9789100145415

JUNGFRUKÄLLORNA

CAROLINA THORELL

JUNGFRU KÄLLORNA DIKTER

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Carolina Thorell har tidigare utgivits: Blå trampoliner 1991 Det alkemiska hjärtat 2002 Sången i sköldpaddshuset 2004 Matriser för ett landskap 2009

På annat förlag: Livfjädrar – Kvinnornas Sandviken 2012 (medförfattare) Eigil Thorell Grafik – En berättelse om erfarenhet 2013 (redaktör)

www.albertbonniersforlag.com isbn 978-91-0-014541-5 © Carolina Thorell 2015

Sättning Jan Biberg Tryck: ScandBook, Falun, 2015

Den här boken tillägnas min pappa Eigil Thorell, 13/11 1933–10/7 2010, och min dotter Olivia Vandenabeele-Thorell, född 3/3 1997

Prolog

Om du inte talar till någon för vilken du kan överge språket har du inget att säga längre Lars Norén

Och vi ertappas med att vörda helighållandet emedan det som är sig självt faller sönder, måste falla sönder * Vidare skiss på poetiker. I riktning mot det uteblivna * Poesin är också en dödsbrud, den som står mellan sångaren och bruden.

Inte egentligen som hotet om bortklippandet, ett aldrig mera, utan snarare i den uråldriga bemärkelsen av att döden ses stå på livets sida, som sammanbindaren av timligt och evigt. * Att skriva poesi är att avstå från makt. tka

* Infogar inte något mera.

9

”…den makt som får natten att öppna sig” i Orfeus Kan glömskan föra mig närmre ett som aldrig förr?

Finns du i accepterandet av försvinnandet och i öppenheten hos det som sluts, utan att upphöra?

Eurydike Dina bruna bruna händer håller om min fot löser sitt i mitt och varför väljer du människor som är lika dig och sedan försöker du göra om dem?

Orfeus Men vi skulle förbli olika.

Eurydike Bara överlevnad är inte tillräckligt här.

Orfeus Bejakelse är de höjder och djup som beskrivits av sången, ja, överskridits genom det strömmande språket.

Eurydike Bedrivits genom barnets nacke din stelnade hud ditt döende hjärta ditt ansikte och ditt strykande över mitt hår som ett rop hos handen ned mot bröstet bröstet Hur vi reser oss i bågen.

10

”…Hon är ögonblicket då nattens väsen nalkas som den andra natten” Eurydike Njuter du nu min älskade, när natten rinner som sol över axlarna höften och bruna händer som sluter om foten tömmer Kan man då säga jag väljer lyckan när allt som försvinner är belägring?

Orfeus De döda som sjunger i de levande. Du ska aldrig ta slut, Eurydike. Själva kroppen sjunger sin egen förvandling och sången är hoppet om fullbordad cirkel, en medvetandets kontinuitet.

Eurydike Och om mitt ansikte inte kan slutas mera?

Orfeus Det tillhör att aldrig få veta om du är död.

Det tillhör att själv förtrollas.

Eurydike Det tillhör att vara utbytbar.

Orfeus Men skulle då maktlösheten besegra begäret, avkläda det dess sötma och besattheten dess kropp?

Varje gång tar jag en fruktansvärd risk. Bevittnar hur det avlöper.

11

”…och drar den med sig mot höjden, men bara genom att vända sig bort från den” Eurydike Den långsamma striden är den som riktar sig in på andetagen, rytmen i våra andetag. Kan du föra den, Orfeus?

Orfeus Allt som finns är kännetecken. Jag urskiljer dig där och gör mig osynlig för bytet genom att tillbe det, i alla dess former – stenen marken mörkret och ljusinfallet över en kind – och uppgår så i dess inneboende rörelse. Jag härmar dess liv. Hur kunde jag känna dig annars?

12

”…glömmer Orfeus det verk han bör fullborda” Orfeus Jag lämnar mig tecken för tecken, utan slut när jag lämnar dig. Bara ett vidare utan jag, en större av luft, av vener och vatten, blod och träd och leken, lossnande brand av ett ofullständigt fullt.

Eurydike Så finns det ett större och vilt fungerande förstånd, av många delar av sång där formen är blott en del, diagnosen en vansklig spegel, och det sjunges nu och sprids i ögonblicken av disk och damm, glasögonen och de varma döende kropparna, barnstrumporna och att vitsippor kommit och barnbidraget och ser du ansiktet hur det avståndet går dig till mötes själva galenskapen går inte jag inte dag inte natt något annat och inte ens troheten mot ditt liv nu vikande permafrost och metan som frigörs ett Hades och ett Gudsansikte andas vid Begärets inträngande i solens fickor inför endast de korsande linjerna kring vilka ansiktet

13

och att avståndet ökar på nytt Viljan betyder då ingenting inte heller Kunskapen Stalkerns dotter får glasen att vandra Vattnet är hårt som ben här såg man också vattnet rinna håret blåsa in i en dörrspringa såg man henne hämta sin docka från underjorden

14

I.

Flickan och Dรถden

En källa (kallkälla) är ett koncentrerat utflöde av grundvatten ur jord eller berg och som vanligen bildar en liten vattensamling med avrinning.

Koncentrerat utflöde står i motsats till diffust utflöde som sker över en yta. ii

dagsregnet Gråa sidor av regn foten mot golvet Bartóks stråkar gråter som barn precis så som barn gråter Avstår allt utom formen Vad heter du?

Hudtunga

17

Doktor Näktergal talar. Står vid stol. Håller i stöd. Häver sig upp. På tå: – Du måste förstå att detta är en döende människa. Elementen

tas bort. Först luften. Sedan vattnet. Kristallens Räta Klang. iii Söt

svidande jord iv Flickan: – Men det svämmar ett främmande Överströmmar

himlavalvets skarpa skära skar

hästarna från ängen mina händer från din sida

flyter driver stilla sedan rör vid avskedet Säger att det ska bli omfattande. Att det inte längre ska vara ditt. Att du ska vara en del av allt som är tyst

18

än hur handlöst

sommarregnet koltrastarna ät upp din bok v i det ögonblick då syrgasen ska tystna kapitulationen vara en vardagsbetraktelse av ljusblå och vita slangar som hänger över himlen all den del som fönstret välter

19

liksom hur du höll din lilla vackra skalle med båda händerna

skulle skalet rämna

som höll de också fallet ned i regnet gapet

som det regnar över åh, det regnade

i sextio miljoner år över jordens början ned i vattenflodens vattenmassor sjöarnas och vattenhavens vatten där man tvättar kropparna höljer dem i vita skjortor vita vågor vita eldar där skulle även dras en gräns av begriplighet

20

vad är viljan nu ändlös och återlöst som huden lagd mot ett incestuöst återvändande det här finns inte längre

när jag var liten visste jag att det fanns ett ord som motstod allt försvinnande

21

Ber채ttandet 채r initial destruktion

22

var är du nu

som

går att plantera en blomma som

som en sol över en

23

och öppen sida

jag ser den inte

otydlig växt

man anar dess linjer

tunna konturer

skimrande

ytor av tid grepp som togs

och längtans plötsliga okänslighet

vad väger en arm

24

ett verklighetsdiktat – När jag sköt en kopp kaffe mot dig, välte den över mina ben. Jag skämdes.

– Förlåt, men som vore jag omsluten som benet huden tanken och regnet såg jag som en dans

flöt i andningen drunknande

– Vem talar jag med om ögon saknas och händernas hölje rör sig fritt från händer jag talar ju Men reträtt Jag såg din döda fot

och (inget lät sig bevekas, inte skyn, inte hästarna) djur, kanske hästar deras kroppar.

25