9789100145682

ÄVENTYR I SVENSSONLAND

JOAKIM PALMKVIST

JOAKIM PALMKVIST

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Joakim Palmkvist har tidigare utgivits Maffiakrig (2011, med Tobias Barkman)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014568-2 copyright Š Joakim Palmkvist 2015 foto och grafisk form Miroslav Sokcic tryck ScandBook AB, Falun 2015

Klockan har passerat sju på morgonen när mördaren vaknar.

Så brukar det inte vara. I vanliga fall vaknar han utan klocka, utan påminnelser. Men inte just den här dagen. Kanske reagerade både kropp och psyke på att han satt uppe natten innan.

Odisciplinerat, i så fall, inte likt honom. Men det är i vilket fall för sent att cykla till huset han valt ut. Det är synd, för stället är perfekt: många cykelvägar åt olika håll, bussar och biltrafik precis utanför. Lätt att försvinna. Och så är ju hela trapphuset fullt med utländska namn.

Men tidsschemat håller inte om han måste ta sig ända dit ut.

Mördaren är en man som följer sina planer. Han har andra objekt i reserv. Ett av dem finns på närmare håll – ett åttavåningshus på Gånglåtsvägen, i stadsdelen Lindängen.

Där bodde mördaren som barn. Han har lekt på gårdarna, sprungit i trapphusen, cyklat mellan lekplatser och kamrater.

Han kan vartenda hörn, varje gömställe och reträttväg. Det kan visserligen bli ett problem – poliser, profilerare och psykologer vet att en seriemördare ofta börjar i hemtama områden. Det finns tydligen någon mekanism för det inne i skallen.

Att döda där kan slå tillbaka. Nu när det han har tänkt så mycket på ska börja.

Men timmarna har dragit iväg, nu är det för sent att bry sig om sådant, han får ta det som står till buds. Och han tänker ändå inte lämna några spår. I mer än ett år har mördaren levt 5

med sina fantasier och funderingar. Han har planerat och byggt upp förväntningar. Förberett sig in i minsta detalj: hur han ska tänka, vilka problem som kan uppstå, vad han ska säga. Och vad han nu äntligen ska göra.

Mördaren har fjorton minuters cykelväg från sin hyresetta med kokvrå till trapphuset där någon ska dö.

Rent objektivt är adressen Gånglåtsvägen 47, kvarteret Vårsången, en taktisk mardröm för en mördare. Huslängan är en av tre likadana huskroppar, alla åtta våningar höga. På tre sidor ramas de in av knappt hälften så höga hus. Porten till nummer 47 ligger mitt på byggnaden.

Med andra ord: gott om möjliga vittnen bakom gardinklädda lägenhetsfönster åt alla håll. Bara en handfull lövträd mellan husen skymmer sikten från balkongerna ner mot marken.

Detta är ett typiskt miljonprogramområde med asfalterade gång- och cykelvägar som löper längs husen och cykelställ utanför portarna. På gården står ett litet lekhus med tak och en rutschkana med röda sidor. Gungor av svarta däck som hänger i kedjor i en ställning. Husen är gulteglade med infällda partier av metall runt balkonger och fönster. En pergola av betsad furu utan klängväxter i varje port.

Men det är i alla fall någorlunda folktomt. Vanligt folk i arbetsför ålder är på jobbet så här på förmiddagen. De andra, de arbetslösa, socialfallen, pensionärerna, är ett mindre bekymmer för mördaren. De kommer inte att jaga honom, stoppa honom, fråga honom om hans ärende. År 2003 är övervakningskameror ovanliga. På Möllevångstorget närmare centrum pågår försök sedan ett par år. Torget bevakas från tre hörn av otympliga kameror som visar suddiga bilder i polisens kommunikationscentral där ingen tittar på dem.

Däremot är nästan alla bankomater i staden övervakade för att 6

avskräcka rånare och för att i efterhand kontrollera vem som tagit ut pengar.

På Gånglåtsvägen finns inga kameror.

För övrigt: Vem kommer ihåg en man kring de trettio med glasögon på cykel? En man med högst ordinärt utseende, av medellängd. Neutralt klädd, oftast i keps, som dessutom inte har någon koppling alls till den som ska dö?

Han hade velat komma till målet redan vid sextiden, eller ännu tidigare, för att få överblick och känna av situationen. Men nu är det som det är. Och han har en viss startsträcka, måste förbereda sig, få med rätt utrustning, komma igång. Något efter nio på förmiddagen ställer mördaren sin cykel vid ett äldreboende en bit bort från Gånglåtsvägen 47. Han är omaskerad, att försöka dölja ansiktet skulle bara ha väckt uppmärksamhet. Han bär bomullshandskar för att inte lämna avtryck. De är från början vita, men han har färgat in dem med te för att de ska likna hud.

Mördaren är inte särskilt svettig när han ställer ifrån sig cykeln, trots att han bär stridsvästen under sin överdragsjacka.

Det är inte mer än dryga 17 plusgrader ute. Stridsvästen är egentligen en fiskarväst av tyg med mängder av fickor.

Den här dagen är vapnet extra otympligt. En ljuddämpare sitter på pipan. Mördaren begår ett grovt vapenbrott som skulle leda till indragen licens och beslagtagna vapen om polisen fick reda på saken. Det lagbrottet är just nu ett av de mindre han har i tankarna.

Normalt är det inga problem att komma in i ett stort hyreshus med porttelefon. Särskilt inte på dagen. Inte alla hyresvärdar har installerat tidlås. Skulle det vara låst behöver du bara trycka på knapparna en i taget. Det är alltid någon som klickar in dig utan att fråga.

7

På Gånglåtsvägen 47 behövs inte det. Entrédörren öppnas dagtid med ett tryck på den svarta knappen längst ner till höger på tavlan. Reklamutdelare och brevbärare måste kunna komma in utan för mycket krångel. Trapphuset är ljusmålat med en röd dekorationslinje och ett längsgående mönster av blå, röda och gröna trianglar på varje våning. Golvet är av mörkgrå blankpolerad sten.

Det finns tre lägenheter per våningsplan. Mördaren ska till översta våningen. Det tar en stund att besegra trapporna hela vägen. Hissen är inget alternativ. Människor kan kliva i eller ur hisskorgen på vilken våning som helst och röra till planerna.

Mördaren vet, han har testat olika varianter. Han har tränat sig i noga planlagda övningar. Han behöver ha kontroll över situationen, överblick.

Det har han bakom branddörren i trapphuset på åttonde våningen. Här är det så säkert det kan bli. Ingen normalt funtad människa kommer att följa i hans spår och gå hela vägen nerifrån och upp, inte ens tidningsbud, reklamutdelare eller brevbärare. De tar i stället hissen upp och går neråt våning för våning för att lämna det de ska i brevlådorna.

Skulle det ändå mot förmodan komma någon uppför trapporna hör mördaren det i god tid. Även om det är någon som kommer upp från sjuan till åttan i ett kort ärende. Då kan han röra sig uppåt, en smal halvtrappa upp till vindsvåningen och metalldörren till förråden därinne. De ljud han möjligen gör försvinner i det allmänna oväsendet från öppnade dörrar och fotsteg på betong. Han kan för all del också kliva från trapphuset in i hallen utanför lägenheterna, vända bort ansiktet och vänta på hissen.

I värsta fall blir han sedd och ifrågasatt. Då är det slut på alternativ. Då blir han tvungen att försvara sig, sopa igen s­ påren.

Mördaren känner efter pistolen innanför jackan, en fulladdad automatpistol modell Glock 19.

8

Utsiktspunkten här högst upp i trapphuset är god. Genom ett liggande vädringsfönster ser mördaren ner på gården intill, uppgång 35. På andra sidan den blå metalldörren ligger trapphallen. Mördaren väntar stilla och tyst.

Kooros Effatian är 65 år gammal, ska fylla 66 den 16 augusti.

Han är hjärtsjuk och har nyligen fått prostatabesvär. Vid tiotiden på förmiddagen har han hunnit sätta igång datorn och spela lite schack. Han har också kissat två deciliter i en plastmugg som står på toalettstolen. Han mäter urinmängderna på sin läkares inrådan. Varje dag ska han fylla i urindagboken, en så kallad miktionslista, för att läkaren ska kunna planera rätt insatser.

Kooros Effatian kommer ursprungligen från Iran, och lämnade hemlandet för Sverige i slutet av 1980-talet. Redan flera år tidigare skickade han hit sin hustru och de två barnen. Sonen Kiarash var på väg att bli inkallad i det militära och skulle delta i kriget med Irak.

Det kallades »det påtvingade kriget« och kom att pågå i nästan åtta år under 1980-talet. Det krävde hundratusentals liv, varav många civila dödsoffer. Enligt några beräkningar miste upp till en miljon iranier livet. Risken att dö i strid var alltså överhängande för en inkallad tonåring.

I sovrummet här på åttonde våningen står en dator med skrivare. Kooros Effatian är intresserad både av att bygga datorer och av själva programmen. Han spelar schack över internet, men deltar också på olika diskussionsforum och kommenterar det politiska läget i hemlandet. Ibland ringer han till närradion och lämnar synpunkter på samma tema.

Dessa kontakter ska komma att uppta mycket av polisens tid.

Enligt de fåtaliga vännerna är han mycket engagerad i den iranska oppositionen mot ayatollorna som styr landet.

9

Kooros Effatian är frånskild sedan 1992, exhustrun bor i Göteborgsområdet. Förutom sonen Kiarash har de även dottern Rok­ sana. Båda har funnit sig väl tillrätta i livet. Kiarash bor i Lund och pluggar datavetenskap, Roksana bor i Malmö och arbetar på ett gruppboende. Pappan talar med sin son i alla fall någon gång i veckan per telefon, med dottern varje eller varannan dag.

Barnen är precis som sin mor bortresta nu i juni. Dottern är i Spanien på semester med pojkvännen. Pappan har hämtat hennes smyckeskrin hem till sig. De finns nu instoppade i varsin tubsocka och gömda i en låda i vardagsrummet. Sonen är i Grekland med sin hustru.

Kooros Effatian är på det hela taget en tillbakadragen man.

Lite bitter på omgivningen sedan skilsmässan, enligt vissa. Men han är med i en lokal kulturförening och sysslar en del med fotografi. Han söker sällskap med andra äldre vid möten i Fosiekyrkans regi. Bara för ett par dagar sedan hjälpte han till med att flytta kyrkans möbler.

Ekonomin är knapp. Ett försök att driva firma i början på 1990-talet – import av pistagenötter, ris och te från Iran – kraschade och Kooros Effatian fick stora skulder hängande över sig. År 2000 rensades det värsta undan i en skuldsanering. Pensionen, 8 148 kronor, kom redan den 19 maj. Den stora utgiftsposten är hyran på cirka 3 500 kronor. Just i dag finns det 7 175 kronor och 52 öre på kontot. Bankomatkortet ligger i plånboken.

Han har inte använt det på snart två veckor.

Lägenheten är en tvåa med kök på runt 55 kvadratmeter, väl försedd med förvaringsutrymmen och garderober. I vardagsrummet står en tresitssoffa och en tvåsitssoffa i vinkel, båda klädda i grönt sammetsliknande tyg, med ett halvmeterhögt, vitt soffbord emellan. I rummet finns också ett matbord i furu med fyra stolar och en bokhylla. På matbordet ligger miktionslistan fäst vid en blå skrivplatta.

10

Ytterdörren är av trä, har ett sjutillhållarlås men inget titthål. Utanpå dörren sitter ett gult klistermärke med röd text till stöd för Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund. Kooros Effatian betalar in en liten summa varje månad till förbundet. Han är hjärtopererad och lider fortfarande av viss åderförkalkning i ­kranskärlen.

Fredagen den 13 juni 2003 har han på sig en vit t-tröja under en pikétröja. Han har beigea byxor med ett svart skärp, vita strumpor och svarta skor utan snörning. Lägenheten är välordnad, möblerna rena och i gott skick. Golven har inte torkats av på länge.

Kooros Effatian klockar sin sista notering i miktionslistan på matbordet i vardagsrummet till 10.30. Plastmuggen med urin står kvar på toalettstolen.

Till sist kommer möjligheten. Mördaren tittar in i trapphallen från sin utkiksplats i brandtrappan och ser en äldre man lämna lägenheten mitt emot med ryggen mot honom. Han svänger upp sin dörr med vapnet i högerhanden och lägger upp ljuddämparen på vänster underarm. Skulle det komma ut en granne mitt i alltihop skjuter han först och frågar sedan. Men nu ska han följa planen. Mördaren siktar på den äldre mannen.

Stresspåslaget får andningsfrekvensen att öka. Pulsen bultar i tinningarna. Mördaren föser sitt byte framför sig, in i lägenhetens hall, in åt höger till sovrummet. Det ligger närmast, går snabbast. Med ytterdörren stängd kan mördaren lugnt och metodiskt ta hand om sitt byte. Precis som han har repeterat.

Först sitta ner, slappna av, stödja vapnet mot knäet så att hans offer inte ser skakningarna. Lugna ner situationen. Sedan dämpa sin egen stress, använda adrenalinet till sin fördel – djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen. Frysa läget. Och fortsätta enligt planen.

11

Mördaren tar upp en tuschpenna ur innerfickan och räcker över. Han beordrar den andre att lämna ifrån sig kontokortet och skriva upp koden på ett papper. Det råkar bli ett exemplar av den kyrkliga tidningen Amos som delas ut gratis till alla hushåll. Siffrorna hamnar på sista sidan. Mördaren rör inte tidningen, men memorerar siffrorna: 5215.

Sedan får han Effatian att gå in i vardagsrummet. Där sätter sig den äldre mannen i tresitssoffan med mördaren på andra sidan soffbordet, inte mer än två meter bort, höger sida vänd mot det stora panoramafönstret ut mot gården.

Det märks inte mycket när skottet träffar den 65-årige mannen. Kulan som borrar sig in i bröstet på Kooros Effatian väger åtta gram. Den perforerar bröstbenet, ena lungpulsådern och vänster lunga. Två revben skadas. Kulan passerar inte igenom kroppen, utan stannar i ryggen. Kooros Effatian tappar kroppskontrollen och faller åt sidan. Liggande hostar han upp det blod som börjar fylla ena lungan. Det stänker mikroskopiska bloddroppar över soffbordet. Mörkt blod rinner ur munnen, ut över soffan och vidare ner på golvet. Det tar uppskattningsvis ett par minuter för honom att dö.

Mördaren är tvungen att göra mantelrörelse på vapnet för att få det skjutklart igen. Ljuddämparen längst fram på pipan påverkar mekanismen: trycket sjunker och pistolen kastar inte automatiskt ut tomhylsan från det dödande skottet. Vid mantelrörelsen matas den använda hylsan ut. Mördaren plockar upp den. Inga spår.

Mördaren tar med sig Kooros Effatians hemnycklar när han lämnar lägenheten. Han cyklar en sträcka på nästan sju kilometer till hörnet Sallerupsvägen-Danska vägen. Platsen ligger en bit öster om Malmö centrum på en utfartsled.

Det finns gott om bankomater av olika slag på närmare håll, 12

till exempel vid köpcentrumet Jägersro som ligger närmare mördarens hem. Men bankomaten här på Sallerupsvägen saknar kamera, det är mördaren väl medveten om.

Det första uttaget loggas till klockan 12.54. Han tar ut max­ beloppet, 5 000 kronor, när det blir hans tur. Det är kö både framför och bakom. Det rullar mycket trafik på Sallerupsvägen så här kring lunch. Stressade människor som inte tittar så noga på folk runtomkring.

En kraftigt solbränd kvinna i en cabriolet står parkerad vid trottoaren intill. Henne kommer polisen snart att leta efter.

Bankomatens kvitto visar exakt saldo. Klockan 12.55 tar mördaren ut så mycket det går av resterande belopp, 2 100 kronor. Kvar på kontot finns drygt 75 kronor.

Klockslagen visar att mördaren är ganska länge i Kooros ­Effatians lägenhet innan han ger sig av för att ta ut pengarna.

Effatians sista notering med egen handstil i miktionslistan anger klockslaget 10.30, medan bankkontot börjar tömmas vid 12.54. Beroende på hur man räknar och justerat för tiden det tar att cykla bör mördaren ha tillbringat över en timme i lägenheten på Gånglåtsvägen. Ensam med ett lik.

13

Jag tänkte egentligen ta hela trappuppgången. Börja högst upp och gå neråt våning för våning och döda alla som fanns där, en lägenhet i taget. Gömma kropparna under sängar eller liknande, för att det skulle ta längre tid att upptäcka. Det skulle vara så hemligt som möjligt, även om jag förstod att de skulle bli hittade.

Jag behövde inte vänta så länge i trappan. Kanske en timme. Det var inte så många människor i huset så sent på förmiddagen, de var väl på arbetet. Det var bara pensionären hemma.

När jag till slut hörde ljud ute i trapphuset reste jag mig upp, drog vapnet och tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och han stod där. Han stod med ryggen mot mig. Jag höll vapnet och sa »det här är en pistol, in med dig igen«.

Först såg jag stridsvilja i ögonen på honom, han funderade på om han skulle kämpa emot. Jag var beredd, rörde mig som jag lärt mig på kampsportsträningen, med böjda ben så att jag snabbt skulle kunna förflytta mig. Och jag hade övertaget med pistolen.

Jag fick snabbt överblick när vi kom in i lägenheten. Vi satte oss i sovrummet, kanske en meter från varandra. Jag hade vapnet på ena benet. Man måste sitta nära. Siktbilden med en tung ljuddämpare är inte bra, det är ett närstridsvapen.

14

Det var mycket adrenalin i den situationen, pulsen var uppe. Och han förstod att det var allvar. Jag kommer ihåg vad han sa: »Dödar du mig blir det värre för dig själv som människa.« Han vädjade till mig som medmänniska, men jag gick vidare. Han fick logga in på datorn åt mig. Han hade inget lösenord.

Jag hade ett frågeschema som jag memorerat. Det var för att lugna ner situationen och göra den mer normal. Jag ville inte att det skulle hända något oförutsett, utan ta det steg för steg. »Namn«, frågade jag och han svarade. »Har du några sjukdomar?«, och så vidare. Som man frågar en patient i sjukvården. Det hade jag lärt mig på sjuksköterskeutbildningen.

Han gav mig plånboken när jag bad om den, han fick en penna av mig. »Skriv ner koden till ditt kort, jag kommer att fråga dig om den senare«, sa jag. Jag ville att han skulle tro att allt var lugnt.

Jag visste ju hela tiden att jag inte kunde ändra på planen, nu var jag tvungen att döda honom. Annars hade han ringt polisen. Han hade kunnat spärra kortet så att jag inte fick ut några pengar och han hade kunnat peka ut mig.

När vi gick in i vardagsrummet var han mer resignerad, men han satte sig. Jag riktade vapnet mot honom, rakt mot huvudet. Det är ingen kul situation, det är döden, va. Han höjer händerna mot ansiktet. Det är nog en ren reflex, han vill skydda sig. Då sänker jag vapnet och smack, sätter den i kroppen på honom.

Sedan, ja, vad händer? Det kommer blod, han lutar till vänster, det kommer mer blod, det rinner. Det är mörkt blod, då vet jag att jag har träffat en artär. Det rinner och jag står inte kvar, jag kan inte 15

göra något åt det, jag kan inte göra något mer. Det är ingen bra situation, det känns inte roligt, men jag stoppar undan känslorna och fortsätter. Går och kollar datorn. Det är liksom enligt schemat, jag ska kolla datorn, sedan ska jag använda hans telefon som resurs för att skapa en fälla till. Jag tänkte ringa ett pizzabud som skulle komma och få en kula i sig. Jag vet ingen annan än pizzabud som kommer sådär på beställning. Dessutom har de en tendens att vara mellanösternkillar.

Det fanns en pizzeria nere på Hermodsdal vid Ica som jag tänkte på.

Typ så, det var min standardprocedur vid tillfället, jag hade en lista på hur jag skulle agera. Men jag hade ju fått bankkortet och skulle gå och hämta pengarna.

Den känslan när jag hade fått ut pengarna och precis lagt upp dem på bordet där i min lägenhet på Almgården – det var ren eufori. Jag hade räknat med 7 000 till 8 000 kronor och det lyckades. Jag hade haft en idé som jag kommit på själv, med min visionära förmåga, och genomfört den. Det var en unik idé, ingen hade genomfört den tidigare. Inte någon med vapenlicens och utan kriminellt förflutet.

16