9789100146214

mr mercedes

stephen king

Mr Mercedes roman Översättning av Boo Cassel

albert bonniers förlag

Av Stephen King har tidigare utgivits på Albert Bonniers Förlag: 22/11 1963 2013 Doktor Sömn 2014 Väckelse 2014

Saltbolagets slogan på s. 196 är översatt av Svante Skoglund

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014621-4 Copyright © 2014 by Stephen King Amerikanska originalets titel: Mr. Mercedes Published by agreement with Stephen King, c/o The Lotts Agency, Ltd., New York and Licht & Burr Literary Agency, Denmark ScandBook AB, Falun 2015

Med tanke på James M. Cain They threw me off the hay truck about noon …

Gr책 Mercedes

9–10 april 2009 Augie Odenkirk hade en Datsun -97 som fortfarande gick bra trots många körda mil men bensinen var dyr, särskilt för den som var utan jobb, och City Center låg på andra sidan stan så han beslöt att ta kvällens sista buss. Han steg av tjugo över elva med ryggsäcken över axeln och dunsovsäcken under armen. Framåt treblecket skulle han nog vara glad åt att han tagit sovsäck med sig. Natten var kall och disig. ”Lycka till, grabben”, sa chauffören när han klev av. ”Du borde få nånting bara för att du är först på plats.”

Men det var han inte. När Augie nådde krönet av den breda och branta uppfarten till den stora mässhallen såg han en skock på minst tjugo personer som redan väntade, somliga stående, de flesta sittande, utanför raden av dörrar. Stolpar var uppställda med gula avgränsningsband mellan – avspärrat – vilket skapade en komplicerad passage, labyrintiskt inkrökt i sig själv.

Augie kände igen det från biografer och från banken där han för närvarande hade övertrasserat sitt konto, och han fattade syftet: att klämma in så många som möjligt på minsta möjliga yta.

När Augie närmade sig det som snart skulle bli en lång radda jobbsökande blev han både häpen och förfärad vid upptäckten att kvinnan i slutet av kön hade ett sovande spädbarn i en bärsele.

Barnets kinder var rosiga av kylan och i varje utandning hördes ett svagt rosslande.

Kvinnan uppfattade Augies lätt flåsiga anmarsch och vände sig om. Hon var ung och ganska söt trots de mörka ringarna under ögonen. Vid fötterna hade hon en liten vaddstickad väska. Augie antog att den innehöll spädbarnsgrejor.

9

”Hej”, sa hon. ”Välkommen till Morgonstundsklubben.” ”Hoppas den ger guld i mun.” Han överlade med sig själv, tänkte vad fanken och räckte fram handen. ”August Odenkirk.

Augie. Nyligen friställd. Som det heter när man får kicken på 2000-talet.”

Hon skakade hand med honom. Hon hade bra grepp, fast och inte alls blygt. ”Janice Cray heter jag och lilla pyret här är Patti.

Jag är väl också friställd. Var hembiträde hos en trevlig familj i Sugar Heights. Mannen är, hm, bilhandlare.”

Augie grimaserade.

Janice nickade. ”Just det. Han var ledsen att behöva avskeda mig, sa han, men de var tvungna att dra åt svångremmen.” ”Mycket sånt nu”, sa Augie och tänkte: Fick du inte tag i nån barnvakt? Ingen alls? ”Jag var tvungen att ta med henne.” Han antog att Janice Cray inte behövde vara äss på tankeläsning för att fatta vad han tänkte. ”Har ingen att fråga. Verkligen ingen. Granntjejen skulle inte kunna stanna hela natten även om jag hade råd med det och det har jag inte. Om jag inte får jobb vet jag inte vad vi ska ta oss till.” ”Kunde inte dina föräldrar ha henne?” frågade Augie. ”De bor i Vermont. Om jag hade vett i skallen borde jag ta med mig Patti och resa dit. Det är fint där. Men de har egna problem.

Pappa säger att deras kåk står under vatten. Inte på riktigt, ingen översvämning eller så, nånting ekonomiskt.”

Augie nickade. Det var mycket sånt också nu.

Några bilar kom körande på den branta uppfarten från Marlborough Street där Augie hade stigit av bussen. De vek av åt vänster in på parkeringens stora öde fält som säkert skulle vara proppfullt när dagen grydde … flera timmar innan stans första årliga jobbmässa slog upp portarna. Ingen av bilarna såg ny ut.

Förarna parkerade och ur de flesta bilar klev tre, fyra jobbsökande och styrde stegen mot mässhallens entré. Augie var inte längre sist i kön. Den nådde nästan fram till den första böjen. ”Får jag jobb kan jag fixa barnvakt”, sa hon. ”Men i natt får Patti och jag helt enkelt stå ut med det.”

Barnet gav ifrån sig en kruppliknande hostning som Augie tyckte lät illavarslande, rörde sig i selen och kom till ro igen.

10

Ungen var åtminstone påbyltad – hon hade till och med små vantar på händerna.

Ungar klarar värre saker än så, intalade sig Augie med en känsla av olust. Han tänkte på trettiotalets jorderosion i Mellanvästern och den stora depressionen. Nåja, den här var stor nog för hans del. För två år sedan hade allt varit lugnt. Han hade inte direkt paddlat på en räkmacka i orten, men han hade fått det att gå ihop och haft en slant över i slutet av de flesta månader. Nu hade allt skitit sig. De hade gjort nånting med pengarna. Han kunde inte fatta det. Han hade varit pärmlyftare på Great Lakes Transports fraktavdelning och det han kände till var fakturor och att använda en dator för att sända prylar med fartyg, tåg och flyg. ”Folk ser mig med ett spädbarn och tror att jag är ansvarslös”, jämrade sig Janice Cray. ”Jag vet det, det syns direkt på deras min, jag såg det på din. Men vad ska jag göra? Även om granntjejen kunde stanna hela natten skulle det ha kostat åttiofyra dollar. Åttiofyra! Jag har lagt undan för nästa månadshyra men sen är jag pank.” Hon log, och i ljuset från parkeringens natriumlampor såg Augie att hennes ögonfransar tårades. ”Jag babblar.” ”Du behöver inte be om ursäkt ifall det är det du gör.” Kön hade vikt runt den första kröken nu och nått i jämnhöjd med Augie. Och tjejen hade rätt. Han såg att många glodde på det sovande barnet i bärselen. ”Jo, men jag gör ju det. Jag är en ensamstående ogift mamma utan jobb. Jag vill be alla om ursäkt, för allting.” Hon vände sig om och såg mot banderollen som hängde ovanför raden av dörrar.

1000 garanterade jobb! stod det på den. Och där under: ”Vi står bakom folket i vår stad!” – borgmästare ralph kinsler. ”Ibland vill jag be om ursäkt för Columbine och elfte september och för att Barry Bonds gick på steroider.” Hon gav ifrån sig ett halvt hysteriskt fniss. ”Ibland vill jag till och med be om ursäkt för att rymdfärjan exploderade, och när det hände hade jag knappt lärt mig gå än.” ”Ta det lugnt”, sa Augie. ”Det ordnar sig.” Så där som man säger. ”Om det bara inte var så rått väder. Jag har byltat på henne mot kylan, men den här fukten …” Hon skakade på huvudet.

11

”Vi fixar det, eller hur, Patti?” Hon gav Augie ett hopplöst litet leende. ”Bara det inte blir regn.”

Inget regn kom men luftfuktigheten ökade tills de såg fina droppar sväva i natriumlampornas ljus. Rätt som det var märkte Augie att Janice Cray hade somnat stående. Hon hade skjutit fram höfterna och axlarna slokade, håret omgav ansiktet som mörka vingar och hakan snuddade vid bröstbenet. Han såg på klockan och konstaterade att den var kvart i tre.

Tio minuter senare vaknade Patti Cray och började gråta.

Hennes mamma (hennes tonårsmorsa, tänkte Augie) ryckte till, frustade som en häst, höjde huvudet och försökte dra upp flickan ur bärselen. Först fick hon inte upp henne, benen satt fast. Augie hjälpte till och höll emot i selens sidor. När Patti kom upp, tjutande vid det laget, såg han vattendroppar blänka på hennes lilla rosa jacka och matchande mössa. ”Hon är hungrig”, sa Janice. ”Jag kan amma henne men hon är blöt också. Det känns rätt igenom byxorna. Gud, jag kan inte byta på henne i det här – kolla vad dimmigt det är!”

Augie undrade vilken skojfrisk högre makt som hade ordnat det så att han stod bakom henne i kön. Han undrade också hur tusan tjejen skulle kunna ta sig igenom resten av livet – hela livet, inte bara de närmaste arton åren då hon skulle ha ansvaret för ungen. Att ge sig ut en sån här natt utan annat än en väska med blöjor i. Att vara så jävla desperat.

Han hade lagt sovsäcken bredvid Pattis skötväska. Nu ställde han sig på huk, lossade spännbanden, rullade ut den och drog ner blixtlåset. ”Kryp ner i den här. Värm dig och värm henne. Sen kan jag ge dig prylarna du behöver.”

Hon stirrade på honom där hon höll om den krängande, skrikande flickan. ”Är du gift, Augie?” ”Skild.” ”Barn?”

Han skakade på huvudet. ”Varför är du så snäll mot oss?” ”För att vi är här”, sa han med en axelryckning.

Hon lät blicken dröja vid honom en sekund till, fattade 12

sitt beslut och lämnade över barnet till honom. Augie höll ut flickan från kroppen, fascinerad av det röda rasande ansiktet, snorsträngen från den lilla uppnäsan och de vevande benen i flanellsparkdräkten. Janice ålade ner i sovsäcken och räckte upp händerna. ”Får jag henne nu.”

Augie lämnade över flickan och tjejen kröp djupare ner i sovsäcken. Bredvid dem, där kön gjorde en första tvär vändning, stod två män och glodde. ”Bry er inte om sånt som inte angår er”, sa Augie och de tittade bort. ”Kan du ge mig en blöja?” sa Janice. ”Måste byta på henne innan jag ammar.”

Han stödde sig med ena knät på den våta stenläggningen och öppnade blixtlåset på den vaddstickade skötväskan. Ett kort ögonblick blev han förvånad över att det låg tygblöjor och inte Pampers i den, sedan fattade han. Tygblöjor gick att återanvända.

Tjejen var kanske inte helt hopplös trots allt. ”Det ligger en flaska barnolja här också. Vill du ha den med?”

Inifrån sovsäcken från vilken nu bara en tofs av brunt hår stack upp: ”Ja, tack.”

Han langade in blöjan och oljan. Sovsäcken började sno runt och bölja. Först tilltog skrikandet. Från en av kölängorna längre bort som förlorade sig i den tätnande dimman hördes någon säga: ”Kan ni inte få tyst på den där ungen?” En annan röst lade till: ”Nån borde ringa soc.”

Augie väntade och iakttog sovsäcken. Till slut blev det lugnt i den och en hand stacks fram med en blöja i. ”Kan du lägga den i väskan? Det finns en plastpåse för använda.” Hon kikade ut på honom som en mullvad ur sitt hål. ”Ingen fara, den är inte nerbajsad, bara blöt.”

Augie tog blöjan, lade ner den i plastpåsen (med COSTCOlogga på) och stängde skötväskan. Skrikandet inifrån sovsäcken (allting är nerstoppat, tänkte han) fortsatte en stund till och slutade sedan tvärt när Patti tog bröstet vid mässområdets parkering.

Ovanför raden av dörrar som inte skulle öppnas förrän om sex timmar kom ett enda slött fladder från banderollen. 1000 GARANTERADE JOBB! 13

Säkert, tänkte Augie. Och man kan inte få aids om man vräker i sig C-vitamin.

Tjugo minuter förflöt. Fler bilar kom uppför backen från Marlborough Street. Fler personer ställde sig i kön. Augie uppskattade att de redan måste vara fyrahundra väntande. I den takten skulle de vara tvåtusen när dörrarna slogs upp vid nio, och det var en blygsam skattning.

Om jag blir erbjuden att stå vid grillen på McDonald’s, ska jag ta det?

Antagligen.

Hälsa välkommen på Walmart då?

Absolut. Ett brett leende och ett hej, hej. Augie ansåg sig kunna få jobb som välkomnare hur lätt som helst.

Jag är socialt kompetent, tänkte han. Och skrattade.

Från sovsäcken: ”Vad har du roligt åt?” ”Inget”, sa han. ”Håll om ungen.” ”Det gör jag.” Det fanns ett leende i rösten.

Halv fyra ställde han sig på knä, lyfte sovsäcksfliken och kikade in. Janice Cray låg hopkurad i djup sömn med barnet vid bröstet. Han kom att tänka på Vredens druvor. Vad hette tjejen där?

Hon som ammade mannen i slutet? Ett blomnamn, hade han för sig. Lily? Nej. Violet? Absolut inte. Han tänkte tanken att sätta händerna runt munnen och med hög röst fråga de köande: NÅN SOM HAR LÄST VREDENS DRUVOR? När han reste sig igen (och log åt den galna tanken) kom han på det. Rose. Så hade tjejen i Vredens druvor hetat. Men inte Rose rätt och slätt, Sarons Ros. Det lät bibliskt men han kunde inte avgöra det med säkerhet, han hade aldrig varit någon bibelläsare.

Han såg ner på sovsäcken som han hade tänkt tillbringa småtimmarna i och tänkte på det Janice Cray sagt om att hon ville be om ursäkt för Columbine och elfte september och Barry Bonds.

Hon kunde nog lägga till den globala uppvärmningen. När det här var över och de hade fått jobb – eller inte, vilket var lika troligt – kanske han skulle bjuda henne på frukost. Ingen dejt, inget sånt, lite äggröra och bacon bara. Sedan skulle de aldrig ses mer.

Det kom mer folk. De fyllde på köfållorna tills stolparna med avgränsningsbandens struntviktiga upplysning AVSPÄRRAT tog 14

slut. Kön fortsatte ut på parkeringen. Det som förvånade Augie – och gjorde honom illa till mods – var att de var så tysta. Som om alla visste att expeditionen var ett misslyckande och bara väntade på den officiella bekräftelsen.

Banderollen flaxade slött igen.

Dimman blev allt tätare.

Strax före fem vaknade Augie ur halvslummern, stampade med fötterna för att väcka dem, och märkte att luften fått en obehaglig järngrå nyans. Den var så långt man kunde komma från poesins och de gamla Technicolorfilmernas rosenfingrade gryning. En antigryning, fuktig och blek som kinderna på ett dagsgammalt lik.

Han såg City Centers mässhall sakta tona fram i all sin smaklösa 1970-talsarkitektoniska prakt. Han såg de tjugofyra köfållorna med tålmodigt väntande och köns fortsättning in i dimman. Nu småpratades det lite grand och när en vaktmästare i grå arbetskläder passerade genom foajén innanför dörrarna steg ett litet satiriskt jubel från de församlade. ”Det finns liv i rymden!” ropade en av de unga männen som hade glott på Janice Cray – det var Keith Frias som inom kort skulle få vänster arm avsliten.

Folk småskrattade åt kvickheten och man började prata. Natten var förbi. Det framsipprande ljuset var inte speciellt uppmuntrande men aningen bättre än de långa småtimmar som nyss passerat.

Augie ställde sig återigen på knä vid sovsäcken och lyssnade.

De små regelbundna snarkningar han hörde fick honom att le.

Kanske hade han oroat sig i onödan. Somliga människor, resonerade han, klarade sig livet igenom på främlingars välvilja – rentav med stor framgång. Den unga kvinnan som just nu snusade i hans sovsäck med sin unge kunde tillhöra den sorten.

Det slog honom att han och Janice Cray kunde presentera sig som ett par vid de olika ansökningsborden. I så fall skulle barnets närvaro kanske inte uppfattas som tecken på ansvarslöshet utan i stället som bevis på ett gemensamt åtagande. Han kunde inte vara säker på det, den mänskliga naturen var i mångt 15

och mycket en gåta för honom, men han trodde att möjligheten fanns. Han beslöt att testa idén på Janice när hon vaknade. Höra vad hon trodde om den. De kunde inte säga att de var gifta, hon hade ingen vigselring och han hade tagit av sig sin för gott tre år tidigare, men de kunde uppge att de var … vad hette det?

Sammanboende.

Bilar fortsatte att komma i en stadigt tickande ström uppför den branta backen från Marlborough Street. Snart skulle det ­också komma gående, nyss avstigna från den första morgon­ bussen. Augie var rätt säker på att första turen var vid sex. På grund av den täta dimman var de ankommande bilarna bara strålkastare med otydliga skuggfigurer skymtande bakom vindrutan. Några av förarna såg den stora mängden redan församlade, avskräcktes och vände om, men de flesta fortsatte på jakt efter de få åter­stående p-platserna och deras baklyktor tonade bort.

Så lade Augie märke till en bilsilhuett som varken vände eller fortsatte mot bortre delen av parkeringen. Dess ovanligt skarpa strålkastare flankerades av gula dimljus.

HD-strålkastare, tänkte Augie. En Mercedes-Benz. Vad gör en MB på en jobbmässa?

Han antog att det kunde vara borgmästare Kinsler som ämnade hålla tal för Morgonstundsklubben. Hylla deras framåtanda, deras genuint amerikanska strävsamhet. I så fall, tänkte Augie, var det dålig smak att komma i en Merca även om den var gammal.

En äldre man i kön framför Augie (Wayne Welland, nu framme vid sin jordiska tillvaros sista stund) sa: ”Är det en Merca? Ser ut som en Merca.”

Augie skulle just säga att det såklart var det, det gick inte att ta miste på en Mercedes strålkastare, när föraren omedelbart bakom den otydliga silhuetten hängde sig på tutan – en lång, otålig hornstöt. HD-lyktorna lyste skarpare än någonsin och skar upp klarvita käglor genom dimmans svävande droppar, och bilen tog ett skutt framåt som om den otåliga signalen hade petat den i häcken. ”Men vafan?” sa Wayne Welland förvånat. Det blev hans sista ord.

Bilen accelererade rakt mot den punkt där de många arbets16

sökande var som tätast hoppackade och inhägnade av banden med texten AVSPÄRRAT. Somliga försökte fly men bara de som befann sig i utkanten lyckades undkomma. De som stod närmare entrén – de som kommit allra först – hade ingen chans. De slog emot stolparna och vräkte omkull dem, de snärjde in sig i avgränsningsbanden, de stötte ihop. Människomassan krängde av och an i böljande vågor. De som var äldre eller kortare föll omkull och trampades ner.

Augie vräktes hårt åt vänster, snubblade, återfick balansen och knuffades framåt. En hård armbåge slog in i hans okben precis under höger öga och fyllde den sidan av synfältet med gnistrande fjärde juli-fyrverkerier. Med det andra ögat såg han Mercedesen inte bara framträda ur dimman utan liksom bildas ur den. En stor grå personbil, kanske en SL500, modellen med tolv cylindrar, och nu vrålade alla tolv.

Augie trycktes ner på knä intill sovsäcken och blev gång på gång sparkad när han kämpade för att resa sig – på armen, på skuldran, över halsen. Människor vrålade. Han hörde en kvinna skrika: ”Se upp, se upp, han stannar inte!”

Han såg Janice Cray sticka upp huvudet ur sovsäcken och blinka förvirrat. Än en gång påmindes han om en skygg mullvad som kikade fram ur sitt hål. En ytterst yrvaken mullvadshona.

Han kröp fram på händer och knän och lade sig över sovsäcken och kvinnan och barnet inuti den, som om den åtgärden räckte för att skydda dem mot två ton tysk ingenjörskonst. Folk skrek runtomkring honom, skrik som nästan dränktes av den stora bilens vrålande motor som hördes allt närmare. Någon gav honom en fruktansvärd smäll i bakhuvudet men han kände den knappt.

Det fanns tid att tänka: Jag tänkte bjuda Sarons Ros på frukost.

Det fanns tid att tänka: Han kanske girar undan.

Det tycktes vara deras bästa chans, troligen deras enda chans.

Han lyfte huvudet för att se efter vad som hände och ett stort svart däck åt upp synfältet. Han kände kvinnans hand gripa tag i hans underarm. Han hann hoppas att barnet fortfarande sov.

Så löpte tiden ut.

17

F.d. krinsp.

1 Hodges går ut ur köket med en ölburk i handen, slår sig ner i vilfåtöljen och ställer ölen på det lilla bordet till vänster, bredvid revolvern, en Smith & Wesson .38 M&P. M&P står för Militär och Polis. Han klappar den, förstrött som man klappar en gammal hund, tar upp fjärren och slår på kanal sju. Han är lite försenad, studiopubliken applåderar redan.

Han tänker på en modefluga, flyktig och fördärvlig, som grasserade i stan under sent åttiotal. Kanske är smitta ordet han egentligen söker, för den var som en övergående feber. Stans tre dagstidningar skrev ledare om den hela sommaren. Nu är två av tidningarna borta och den tredje får livsuppehållande stöd.

Programvärden kommer in på scenen med långa kliv i en snitsig kostym och vinkar åt publiken. Hodges har sett programmet nästan varenda vardag sedan han gick i pension från polismyndigheten och tycker att mannen i fråga är för skärpt för att syssla med den sortens jobb, han är lite som en dykare utan våtdräkt i en kloak. Han tror att programvärden är en man av den sort som stundom tar livet av sig och efteråt säger alla vänner och närmaste anhöriga att de inte hade en aning om att något var på tok – han var ju så glad sista gången de träffades.

Vid den tanken ger Hodges revolvern en förströdd klapp. Det är Victorymodellen. Gammal men god. Hans eget vapen i aktiv tjänst var en Glock .40. Den köpte han – stans poliser förväntas köpa sina tjänstevapen – och nu ligger den i värdeskåpet i sovrummet. I säkert förvar. Han plundrade den och lade in den där efter avtackningen och har inte tittat på den sedan dess. Är inte intresserad. Men sin .38 gillar han. Han är fäst vid den på ett sentimentalt sätt men det är något annat också. En revolver klickar aldrig.

Här kommer första gästen, en ung kvinna i kort blå klänning.

21

Ansiktet aningen uttryckslöst men kroppen kanonfin. Någonstans under klänningen vet Hodges att det finns en tatuering av det slag som nu kallas trashig. Kanske ett par tre stycken.

Männen i publiken visslar och stampar i golvet. Kvinnorna i publiken applåderar mer avmätt. Somliga himlar med ögonen.

Här har vi en kvinna som ingen vill komma på sin man med att stirra på.

Kvinnan är skitsned från start. Hon upplyser värden om att hennes kille har fått barn med en annan kvinna och jämt och ständigt är där och umgås med dem. Hon älskar honom ändå, säger hon, men hon hatar den j...

Nästa ordpar blippas bort men med läppavläsning kan Hodges uppfatta jävla horan. Publiken jublar. Hodges läppjar på ölen.

Han vet vad som väntar. Programmet är lika förutsägbart som en såpa på fredagseftermiddagen.

Programvärden låter henne snacka en stund och presenterar sedan … DEN ANDRA KVINNAN. Hon har också kanonfin kropp och ett flera meter långt blont hår. Hon har en trashig tatuering på vristen. Hon går fram till den första kvinnan och säger: ”Jag fattar hur du känner det, men jag älskar honom jag med.”

Hon har mer på hjärtat men längre hinner hon inte innan Kanonfin Kropp Ett skrider till handling. Någon utanför bild ringer i en klocka som om det är början på en proffsboxningsmatch. Hodges antar att det är det, eftersom alla gäster i programmet måste få pröjs, varför skulle de annars ställa upp? De båda kvinnorna slår och klöser men två biffar med ordet VAKT tryckt på sina t-shirtar står beredda och skiljer dem åt.

De skriker åt varandra en stund utan att skräda orden (varav många blippas bort) under programvärdens välvilliga över­ inseende, och den här gången inleder Kanonfin Kropp Två fajten med en rallarsving så skallen vickar bakåt på Kanonfin Kropp Ett. Klockan ringer igen. De faller omkull på scenen, klänningarna är i oordning, de klöser och slår och daskar. Publiken är i uppror. Vaktbiffarna skiljer dem åt och programvärden går emellan dem, talar med en röst som är lugnande på ytan men har en hetsande underton. De båda kvinnorna förklarar hur djupt de 22

älskar mannen, spottar det i ansiktet på varandra. Värden säger att de strax är tillbaka och sedan säljer en C-skådespelerska ett bantningspreparat.

Hodges läppjar på ölen igen och vet att han inte ens kommer att klämma halva burken. Det är konstigt, för när han var polis var han snudd på alkoholist. När krökandet kvaddade äktenskapet antog han att han var alkoholist. Han uppbådade hela sin viljestyrka och lade band på sig, lovade sig själv att dricka hur jävla mycket han ville när han väl hade gjort sina fyrtio år – en ganska häpnadsväckande siffra med tanke på att femtio procent av stans poliskår gick i pension efter tjugofem och sjuttio procent efter trettio. Men nu när han fullgjort sina fyrtio är han inte längre så värst intresserad av alkohol. Han tvingade sig till en och annan fylla bara för att se om han fortfarande gick iland med det, och det gjorde han, men att vara full visade sig inte vara ett dugg bättre än att vara nykter. Aningen sämre, i själva verket.

Programmet återkommer. Värden säger att han har en gäst till och Hodges vet vem. Även publiken vet. Den gläfser av förväntan. Hodges plockar upp sin pappas revolver, kikar i loppet och lägger ner den igen ovanpå satellitkanalguiden.

Mannen som Kanonfin Kropp Ett och Kanonfin Kropp Två är så rasande osams om gör entré från vänster. Man visste hur han skulle se ut redan innan han kom svassande och mycket riktigt, det är han: ett mackbiträde eller en kartongskyfflare på ett Targetlager, eller kanske tjommen som städade ens bil (dåligt) på rekonden. Han är mager och blek, med svart hår i en valk över pannan. Han är klädd i chinos och en prålig gröngul slips som tar strypgrepp om halsen strax nedanför det framträdande adamsäpplet. Mockabootsens spetsiga tåhättor sticker ut nedanför byxorna. Man fattade att kvinnorna hade trashiga tatueringar och man fattar att karlsloken är välhängd som en hingst och skjuter sperma starkare än ett lokomotiv och snabbare än en flygande gevärskula – en tjej som är oskuld blir gravid om hon slår sig ner på en toalettring där den här pajsaren har runkat av sig. Troligtvis med tvillingar. I hans ansikte lyser det övermodiga flinet hos en cool lirare med avspänd stil.

23

Drömjobb: förtidspension. Snart ringer klockan och kvinnorna går lös på varandra igen. Efteråt, när de har hört nog av hans skitsnack, kommer de att se på varandra, nicka förstulet och gå till samfälld attack. Den här gången väntar ordningsvakterna lite längre eftersom slutbataljen är det som publiken både i studion och hemmavid verkligen vill se: hönorna som ger sig på tuppen.

Den flyktiga och fördärvliga modeflugan i slutet av åttiotalet – smittan – kallades ”A-lagarmatcher”. Ett eller annat gatans geni fick idén och när den gick med vinst hoppade tre, fyra andra företagsamma figurer in och förfinade upplägget. Det man gjorde var att betala ett par A-lagare trettio dollar var för att ge sig på varandra på en bestämd tid och plats. Platsen som Hodges mindes bäst var kundparkeringen bakom en sunkig flatlusfarm till strippklubb som hette Bam Ba Lam borta på East Side. När matchen väl var spikad annonserade man (muntligen på den tiden, då utbredd internetanvändning ännu låg bortom horisonten) och tog tjugo dollar per skalle i inträdesavgift. Det hade varit drygt två hundra pers på matchen som Hodges och Pete Huntley hade avbrutit och de flesta av dem satte odds och bud och motbud haglade i luften. Även kvinnor hade varit närvarande, några av dem i aftonklänning och nerlastade med smycken, åsyna vittnen till hur två hjärnuppmjukade hemlösa alkisar pucklade på varandra, fäktade med armarna och sparkade och föll omkull och reste sig och vrålade osammanhängande. Åskådarna hade skrattat och jublat och hejat på kämparna.

Det här programmet är likadant, fast bantningspreparat och försäkringsbolag står för fiolerna, så Hodges förmodar att de tävlande (det är vad de är, även om värden kallar dem ”gäster”) lämnar arenan med lite mer än trettio dollar och en flaska Night Train. Och inga poliser ingriper, för alltsammans är lagligt som lottsedlar.

När programmet är slut kommer den stenhårda kvinnliga domaren att dyka upp, skrudad i sin patenterade variant av otålig rättfärdighet, och lyssna med illa dolt raseri på de småttiga kärande som ställs inför henne. Därnäst kommer den feta familje­terapeuten som får gästerna att gråta (han kallar det ”att 24

bryta igenom förnekelsemuren”) och erbjuder dem att gå där­ ifrån om någon av dem vågar ifrågasätta hans metoder. Hodges tror att den feta familjeterapeuten kan ha lärt sig metoderna från gamla utbildningsfilmer från KGB. Hodges slukar denna diet av fullfärgsdynga varje vardags­ eftermiddag, parkerad i vilfåtöljen av märket La-Z-Boy och med sin pappas revolver – som fadern bar som patrullerande polis – på bordet bredvid sig. Han lyfter alltid upp den några gånger och kikar i loppet. Inspekterar det cirkelrunda mörkret. Vid ett par tillfällen har han stuckit in pipan mellan läpparna, bara för att ta reda på hur det känns att ha en laddad revolver vilande mot tungan och riktad mot gomvalvet. För att vänja sig vid det, förmodar han.

Om jag kunde kröka ordentligt kunde jag lägga av med det här, tänker han. Jag kunde lägga av i ett år minst. Och kunde jag lägga av i två så kanske behovet försvinner. Jag skulle kunna intressera mig för trädgårdsodling eller fågelskådning, rentav måleri. Tim Quigley började måla nere i Florida. I ett pensionärsområde där det drällde av gamla poliser. Allt tydde på att Quigley hade stortrivts med det och han hade rentav krängt några verk på konstfestivalen i Venice. Det var före stroken.

Efter den tillbringade han åtta, nio månader i sängen, förlamad på hela höger sida. Inget mer måleri för Tim Quigley. Sen vek han om hörnet. Så går det.

Matchklockan ringer och mycket riktigt, båda kvinnorna ger sig på den skrangliga tjommen i prålig slips, målade naglar blixtrar, det långa håret vispar. Hodges sträcker sig efter revolvern igen men han hinner knappt nudda den innan han hör brevinkastet i ytterdörren skramla till och posten dunsa ner på hallgolvet.

Ingenting av vikt kommer genom brevinkastet nu för tiden när det finns e-post och Facebook men han reser sig ändå. Han ska kolla igenom det och låta pappas M&P .38 vara för i dag.

2 När Hodges återvänder till fåtöljen med den lilla postbunten säger värden för slagsmålsprogrammet hej och lovar sin TV 25