »Okej, jag väntar«, viskar jag med en puss på omslaget, »för din skull.« Jämmern som stiger ur mitt bröst bryter tystnaden. Jag slår handen för munnen för att hejda den, men för sent. Med armarna om överkroppen viker jag mig dubbel. Det formligen värker i mig efter mamma. Hur ska jag någonsin lyckas snava mig fram genom tillvaron utan henne? Jag är fortfarande så mycket dotter.

Jag grabbar tag i champagnen, klämmer fast flaskan mellan knäna och öppnar. Korken skjuter iväg genom rummet och välter en burk Kytril på mammas sängbord. Medicinen mot illamående! Jag vacklar fram till sängkanten, samlar ihop de trekantiga tabletterna i handen och minns första gången jag ville ge mamma en. Hon hade just varit på kemoterapi för första gången och morskade upp sig rejält för min skull. »Det är ingen fara med mig. Jag har haft mensvärk som varit värre.« Men den kvällen vällde illamåendet över henne som en tsunami. Hon svalde den vita tabletten och bad lite senare om en till. Jag låg hos henne medan läkemedlet nåderikt började verka och lät sömnen komma. Jag tryckte mig tätt intill henne, här i sängen, strök henne över håret och höll om henne, alldeles som hon hade gjort för mig så många gånger. Och sedan slöt jag ögonen, hudlös av förtvivlan, och bönföll Gud att han skulle göra mamma bra.

Han lyssnade inte.

Tabletterna rinner ur min hand ner i plastburken. Jag låter locket vara av när jag ställer den på kanten av bordet, nära sängen så att hon når den lätt. Men nej … mamma är ju borta. Hon kommer aldrig att ta några tabletter mer.

Jag behöver den där champagnen. »Skål för dig, mamma«, 11

viskar jag med en röst som brister. »Jag har varit så stolt över att vara din dotter. Det vet du, va?« Snart snurrar rummet, men smärtan inom mig är välsignat lindrad. Jag ställer ner flaskan på golvet och viker upp duntäcket.

De svala lakanen doftar svagt av lavendel. Det känns dekadent att ligga här, att ha flytt från alla okända människor en trappa ner. Jag borrar ner mig djupt under täcket och unnar mig ännu en liten stunds tystnad innan jag går dit ner igen. Bara en liten stund till …

En skarp knackning väcker mig ur dvalan. Jag sätter mig upp.

Det tar ett litet tag innan jag fattar var jag är … jäklar, lunchen!

Jag far upp ur sängen och snavar över champagneflaskan när jag kastar mig mot dörren. »Aj! Fan också!« »Hur är det, Brett?« frågar min svägerska Catherine från dörröppningen. Innan jag hunnit svara drar hon efter andan och störtar in i rummet. Hon hukar sig framför den blöta mattan och lyfter upp pavan. »Men gud! Har du spillt ut en flaska Clos du Mesnil 1995?« »Jag hade druckit rätt mycket av den först.« Jag dimper ner bredvid henne och duttar på orientmattan med fållen på min klänning. »Men herregud, Brett. Den kostar ju över sjuhundra dollar.« »Mm.« Jag släpar mig upp på fötter och plirar mot mitt armbandsur, men siffrorna är ett enda töcken. »Vad är klockan?« Hon rättar till sin svarta linnedräkt. »Snart två. Lunchen är serverad.« Hon stryker en avsigkommen hårlock på plats bakom örat på mig. Trots att jag tornar upp mig nästan halvannan decimeter över henne lyckas hon ändå få mig att känna mig som en slafsig barnunge. Det skulle inte ha förvånat mig om hon hade slickat på fingrarna och slätat till mitt hår. »Du ser för bedrövlig ut«, säger hon och rättar till mitt pärlhalsband. »Din 12

mamma skulle vara den första att säga att man måste vårda sitt yttre även om man har sorg.« Men det stämmer inte. Mamma skulle ha sagt att jag var vacker trots att jag hade gråtit bort sminket. Hon skulle ha sagt att fukten tagit fram lockarna i mitt långa rödbruna hår, inte att den har förvandlat dem till ett frissigt skatbo, och att min blick fortfarande är djup som en poets trots att ögonen är svullna och rödkantade.

Tårarna tränger på och jag vänder mig bort. Vem ska stärka min självkänsla nu när mamma är borta? Jag böjer mig ner efter den tomma flaskan, men golvet kränger till. Å hjälp! Jag är på en segelbåt mitt i en cyklon. Jag grabbar tag i sänggavelns livboj och väntar på att stormen ska bedarra.

Catherine lägger huvudet på sned och betraktar mig medan hon knackar sig lätt på underläppen med sin välvårdade nagel. »Vet du, gumman, du kan faktiskt stanna här. Jag kommer upp med en tallrik åt dig.« Stanna här – så fan heller! På lunchen för mamma. Måste dit ner. Men rummet är suddigt och jag ser inte mina skor. Jag vänder mig runt runt. Vad var det jag letade efter nu igen? Jag raglar barfota mot dörren men så minns jag. »Okej, dojorna. Fritt fram.« Jag hukar mig och kikar under sängen.

Catherine tar tag i min arm och drar upp mig. »Sluta, Brett.

Du är ju full. Jag stoppar om dig, så får du sova av dig ruset.« »Nej!« Jag sliter mig loss. »Jag får inte missa det här.« »Jo, det gör inget. Din mamma skulle inte vilja att du – « »Men titta, där är de ju.« Jag hugger mina nya svarta skor och försöker lirka i fötterna. Herregud, de har visst vuxit två storlekar den senaste timmen.

Jag sätter fart genom hallen så gott det nu går med fötterna halvvägs i skorna. Med bägge armarna utsträckta som stöd raglar jag mellan väggarna som en flipperkula. Bakom mig hör jag Catherine. Rösten är sträng men dov, som om hon talade med hopbitna tänder. »Brett! Nu stannar du!« 13

Om hon inbillar sig att jag tänker skippa begravningslunchen är hon rubbad. Måste ju hedra mamma. Vackra, kärleksfulla mamma …

Nu är jag framme vid trappan. Fortfarande försöker jag trycka ner fötterna i de höga Barbieskorna. Jag är halvvägs nere när fotleden viker sig. »Aoo!« Samfällt vänder sig havet av gäster, som kommit för att visa min mor sin vördnad, om och ser på mig. Jag hinner uppfatta glimtar av förskräckta kvinnor som för handen till munnen och män som drar efter andan och rusar fram för att ta emot mig.

Jag landar i en liten hög på golvet med min svarta klänning uppkasad kring midjan och bara en sko.

Jag väcks av porslinsklirr. Jag torkar dreglet ur mungipan och sätter mig upp. Mitt bultande huvud känns tjockt och grötigt.

Jag blinkar några gånger och ser mig omkring. Jag är hemma hos mamma. Vad bra. Då har hon en huvudvärkstablett åt mig. Jag lägger märke till att vardagsrummet ligger i skugga och att en massa personal skyndar omkring och travar tallrikar och glas i bruna plastbackar. Vad är det här? Då slår det till som ett baseballträ i skallen. Strupen snörs ihop och jag sätter handen för munnen. All smärta, varenda gnutta vånda och sorg, kommer vältrande igen.

Många säger att en utdragen kamp mot cancern är värre än en kort, men jag är inte så säker på att det gäller de efterlevande.

Mammas diagnos och död kom så snabbt att det nästan känns overkligt, som en mardröm jag snart ska vakna ur med ett rop av lättnad. Istället har jag vaknat alltför många gånger utan minne av vad som hänt – och tvingats genomleva smärtan av förlusten om igen. Kommer jag någonsin kunna leva med att den där människan som älskade mig villkorslöst inte finns mer?

Kommer jag någonsin kunna tänka på mamma utan att det hugger till i bröstet?

14

Medan jag gnider mina värkande tinningar blixtrar korta minnesbilder förbi och visar en repris av mitt förödmjukande trappfiasko. Jag vill bara dö. »Hejsan, sömntutan.« Shelley, min andra svägerska, kommer gående med tre månader gamla Emma i famnen. »Herregud!« jämrar jag mig med händerna om mitt slokande huvud. »Vilken idiot jag är.« »Äsch! Du är inte den enda här i världen som blivit full. Hur är det med vristen?« Jag lyfter bort påsen med nästan helt smält is från fotleden och ritar små cirklar i luften med tårna. »Ingen fara.« Jag skakar på huvudet. »Den repar sig nog betydligt snabbare än mitt ego.

Hur kunde jag göra så mot mamma?« Jag släpper ner ispåsen på golvet och häver mig upp ur soffan. »Hur hemsk var jag, på en skala från ett till tio?« Hon slår bort det. »Jag sa till alla att du led av utmattning. Och det köpte de. Inte svårt att sälja in den teorin när du såg ut som om du inte hade sovit på flera veckor.« Hon sneglar på klockan. »Du, Jay och jag måste iväg nu, klockan är över sju.« Ute i hallen ser jag Jay stå på huk framför deras treåring. Han hjälper just Trevor att trä armarna i den knallgula regnjackan som han liknar en minibrandman i. Pojkens klarblå blick finner min och han tjoar till. »Fastew Bwett!« Mitt hjärta slår en volt och jag hoppas i all tysthet att min brorson aldrig lär sig säga R. Jag går fram och rufsar om honom i håret. »Hur är det med min stora kille då?« Jay knäpper den översta tryckknappen i regnjackan och rätar på sig. »Där är hon ju.« Frånsett att skrattgroparna i kinderna numera fått sällskap av några avslöjande veck i munvinklarna ser han ut att vara tio år yngre än sina trettiosex år. Han lägger armen om mig. »Sussat gott?« »Förlåt«, säger jag och stryker bort en mascaraflaga under ögat.

15

Han pussar mig på pannan. »Det är lugnt. Vi vet allihop att det är du som har det jobbigast.« Det han menar är att jag är den enda av oss tre syskon som fortfarande är ogift och inte har egen familj. Det var jag som behövde mamma mest. Brorsan tycker synd om mig. »Vi sörjer väl allihop«, säger jag och drar mig undan hans arm. »Men du var hennes dotter«, säger min äldste bror, Joad. Han rundar just hörnet in i hallen, och hans seniga kropp är nästan helt dold bakom en massa spretande växter. Till skillnad från Jay, som kammar sitt glesnande hår bakåt, håller Joad skulten renrakad som en biljardboll, och i kombination med de genomskinliga glasögonbågarna ger det ett urbant, konstnärligt intryck. Han vänder sig åt sidan och pussar mig på kinden. »Ni bägge hade ju ett speciellt förhållande. Jay och jag skulle aldrig ha klarat det utan dig, särskilt inte mot slutet.« Så är det. När mamma fick veta att hon hade äggstockscancer i våras var det jag som övertygade henne om att vi skulle kämpa mot sjukdomen tillsammans. Det var jag som skötte om henne efter operationen, som satt hos henne varenda gång hon fick kemoterapi, som propsade på en andra och sedan en tredje operation. Och när samtliga experter samstämmigt sa att prognosen var mycket dyster var det jag som var hos henne när hon bestämde sig för att avbryta den hemska behandlingen.

Med tårar i sina blå ögon kramar Jay min hand. »Vi finns här för dig. Det vet du väl?« Jag nickar och drar upp en näsduk ur fickan.

Shelley avbryter vår tysta sorgestund när hon kommer kånkande på Emma i bilbabystolen. Hon vänder sig till Jay. »Älskling, kan du ta det där paradisträdet som mina föräldrar skickade?« Hon sneglar på Joad och sedan mig. »För ni vill väl inte ha det?« Joad nickar mot den botaniska trädgården i sin famn för den händelse hon inte lagt märke till den. »Jag har tagit mitt.« 16

»Nej, ta det du«, säger jag, förbluffad över hur man kan bry sig om en växt när vår mamma just har dött.

Mina syskon och deras respektive troppar ut ur mammas pampiga gamla tegelhus i den dimmiga septemberkvällen medan jag står och håller upp dörren av rosenträ, precis som mamma brukade göra. Catherine, som just stoppar in sin Hermèshalsduk innanför mockajackan, är sisten ut. »Ses imorgon«, säger hon och sätter en knallrosa puss på min kind.

Jag stönar. Som om det inte vore nöje nog att dela upp krukväxterna ska mammas samtliga tillgångar fördelas mellan hennes barn klockan halv elva imorgon förmiddag som på en annan prisgala. Om bara några timmar blir jag ordförande i Bohlinger Cosmetics och chef över Catherine – och jag är inte så säker på att jag klarar någotdera.

Nattens stormägg kläcks och föder en molnfri blå himmel. Ett gott omen, bestämmer jag mig för. Från baksätet i en Lincoln Town Car tittar jag med tom blick ut över Lake Michigans vitskummiga strand och repeterar tyst för mig själv vad jag ska säga. Men oj, jag är överväldigad. Vilken ära. Jag kommer aldrig att kunna ersätta mamma, men jag ska göra mitt yttersta för att föra företaget framåt.

Det bultar i huvudet, och än en gång förbannar jag mig själv för att jag drack den där jäkla champagnen. Hur tänkte jag? Jag mår illa – inte bara fysiskt. Hur kunde jag göra så mot mamma?

Och hur kan jag förvänta mig att mina syskon ska kunna ta mig på allvar nu? Jag rafsar fram puderdosan ur väskan och duttar lite på kinderna. Idag måste jag ge ett kompetent och samlat intryck – som en vd bör. Mina bröder måste få se att jag kan sköta företaget, även om jag inte sköter mitt alkoholintag så bra alla gånger. Kommer de att bli stolta över sin lillasyster som befordras från marknadsföringschef till verkställande direktör 17

vid trettiofyra års ålder? Trots gårdagens incident tror jag det. De har egna karriärer, och bortsett från sitt aktieinnehav har de inte mycket att göra med familjeföretaget. Och Shelley är logoped och har fullt upp med sina barn. Hon struntar i vem som leder svärmors företag.

Det är Catherine jag fasar för.

Min svägerska har handelsexamen från prestigefyllda Wharton School of Business och ingick i den amerikanska konstsimtruppen vid OS 1992, så hon är smart, målmedveten och tävlingsinriktad nog att driva tre företag samtidigt.

I tolv år nu har hon varit vice vd på Bohlinger Cosmetics och mammas högra hand. Utan Catherine skulle företaget ha förblivit ett litet om än lönsamt småföretag. Men när Catherine kom in i bilden övertalade hon mamma att expandera. I början av 2002 fick hon nys om att ett av Oprah Winfreys kommande program skulle heta »My Favorite Things«. Tjugoen veckor i rad skickade Catherine supervackra paket med ekologiska tvålar och krämer från Bohlinger till produktionsbolaget, tillsammans med foton och artiklar om det miljövänliga företaget som bara använde naturliga ingredienser i sina produkter. Hon satt just och gjorde i ordning den tjugoandra försändelsen när de ringde från produktionsbolaget. Oprah hade valt Bohlingers Organic Black Tea and Grape Seed Facial Mask som en av sina favoritsaker.

Programmet sändes och verksamheten exploderade. Plötsligt skulle vartenda spa och lite finare varuhus ha Bohlingers produkter. Tillverkningen fyrdubblades det första halvåret. Tre stora koncerner ville köpa företaget rakt av och erbjöd svindlande summor, men Catherine övertalade mamma att inte sälja. Istället öppnade hon butiker i New York, Los Angeles, Dallas och Miami, och två år senare kom de första utlandsfilialerna. Även om jag hemskt gärna skulle vilja påstå att mitt marknadsföringsgeni hade del i detta är sanningen att det till största delen är 18

Catherine Humphries-Bohlingers förtjänst att företaget numera omsätter många miljoner.

Det kan inte förnekas: Catherine är bidrottningen, och som marknadschef har jag varit ett av hennes lojala arbetsbin. Men om bara en liten stund kommer rollerna att vara ombytta. Jag blir Catherines chef – en tanke som skrämmer mig halvt från vettet.

I juni, när mamma var mitt uppe i behandlingen och man sällan såg henne på kontoret, kallade Catherine in mig till sig. »Det är viktigt att du lär dig grunderna i verksamheten, Brett«, sa hon där hon satt bakom skrivbordet i körsbärsträ med händerna knäppta framför sig. »Hur mycket vi än vill blunda för det kommer vår tillvaro att förändras. Du måste vara väl förberedd för din nya roll.« Hon trodde att mamma skulle dö! Hur kunde hon bara utgå från det värsta? Men Catherine är realist, och hon har sällan fel.

Jag blev alldeles kall. »Alla din mors aktier går självfallet till dig när hon en dag är borta. Du är ändå hennes enda dotter och det enda av hennes barn som arbetar i företaget. Dessutom är du den som varit hennes kompanjon allra längst.« Jag fick en klump i halsen. Mamma brukade skryta med att jag kom in i företaget redan som blöjbarn. Hon hivade upp mig på ryggen i min bärstol och så gav vi oss ut och sålde hennes tvålar och krämer på marknader och till butiker i området. »Och som huvudaktieägare«, fortsatte Catherine, »har du också rätt till hennes befattning som vd.« Något i det avmätta tonfallet fick mig att undra om hon tyckte illa vara. Om så vore klandrade jag henne inte. Hon var ju så rasande skicklig. Och jag – jag råkade bara vara dotter till ­Elizabeth. »Jag ska hjälpa till att sätta dig in i allting – du är förstås redan insatt, men ändå.« Hon öppnade datorns kalender. »Vad sägs om att börja imorgon bitti, åtta nollnoll.« Det var ingen fråga, det var en order.

19

Varje morgon drog jag alltså fram en stol och satt bredvid Catherine medan hon gick igenom exportförfaranden, internationella skatteregler och alla dagliga rutiner på företaget. Hon skickade mig till Harvard Business School på en veckolång kurs om de senaste managementmetoderna och anmälde mig till workshopar i allt från budgetslimning till personalfrågor.

Fastän det kändes övermäktigt många gånger hade jag aldrig en tanke på att inte fullfölja. Det ska bli en stor ära att få axla manteln som varit min mors. Jag hoppas bara att min svägerska inte ska bli förbittrad varenda gång hon blir ombedd att hjälpa till att rätta till den.

Mammas chaufför släpper av mig på 200 East Randolph Street och jag blickar upp på det komplex i granit och stål som är Aon Center i Chicago. Det måste kosta en förmögenhet att hyra lokaler här. Mammas jurist är ingen slarver, det fattar man. Jag åker upp till trettioandra våningen, och prick halv elva visar en rödhårig snygging som heter Claire in mig till mr Midar, där mina bröder och svägerskor redan sitter samlade kring ett rektangulärt mahognybord. »Önskas kaffe, miss Bohlinger?« frågar hon. »Eller kanske te?

Mineralvatten?« »Tack, det är bra.« Jag sätter mig bredvid Shelley och ser mig omkring. Midars arbetsrum är en imponerande mix av gammalt och nytt. Själva rummet utstrålar modernitet, men han har mjukat upp marmor och glas med orientaliska mattor och några tunga antika möbler. Resultatet är en ombonad enkelhet. »Snyggt kontor«, säger jag. »Eller hur«, säger Catherine tvärs över bordet. »Jag är vansinnigt svag för Stones arkitektur.« »Jag gillar deras musik. Fast jag visste inte att de ritade hus.« Hon skrockar som åt en barnunge som just berättat en rolig historia. »Jag syftade på Edward Durell Stone«, säger hon. »Han som ritade den här byggnaden.« 20

»Jaså.« Finns det inget som människan inte vet? Men jag blir inte imponerad av Catherines kunskaper utan känner mig snarare dum. Inför hennes styrka känner jag mig svag och inför hennes kompetens känner jag mig ungefär lika användbar som en korsett på Victoria Beckham. Jag tycker hemskt mycket om Catherine, men samtidigt skrämmer hon mig lite – huruvida det beror på att jag är osäker eller hon dryg är svårt att säga. Mamma sa en gång att jag var precis lika intelligent som Catherine men bara en bråkdel så självsäker. Hon tillfogade i en viskning: »Tack och lov för det.« Det var enda gången jag hörde mamma säga något ofördelaktigt om denna stålkvinna, men den där enda lilla ocensurerade kommentaren är en stor tröst. »Den byggdes ursprungligen för Standard Oil«, fortsätter hon nu, som om jag vore intresserad. »Sjuttiotre, om jag inte missminner mig.« Jay skjuter bak sin stol, ut ur Catherines synfält, och mimar en överdriven gäspning. Men Joad verkar fängslad av sin frus snack. »Exakt, älskling. Tredje högsta byggnaden i Chicago«, säger han och söker hennes blick, som för att få bekräftelse. Trots att min storebror är en av de mest ansedda arkitekterna i stan märker jag att till och med han är en smula underdånig inför det kompetensfenomen han är gift med. »Det är bara Trump Tower och Willis Tower som är högre.« Catherine ser på mig. »Willis Tower – det som hette Sears Tower förut, alltså.« »Sears Tower?« säger jag frågande och gnider mig om hakan med spelad förvirring. »Vilket är det nu igen?« Jay flinar på andra sidan bordet. Men Catherine ger mig en blick som antyder att hon inte är hundra på att jag skämtar innan hon återtar: »Den här skrapan har åttiotre våningar ovan jord och – « Detta levande arkitekturlexikon avbryts av att dörren öppnas och en lång karl skyndar in i rummet, lite andfådd och slar21

vigt klädd. Han ser ut att vara kring fyrtio. Han drar fingrarna genom sitt mörka hår och rättar till slipsen. »Hejsan, allihop«, ropar han på väg fram mot bordet. »Brad Midar heter jag. Beklagar att ni fått vänta.« Han går runt bordet med långa kliv och tar i hand. Hans framtänder är aningen sneda vilket tar udden av hans intensiva blick och förlänar honom en genuin, pojkaktig charm. Jag undrar om mina syskon tänker samma sak som jag: Varför har mamma anlitat den här unge mannen som ingen av oss känner istället för mr Goldblatt, som varit familjens jurist i alla år? »Jag kommer raka vägen från ett möte på andra sidan stan«, säger Midar och slår sig ner vid kortänden, på stolen snett emot min. »Jag räknade inte med att det skulle ta sådan tid.« Han lägger en mapp framför sig på bordet. Jag sneglar på Catherine, som sitter beredd med penna och block, och svär inombords. Varför kom jag inte på att jag borde anteckna? Hur fan ska jag kunna driva ett helt företag när jag inte ens kommer ihåg mitt kollegieblock?

Brad Midar harklar sig. »Allra först vill jag uttrycka mitt djupaste deltagande. Jag tyckte oerhört bra om Elizabeth. Vi lärde känna varandra i maj strax efter att hon fått sin diagnos, men det känns ändå som om jag känt henne länge. Jag hade inte möjlighet att vara med vid lunchen igår, men begravningen var jag på. Jag vill gärna tänka att det var som hennes vän jag var där, inte som hennes jurist.« Genast fattar jag tycke för denne affärsjurist som tagit sig tid att gå på mammas begravning – trots att han bara varit bekant med henne i ynka fyra månader. Jag tänker på juristen i mitt eget liv, min pojkvän Andrew som kände mamma i fyra år men ändå inte iddes rensa i kalendern så pass att han kunde komma på lunchen igår. Jag tystar stynget i bröstet. Han var ju faktiskt mitt uppe i en rättegång. Och han tog ledigt för att gå på begravningen, det gjorde han.

22

»Detta sagt«, fortsätter Midar, »känner jag mig hedrad över att ha blivit testamentsexekutor. Ska vi börja?« En timme senare är de välgörenhetsorganisationer mamma gillade bäst stadda vid betydligt bättre kassa, och Jay och Joad Bohlinger är goda för så mycket pengar att de kan rulla tummarna livet ut om de vill. Hur lyckades mamma få ihop en sådan förmögenhet? »Brett Bohlinger får sitt arv vid en senare tidpunkt.« Brad Midar tar av sig läsglasögonen och tittar på mig. »Det är en asterisk här. Jag ska förklara närmare om ett tag.« »Okej«, säger jag, minst sagt förbryllad. Varför ville mamma inte ge mig mitt arv idag? Förklaringen finns kanske i den lilla röda dagboken som hon lämnade åt mig. Men sedan går det upp för mig. Jag ska få hela företaget, som är värt många miljoner numera. Fast hur det kommer att må i min regi vete katten. En dov värk sparkar mot tinningarna. »Härnäst har vi er mors hus.« Han sätter läsglasögonen på näsan och hittar rätt ställe på papperet. »North Astor Street 113 ska stå intakt i sitt nuvarande skick i tolv månader. Varken själva byggnaden eller dess inventarier får säljas eller hyras ut under den tiden. Mina barn får bo i bostaden högst trettio dagar i sträck och får använda föremål i bostaden för eget bruk.« »Allvarligt?« säger Joad och ser klentroget på honom. »Vi har ju egna bostäder allihop. Finns ingen anledning att behålla hennes.« Det hettar i kinderna och jag skärskådar mina nagelband.

Han tror visst att jag är delägare i vindsvåningen jag delar med Andrew. Jag har visserligen bott där sedan Andrew köpte den för tre år sedan och har lagt mer pengar på den än han, men jag står inte med på kontraktet. I praktiken är det hans lägenhet.

Och det är lugnt för min del, för det mesta. Jag har aldrig tänkt så noga på pengar, inte så som det har varit mellan oss. »Mamma ville ha det så, brorsan«, säger Jay, godmodig som alltid. »Vi får respektera hennes vilja.« 23

Joad skakar på huvudet. »Ja, men galet är det ju. Ett helt års skyhöga skatter. För att inte tala om underhåll på den där gamla reliken.« Joad har ärvt pappas sinnelag – han är målmedveten, pragmatisk och helt osentimental. Hans upphöjda lugn kan vara bra ibland, som förra veckan när vi planerade begravningen.

Idag känns det däremot respektlöst. Hade han fått bestämma skulle han antagligen stuckit ner en till salu-skylt utanför mammas hus och ställt en container på uppfarten innan dagen var till ända. Nu kommer vi istället att hinna gå igenom hennes tillhörigheter och ta farväl av henne i lugn och ro, ett stycke i sänder. Huset är för traditionellt för Andrews smak, men det är inte omöjligt att någon av mina bröder rentav skulle kunna tänka sig att behålla hennes omhuldade hus för gott.

Samma år som jag flyttade hemifrån och började på universitetet köpte mamma det fallfärdiga huset på exekutiv auktion.

Pappa skällde på henne och tyckte att hon var från vettet som gav sig in i ett sådant jätteprojekt. Men vid det laget var han hennes exman och mamma kunde bestämma själv. Hon såg något underbart bortom de ruttna golven och sunkiga heltäckningsmattorna. Det tog många års slit och uppoffringar, men till slut avgick hennes visioner och tålamod med segern. Numera är artonhundratalshuset en riktig pärla i området, det attraktiva och anrika Gold Coast. Mamma, som var dotter till en metallarbetare, brukade retsamt säga att hon var som skådespelerskan Louise Jefferson, som hade »kommit upp sig« från Gary i Indiana där hon var född. Jag önskar att pappa hade hunnit få se vilken imponerande förvandling huset genomgick – och kvinnan, som jag tror att han alltid underskattade. »Kan man vara säker på att hon var vid sina sinnens fulla bruk när testamentet upprättades?« frågar Joad.

Jag anar något konspiratoriskt i juristens leende. »Nog var hon det, alltid. Jag kan försäkra er att er mor visste precis vad 24

hon gjorde. Faktum är att jag aldrig har sett en så sinnrik planering.« »Ska vi gå vidare«, säger Catherine, ledare ut i fingerspetsarna. »Huset får vi tala mer om senare.« Midar harklar sig. »Ska vi gå över till Bohlinger Cosmetics, alltså?« Det bultar i huvudet och jag känner att fyra blickar riktas mot mig. Gårdagens fiasko spelas upp igen och jag blir stel av panik.

Vilken vd super sig full på sin mammas begravningslunch? Jag har inte gjort mig förtjänt av den här äran. Men nu är det för sent.

Jag försöker göra mitt ansikte uttryckslöst som en Oscarsnominerad skådis. Catherine sitter med pennan i högsta hugg, redo att anteckna minsta detalj i affärsanbudet. Bäst jag vänjer mig. Även om hon blir min underordnade kommer hon att bevaka mig resten av min karriär. »Hela mitt aktieinnehav i Bohlinger Cosmetics, liksom vdposten, går till min – « Se naturlig ut. Titta inte på Catherine. » – svärdotter«, hör jag som i en hallucination. »Catherine Humphries-Bohlinger.«

25