9789100146221

SEX DAGAR

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 1

2015-09-01 16:24:32

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 2

2015-09-01 16:24:32

SEX DAGAR En roman om upploppen i Los Angeles 1992

Ryan Gattis

Översättning Niclas Hval

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 3

2015-09-01 16:24:32

Sex dagar är ett skönlitterärt verk. Boken bygger på verkliga händelser, men de romanfigurer och specifika händelseförlopp som skildras är helt och hållet författarens skapelse.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014622-1 originalets tit el All Involved copy right © Ryan Gattis, 2015 bilder inl aga © Shutterstock/Shebeko t ryck Bookwell, Finland, 2015

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 4

2015-09-01 16:24:32

Till minne av รถverste Robert Houston Gattis senior

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 5

2015-09-01 16:24:32

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 6

2015-09-01 16:24:32

INNEHÅLL

Dag 1 ERNESTO VERA LUPE VERA, alias LUPE RODRIGUEZ, alias PAYASA RAY VERA, alias LIL MOSCO Dag 2 JOSÉ LAREDO, alias BIG FATE, alias BIG FE ANTONIO DELGADO, alias LIL CREEPER, alias DEVIL’S BUSINESS KIM BYUNG-HUN, alias JOHN KIM Dag 3 GLORIA RUBIO, SJUKSKÖTERSKA ANTHONY SMILJANIC, SLÄCKBILSFÖRARE, LAFD ABEJUNDO ORELLANA, alias MOMO Dag 4 BENNETT GALVEZ, alias TROUBLE, alias TROUBLE G. ROBERT ALÀN RIVERA, alias CLEVER, alias SHERLOCK HOMEBOY GABRIEL MORENO, alias APACHE Dag 5 ANONYM JEREMY RUBIO, alias TERMITE, alias FREER JOSESITO SERRATO, alias WATCHER Dag 6 JAMES MIGUEL »MIGUELITO« RIVERA JUNIOR, alias MIKEY RIVERA

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 7

2015-09-01 16:24:32

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 8

2015-09-01 16:24:32

BAKGRUND

Klockan 15.15 den 29 april 1992 blev Los Angeles Police Department-assistenterna Theodore Briseno och Timothy Wind samt polisinspektör Stacey Koon frikända från anklagelserna om övervåld i samband med gripandet av Rodney King. Juryn lyckades inte enas om ett utslag när det gällde polisassistent Laurence Powell, som stod åtalad för samma brott som sina kolleger.

Upploppen började runt 17.00. De varade i sex dagar och upphörde måndagen 4 maj efter att 10 904 gripanden hade gjorts och mer än 2 383 människor hade skadats. Dessutom hade 11 113 bränder uppstått och ekonomiska värden för mer än en miljard dollar hade gått förlorade. Utöver detta kopplades 60 dödsfall till upploppen, men den siffran inbegriper inte de mordoffer som dog utanför upploppens kärnområde under de sex dagar då utegångsförbud rådde, och den tar heller inte hänsyn till att räddningstjänsten inte nådde ut till invånarna. Som polischefen Daryl Gates själv sa den första kvällen: »Det kommer att uppstå situationer där folk får klara sig utan hjälp. Så är det bara. Vi är inte tillräckligt många för att kunna vara på plats överallt.« Det är inte omöjligt, utan kanske till och med troligt, att ett antal mord som inte anses ha någon direkt koppling till upploppen kunde utföras helt enkelt för att tillfälle gavs. Det skulle visa sig att 121 timmars laglöshet i en stad med närmare 3,6 miljoner invånare, i ett county med 9,15 miljoner invånare, var gott om tid för dem som ville hämnas gamla oförrätter.

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 9

2015-09-01 16:24:32

Den h채r boken handlar om n책gra av dem.

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 10

2015-09-01 16:24:32

11

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 11

2015-09-01 16:24:32

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 12

2015-09-01 16:24:33

En ännu mer intressant fråga är: Varför är alla så oroliga för att det ska bli upplopp igen – har det inte blivit bättre i Watts sedan förra gången? Det undrar många vita. Dessvärre är svaret nej. Området kryllar visserligen av socialarbetare, observatörer, volontärer och diverse andra humanitära förkämpar, som alla har de bästa avsikter. Men av någon anledning har inte mycket hänt. Det finns fortfarande gott om fattiga, utslagna, kriminella, desperata människor som klamrar sig fast vid livet med en kraft som nog kan te sig skrämmande.

Thomas Pynchon The New York Times 12 juni 1966

13

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 13

2015-09-01 16:24:33

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 14

2015-09-01 16:24:33

ERNESTO VERA 29 april 1992 kl. 20.14

1 Jag är i Lynwood i South Central, någonstans i närheten av Atlantic och Olanda, och täcker över några fat överblivna bönor med aluminiumfolie på någon unges kalas när jag får höra att jag ska sluta tidigare och antagligen inte behöver komma till jobbet i morgon. Kanske inte på en hel vecka.

Chefen är orolig för det som händer uppe vid 110th Street och att det ska sprida sig hit ner. Han säger inte oroligheterna eller upploppen eller så. Han säger bara »det där norr om oss«, men han menar att folk bränner saker och slår sönder skyltfönster och blir nerslagna. Jag funderar på att käfta emot för jag behöver pengarna, men det skulle ändå inte leda någonvart så jag sparar på krutet. Jag ställer in bönorna i bilens kyl, tar jackan och drar.

Tidigare i eftermiddags när vi kom hit jag och Termite – det är en kille jag jobbar med – då såg vi rök. Fyra svarta pelare reste sig som brinnande oljekällor i Kuwait. Ja, kanske inte så stora, men stora. Födelsedagsbarnets småpackade farsa såg att vi lade märke till dem när vi ställde iordning borden och han sa att det var för att de där poliserna som misshandlade Rodney King inte fick fängelse, och vad tyckte vi om det?

Alltså, klart att vi var förbannade, men det säger man ju inte till chefens kund! Och visst, det var väl grymt orättvist och så, men vad hade det med oss att göra? Gatorna brinner någon annanstans. Här håller vi käften och sköter vårt jobb.

15

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 15

2015-09-01 16:24:33

Jag har jobbat i Tacos El Unico-bilen i snart tre år. Jag serverar allt, vad du vill ha. Al pastor. Asada. Inga problem. Vi har en fin cabeza också, om man är på det humöret. Annars finns det lengua, pollo, allt möjligt. Det ska liksom finnas något för alla. Oftast ställer vi bilen nära restaurangen på hörnet av Atlantic och Rosecrans, men ibland åker vi ut på grejer som födelsedagskalas, bröllopsdagar, kan vara vadsomhelst.

Vi får inte betalt per timme på fester, så ju tidigare vi är klara med sådana gig, desto bättre. Jag säger hejdå till Termite och säger att det är bäst att han tvättar händerna ordentligt nästa gång, sedan drar jag.

Om jag går fort är det tjugo minuter hem, femton om jag tar Promenaden mellan husen. Det är ingen tjusig promenad som strandpromenaden i Atlantic City eller så. Det är bara en smal betongpassage mellan husen som funkar som gångväg mellan huvudgatan och våra kvarter. Det är vår genväg. Som min syster skulle ha sagt: »På den har man kutat från snuten i evigheters evighet.« Går man neråt kommer man raka vägen till Atlantic. Uppåt leder den in bland husen, gata efter gata.

Det är åt det hållet jag går när jag kommer fram. Uppåt.

De flesta har släckt utebelysningen på framsidan. På baksidan med. Ingen är ute. Inga välkända ljud. Inga gamla hits på Art Laboes kanal. Ingen mekar med bilen. När jag går förbi husen hör jag bara teveljud och alla nyhetsuppläsare snackar om plundringen och bränderna och Rodney King och den svarta befolkningen och vrede och det är lugnt, liksom, för jag har annat att tänka på.

Missförstå mig inte. Jag är inte helt kall eller så, jag fokuserar bara på det jag måste. Om du hade vuxit upp i samma område som jag, där vapenbutiken på hörnet säljer skott styckvis till vemsomhelst med onda tankar och tjugofem cent på fickan, då hade du kanske blivit likadan. Inte avtrubbad eller konstant skitförbannad eller så, bara fokuserad. Och just nu räknar jag månaderna tills jag kan dra härifrån.

16

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 16

2015-09-01 16:24:33

Två borde räcka. Då har jag sparat ihop till en bil igen. Inget lyxigt eller så. Bara så jag kan köra till och från jobbet och slipper gå på de här gatorna. För jag har lagat andras recept i en evighet och jag vill mer än så. När jag får en egen bil ska jag åka till Downtown och böna och be om en lärlingsplats i köket på R23, som är ett helt galet sushiställe som ligger mitt i ett område där man tillverkade leksaker till hela världen förr, men nu är lagerlokalerna tomma och leksakerna gör de i Kina.

Det var Termite som berättade om det, för han är också såld på japansk mat. Ja alltså, han är galen i allt asiatiskt, särskilt tjejerna, men det hör inte hit. Han tog med mig dit förra veckan och jag pröjsade trettioåtta pinche dollar för maten, men det var så värt det för jag bara satt där och var helt tagen av allt de japanska kockarna gjorde. Grejer jag inte ens drömt om förut. Spenatsallad med ål. Tonfisk som de fräst på med gasolbrännare så att den var klar på utsidan och mjuk som smör och rå i mitten. Men det som skakade om mig ordentligt var något de kallade California roll. På utsidan är det ris med små gulröda fiskägg dittryckta. På insidan är det en grön ring av sjögräs lindat kring krabba, gurka och avokado. Det var den sista ingrediensen som gjorde mig helt snurrig i huvudet.

Alltså, du fattar inte. Jag kan göra vadsomhelst för att få lära mig av de kockarna. Jag kan diska. Jag kan svabba golv, städa toaletter. Jag kan jobba till sent på kvällen varje dag. Jag bryr mig inte! Jag vill bara få vara i närheten av bra japansk mat, för jag beställde sushirullen för namnets skull och sedan glodde jag på den och kände att jag inte ville äta den eftersom jag är så jävla less på avokado, men då började Termite tracka mig så jag ryckte på axlarna och tog en tugga för att få tyst på honom. När den landade på tungan var det något som tände till i mig. Hela hjärnan bara exploderade och jag såg möjligheter som jag aldrig har sett förut. Allt för att några kockar tog något som jag var trött på, något jag ser varje dag, och förvandlade det till något annat.

17

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 17

2015-09-01 16:24:33

Ta och halvera, gröp ur och mosa tillräckligt många avokador så fattar du vad jag menar. Det börjar snart värka i en, en sådan där värk man bara får när händerna har memorerat rörelserna för att man har gjort dem om och om igen tills man gör det i drömmarna ibland. Pröva själv att göra guacamole alla dagar i veckan utom söndagar i nästan fyra år så får vi se om inte du också tröttnar på de där slemmiga gröna jävlarna.

Något daskar till staketet i höjd med mitt huvud och jag studsar tillbaka med höjda nävar. Jag skrattar när jag ser att det bara är en tjock rödaktig katt, för jäklar vad pulsen gick upp.

Men jag fortsätter att röra mig. Lynwood är inget ställe man stannar upp på, inte om man är smart. Downtown är annorlunda. Det är en bättre värld där uppe, kan bli det för mig i alla fall, och det finns så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa till de där kockarna. Typ, hur påverkar den här platsen maten egentligen? Jag vet inte mycket, men jag är ganska säker på att de inte har någon avokado i Japan. I den här stan finns våra rötter i den mexikanska maten eftersom Kalifornien en gång tillhörde Mexiko. Kalifornien har faktiskt en liten stump längst ner som fortfarande tillhör Mexiko, även om området norr om halvön har blivit något annat.

Det är lite samma sak med mig. Mina föräldrar kommer från Mexiko. Jag föddes där och blev buren till LA när jag var ett.

Min lillasyster och lillebror är födda här. Tack vare dem är vi amerikaner nu.

Det är det här jag har mina promenader till. Sparka runt lite frågor i skallen, drömma, tänka. Jag förlorar mig i det ibland.

När jag kommer runt hörnet in på min gata är jag tillbaka på vad fasen den japanska kocken tänkte egentligen när han uppfann California rolls och min hjärna spinner vidare på det och på att till och med en avokado kan bli något nytt och vackert när den sätts i ett nytt sammanhang, och det är då en bil med mullrande motor kör upp bakom mig.

18

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 18

2015-09-01 16:24:33

Jag tycker inte att det är någon större grej. Faktiskt inte. Jag flyttar mig åt sidan men bilen bromsar in bredvid mig. Så jag flyttar på mig så långt det bara går. Det är typ inga problem, han kommer att köra vidare när han ser att jag inte är med.

Ingen cholo-uniform. Inga tatueringar. Inget. Jag är ren.

Men bilen fortsätter att hålla min fart, kryper fram, och när fönstret på förarsidan vevas ner strömmar snabba pianotakter i typisk Motownstil ut. Häromkring känner alla till KRLA. 1110 på AM-bandet. Det är introt på »Run, Run, Run« av The Supremes. Jag känner igen saxen och pianot. »Ey, känner du en homeboy som kallas Lil Mosco?« säger föraren till mig utan att sänka musiken.

Så fort jag hör min lillebrors gängnamn i den här okända killens mun vänder jag och sticker allt jag orkar. Det känns som om magen försöker klösa sig ut ur kroppen varje gång jag tar ett steg. Jag vet att jag ligger otroligt risigt till nu.

Jag hör föraren skratta när han slänger i backen och stampar till på gasen. Bilen susar lätt förbi mig och nitar. Och det är nu två killar kliver ut där fram och en hoppar av flaket där bak. Tre snubbar helt klädda i svart.

Adrenalinet pumpar för fullt nu. Det känns som om jag är mer vaken än någonsin och jag vet att om jag klarar mig ur det här så måste jag minnas så mycket som möjligt, så jag vrider på huvudet medan jag springer och försöker pränta in allt i hjärnan. Det är en Ford. Mörkblå. Jag tror att det är en Ranchero. Den har en trasig baklampa. Vänster sida.

Jag lyckas inte se registreringsnumret för jag vänder tillbaka huvudet när jag rundar hörnet och kommer in på Promenaden igen, och jag saktar in mellan husen för att se om man kan komma ut till nästa gata, hoppa över ett staket och försvinna in på någons tomt, men de är för snabba. Alla tre. De har inte stått böjda över en grill i tio timmar och serverat tacos till ett gäng snorungar och fyllon. De är inte trötta. De är starka.

Jag hör att de snart är ikapp medan blodet bultar i öronen 19

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 19

2015-09-01 16:24:33

och jag vet att de i princip har mig. Jag får en enda kall sekund på mig att dra in luft och stålsätta mig innan de sveper in, sparkar undan benen på mig och slår till över käken med något hårt samtidigt som jag faller. Sedan blir allt svart ett tag, vet inte hur länge.

Jag har fått smäll på käften förut men aldrig på det sättet.

När jag kvicknar till håller de på att släpa mig mot bilen och det känns som om ansiktet ska falla isär i två delar. Förutom ringandet i öronen hör jag hur mina stövelklackar gliderraspar över asfalten, och jag tänker att jag inte kan ha varit väck i mer än några sekunder. »Gör inte det här.« Jag hör mig själv säga orden. Jag är förvånad över hur lugna de är med tanke på att hjärtat slår tusen slag i minuten. »Snälla. Jag har inte gjort er något. Jag har pengar. Ta vad ni vill.« De svarar, de här tre, men inte med ord. Hårda nävar sliter upp mig på fötter och föser mig bort från Promenaden in i en gränd med garage på bägge sidor. De förbereder mig bara för något värre.

Snabba, klena slag träffar mig i njurarna, magen och revbenen med. De kommer från alla håll. De känns inte så hårda men de får mig att tappa andan. Först förstår jag inte, men sedan ser jag blodet, och jag stirrar på det på tröjan och när jag undrar varför jag inte kände huggen träffas jag av ett basebollträ.

Jag ser något svart blixtra till sekunden innan slaget landar och jag rycker till, vrider mig undan. Den tjockaste delen träffar bara axeln, men nyss stod jag upp och kollade på tröjan och nu ligger jag på rygg och glor upp i natthimlen. Fan också. »Just det«, skriker en av dem i mitt ansikte. »Just det, din kukjävel!« Jag kryper ihop till en boll och käken känns som om någon fräser den i en stekpanna. Jag sätter upp händerna och skyddar ansiktet men det hjälper inte. Bollträet svingas om och om igen.

Ett av slagen landar i nacken och hela kroppen domnar bort.

20

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 20

2015-09-01 16:24:33

En annan röst säger: »Knyt skiten medan han ligger platt sådär.« Jag kan knappt andas.

Och en annan röst, kanske den första igen, stämmer in: »Ja, gör det om du är så jävla bra, Joker!« En av dem heter Joker. Det måste jag komma ihåg, tror jag.

Det är viktig information. Joker. Ordet fastnar i hjärnan och jag vrider och vänder på det. Jag känner inte till någon Joker förutom i serietidningarna, och jag kan inte fatta varför de är ute efter mig och inte min bror som säkert har gjort någon idiotgrej igen. »Snälla«, säger jag när jag kan andas igen. Som om det någonsin har funkat att böna och be inför de här monstren.

Inte en chans. De är upptagna med att försöka rycka av mig foten, men jag är så bortdomnad att jag inte ens vet vilken.

Nedanför mig sträcks benen nu. »Där har du den«, säger en av dem.

När jag öppnar ögonen tänker jag: där har han vad? Runt omkring mig ser jag ett välkänt kvarter. En kort stund tror jag att jag har klarat mig när jag hör att de går i väg och ser att bromsljusen på deras bil får garageportarna omkring mig att bli röda. Lättnaden sköljer över mig. De ger sig av, tänker jag. De ger sig av! Det är då jag ser en liten kille, kanske tolv år gammal, som gömmer sig vid Promenaden. Hans ansikte blir rött i bromsljuset och jag ser, ja, han kollar på mig. Fast hans ögon är helt stora. Hans blick känns så skum att jag följer den nerför min kropp till fötterna och jag håller på att spy när jag ser att båda fotlederna är fastbundna bak i bilen med en rejäl vajer.

Jag drar hårt men vajern lossnar inte, den skär bara in i huden. Jag sparkar till med alla krafter jag har kvar men inget händer. Inget rör sig. Jag kämpar för att komma ner med fingrarna, bända bort den på något sätt.

Men sedan drar bilens motor i gång och jag trycks platt och släpas med, farten får huvudskålen att studsa fram över 21

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 21

2015-09-01 16:24:33

asfalten. Luften rusar fram över mig och det känns som om hela kroppen går upp i lågor när bilens bromsar nyper hårt.

Farten jag har fått upp slungar mig framåt. Två, tre meter?

Fem? Jag måste ha studsat för jag flyger genom luften innan något hårt och kallt av typ metall smashar in i ansiktet, och den här gången känner jag hur kindbenet går sönder. Jag känner faktiskt inifrån hur det ger vika, jag hör hur knaket ekar i öronen och hur benet bryts sönder och blod forsar in över tungan. Jag vrider på huvudet, öppnar munnen och släpper ut det. När jag hör att det träffar gatan, och att det inte slutar droppa, då vet jag att det är över.

Jag vet att jag är körd.

Jag hade kanske en chans förut, men inte nu.

En röst hörs från bilen, jag vet inte vems, han ropar: »Få med dig vajern, och kolla så att den jäveln är riktigt död!« En dörr öppnas, men jag hör den inte stängas. Jag hör fotsteg komma närmare, och sedan tornar en mörk gestalt upp sig över mig och kollar om jag andas.

Jag tänker inte ens. Jag spottar så hårt jag kan.

Det måste ha träffat för jag hör ett snabbt hasande och den mörka figuren drar sig bakåt. »Shit, mannen«, säger han. »Jag fick hans blod i munnen!

Försöker du ge mig aids eller?« I det läget önskar jag faktiskt att jag hade aids så jag kunde ge det till folk! Jag försöker öppna ögonen lite till. Bara det högra öppnar sig. Jag ser hur den mörka figuren stoppar något i munnen och sedan ser jag hur han hånler åt mig och visar tänderna. Sedan är figuren ovanpå mig, det går så fort att jag inte hinner fatta vad som händer, men han slår mig hårt tre gånger i bröstet. Först känner jag inte kniven men jag märker på ljudet att han har en, på hur det får mig att tappa andan.

Den går in djupt. Så djupt som en kniv kan gå. »Hälsa din bror att vi tar honom snart«, viskar han som mamma viskar när hon är förbannad på en i kyrkan. Tystargt.

22

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 22

2015-09-01 16:24:33

Han som ger order från bilen ropar: »Vafan mannen, folk kollar ju!« Den suddiga formen ovanför mig ger sig av. Bilen med. Den skvätter upp grus på mig och drar. Jag andas fortfarande men det känns vått. Hälften blod. Hela kroppen börjar domna.

Jag försöker rulla runt. Jag tänker att om jag vänder på mig så åker blodet bara ut och kväver mig inte. Men jag kan inte.

Jag ser en ny form ovanför mig. Jag blinkar hårt och det är ett ansikte. Det är en kvinna som stryker bort håret ur ögonen där hon står böjd över mig. Hon säger att hon är sjuksköterska, att jag ska ligga stilla. Jag vill skratta, jag vill säga att jag inte kan röra mig över huvud taget så hon behöver inte oroa sig, jag ska ligga stilla för jag kan inte göra något annat. Jag vill säga att hon ska berätta vad som har hänt för min syster. Det finns en form till bredvid henne, en mindre gestalt. Det ser lite ut som killen jag såg förut, men det är för suddigt för att veta säkert. Fast killens röst hör jag tydligt: »Den här snubben kommer dö, va?« En kort sekund tror jag att han pratar om någon annan. Inte om mig. Sedan viskar kvinnan något som jag inte hör och jag känner händer på kroppen. Eller det känns mer som tryck än som händer. Det värsta är inte smärtan.

Problemet är att jag inte kan andas. Jag försöker men kan inte.

Bröstet vill inte höja sig. Känns som en bil har parkerat ovanpå mig. Jag försöker säga det till dem. Om de bara kunde säga åt bilen att flytta på sig så skulle jag må bra igen. Det skulle inte kännas så tungt, och då skulle jag kunna andas och allt skulle bli bra om jag bara fick luft. Jag försöker ropa det, något av det åtminstone. Men munnen vägrar funka och huden känns för stor, liksom lös, och himlen känns för nära, som om den har ramlat ner på mig, på mitt ansikte, som ett lakan, och jag får en jättekonstig känsla, som om den sänker sig för att laga mig, den tar sig liksom in i mig med någon sorts mörk betong, den försöker lappa mina hål och göra så att jag kan andas och jag tänker på hur skönt det skulle vara om det var sant 23

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 23

2015-09-01 16:24:33

men jag vet att jag bara håller på att dö, killen har rätt, jag vet att jag tror att jag håller på att smälta ihop med den för att hjärnan får för lite syre, och det vet jag för det är logiskt, för hjärnor funkar inte som de ska utan mat, och jag vet att jag inte alls håller på att bli en del av himlen egentligen, och jag vet det för att, jag vet det för

24

Gattis_Sex dagar_9789100146221_1_432.indd 24

2015-09-01 16:24:33