9789100145033

ANN ROSMAN

Vร GSPEL EN MARSTRANDSDECKARE

albert bonniers fรถrlag

Till Mamma & Pappa

Botemedlet för allt är saltvatten – svett, tårar eller havet.

Karen Blixen

Prolog 5 juni 1916 Kommendörkapten Herbert Savill stod på HMS Hampshire och parerade sjöhävningen i Pentlandsundet. Den rasande kulingen hade övergått i stormstyrka och visade inga tecken på att avta, snarare tvärtom. Skummet blåste av vågtopparna och brottsjö­ arna vräkte sig över fören. Kaskader av vatten rann över däcket och ut genom spygatterna. Den ursprungliga planen – att Hamp­ shire skulle gå på östsidan om Orkneyöarna, den rutt som regel­ bundet sveptes ren från tyska minor – hade allt eftersom vinden eskalerat under morgonen fått revideras. Beslut fattades om att istället påbörja den långa resan till Archangelsk genom att gå på västsidan av öarna och låta dem erbjuda lä från den nordostliga stormen. Men nu backade och vred vinden på ett oroväckande sätt. Molnen tycktes bromsa in och avvakta i sin flykt, som om hela havet hämtade andan. Stormens centrum måste ha passerat över dem, och nu kom vindarna istället från nordväst.

Lord Kitchener, som hade ätit ett lättare kvällsmål och därefter vilat i sin hytt, varskodde bryggan om att han var på väg. ”Det var inte det här vädret som förutspåddes när vi ändrade rutten”, sa Kitchener och höll sig i lejdarens ledstång. Med stor ansträngning lyckades han ta sig upp på bryggan och fram till navigationsbordet. Tätt bakom honom och med ögon som aldrig tycktes vila kom hans livvakt. Han rörde sig mjukt och obehind­ rat, som om han hade sugkoppar på armar och ben, till skillnad från krigsministern som krampaktigt fick hålla sig fast med båda händerna för att undvika att falla omkull. Han kämpade mot vågorna istället för att följa med i rullningen. Som om han kunde påverka havet, få vågorna att ändra riktning.

7

”Vinden har vridit.” Kapten Savill kastade ett öga på sjökortet.

Hela Atlanten skulle vräka sig mot dem med all sin kraft. Utanför Orkneyöarna fanns inget som bromsade havet. Om de tyckte att vågorna var stora nu var det ingenting mot hur det skulle se ut om några timmar. Nog för att fartyget skulle klara det. Hon var byggd av tålig plåt från engelska stålverk, längs vattenlinjen var pansarplåten drygt femton centimeter tjock. Hampshire skulle också klara beskjutning, det var Savill säker på. Frågan var, som alltid, hur besättningen skulle hantera det. Slaget vid Jylland bara dagar tidigare hade inneburit ofattbara förluster. Alla ombord hade mist någon, det var kännbart och samtalen hade varit låg­ mälda, stämningen dämpad. ”Jagarna klarar inte av att hålla farten. Kanske ska vi låta dem vända om. Sir?” ”De gör ju ingen större nytta i vårt kölvatten.”

Kapten Savill såg hur lord Kitcheners ansikte alltmer dränera­ des på färg under den yviga mustaschen. Säkert satt han stadigt i sadeln på sin häst, som på flertalet foton tagna i Egypten och Sudan, men här tycktes mannens person förminskas. Det var uppenbart att havet inte var hans rätta element. Han försökte rikta blicken mot horisonten, men himmel och hav flöt samman och nedslagen av vädret gick han efter en kort stunds muttrande tillbaka till sin hytt.

Unity och Victor, de båda eskorterande jagarna, hade sackat efter i den hårda sjön när de kämpade fram längs ön Hoys svarta klippor. Men medan Hampshire forcerade det kokande havet med sina stadiga arton knop stampade jagarna i vågorna och hamnade hopplöst efter. Fem över sex signalerade Victor, den mindre av jagarna, att de endast kunde hålla femton knops fart.

Ytterligare fem minuter senare fick de veta att Unity inte klarade av mer än tolv knop, vilka snabbt reducerades till tio. Klockan var halv sju på kvällen och de befann sig i höjd med Hoysundet och kunde se ljusen från Stromness när kapten Savill uppmanade jagarna att återvända till basen i Scapa Flow istället för att följa dem ända upp norr om Shetlandsöarna. Därifrån var det tänkt att Hampshire skulle fortsätta utan eskort.

8

Nu stävade det tvåhundra meter långa krigsfartyget med sina närmare sjuhundra man ombord ensamt fram genom stormen som växte sig allt starkare. Farten hade minskat och sedan en timma tillbaka gjorde man bara tretton och en halv knop mot de tidigare arton. På väg mot Archangelsk, och med lord Kit­ chener och hans stab ombord i ett högst exceptionellt ärende.

Ett möte med den ryske tsaren. I det här vädret skulle resan ta tid och bli allt annat än angenäm. Men eldarna kunde sitt jobb, kapten Savill tvivlade inte på det. Dugliga män med svällande muskler som sotiga och svettiga skyfflade det kol som drev far­ tyget framåt. Med sina 1 950 ton kol och dessa sega män skulle Hampshire nå sitt mål.

På styrbordssidan ett stycke föröver anade man de höga klip­ porna vid Marwick Head en distansminut bort. Ännu en blick mot land en stund senare visade att farten avtagit ytterligare.

Vindens dånande överröstades plötsligt av en explosion som skakade hela skeppet. Alla sprang till sina poster, redo att försvara sig mot vad man till en början trodde var en ubåt som gått till attack. Men snart fick Savill rapport om att det var värre än så – man hade gått på en mina. Tyskarna hade varit här trots allt.

Han beordrade radiotelegrafisten att omgående signalera efter hjälp, men hann inte mer än ge ordern förrän belysningen på bryggan svajade till och slocknade. Strömmen var borta. Och utan ström ingen radio. Överallt öppnades de däcksluckor som varit stängda för kvällen och likt skeppsbrutna råttor strömmade besättningen upp på däck. De rörde sig akterut, bort från det skadade området. De eldare som skållats av ångan från maskin­ rummet skrek av smärta, kläderna var söndertrasade och huden bubblade. Ett moln av kvävande brun rök vällde upp framför bryggan och gjorde det svårt att se.

Lord Kitchener kom uppför lejdaren till bryggan i sällskap av sin livvakt. Krigsministern var blek och såg äldre ut än sina sextiosex år där han gick med händerna hårt om ledstången. ”Vi tar in en helvetes massa vatten.” Orden kom från den offi­ cer som sekunderna efter lord Kitcheners ankomst dök upp på bryggan. ”Sir.” Han gjorde en hastig honnör till krigsministern innan han åter riktade blicken mot kapten Savill.

9

”Pansarplåten på babordssidan för om bryggan är uppfläkt. Ett gapande hål, det finns ingen möjlighet att täta, det är för stort.”

Han tystnade och inväntade order medan en blodåder i tinningen pulserade kraftigt. Han hette James i förnamn. En duglig karl, skotte som alltid hade foton av de båda sönerna i plånboken.

Det skulle vara ett passande tillfälle att ta fram de bilderna nu.

Ytterligare en explosion skakade skrovet. ”Var har ni ammunitionsförrådet?” frågade Kitchener.

Kapten Savill såg redan hur Hampshire satte sig i sjön, kände hur hennes rörelser förändrades. ”Vi får se till att få manskapet i båtarna”, nickade han till James innan han kastade en blick på krigsministern. Denne var samlad, som om han var på plats för att inspektera fartyget och inte alls befann sig med fara för sitt liv i ett snart brinnande inferno. Blek, men samlad. Kanske för att han inte till fullo insåg situationens allvar.

Officer James hade klivit några steg närmare trappan för att hålla sig i lejdaren. ”Sir. De stora livbåtarna …” ”Vi får ta de små och flottarna, James”, avbröt kapten Savill varpå skotten gjorde honnör och lämnade bryggan. Passaren gled över det stora sjökortet som täckte navigationsbordet. Redan nu hade Hampshire slagsida och rätade inte upp sig. Vågorna tycktes försöka stjälpa det stora skrovet. ”Varför firar ingen ner de där?” frågade lord Kitchener och pekade mot de stora livbåtarna. ”Det är svårt att få ner dem utan ström”, svarade Savill. ”Och vi kan inte kalla på hjälp utan ström, radion fungerar inte. Kommer det hjälp så är det från land. Om de skickar ut båtar till undsätt­ ning.” Han drog efter andan och förbannade denna övertro på den nya teknik som elektriciteten innebar. ”Vi får börja med de mindre båtarna, och flottarna. Den första båt vi får i vattnet vill jag att ni sitter i, sir.”

Han fick aldrig klart för sig om krigsministern hört det sista, för lord Kitchener och hans sällskap var redan på väg ut på däck. Han kunde se dem gå mot livbåtarna, se hur de uppmanade männen 10

att gå i båtarna, men också hur de mindre båtarna slogs i spillror mot skeppets sida. Alla som varit ombord i den närmaste farkos­ ten föll handlöst i det kokande havet och var inom ett ögonblick borta. Männen lyckades få några av de större flottarna i sjön, han kunde se hur de hjälpte varandra upp och ombord på dem. Efter det fylldes de stora livbåtarna av män som hoppades att båtarna skulle komma loss och flyta när fartyget sjönk.

Klockan tio i åtta den kvällen, bara femton minuter efter det att minan slitit hål i skrovet, sjönk HMS Hampshire. Hennes stäv dök under vattenytan, eldslågor och rök kom från utrymmet akter om bryggan innan hela aktern sakta lyftes så att de båda propellrarna som ännu snurrade blottlades. De män som tagit sin tillflykt till de större livbåtarna följde med ner i djupet i det sug som skapades av det stora skeppet. Endast tre ovala flottar av trä och kork klarade sig undan det sjunkande fartyget. Det kalla vatt­ net var fullt av män som kämpade för sina liv. Fäder, bröder och söner. En av flottarna hade sex män ombord, men vinden kastade runt den i sjön och när den väl kom till land fanns endast två män kvar. Den större flotten hade femtio män ombord, men då den drev in vid stranden norr om Skaill Bay hade klockan hunnit bli kvart över ett och havet och vinden hade kylt ner dem och tagit ut sin rätt så att flera av dem aldrig återfick medvetandet. Skum kom ur deras munnar och bara fyra av dem klarade sig. Den sista Carleyflotten hade fyrtio personer ombord när den drev undan från det sjunkande skeppet utan att sugas ner. Ytterligare trettio man räddades ur vågorna upp på flotten. Men då den tidigt på morgonen nådde de svarta klipporna i viken Nebbi Geo norr om Skaill Bay fanns endast sex överlevande kvar. Knappt vid medvetande och omgivna av sina döda kamrater.

Orkneyborna skyndade till undsättning. Men båtarna som för­ sökte lägga loss stoppades av militären och de hjälpande som dök upp med bårar, filtar och torra kläder längs stränderna motades bort under bajonetthot. Den enda förklaring som gavs var att HMS Hampshire varit på ett hemligt diplomatiskt uppdrag och att man inte kunde äventyra sekretessen genom inblandning av civila.

11

De nödställda som trots allt lyckats klara sig iland dukade under på stränderna den natten. När gryningen kom återstod endast tolv överlevande av Hampshires sjuhundra man. Redan då kom frågorna om lasten.

12

1.

Klockan var fem i åtta denna septembermorgon när kriminal­ inspektör Karin Adler drog ut en av stolarna vid mötesbordet på Skånegatans polishus och slog sig ner. Det var med känslan av att åka åt fel håll som hon lämnat Marstrand med färjan, längtansfullt hade hon tittat på masterna i hamnen och satt sig i Saaben. Båtarna var förhållandevis många för att vara en mån­ dagsmorgon. Säkert hade det fina vädret fått några att förlänga helgen. Solglittret stack i ögonen när hon körde över Instöbron.

Intill brofästet på Vrångholmen stod en husbil parkerad och tio meter från vattnet, i varsin fällstol och med ett bord mellan sig, satt två personer och åt frukost. Hon önskade att hon kunnat vända, ta på flytvästen och ge sig ut med båten istället. Kanske skulle hon kunna komma loss tidigt och ta en båttur i eftermid­ dag. Ut till Pater Nosterskären för att fiska berggylta att salta in och ha som agn vid hummerfisket. Eller bara ta en promenad ut på klipporna och bada i det klara vattnet utanför ön. Men nu var hon här inne i stadens mitt bland rödljus och spårvagnar, avgaser och människor som med hörsnäckor i öronen småspringande sköt barnvagnen framför sig på väg till dagis, fastän de mentalt redan var på jobbet. Hon tog ett djupt andetag. Det var bara att göra det bästa möjliga av det.

Hon nickade åt de båda kollegorna och förvånades över att Robert redan var där, han som alltid brukade komma inrusande i sista minuten. Folke rättade till den brunmönstrade slipsen och slog upp en ny sida i sitt block. Han placerade en stiftpenna, ett sudd och en överstrykningspenna på bestämda platser framför sig. Inte för att Folke någonsin skulle kalla det sudd, ”det heter radergummi”. Därefter tog han upp blyertspennan och började 13

trycka fram ett stift, noga med att få längden rätt. Robert blängde på honom. Karin misstänkte att han hade lust att byta plats på överstrykningspennan och suddet, hon kände själv hur det kliade i fingrarna. ”God morgon, hoppas helgen varit bra”, sa kriminalkommis­ sarie Carsten Heed som klivit in i rummet och lagt ifrån sig en mapp på bordet, intill datorn. Han förblev stående. ”Jag har ju jobbat”, suckade Robert och fingrade på plasten till en baguette. Han var mörk under ögonen. Blir man sådan efter tre barn, undrade Karin. Efter mötets slut måste hon sätta sig med Carsten. Berätta att hon var gravid. Även om hon bara var i vecka tretton behövde hon fråga hur de skulle planera tiden framöver. Helst ville hon vara kvar i yttre tjänst, men hon miss­ tänkte att det inte skulle bli så. Troligtvis skulle hon bli placerad bakom sitt skrivbord. Hon suckade. Kanske kunde hon vänta lite.

Samtalet till hennes föräldrar hade ju fått vänta, så då kunde väl detta också göra det. Magen syntes inte än även om den kändes och hon föredrog att ha jeans med stretch.

Carsten tycktes inte lyssna på Robert. Axlarna var uppdragna och hela han såg spänd ut. ”Vi har fått en förfrågan från polisen på Orkneyöarna.” Han riktade blicken mot Karin. ”Orkney?” sa hon. ”Vad handlar det om?”

Robert hade munnen full med räkröra, men ögonbrynen åkte upp i en förvånad min.

Carsten försökte med hjälp av fjärrkontrollen trycka igång projektorn i rummets tak. Apparaten startade och texten ”No source” blev synlig på väggen. Han svor och tryckte, till synes slumpvis, på några av datorns tangenter och därefter på fjärr­ kontrollens knappar tills projektorn protesterade och slocknade. ”Ny modell”, sa Robert, torkade munnen med en servett innan han sträckte fram handen, fick fjärrkontrollen och riktade den mot taket. Strax därpå hördes på nytt surrandet från projektorns fläkt och en bild fyllde whiteboarden bakom Carsten. En segel­ båt. Vit med satta segel och en blågul flagga. Orca, Marstrand stod det med svarta eller möjligtvis mörkblå bokstäver på sidan. ”Man har hittat en svensk båt utan besättning.”

14

Karin nickade och tänkte på säkerhetslinan som hon var så noga med att fästa när hon seglade, särskilt när hon skulle ta sig längre sträckor över öppet hav. Men hade det varit en olycka skulle ärendet ha landat på skotska motsvarigheten till Sjö- och flygräddningscentralens bord och inte här hos dem. ”Det finns tecken på handgemäng ombord.” Carsten pausade. ”Blod”, lade han till. Orden lät korta, lite avhuggna med hans danska brytning där ändelserna svaldes. ”Hittat hur då?” sa Karin och lutade sig framåt. ”Låg den och drev eller var den förtöjd någonstans? Ankrad?”

Carsten bläddrade i sina papper. ”Det var kustbevakningen som bogserade in den till någon hamn.” ”Kirkwall?” föreslog Karin och granskade båten. ”Stromness”, sa Carsten som nu hade hittat i pappren.

Namnet väckte minnen. Ett bildflöde i hennes huvud – ham­ nen, stenhusen, puben och de smala gatorna. Hon nickade och log, kunde nästan förnimma vinden som färdats över Atlanten in över de gröna öarna, trots att hon satt i ett betonghus i Göteborg. ”Finns det någon karta?” frågade Folke. ”Det spelar kanske inte så stor roll just nu”, sa Carsten. ”Orkney­öarna ligger norr om Skottland.” ”Spelar inte så stor roll?” upprepade Folke.

Karin kunde se att Carsten ansträngde sig för att hålla sig lugn och visste att han skulle gå in på sitt rum, öppna fönstret och ta en cigarett så snart mötet var över. Hon reste sig och gick så nära bilden hon kunde, utan att skugga projektorn, för att se bättre.

Tröjan hängde ner över jeansen och mer eller mindre medvetet drog hon in magen. ”Ser ut som en Boström 37:a”, sa hon. ”Är det en bra båt”, frågade Carsten, ”något man seglar långt i?” ”Den har ju uppenbarligen tagit sig till Orkney”, sa Folke. ”Jag känner en kille som hade en sådan”, sa Karin. ”Den seglar bra i hård vind och har liten avdrift, men den är tung, sju åtta ton, ägaren hävdade att den var hopplös att backa med, att den var svår att hantera.”

15

”Han kanske inte kunde hantera den”, sa Folke, lade det ena benet över det andra och tittade på Robert. Karin insåg att samtalet dem emellan inte längre handlade om en båt utan om något helt annat. Antagligen hade det med Roberts bil att göra.

Mönsterdjupet på hans däck som Folke smygmätt med ett mynt eller röran inuti bilen. Bananskal, skraplotter och muggar från McDonald’s. Med tre barn kanske man tappade kontrollen över livet. Hon harklade sig, mest för att föra tillbaka Folke och Robert på spåret. ”Jag har för mig att Boström 37:orna tillverkades på det varv där Hallberg-Rassy byggde sina större båtar, så ja, det är en bra båt. Fenkölad men rejäl.” Hon nickade. ”Så vad vill Orkney­ polisen ha vår hjälp med?” ”Fenkölad?” frågade Folke.

Robert suckade. Karin drog efter andan och insåg att Folke inte skulle komma vidare, och därmed ingen annan heller, förrän frågan var besvarad. ”Man kan lite förenklat säga att kölen är ditsatt efteråt med bultar, annars är hela skrovet stöpt i en form och då kallar man det långkölad. En långkölad båt är mer kursstabil medan en fenkölad båt är enklare att manövrera, har mindre motstånd i vattnet och ofta seglar snabbare.”

Folke knackade med pennan i bordet. ”Du sa nyss att en fenkölad båt är svår att hantera och nu säger du att den är enkel att manövrera. Hur ska du ha det?” ”Jag sa att ägaren tyckte att den var svår att hantera. Så”, hon vände sig mot Carsten, ”vad vill Orkneypolisen att vi ska göra?” ”Det låter högst osäkert att ha kölen som ett separat stycke”, sa Folke. ”Tänk om den lossnar.”

Karin såg Roberts min och brydde sig inte om att rätta sig själv och säga att en långkölad båt inte nödvändigtvis behövde vara stöpt i en form och att dess köl också kunde vara ditskruvad efteråt. ”De undrar om vi kan åka till ägarens adress för att se om det finns någon där, till att börja med.” Carsten höll en penna i handen som om det vore en cigarett. När som helst skulle han glömma bort sig och försöka ta ett bloss på den.

16

”Så de vet vem ägaren är?” frågade Karin.

Carsten satte på sig läsglasögonen. ”Orkneypolisen hade namnet Orca och Marstrand, vilket gjorde att det landade på vårt bord. Vi hittade båten och där­ med även ägaren på tredje försöket, efter att ha ringt runt till försäkringsbolagen. Det hade varit fan så mycket lättare med ett register som vi själva kunde slå i. Vi fick träff hos försäkringsbo­ laget Atlantica”, sa han. ”Och det stämmer att det är en Boström 37:a, men det visste inte vi när vi ringde.” ”Okej”, sa Karin. ”Så vem äger båten?” ”Bo William Stenman, fyller sextiosex år på julafton. Född i Göteborg 1947. Fader okänd. Mamman står som avliden 1992.

Gift med Lena Karlsson år 1969 men de skiljde sig 1989. De har två döttrar, Bodil och Katarina. Pensionerad dykare, det ser ut som om han har jobbat i Norge. Dömd för misshandel 1984, annars ingenting. Han är skriven på Tången på Klöverön i Mar­ strand. Det är bara han som står registrerad på den adressen. Vi har provat att ringa både dit och till hans mobil.” ”Tången”, sa Karin och betonade e:et istället för å:et. ”Av någon anledning säger de så, de som bor där. Det ligger på syd­ sidan av Klöverön, i närheten av Korsvik. Men det är inte säkert att det är han som seglat den, han kan ha lånat ut den.”

Carsten nickade. ”Orkneypolisen håller på att höra med lokala hamnar och mari­ nor för att få reda på var båten setts och om någon i så fall minns besättningen. Jag antar att du vet hur det fungerar, Karin?” ”Om man går in i någon marina så registreras båten och du får betala en avgift som har med båtens storlek att göra. Ju större desto dyrare. Men om du ankrar i vikar istället så är det inte säkert att du träffar någon alls. Kanske ser du enstaka seglare eller någon lokal fiskebåt. Oftast bara på långt håll. Det är inte som här, där båtarna trängs längs kusten sommartid.” ”Han kan ha gått via Norge, särskilt om han jobbat där. Men börja med att se om det är någon hemma på adressen. Har du möjlighet att ta dig ut till Klöverön? Finns det någon båt du kan låna? Eller har du fått ordning på din egen, det där med diesel­ läckan, menar jag.”

17

”Jag kan låna Johans.” Karin tänkte på sambons Skäreleja. En stabil snipa i plast som byggts på Nicanders båtbyggeri i Mar­ strand på sjuttiotalet.

Carsten nickade för sig själv. ”Bra.” Han såg ut som om han funderade på om det var något som han glömt. ”Tången.” Han betonade ändelsen av ordet. ”Ta med dig Robert. Folke – du och jag pratar vidare.”

Carsten avslutade mötet och lämnade den tunna mappen över Bo William Stenman till Karin. Överst låg fotot av Boström 37:an.

Klockan var strax efter tio när Karin startade motorn på Johans Skäreleja och lade loss från K-bryggan i Blekebukten. Att det blev en båttur ändå, även om omständigheterna inte riktigt var de hon hade tänkt sig. Hon passerade de röda sjöbodarna vid Rosenberget och Vollmars varv, som inte längre var ett varv.

Numera kunde den renoverade lokalen bokas för fester. Båtar med brudpar brukade anlända och lägga till vid kajen där flagg­ spel fästs i lyftkranen. Intill, på Ellickas lycka, låg de gamla sill­ salteribyggnaderna som sedan länge var ombyggda till strand­ nära sommarhus. För länge sedan hade en fattig kvinna, Ellicka, bott i en av ryggåsstugorna. Ende sonen drunknade i hamnen då hans jolle kantrade, hans mor såg honom försvinna under ytan utan att kunna hjälpa honom. Karin funderade på var hon läst det någonstans, troligtvis i någon av Claes Krantz skildringar av Marstrand. Enda resterna av den gamla kvinnans stuga var stenarna från grunden, som numera utgjorde kortsidan av Villa Lyckans källare. Karin sköt gasreglaget framåt, tacksam över att leva i en tid där man inte alltid tvingades vänta på vind för att driva fram sin farkost.

Sommaren var över och det lilla samhället, trähusen och dess fastboende invånare pustade ut efter att ha klarat ännu en säsong.

Medan andra klagade på att sommaren var slut tyckte Karin att september var en fin månad. Även om kvällarna var mörka ver­ kade färgerna på något sätt klarare. Intensivare och med skarpare konturer. Och dagtid kunde temperaturen klättra lika högt som en bra sommardag.

18

Hon drog gasreglaget bakåt tills det kom i friläge för att vänta in färjan som var på väg över till Marstrandsön. Robert hade tagit av sig jackan och tittade mot kyrktornets urtavla, där siffrornas guld blänkte i morgonsolen. Han tog en dyna och satte sig intill henne på aktertoften. ”Så vad tror du? Har han lånat ut båten och sitter hemma och undrar vad som hänt?” ”Vi kan ju alltid hoppas.” ”Snart sextiosex år. Hur långt tror du förresten att Folke har kvar till pensionen?” frågade Robert. ”Ingen aning. Jag vet faktiskt inte hur gammal han är. Vet du?” ”Nä.” Han gäspade och drog händerna över ansiktet. ”Trött?” ”Två av ungarna kom och lade sig i vår säng inatt och efter det kunde jag inte somna om. Till slut gick jag in och lade mig i Leos rum, men då var klockan redan över fyra. Jag låg och grubblade så där som man kan göra. På om man har betalat alla räkningarna och ifall ungarna har gjort sina läxor. Om vi ska åka någonstans på februarilovet eller lägga pengarna på att borra efter bergvärme istället, om det finns liv efter döden, om bilen är låst och om det är denna vecka eller nästa som jag har en tandläkartid.”

Karin skrattade. ”Det var mycket på en gång”, sa hon och hejade på en mötande båt där en man i orange Grundénställ ordnade med fiskeredskap samtidigt som han styrde. ”Vad kom du fram till?”

Robert nickade till fiskaren och följde honom med blicken. ”Man kanske skulle göra något annat, bli yrkesfiskare istället.” ”Du, på en båt?” sa Karin och skrattade. ”Det där ser idylliskt ut nu, men tänk dig busväder i oktober och snöglopp i decem­ ber.” Hon pekade mot den gröna pricken som svajade av och an i vattnet i Albrektsunds kanal. ”Motström”, sa hon och gav gasreglaget en knuff. ”Ibland flyttar isen på prickarna.” ”Prickar. Konstigt namn. Borde man inte säga sjömärken?” ”Det kan du ju göra om du vill. Folke vet säkert varför det heter prickar om du är intresserad och har en timma över.” ”Är du galen? Honom tänker jag inte fråga. Jaha. Snart är det höst och sedan är det jul.”

19

”Lägg av. Just nu finns det absolut ingenting att klaga på. Fina kvällar och varmt i havet. Dessutom gillar jag hösten. Att få ta på en stickad tröja, sitta med en filt om benen i sittbrunnen. Eller tända i kaminen och höra regnet smattra mot rufftaket.” ”Du menar öppna spisen. Vet Johan om att du vill flytta tillbaka ombord på båten? Har du sagt det?” ”Om det inte vore för dieselläckan så hade jag bott kvar ombord”, mumlade hon och tog ett fastare grepp om rorkulten.

Björkarnas grenar hängde ner i vattnet och får betade längs sidorna av kanalen. Sista sträckan var sprängd och motorljudet förstärktes mellan bergväggarna innan de passerade kanalens sydligaste prickar. En röd och en grön och därefter det vitmålade kumlet på udden av Klöverön. ”Här fanns fullt av trankokerier förr, det går knappt att tänka sig idag”, sa hon och pekade mot Stensholmen och de kala öarna söderut. ”Nu finns ingenting kvar. Några grunder här och där men inget mer. Till och med den sista bofasta på Långö har flyttat. Förra året.” ”Men på Klöverön bor det väl folk? Fler än Astrid Edman?”

Karin nickade och såg Astrid Edman framför sig. En kärv dam som de mött i samband med ett dödsfall på ön. Familjen Edman hade levt där i generationer och stammade från traktens ökände sjörövare som dött så sent som 1854. ”Jodå. Femton sexton hus har året runt-boende.” ”Det är ju bra.” ”Av närmare sextio.” ”Jaha. Då var det kanske inte så bra.” ”Tar du fram tampar och fendrar?”

Det fanns tre hus inom synhåll vid Korsvik. Ett stort vitt med en gammal ladugård intill, en smutsgul barack som Karin antog var en sommarstuga och ett ljusgrått trähus som var beläget lite för sig självt ute på en udde. Precis som Johan beskrivit det då hon ringt och frågat honom. En svartmålad mina var placerad som prydnad på berget intill. Johan hade till och med nämnt den och berättat om farbror Fredrik som under kriget desarmerat minor.

Och nyttjat en hel del alkohol. Kanske behövdes det för att döva nerverna om man gång efter annan lurade döden.

20

Hon passerade grundet som låg alldeles innan bryggan, pekade på det så att Robert såg sjögräset under ytan. ”Lurigt”, konstaterade han. ”Visste du om det?” ”Tror du att jag bara kör omkring slumpmässigt?”

Hon lade i backen och gav gas, vattnet akter om virvlade till och båten bromsade upp och stannade vid bryggan. Propellern drog åt styrbord och därför var det bäst att alltid ha den sidan till kaj. Robert gick iland med förtampen och fäste den i en av bryggans järnringar. Karin kom efter med aktertampen. ”Jaha. Tången”, sa han, tog av sig flytvästen och lade den på bänken i sittbrunnen. ”Det är väl ingen som snor den här?” Han såg sig omkring. ”Knappast”, sa Karin och tog ett kliv upp på bryggan. Hon smygkollade hans knop innan hon följde efter honom på den klippta gräsvägen. Den var stadigt byggd med stenblock i bot­ ten och bred nog att kunna köra en kärra på från bryggan till huset. ”Så allt som ska hit måste fraktas med båt?” frågade Robert. ”Rubbet. Kylskåp, mat, värmepannor och spisar. Och allt som går sönder får åka båt härifrån. Först till Marstrand, där det måste lastas om till bil för vidare transport till återvinningen eller tip­ pen i Kungälv.” ”Låter som en heltidssysselsättning bara det.” ”Men ändå. Tänk att bo så här.” ”Man måste väl gå upp i svinottan för att hinna till jobbet i vettig tid. Lägga loss och lägga till”, sa Robert och trampade fram på vägen. ”Och i november är det dessutom mörkt både när du åker och när du kommer hem. Is på tampar och på däcket. Nej, det är nog inget för dig, Robban. Fast tänk när man kommer hem från jobbet så här års och kan äta kvällsmat på klipporna och ta ett dopp innan man lägger sig. Då är det värt allt.”

Det ljusgrå huset, som enligt deras registerutdrag tillhörde Bo Stenman, var omgärdat av ett vitt staket. Trägrinden gick trögt och när Karin såg efter lade hon märke till en sten som hängde i en lina och via en talja orsakade motståndet. Så snart hon släppte grinden stängdes den automatiskt bakom dem. Finurligt. Hon 21

hade sett den lösningen ute på öarna ibland, på platser där det gick promenadstigar över betesängar med kor och får.

Robert hade redan passerat handpumpen som fanns på gårds­ planen. Han stod på det översta av granitblocken som bildade trappa och knackade så hårt på trädörren att Karin hörde glaset i den skallra.

En brunn så nära havet, borde det inte gå in salt i vattnet då? funderade hon. De förtorkade blommorna längs staketet såg inte ut som om de hade brytt sig om ifall det varit lite salt i vattnet, bara de hade fått några droppar. Men nu var de bortom all rädd­ ning. Björnbärssnåret var det enda som såg ut att ha överlevt, även om bären var ynkligt små och fortfarande röda. De skulle knappast hinna mogna innan frosten kom. ”Ingen verkar vara hemma”, sa Robert och tittade upp mot fönstret på andra våningen innan han kände på handtaget. Det var låst. Han bankade ännu hårdare på dörren och ropade. ”Hallå! Vi kommer från polisen. Är det någon hemma?” Ingen svarade. Han vände sig mot Karin. ”Vad gör vi?” ”Vi tar ett varv runt huset.”

De gick ett varv och kikade in genom fönstren där de kunde. ”Verkar tomt”, sa Robert. ”Om det inte ligger någon uppe på övervåningen”, han pekade mot de övre fönstren när de var tillbaka på gårdsplanen. ”Det kommer ta en bra stund att få ut en låssmed hit”, sa hon och gick fram och granskade dörren.

Robert följde efter. Han böjde sig ner och lyfte på blomkrukan som stod placerad på trappan. ”Nej, det var väl för bra för att vara sant att det skulle ligga en nyckel där.” ”Vi får gå in”, sa Karin. Hon gjorde en nick åt honom. ”Vad tror du om låset? Det ser ut som ett sådant med vred på insidan.”

Robert kikade på dörren och låset. ”Okej”, sa han, tog upp en sten och krossade rutan. Försiktigt plockade han bort glasbitarna innan han sträckte in handen och låste upp. ”Hallå! Vi kommer från polisen”, ropade han på nytt och klev över glasbitarna i hallen.

22

En skeppsklocka hängde på ena väggen. Den var graverad med ett namn men så grönärgad att Karin inte kunde utläsa vad det stod. De sökte igenom huset rum för rum bara för att konstatera att det var tomt. Karin gick sedan långsammare genom huset och försökte göra sig en bild av mannen som bodde där. Det luktade som i farmor och farfars sommarstuga på Ammenäs utanför Uddevalla. En trivsam doft som hon förknippade med brödbak och farmors skafferi, stort nog att smyga sig in i med en bunt gamla serietidningar. Köket hade en vedeldad spis och ett runt matbord med utsikt över havet. En fotogenlampa hängde ovanför. Karin lutade sig fram och tittade ut. Om det varit någon hemma som inte velat träffa dem skulle han ha sett båten komma och haft tid att ge sig av. Men det såg inte ut som om det varit någon där på länge. Döda flugor låg i fönsterkarmarna och ett knappt synbart lager damm täckte den rostfria köksbänken. Den var låg, så där låg som man hade förr. Några fiskfjäll blänkte på de matta kakelplattorna. Alla som var över tolv år fick stå med böjd rygg och diska och rensa fisk. Träluckorna under var ljusgula och nötta. Krukväxterna i fönstren var visserligen gröna men visade sig vara av plast. De var solblekta precis som tapeten, men köksgolvet var nytt. En illa gjord träimitation.

Ett sjökort var uppsatt med häftstift på väggen i vardagsrum­ met. Det var ett översiktskort över Nordsjön där både Sverige, Norge och Danmark syntes. Karin blev stående en stund innan Roberts hojtande fick henne att vakna till, något om att han skulle se över uthusen. Hon ropade okej tillbaka och hörde ytterdörren stängas. På ett bord i ett hörn stod en samling mässingsföremål och flaskor som att döma av havstulpanerna såg ut att ha legat på havets botten. Karin granskade en släplogg och ett nakterhus plus ytterligare ett föremål, osäker på vad det var.

Det vilade en strävsam och gammaldags stämning över det lilla huset på udden. Åt ena hållet hav, åt andra hållet hagar och äng­ ar. Karin såg vägen som gick upp till ett krön och svängde utom synhåll. Den fortsatte tvärs över ön, hela vägen bort till Brede­ lius varv. Därifrån såg man över till Koön och Marstrandsön.

Transporter och logistik var ett outtömligt samtalsämne på en ö 23

utan färjeförbindelse. Så mycket föreföll inte ha hänt här under de senaste femtio åren, tänkte hon och tittade på taklamporna i tjockt gulfärgat glas. Trots att det fanns el indragen var det som om husets invånare inte litade på den med tanke på alla de fotogenlampor som fanns utplacerade. Såvitt hon visste gick strömkabeln hit via Instön och låg på havsbottnen. Kanske var det vanligt med strömavbrott. Från vardagsrummet fanns en gång som ledde till ett mindre rum med sjögrästapeter och brun heltäckningsmatta. Rummet hade en alkov i mörkt trä som påminde om en kajuta och man kunde dra för ett rutigt tyg för att stänga ute dagern. På motsatta väggen, intill en inbyggd garderob med en stor dörrknopp i grönt glas, stod ett skrivbord och en sjömanskista.

En barometer och en klocka, båda av mässing, var fästa på en tjock lackad teakskiva. Under den hängde ett foto av två unga män i dykardräkt. De var solbruna, tänderna lyste vita i deras ansikten och håret som stack fram under cyklopens band var vått som om de just klivit ur havet. Den ljusare av dem hade en mustasch och hår som blekts vitt av solen. Den rödhårige kamraten stod med armen om honom och höll upp något mot kameran. Ett fynd som de nyss gjort under ytan? Karin hakade ner fotot och försökte se vad det var. Till slut vände hon på bilden. ”Till Svensken på 30-årsdagen!” stod det på baksidan med svart tuschpenna. Hon knäppte en bild av fotot med mobilkameran och hängde tillbaka det.

Skrivbordet var belamrat med papper, böcker, tidningar och post. Pappren verkade vara utskrifter från bläckstråleskrivaren som stod på en stol intill. Texten var på norska. Folke skulle bryta ihop om han såg röran.

Det fanns mycket att gå igenom, men just nu behövde de hitta båtens ägare. Eller anhöriga. Med lite tur kanske någon visste var han fanns. Översta skrivbordslådan gick knappt att öppna, så full var den av papper, men också av pennor, tejp, gem, knappar och mynt från världens alla hörn. Dess botten buktade neråt på ett oroväck­ ande sätt och det skrapade när hon stängde den. I nästa låda hittade hon en almanacka och längst in låg en guldmedalj med 24

Bo Stenmans namn ingraverat under en inskription på norska: ”For edel dåd ved Alexander L. Kielland-ulykken 1980.” En norsk hedersmedalj med kung Olav V:s ansikte i relief.

Alexander Kielland. Namnet var bekant men hon kunde inte riktigt placera det. Hon tog ytterligare en bild med mobilen in­ nan hon drog ut resten av lådorna en efter en, insåg att innehållet även där var papper och öppnade istället garderoben. Insidan av dörren var täckt av foton på arbetsbåtar, supplyfartyg och platt­ formar för upptagning av olja och gas. Brittiska, amerikanska och norska. De allra flesta var från grannlandet. Hon kände igen några av namnen.

Dykardräkter hängde på galgar. Två par gula dykflaskor stod på golvet. Där låg också olika typer av simfenor och skor. Några av dem såg ut att vara gjorda i metall och var tunga att lyfta.

Hon satt på huk och skulle just stänga garderobsdörren då hon lade märke till fotot som satt på dörrens insida. En oljeplattform med texten Alexander L. Kielland tryckt i vitt mot det blåsvarta havet. Mot ett av plattformens ben satt en ditklistrad pil där någon skrivit ”olycka?”.

25

Av Ann Rosman har tidigare utgivits på annat förlag: Fyrmästarens dotter 2009 Själakistan 2010 Porto Francos väktare 2011 Mercurium 2012 Havskatten 2014

Dikten ”Beachcomber” av George Mackay Brown på s. 444–445 kommer ur samlingen Fishermen with Ploughs (Hogarth Press, 1971).

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014503-3 © Ann Rosman 2016 ScandBook AB, Falun 2016