9789100145651

Berättelsen om Vanadis hamnar Första boken

A L B E RT B O N N I E R S F Ö R L AG

järnskallen_inlagaSidor.indd 2

31/03/2015 23:02

Berättelsen Berättelsen om Vanadis hamnar Första boken

albert bonniers förlag A L B E RT B O N N I E R S F Ö R L AG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014565-1 Copyright © Nils Håkanson 2015 Karta försätts: Foto Stockholms stadsarkiv (beskuren) Karta eftersätts: Den lilla skolkartan över Skandinavien, Europa och Globen; af J.A. Svensson, 1900 (beskuren). Kungliga Biblioteket ScandBook AB, Falun, 2015

Till Ingrid

Sverige är världens starkaste land. Det har i snart tvåhundrafemtio år arbetat på sin egen undergång, utan att ännu ha lyckats.

Fredrik II av Preussen … vi önska naturligtvis alla här i landet seger åt tyskarna över Ryssland och om möjligt Rysslands fullständiga krossande och upp­ lösning …

Karl Otto Bonnier

Några viktiga personer i Järnskallen

Henrich Murman

Katarina Murman

säkerhetsagent, bördig från Estland, utsänd till Stockholm av den ryska säkerhetstjänsten ochranan hans tvillingsyster

Jenny Storm

bedragerska, även under namnen Matilda Murdoch, Karolina Andersson, Mary Hoff m.fl.

Lydia Widén studerande vid Stockholms högskola Hermann Widén hennes far, docent i fysisk antro pologi Greger Ekenblad hennes friare, docent i zoologi Casper Jensen

vapeningenjör och skeppsbyggare

Vilgot Karlbring överste Gertrud Karlbring hans dotter Hedda Almer hans älskarinna Olof Jonas Agnefit direktör Alexander Fischer hans medhjälpare, tidigare agent för ochranan Bruno Berzins hans medhjälpare, socialist och tidi gare bankrånare Hugo Kanterberg hans medhjälpare, tidigare lego­soldat

första kapitlet

Herr Agnefit Låt ljuda kring den vida jord ditt skärande, ditt gälla dån och samla till en sluten tropp dem, hvilkas hopp blef gäck och hån.

Ring samman dem!

William Röse

Världen, som den kallade sig, brann. Vinstockar bröts, kyrktorn föll.

Barbarhövdingar vaknade i kryptor under parlamenten, tog plats i regeringspalatsen, ledde utdöda stammar i fält. Ruser, galler, ger­ maner – de rasade med facklor, spjut och revolvrar genom den gamla världens städer och skogar; de brände dess åkrar, skövlade dess byar, plundrade dess lador. Lansar bröts, kulsprutor smattrade, svärd sjöng i gas­dimman. I skyarna svävade pansarörnar, järnkors, luftskepp.

Trumpet­stötar och valsmelodier steg med röken från brinnande gummi.

Främlingar flöt i land på Rikets stränder. Drivande i sönderskjutna skepp kom de från den brandhärjade kontinenten. Flyktingar paddlande på flottar, vandrande genom skogarna, över myrarna. De kom från luf­ ten i flygmaskiner, drev in i spaningsballonger över skären. Alla fördes de till Rikets huvudstad för utfrågning, registrering, vidare permittering.

Alla samlades där.

13

13/4 1917 Sent om kvällen fredagen den trettonde april i svältens år, krigets fjärde, det elfte i Gustaf V:s regentskap och den fjortonde dagen i Carl Swartz regering, satt en stilig men kanske inte helt till­ talande ung man med rågblont hår på en stol som var framdragen mitt på golvet i ett rum på hotell Regina i Stockholm. Han läste entonigt ur en morgontidning för en man som låg bunden på golvet. Först läste han ur en rapport om gatukravallerna i Petrograd, sedan ur en redogörelse för kronprinsessmoderns sjukdom, han gick över till smånotiserna, vilka i tur och ordning behandlade: en dövstum som blivit påkörd av tåget, en stöld av tullförseglade smuggelvaror i Malmö, de släckta fyrarna kring landets kuster. Slutligen – ur annonserna: – Tomsäckar köpes, alla slag, i parti, högsta pris. Bättre begagnade herrkläder, hårarbeten, massage …

Klarakvarterens kvällsljud utanför fönstret: hovars klapper, kärrors muller, rappa steg, stötiga röster. På sängens orörda överkast en revolver och några kringströdda patroner. Mannen på golvet låg med ansiktet i mattan, med rocken och galoscherna på och armarna upphängda bakom ryggen i handklovar.

Munnen var igenstoppad med en rödfuktig tygbit och under huvudet låg en näsduk som fångat upp en del blod – särskilt ena ögat verkade illa tilltygat. En söndersliten, fläckad löskrage låg strax framför honom.

– Sidenhuset har stuvar i siden, förstås, men också i ylle och bomull, samt spetsar, tyller, sommartyger med mera.

Den rågblonde mannen som läste var några år och tjugo. Han bar en elegant, grå kostym. Slarvigt slängd över en karmstol låg en ljus kamelhårsrock med persian på slagen. Han var finlemmad och senig, men inte mager. De ljusa ögonbrynen var tunna, 15

vackert krökta över de blå ögonen. Huden blek och en aning sjuklig, med en anstrykning av grått. Han rökte, läste: – Ångare köpes nu genast. Ogräsfrö, brännolja, fotogen, paltbröd, bomullstrasor.

Så hördes steg över mattan i korridoren. Någon stannade utanför dörren. Tre korta knackningar, paus, två långa. Den unge mannen reste sig och låste upp. Två figurer gled hastigt in och dörren låstes på nytt.

– Det där var ingen timme, muttrade den unge blonde och satte sig igen.

En av de nytillkomna var runt de fyrtio, mycket fetlagd, och hade en anslående mustasch, mörk och frodig. I förstone kunde han verka ganska flärdfull, men vid närmare granskning visade sig mannens kläder vara underligt kombinerade, underliga också var för sig: en rödprickig sidenkravatt till en urlakad brunaktig skjorta, en grårutig engelsk blazer till ett par mörkgröna ylle­byxor, lågskor i brunt skinn med långa spetsar, ett nött plommon­stop, en käpp med en målad andrake på knoppen. Flera plagg hade tydliga skavanker, små fläckar och ofina lagningar, och de satt för snävt på hans uppsvällda kroppshydda. I själva verket gav mannen intryck av att vara något slags sutenör eller billig musikant.

Han besvarade vänligt den blondes knorranden med några ord på ett främmande språk.

Den andre nykomlingen saknade den förstes ambition på flärd: en reslig karl i ankommen mörk kostym, ljushyllt, nästan ­skallig, med en tunn snedlugg kammad över det toppiga huvudet. Han hade en fruktansvärd boxarnäsa: snett utplattad, som en missformning. På fötterna bar han grova, lortiga kängor. Han satte sig på huk vid den bakbundne och lyfte upp hans ansikte, grymtade till när han upptäckte skadorna.

Den fetlagde pratade vidare på sitt främmande språk, men avbröts när den rågblonde plötsligt for upp från stolen och fräste åt honom – på tyska. Då for även mannen med boxarnäsan upp och började svära åt den rågblonde på något som förmodligen var ett tredje språk. Den fetlagde försökte medla, men den rågblonde slog ifrån sig och mannen med boxarnäsan bara gastade.

16

Så höll de på en stund.

Till slut lyckades den fetlagde lugna de andra: – Kapten Murman! sa han, nu på svenska. Berzins, lugna er nu! Kapten Murman har gjort en förträfflig insats, vi är mycket belåtna och ska givetvis betala. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet, vårt ärende tog längre tid än planerat. Ska vi avsluta det här nu?

Den blonde – kapten Murman – sjönk ner på stolen igen.

– Berzins? sa den fetlagde och vände sig till den buttre med boxarnäsan, som ryckte på axlarna och plockade fram ett cigarettpaket. Fint, fortsatte den fete och steg fram till den bakbundne.

Och vem har vi här?

Kapten Murman teg en stund. Sedan gjorde han en gest mot golvet: – Ekman. Alfred. Säger han i alla fall. Fanjunkare på Karlberg.

Har tydligen velat imponera på befälen. Men de vet inget om det här. Påstår han i alla fall.

– Och skadorna?

– Ja, han mopsade?

Berzins knorrade till. Den bakbundne betraktade de tre främlingarna: skräckslagen, hoppfull.

– Och vad tror kapten Murman att han ville vinna på allt det här?

– Vet inte. En klapp på axeln? Befordran? Han är en bondlurk, Fischer, de kan få för sig vad som helst.

– Den fete lade ifrån sig sin käpp och gick mödosamt ner på knä framför den bakbundne.

– Jaha, fanjunkare Ekman, det var väl otur? Lenin sitter på tåget och här ligger du. Men så är det också fredag den trettonde …

De andra hade kört fram en svart Ford utanför hotellet och lassade nu in en stor koffert i bakluckan. Henrich Murman stod vid sidan av med en portfölj i handen. Drottninggatan låg skum och ödslig, precis som stora delar av Stockholm denna vår då kristidsransoneringar mattade gaslyktorna och lade skyltfönstren i mörker. Den stora kofferten fick inte plats i bagageutrymmet, till 17

sist spände de fast den med en rem. När det var klart tecknade Fischer åt Murman att ta plats i bilen. Snart svängde de ut på Vasagatan. Egentligen var det förbud på automobilfärder så här dags, men de kunde tydligen ta den risken. I strålkastarljuset krängde en droska till och höll in mot trottoaren. Fischer harklade sig, rörde sin väldiga kropp så att det knarrade i lädret. Han stack åt Murman ett visitkort: – Ja, det är från vår uppdragsgivare. Han vill att kapten Murman infinner sig på adressen där. I övermorgon klockan sex.

Murman tog emot kortet.

– Russe, tror du jag vill ha mer med honom att göra?

– Nej, sa Fischer lugnt. Men han vill träffa herr gendarm­ kaptenen.

– Inte en chans.

– Kapten Murman vägrar?

– Ja. Fischer harklade sig igen: – Förstå mig rätt, sa han lågt, men vi känner till kapten Murmans möten. Sturebadet. Hotell Fux. Kaptenen bör veta det, skulle jag hälsa.

Henrich Murman såg stelt framför sig. Sedan mjuknade han, men skakade irriterat på huvudet: – Jaha. Vad vill ni säga med det då? Hotell Fux? Ska ni se till så att jag får sparken? Skulle våra uppdragsgivare ha tid med sånt?

Fischer svarade först ingenting, insåg kanske att Murman hade en poäng. De var båda anställda vid ryska ambassaden i Stockholm. Tsaren hade abdikerat i mars, något slags parlamentarisk oreda hade tagit över i Petrograd och ingen visste vad som skulle ske därhemma. Men så mycket verkade säkert att den ryske ambassadören i Stockholm, högvälborne herr minister Pavel Vladimirovitj Gurevitj, skulle bytas ut inom kort och ersättas av någon som var lämpligare att företräda den unga republiken. Och då skulle både Murman och Fischer sparkas ut i kylan: det var bara en tidsfråga innan de nya makthavarna skulle ta över ambassaden och begripa att dessa två tjänstemän hade varit agenter åt ochranan, tsarens hemliga polis. Men just eftersom ambassaden 18

(liksom allt annat) var i upplösning skulle ingen ta sig tid att smutskasta Henrich Murman för hans snuskiga förbindelser med badhusgossar i den svenska huvudstaden.

– Har kapten Murman besökt ambassaden på sistone?

– Nej. Har herr Fischer?

– Jo … fast det är ju en annan sak.

Henrich ryckte på axlarna: kanske hade Fischer rätt. Till skillnad från Murman var den fete ryss, egentligen hette han Surkov eller Setjin eller vad det var – Henrich hade aldrig fått ordning på alla falska identiteter. I Stockholm hade Fischer till uppgift att infiltrera stadens talrika ryska emigrantskara.

Han talade nästan perfekt svenska (det judiska efternamnet skulle väl förklara den obetydliga brytningen), och trots den ofta sjaskiga uppenbarelsen lyckades han skaffa sig vänner också i de mest nogräknade kretsar – han gällde för en festprisse och välkomnades överallt. Få begrep att alla de umgängen han rörde sig i hade en sak gemensam: anknytningen till stadens ryska emigrantenklav. Så vitt Murman kunde bedöma var Fischer helt oförställd i sin roll som svirare, men han visste också att den fetlagde vivören hade varit inblandad i åtminstone fyra försvinnanden under de senaste åren: två ryska socialister som aldrig återvänt efter en fisketur på Mälaren, en tysk industriagent som gått upp i rök under ett besök i Göteborg, och en medarbetare på ungsocialisternas tidning Brand som förmodligen låg sänkt i någon tjärn i huvudstadens utkanter.

Under hösten hade Henrich upptäckt att Fischer dessutom var avlönad från svenskt håll. Först hade han trott att kollegan blivit värvad av Polisbyrån, men det hade visat sig vara en grov överskattning av det svenska kontraspionaget. Han hade fortfarande inte förstått vem Fischers nya uppdragsgivare var och hade inte avslöjat hans dubbelspel: allting höll ändå på att falla sönder, och just nu hade han inget att vinna på att ange sin kollega.

Automobilen närmade sig Grand Hôtel.

– Kapten Murman har en syster, sa Fischer. Katarina, inte sant? Tvillingsyster till och med? Han verkade faktiskt undra om det stämde. – Hon har det nog inte lätt, suckade han. Med tanke 19

på utvecklingen i Baltikum, menar jag. Kaptenen vet väl var hon befinner sig? Inte? I Wenden. Hos svenske konsuln. Hon har fått husrum där. Beskydd. Ert gods angreps igen. Herr Agnefit bad mig hälsa det. Att systern kan få stanna hos konsuln. Fast då krävs en mottjänst. I ytterligare ett ärende. Och han betalar faktiskt bra …

Fischer gjorde en gest mot portföljen i Murmans knä.

Henrich väntade tills automobilen försvunnit. På andra sidan viken syntes några enstaka ljus kring slottets slutna kloss på Stadsholmen. Forden rullade iväg mot Nybroviken med fanjunkare Ekman i kofferten bakpå. Henrich gick in på hotellet och svängde in i restaurangen. En skylt menade att den var stängd, men han öppnade och mötte inga protester från den sömnige hovmästaren. Restaurangsalen var ödslig: förutom kyparna bara ett kuttrande par och ett sällskap mosiga festprissar som dröjde kvar i salens bortre ände. Han satte sig ner, beställde in vad som gick att få – gravlax och pilsner – tände en Le Khédive och försökte samla tankarna.

Det hade börjat två veckor tidigare i Genève. Den svenska legationen där hade skickat ett telegram till militärledningen i Stockholm: troligen anlända omkring 60 ryska nihilister nästa mån­ dag avresa Ryssland över Trelleborg samtliga säkerhetsorgan i bered­ skapsläge tät övervakning beordrad. Telegrammets innehåll hade läckt ut, och snart hade det viskats och undrats bland murvlarna i Klara, på officersmässar, i inrökta salonger och inte minst i restaurangen på Grand Hôtel, samlingsplatsen för den konturlösa befolkning av utländska agenter som bosatt sig i staden efter krigsutbrottet och vars medlemmar kände till allt om alla och därför inte behövde gömma sig för varandra. Denna belevade elit av lönnmördare och bedragare hade fullständigt absorberats av frågan huruvida revolutionären Lenin skulle överleva då han passerade Stockholm. Många militärer och högermän i och utanför Sverige skulle bli glada om han försvann på sin väg till Petrograd; i själva verket var det svårt att hitta någon som ville att Lenin skulle överleva denna färd förutom de tyska generaler som satt 20

honom på tåget till Petrograd för att göra revolution och se till att ryssarna slöt fred.

Minister Gurevitj hade bett Murman att »hålla ett öga på det där«. Henrich, i sin tur, hade struntat i uppmaningen och ägnat sig åt viktigare saker. Och ändå hade han inte lyckats undvika att dras in i historien kring Lenins genomresa – fast då på ett mycket oväntat sätt.

Ambassadens utbetalningar hade upphört under senvintern. I det längsta ville Henrich undvika att vända sig till släktingarna i Estland och Livland och be dem om hjälp. Snart skulle han stå utan medel. Alexander Fischer, som emellanåt svassade runt mellan borden på Grand, hade en afton slagit sig ner hos honom och erbjudit Henrich en större summa pengar om han gjorde vad han kunde för att inget skulle hända med Lenin under dennes korta vistelse i Stockholm. Uppgiften var förstås underlig, givet att både Henrich och Fischer var anställda av ochranan och egentligen borde intressera sig för att ta livet av den där ettriga lilla bolsjeviken. Men uppdraget var alltså inte för ambassadens räkning utan för en herr Agnefit, om vilken Fischer inte ville berätta ett knyst. Erbjudandet hade egentligen inte överraskat Henrich – han hade upphört att förvåna sig över allt som skedde detta omvälvande år sjutton. Och uppgiften i sig föreföll ganska enkel: Lenin och hans anhang skulle stanna i staden ett halvt dygn, och under den tiden skulle Henrich se till så att ingenting hände dem, det var allt. Om han antog erbjudandet skulle det förvisso innebära att han utsatte sig för viss fara och att han bröt den trohetsed som han och hans så kallade släkt hade svurit till tsarfamiljen. Å andra sidan gav han blanka fan i den så kallade släkten, och desto mer i tsarfamiljen. Detta lilla övertramp skulle ge flera månaders ekonomisk respit, kanske rentav en möjlighet att lämna landet. Så han hade antagit förslaget, trots att Fischer vägrat att berätta något om sin nya uppdragsgivare och bara hade upprepat detta besynnerliga, med all sannolikhet antagna namn: herr Agnefit.

Nu hade Lenin och hans revolutionärer lämnat Stockholm: deras tåg tuffade vidare mot Haparanda och ryska gränsen. Fan21

junkare Ekman hade hindrats från att göra karriär som bolsjevikmördare. Mellan Henrichs ben stod en portfölj med sedlar.

Han tuggade i sig gravlaxen, drack det blaskiga ölet. Sneglade på visitkortet som Fischer givit honom. Agnefit. De kände till hans möten på badhusen. De kände till Katarina. De förstod att han skulle ge efter för det.

Han sköljde ner den kväljande laxen med den sista bottenskylan öl. Såg upp mot kyparen med en blick som uttryckte: äckel, nya cigaretter, mer konjak.

22

Undervattensbåtar strömmade ut från varven i Tyskland och spred sig i världshaven för att sänka skepp som bar last till de brittiska öarna.

Så skulle fienden svältas ut och det krig som skulle göra slut på alla krig vinnas. Och den tyska ubåtsblockaden förde svält till de brittiska öarna.

Men inte bara dit. På haven besköts fartyg oavsett flagg; fraktångare och krigsskepp sänktes tillika. Riket, isolerat på sin halvö, skars av från handelns väldiga nät: från det amerikanska riset, de brasilianska bananerna, de turkiska tygerna. Det givna, som man vant sig vid under årtionden av fred, blev osäkert.

Trots den växande knappheten tillät Rikets regering en omfattande export av livsmedel, framförallt till Tyskland. Storbritannien krävde att exporten till fiendemakten måste upphöra om Riket ville fortsätta att kalla sig neutralt i kriget. Men regeringen vägrade: det stod varje oberoende stat fritt att handla med den man önskade. Då ströp brit­ terna all import från väst. Till krigsblockaden lades en handelsblockad.

Man talade ängsligt om Bristen.

Rikets bönder, redan berikade av prisstegringar, fortsatte likafullt att skeppa fläsk söderut: den tyska krigsmakten betalade väl. Potatis gavs till grisarna, den köpsvaga hemmamarknaden fick klara sig utan.

Det stod varje näringsidkare fritt att handla med den han önskade, meddelade man.

I det belägrade, självlänsade Riket infördes ransoneringar. Motvil­ ligt började man använda staten för att styra och begränsa. Det kom 23

förbud på att tillverka sprit av säd. Brödkort infördes. Sockerkort.

Grynkort. Kaffekort. Ärtkort. En dag beslagtog staten all spannmål. Ändå förvärrades krisen. Potatis och kött blev måttlöst dyrt och sedan gick ingetdera att få tag på. Det blev populärt att jaga kråkor. I parker bröt man upp planteringar och odlade kålrot. Till Riket kom Nöden.

Regeringen föll. En motvillig monark gav i uppdrag åt Carl Swartz att bilda en ny. En löpeld av strejker drog fram. Hungerdemonstrationer urartade i kravaller.

24

14/4 1917 Det viskades i Kungliga bibliotekets läsesal. Fräsande konsonanter steg mot ornamenten och krusidullerna i lärdomens höjder: tsskh fsst srsr … stststss … ffstss … Folk stirrade. Galna fröken Widén, professor Toks dotter, idag uppvisade hon en helt ny defekt: hälta. Därtill ett sprucket ögonbryn, men det hörde nästan till vanligheterna. I gången mellan läsborden linkade hon fram, skrapmärket på kinden hade hon lyckats sminka över, men det hjälpte inte – folk stirrade ögonen ur led, fskrrs … fssfs … srss … Hon ville inte lägga märke till dem, ville bara halta fram till sin plats och dyka ner i böckerna. jävla glorövar Lydia var inne på sitt fjärde år vid högskolan – studienycken, som hennes far fortfarande kallade det. Det hade börjat när hon som artonåring hade läst om Märta Björnbom, landets första advokat i klänning, och genast bestämt sig – faktiskt i just en nyck – för att bli landets första justitieminister i klänning. Hon hade stävat iväg mot närmaste juridiska institution, men med sin undermåliga flickskoleutbildning hade hon inte uppfyllt några som helst krav. Driven vidare av stukad stolthet och oförlöst dådkraft hade hon sökt sig till Stockholms högskola, hon hade lirkat och smilat upp sig och till sist fått en studieplats – hos filosoferna. Eller snarare: de hade inte kört iväg henne. Så nu hade Lydia i flera år studerat allehanda antika gubbar och kyrkofäder som hon egentligen inte brydde sig om, hon hade inte fått en enda vän men många fiender i det tysta; hon hade gått under av leda och slutligen snubblat ner i ett mörkt hål med Nietzsche och Schopenhauer, krupit upp med belägg för att hon inte behövde någonting alls, bara – att leva.

Och även om just det var alldeles obegripligt svårt så hade hon 25