9789100144944

CLINCH

Martin Holmén CLINCH ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Karta på för- och eftersättsblad: Stockholms stadsarkiv. www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014 494-4 © Martin Holmén 2015 CPI – Clausen & Bosse, Lech, Tyskland 2015

TILL MIN DOTTER

DEL ETT

Måndagen den 12 december Jag kontrollerar mitt Vikingur. Klockan har hunnit bli tjugo över sju. Jag står i regnet utanför Zetterbergs hus, där stadens paradgata möter dess bakgator. Här i kvarteren runt S:t Clara kyrka regerar valutamäklarna, småtjuvarna, hallickarna och hororna över natten. Bland hotell, vadslagningsbyråer och lönnkrogar lurar stans alla lurendrejare på utsocknes folk som vattenkammade och söndagsklädda anländer huvudstaden via Centralstationen. En timme senare är de renplockade som döda gäss.

Regnet förmår inte rensa luften som är mättad av unken dassdoft, avgaser och koks. I krocken mellan gatljus och väta blänker spårvagnsspåren som knivseggar mitt i Kungsgatan. Jag har mina sommarskor med perforerade ovan­sidor och fötterna är redan blöta. Ett par grader ­kallare och det hade snöat istället. Morgonfrosten har legat tjock på ledningarna i ett par veckor nu. ”Fattigdomen börjar vid huvudlössen men slutar vid skorna”, hör jag mig själv muttra med rösten hes av cigarrer och eftermiddagskaffets snapsar.

Jag stampar lätt mot gatstenarna för att väcka tårna till liv. Om Zetterberg är hemma och kvällens uppdrag går i hamn är det jag som köper mig ett par ordentliga vinter­ 9

kängor. Inte några pliggkängor av boxkalv eller någon annan skit från Sko-Konsum. Första klassens chevreau ska det vara.

Vicevärden har ännu inte låst porten. Foajén har vitt, renskrubbat marmorgolv. En tjock, röd matta forsar nerför trappan som näsblod. Jag tar upp brevet ur ulsterns innerficka och vinklar det för att fånga det lilla ljuset från gatan.

Kvällens jobb gäller en utebliven betalning på en begagnad kärra. En Elofsson i Ovanåker har sålt en gammal Opel till Zetterberg och blivit blåst. Kan jag driva in de resterande tvåtusen etthundra kronorna och skicka pengarna inom fem dagar får jag behålla femton procent.

Det är min annons i Landsbygdens folk som har betalat sig igen.

Oftast gäller landsortsjobben någon i staden förlupen bonddotter som jag nosar upp på Norra Smedjegatans partihotell eller i Gamla stans bordeller och sätter på tåget hem igen men olika typer av skuldregleringar är nästan lika vanliga. Ibland vill någon ha någon annan fördärvad och inte mig emot om betalningen är den rätta.

En lantlolla är värd mer än en cykel, men mindre än en bil eller ett kok stryk.

Jag kontrollerar namnskylten i halvdunklet. Zetterberg, högst upp. Jag återvänder ut och kisar i regnet uppför den gråputsade fasaden. Räknar jag rätt är fågeln utflugen.

Eller ligger den fan månne och sover?

Jag går in igen. Hissgallret skramlar ödsligt. Någon har mosat en cigarrett mot sexans knapp.

Trappmattan räcker inte hela vägen upp till den översta våningen. Jag tar av mig den stormönstrade, breda slipsen 10

och viker försiktigt ihop den i rockfickan. Zetterberg har dubbla ytterdörrar och en ringklocka i svartmålad plåt.

Jag bankar på den ena av dörrarna så att den frostade glasrutan skallrar. Inget svar.

Jag inspekterar låset. Det skulle inte innebära några större problem men om jag väntar där inne erbjuder jag Zetterberg en reträttväg. Jag bultar igen, denna gång ännu hårdare.

Gångjärnsgnissel bakom mig. En fläkt av rotmos och fläskkorv. Jag vänder mig om. En liten, mager karl med pincené plirar mot mig. Några små svettpärlor dallrar i hans höga hårfäste. Han harklar sig: ”Kan jag hjälpa till?”

Hans röst gnisslar värre än dörren. ”Jag har bud till Zetterberg här. Vet ni när han kommer hem?” ”Det är inte lätt att veta. Ibland blir det sent. Vissa kvällar dyker han inte upp alls. Man brukar höra om han kommer hem.”

Den lille mannen knackar sig själv på örat som för att bevisa att han har hörseln i behåll. Jag kväver en suck.

Förmodligen blir det ännu en sen kväll ute i regnet. ”För han oväsen?” ”Det har jag aldrig påstått!” ”Men det händer?” ”Ibland är han i sällskap. Det blir spring. Jag hör hans grammofon.” ”Kan jag kanske nå honom på arbetet?” ”Han är chaufför.” ”Taxidroska?” ”Jag har aldrig sett honom i uniform.”

11

Mannen mönstrar mig med blicken och gläntar ytterligare på dörren. Eftersom han uppenbarligen är den välvilliga, sällskapssjuka sorten blir jag rädd att han ska bjuda in mig att vänta och avslutar snabbt samtalet. På vägen ner i hissen snörar jag på mig slipsen igen.

Porten till kontorshuset mitt emot Zetterbergs är en perfekt utkikspunkt. Utanför Oscarsteatern och biograf Palladium på andra sidan Vasagatan börjar festklädda människor samlas för den tidiga kvällsföreställningen i skydd av sina paraplyer. Flera av karlarna håller sina höga cylinderhattar på plats med en hand på brättet. En smal, blond dam i en lång päls hytter med fingret åt en springsjas. Kanske har han fått beställningen om bakfoten när han köade för biljetter.

En gatubrunn i korsningen har slammat igen. Vattnet löser upp hästspillningen, och vindbyarna skjuter den sötaktiga skitlukten framför sig mellan husen. Någonstans gnisslar en vindflöjel eller en butiksskylt.

Gatubelysningen utanför Zetterbergs kåk är trasig och handlarna på Kungsgatan har ännu inte hunnit få upp ljusgirlangerna inför jul. Den lodräta ljusskylten på fasaden vid Carltons hotell inte långt därifrån råder bara delvis bot på mörkret.

Jag tar upp en sexöres Meteor ur fickan och biter av änden. Jag skakar asken med tändstickor. De gängse femtio stickorna har decimerats rejält de senaste åren.

Kreuger-papper säljs i bulk i tidningarna under rubriken Kuriosa. Jag öppnar den: ”Inte nog med fosfor för att fördriva ett foster men det räcker åt Kvisten”, muttrar jag och puffar igång cigarren.

Mitt emot Konditori Vetekatten en bit upp på Klara 12

Norra Kyrkogata ylar en herrelös hund när en man i överrock med pälskrage och damasker slår den med sin promenadkäpp. Byrackan är en långhårig, brunfläckig variant. Benen tycks för korta för kroppen. Den är inträngd mot väggen. ”Sitt din satan! Sitt, sa jag!”

Mannen slår igen, drämmer till med käppen över ryggen. Hundens förtvivlade skall studsar mellan väggarna. ”Hör upp din fan”, vrålar jag genom regnet och tar några steg ut på Kungsgatan.

Fina herrn fastnar för ett ögonblick med promenadkäppen höjd över huvudet och stirrar på mig. Byrackan smiter ut i korsningen med svansen mellan benen och undviker med en hårsmån att bli påkörd av en gammal A-Ford. Mannen med käppen skyndar upp längs Klara Norra.

Jag återvänder in i min port. Det finns egentligen ingen anledning att slå en hund halvt fördärvad på det där sättet.

Det är den här satans senhösten. Kylan och mörkret tar sig in under skinnet på folk, gör dem illa invärtes.

Med cigarren i mungipan skuggboxar jag lite slött framför mig för att hålla värmen. Jag borde ha tagit med mig en extra tröja och ett korsord. Jag undrar vad Zetter­berg är för en typ, jag undrar om han har något att sätta emot.

En tvåsitsig, helsvart Mercedes-Benz av sportmodell glider sakta, nästan ljudlöst, förbi med suffletten uppfälld.

Framlyktornas ljus återspeglas i den regnvåta gatan och omger bilens svarta lack med ett glödande sken. Spolingen bakom ratten har nätt och jämnt körkortsåldern inne. Våra blickar möts och ynglingen ler igenkännande, som om vi var med i en konspiration av något slag.

13

Jag upphör med mina tafatta försök att värma mig och ser långt efter bilen. Motorn morrar till när den svänger av mot Norra Bantorget och försvinner. Jag märker inte kvinnan som smiter in i porten bakom min rygg förrän hon tilltalar mig på klingande dalmål: ”Vilket luciaväder vi har fått!”

En tung doft av parfym och madeira. Jag vänder mig om. Hon är nog inte tjugo fyllda. Vattendropparna klänger fast i den ulliga, klockformade hatten som små genomskinliga tistelbollar. De korniga, mörka konturerna kring de sneda, bruna ögonen håller på att lösas upp. Kappan av svart cheviot är blanknött på sina ställen men därunder skymtar en lätt fyllig kropp och en välutvecklad byst. Hon är precis min typ av kvinna, jag är inte intresserad.

Damerna har alltid kastat sig i min väg. En ärrad gammal boxare. Jag tror att de på något sätt kan lukta sig till vem jag är, och det finns ingen kvinna som kan motstå en utmaning. Hon ler och fortsätter: ”Vad gör han ute i regnet?” ”Jag väntar på en god vän som har blivit lite sen.”

En skränande hop med pojkar av ligatyp korsar Kungsgatan. De ännu ljusa rösterna är fläckade av tobak och högljudda svordomar. Ett par av dem stannar till och synar mig. Jag skvätter demonstrativt iväg cigarrstumpen mot dem och bröstar upp mig. ”Din jävla kråka!”

Det är en av de minsta pojkarna som repat mod. Under kepsen sticker en ojämn, havreblond lugg fram. Han har kortbyxor och höga yllestrumpor. Den ena kängsulan är fastsurrad med ett smutsigt skosnöre.

När jag lämnar Sibirien händer det fortfarande då 14

och då att någon unge törs skrika en sådan sak till mig. ­Karlarna vågar inte och inte kärringarna heller. De viker ur min väg när jag kommer. De respekterar mig som man respekterar en bitsjuk hund. Hemma på Roslagsgatan är det förstås annorlunda. Många hälsar och en del ler till och med. I förra månaden var jag bjuden på kvarterets höstfest i fyrtioettan. Jag hade inte tid att gå. ”För Harry Kvist var en hejare till karl”, sjunger en av de andra pojkarna som uppenbarligen har känt igen mig. Instinktivt knyter jag näven. Jag känner hur en ven i pannan börjar pumpa under hattbrättet.

Under förbannelser och tomma hot knuffas gossarna vidare av sina kamrater mot enklare mål inåt gränderna till. Bortklemade ungar. I deras ålder lastade jag redan hundrakilossäckar med salt eller socker på ryggen i främmande hamn, eller skyfflade tonvis med kol under hundvakten. Jag tänder en ny cigarr. ”Vad ska ni hitta på då, ni och er vän?” Flickan igen. ”Ni ska förstås vaka lucia på lokal?” ”Nej.” En äldre man med både paraply och en promenadkäpp med silverkrycka stannar till utanför Zetterbergs port.

Han har ett grått pipskägg och kubb. Han öppnar och går in. Är det han? ”Sonja heter jag”, säger flickan och sträcker fram sin hand. Naglarna har sorgkanter. ”Kvist.”

Jag skakar hennes hand som hastigast. En ardennermärr med vagnen full av tomma öllådor passerar. Hästens kroppsvärme ligger som en dimma över ryggen. Hennes järnskodda, skäggiga hovar slår mot stenbeläggningen.

15

Kusken sitter stel som en staty med en döende cigarrett i mungipan och tyglarna i ena handen. Den andra har han stoppat innanför rocken som Napoleon.

Ljuset på Zetterbergs våning förblir släckt. Regnvattnet porlar i rännstenen framför oss. Sonja bär högklackade lackskor med ormskinn. Lika praktiska som mina lågskor i det här vädret. Jag tar ett djupt bloss och blåser ut röken genom mungipan. ”Jag arbetar som diskerska på ett kafé uppe på Drottninggatan. Eller ja, uppe på Teknologgatan kan man säga.” ”Det ser ut att sluta”, säger jag och håller handen utanför porten. ”Och så hyr jag ett rum på Pensionat Comfort inte alltför långt härifrån. Först delade jag med en väninna men nu har jag det alldeles för mig själv.”

Jag nickar ointresserat. Sonja rotar runt i handväskan och hittar en sparad fimp, en Bridge med munstycke.

Medan hon rotar vidare börjar hon lägga ut orden om någon drummel som både bestulit och bedragit henne.

Jag lyssnar inte. På andra sidan gatan går en figur med spänstiga steg rakt mot Zetterbergs port. Karln är i yngre medelåldern, klädd i en elegant, tredelad kostym, rock med breda slag och en Borsalino. Det är en atletisk typ men ett par storlekar mindre än jag. Welter, eller möjligen mellanviktare. Under sommarhalvåret brukar jag kunna avgöra en mansvikt på kilot när men under höst och vinter är det svårare. Mannen går in i porten mitt emot och snart tänds lyset på översta våningen.

Zetterberg har kommit hem. ”Tändstickor?”

Jag rycker till.

16

”Vad sa ni?” ”Jag undrade om ni har några tändstickor?”

Jag nickar med blicken riktad mot Zetterbergs hus och sträcker över min ask. Det är något som verkar avigt med det hela men jag skakar av mig känslan. Cigarrfimpen far iväg i rännstenen som en barkbåt. Jag mjukar upp nacken med några sidledsrörelser och knäpper upp både rock och kavaj för att skapa svängrum.

Utan att säga adjö till Sonja rättar jag till skinnhands­ karna och går över gatan. Nöjesåkaren i den svarta sportbilen glider förbi igen. En dyblöt kusk med en öppen jigg håller in hästen och ropar något åt mig genom regnet. Jag hör inte vad han säger.

Jag ser fram emot min lilla träff med Zetterberg. Har jag tur kanske han till och med bjuder motstånd.

Jag behöver det.

17

Måndagen den 12 december Hissen är på väg ner och eftersom jag helst inte vill stöta på någon tar jag trappan. Jag har flåsat upp till femte våningen när min gamla hosta hinner ikapp mig. Den river och sliter i bröstet. Jag ställer mig framåtlutad med händerna på knäna och spottar ut en seg slemloska på den röda mattan.

Jag blir stående ett tag och låter andningen lugna ner sig innan jag går upp till sexan. På vägen till Zetterberg längst bort i korridoren knyter jag åter upp slipsen, viker ihop den och lägger den försiktigt i ulsterns ytterficka.

Den här gången använder jag ringklockan.

Steg närmar sig. Den frostade rutan i dörren skallrar till när låset kärvar men snart öppnas dörren. Mannen där inne har ett brunt och ett grönt öga. Håret ligger platt runt huvudet, format av Borsalinon som nu vilar uppe på hatthyllan till höger om honom. Av doften att döma använder han mitt märke, Fandango pomada: ”Håret som håller hela dagen”. Hängslena hänger nerför låren på honom och han har knäppt upp skjortan.

Han ler. Den första kindtanden till höger i överkäken är ersatt av en guldtand. ”Ja?” 18

Jag kikar över axeln på honom. En avlång, dunkel hall leder längre in i våningen. Det tycks inte vara någon annan där. ”Jag har bud till en Zetterberg.” ”Det är jag.”

Jag sätter handloven i bröstet på honom och knuffar till så hårt att han faller baklänges. Han drar med sig en stol med röd, stoppad dyna.

Jag kliver in och låser efter oss. För att inte få stolen i bakhuvudet vänder jag mig genast om. Zetterberg har inga sådana planer. Han kravlar bakåt på armbågarna ett par meter, förbi ett litet bord, en väggfast telefon och en guldinfattad, hög hallspegel med snirklar och krusiduller.

Han gillar guld, karln.

När jag följer efter honom reser han sig och vänder sig om. Han ska just sätta av inåt lägenheten när jag tar tag i skjortkragen. Det är den löstagbara varianten och för ett ögonblick blir jag stående med hela kragen i näven innan jag får fatt i nederdelen av skjortans ryggstycke. Jag halar kvickt in honom.

Spegeln bredvid oss skramlar till när jag drämmer upp honom i väggen. Han öppnar munnen. Jag sätter snabbt högerhanden precis ovanför adamsäpplet. Han kraxar till och snörper enfaldigt på läpparna. Jag trycker till. Han ställer sig på tå. ”I augusti i år köpte ni en begagnad bil av en lantbrukare Elofsson i Ovanåker. Ni erlade trehundra kronor när ni hämtade kärran och skulle betala ytterligare tvåtusen etthundra en månad senare. Det gjorde ni inte och nu har Elofsson surnat till.”

Zetterberg gurglar till svar. Tror han att det här är en 19

förhandling? Med båda händer försöker han bända upp greppet runt sin hals. Ett klassiskt nybörjarfel. Jag kan enkelt reglera trycket mot halsen som jag vill. Sidan av kroppen är utsträckt och blottad. Precis som jag vill ha det.

Jag stirrar på hans fingrar. De är onaturligt magra; bleka som fingrarna på en italiensk gipsgjutare. På högernäven glänser en klackring med några röda stenar.

Jag vrider in den första vänsterkroken mot levern. Bara amatörer siktar in sig på solar plexus, det är mot levern eller hjärtat som ett ordentligt kroppsslag kan göra lite nytta. Huvudet säger en krok men muskelminnet två snabba. Jag lyder. Det har alltid varit ett av mina favoritslag. Man kan lägga handskarna på hyllan men det tar bra lång tid att tvätta bort lukten från nävarna.

De motsägelsefulla impulserna får Zetterberg att rycka okontrollerat. En del av honom vill vika sig dubbel, en annan vill undkomma strypgreppet. Jag lutar mig fram mot honom, så nära att jag kan urskilja dofterna av Aqua Vera, tobak och bröstkarameller. ”Såja, såja”, viskar jag tröstande i hans öra. ”Ni får ett dygn på er att fixa fram kosingen.”

Det vattnas i munnen på mig. Jag lättar något på strypgreppet och låter Zetterberg hämta andan bara för att slå honom igen, mitt i utandningen. Samma krok träffar samma yta men den här gången låter jag honom falla framåt och han rasar ihop i en hög på hallmattan.

Jag tar ett kliv över honom och ler mot mitt ärrade anlete i spegeln. Jag knäpper kavajknapparna och synar mig själv. Kavajen har så breda slag att de nästan täcker hela bröstet. Jag borde kombinera den mörkbeiga skjor20

tan med den kritstrecksrandiga, chokladbruna kostymen oftare. Jag knäpper upp igen, fäller upp skjortkragen och fäster slipsen med en dubbelknut. Jag är sugen på en cigarr.

Zetterberg gråter. Han ligger i fosterställning med armarna om magen och försöker hämta andan samtidigt som han hulkar och snorar som ett barn. Det är ingen vacker syn. ”Imorgon kväll”, upprepar jag medan jag åter mjukar upp nacken med sidledsrörelser.

Jag ser mig runt i hallen efter något att slå sönder för att ge hotet tyngd. Jag tittar på den väggfasta telefonen men låter blicken vandra vidare. I tamburen hänger ett antal snygga ytterrockar på rad. Det är synd att vi inte drar samma storlek. Därunder står ett paraplyställ med flera käppar. För långt borta.

Jag tar tag i hallspegeln och vräker ner den över honom.

Klirret av glaset som splittras studsar mellan väggarna i den trånga hallen. Zetterberg ger upp ett gällt, litet skrik men rör sig inte. Han ligger kvar under spegeln och snyftar.

Jag funderar på att gå och hämta en av käpparna ändå och ge honom en omgång men jag hoppar över det. Det gäller att veta när de har fått nog. En död karl betalar inte sina skulder, en illa skadad hamnar på sjukhus. Det är en fin linje. I början ramlade jag över på fel sida några gånger men det är åratal sedan. Nuförtiden vet jag vad jag gör.

Spegelglaset krasar under mina lågskor när jag stegar fram till dörren. För ett ögonblick stannar jag till och drar handen över ulstrarna i tamburen och stannar vid en elegant ytterrock i kamelhår. Låskolven ger ifrån sig en tunn, torr smäll och jag är ute i det dunkla trapphuset igen.

21

Hissen gnisslar uppåt och jag tar hastigt trapporna ner. Det vita marmorgolvet ser nästan skiffergrått ut i mörkret. Jag skjuter upp porten och ställer mig och ser upp mot de svarta molnen. Det har slutat regna. Jag trevar runt i fickorna efter cigarrerna. En ung man med en dragkärra skyndar förbi. De järnskodda hjulen dundrar mot gatstenarna.

* Jag tittar upp mot de mörka skyarna. Imorgon kväll är det dags för ett återbesök. Med en sådan flott adress och så många överrockar finns det inget som tyder på att Zetterberg är beredd att lämna stan på grund av tvåtusen etthundra riksdaler. Jag skrockar, får upp anilinpennan, spottar på den och ställer upp de lila siffrorna med mina femton procent i anteckningsboken.

Fyrahundrafemtio kronor för knappt en timmes arbete.

Inte illa och ytterst lägligt. Bättre betalt än något annat uppdrag den här sidan midsommar.

Jag överväger om jag skall fira ett gott dagsverke på någon av de lönnkrogar som finns på var och varannan innergård inåt Klara till, när jag ser att Sonja ännu inte har fått napp.

Hon rör sig sakta emot mig och ler ett skyggt leende.

När hon närmar sig ser jag att hon är en smula hjulbent.

Jag hejdar henne genom att teckna att jag är på väg i motsatt riktning. Av någon anledning ger hon mig ett oroligt ögonkast, men hon nickar, vänder på klacken och går uppför Kungsgatan igen.

Jag visslar Bättre och bättre dag för dag med Ernst Rolf 22

och svänger söderut för att ta trean tillbaka till Odenplan.

Det finns gott om lönnkrogar med smuggelvodka hemma i Sibirien också. Nere på Vasagatan plingar en spårvagn förbi i ett hav av gröna, elektriska gnistor och jag följer den med blicken.

Jag får syn på bilen.

Den svarta Mercedesen står parkerad i skenet från Carltons ljusskylt. Den spenslige ynglingen stryker vecken från sina äppelknyckarbyxor och lutar sig mot karossen när jag närmar mig. Han har vita strumpor på sig. På huvudet slokar en stor keps och han bär sport­ kavaj och stickad pullover. Grabben har utan tvekan både pengar och stil, ändå påminner han om någon jag kände en gång. Jag får för mig att han har väntat på mig. Jag saktar ner på takten. ”Cigarrett?”

Pojken läspar när han håller fram ett paket Stamboul.

Vänsterhandens lillfinger pryds av en guldring. Jag hejdar mig och tar emot paketet. Pojken suger in underläppen mellan tänderna. Ett leende spelar i mungipan. Jag fiskar upp en cigarrett, sätter den i munnen och lämnar tillbaka paketet.

Han håller fram en helautomatisk guldtändare framför mig. Jag tar hans händer, håller dem i mina och försöker skydda lågan från vindbyarna. Den här gossen har aldrig arbetat. Jag smeker hastigt hans mjuka, hårlösa handrygg.

Ynglingen darrar lätt vid beröringen. Tändaren raspar flera gånger efter varandra.

Till slut får vi med gemensamma ansträngningar fyr på cigarretten. Innan han drar tillbaka sin hand stryker han min kind, nerifrån och upp. Någon vid hotelldörrarna 23

bakom oss skrattar. Jag hör ljudet av höga klackar som smäller i gatan. Ynglingen verkar inte bry sig om det. För en del går det så enkelt.

Trots att jag rakade mig samma morgon frambringar smekningen ett viskande ljud, som när någon borstar av en farstubro med en piassavakvast. Jag vet att jag kommer att minnas denna beröring länge. ”Är inte den här bilen några nummer för stor för er?”

Jag drar två bloss efter varandra och ser mig hastigt omkring. ”Äsch, ni är bara avundsjuk.”

Han smeker regndropparna från suffletten och klatschar vätan av handen. Han ler stort. Han har en bred glipa mellan framtänderna. ”Får jag kika?”

Jag lutar mig framåt och studerar instrumentbrädan i något mellanljust träslag och dess kromade mätare. ”Ni kan till och med få provköra en sväng.”

Jag rätar på mig och studerar pojken. För ett par sekunder stirrar hans kastanjebruna ögon rakt in i mina. Han är precis i min smak beträffande ålder och kroppsbyggnad.

Kommer jag att bli tvungen att betala honom något? Han har förvisso gott om pengar men vad ska han annars med mig till? ”Okay.”

En stund senare svänger vi upp på min egen gata. Vi färdas under tystnad. För ett ögonblick tror jag att han är den där grubblande typen som man återfinner bland pojkar i hans ålder med för lite att göra men jag ändrar mig när jag sneglar på honom. Hans blick är uttryckslös.

Munnen är halvöppen. Jag koncentrerar mig på kör24

ningen. Kanske gör grabben sådant här varje kväll. När man har kosing blir allting så självklart, så enkelt. Kanske råkade jag bara stå i hans väg denna afton.

Bilen svarar omedelbart när jag trycker ner gaspedalen och mullrar iväg mot hisnande hastigheter. Roslags­gatans välbekanta skyltar svischar förbi: Änkan Linds cigarrbod, Nyströms rakstuga, Ströms styckegodsaffär och Bruntells diversehandel. Ett par pojkar i tioårsåldern skriker i högan sky och följer springande efter bilen ett tjugotal meter.

Jag rycker till när ynglingen lägger sin hand på min handskbeklädda näve där den vilar ovanpå växelspaken.

Som för att skaka av den växlar jag ner och gör en vågad omkörning förbi en av Epidemisjukhusets gråmålade ambulanser. Ynglingen drar ljudligt efter andan och gnyr till. Jag påminns om varför jag sitter där i bilen.

Vänta du bara gossen min, tänker jag.

Kvisten kan nog lära dig ett och annat.

Vi närmar oss folkskolans tegelschabrak högst uppe på Roslagsgatan där sexans spårvagn vänder. Rickardsson, en av Plomans gangstrar som sköter spritsmugglingen här uppe i Vasastan, tappar hakan när vi åker förbi. I back­ spegeln ser jag hur han följer oss med blicken. Den fan tycks alltid glo efter mig som om han letar kurr. ”Där kan ni stå tills fåglarna bygger bo i käften på er.” ”Vad sa ni?” ”Ingenting.” ”Jo, säg!” ”Det var inget.”

Pojken skakar ut en cigarrett ur det blå paketet. Tändarens plötsliga låga lyser upp hans ansikte. Han lägger den ena armen över magen och vilar den andra lodrätt emot 25

den. Han håller cigarretten framför ansiktet men röker inte. Tvärt känner jag en olust komma krypande. Jag vet inte varför.

Vi passerar bergsknallen med Epidemin på krönet och pojken nickar mig slött upp mot Bellevue. Jag saktar ner och styr in i den långa allé av kala lindar som leder upp till parken. Grusvägen får bilens ljud att skifta ton. Vi passerar en gravid kvinna i huckle som vaggar uppför backen med båda händerna under magen. Paschens malmgård här uppe har nyligen övertagits av fattigvården. Pojken skrattar till. Jag sneglar på honom igen. Jag förstår mig inte på vaskern.

Den mörka parkens kuperade terräng och stora buskage erbjuder flera gömställen men det ska knappast behövas eftersom ingen rör sig här uppe efter solnedgången. Fattighjonen håller sig nog också inne denna kalla decemberkväll.

Jag styr upp till parkens högsta punkt. Söderut anar man husens siluetter på Brunkebergsåsens kam och Vasakyrkans kupol. Norröver, genom trädens tomma grenverk, ser man Brunnsvikens svarta, ödsliga vatten, tomt på segel. Jag kör av vägen och parkerar på en gräsplätt.

I samma ögonblick som jag slår av motorn är pojken över mig. Han får in några djupa, intensiva kyssar. Han smakar tobak. Vi flåsar i otakt, trevande händer vandrar över varandras skrev. Pojken är allt en hel karl ändå.

Vi kastar oss ur omfamningen och ut ur bilen. Jag halkar till, sätter ena knäet i vätan, kommer upp igen.

Våra steg klafsar hastigt över gräset. Vi möts i en clinch framför motorhuven. På avstånd hörs stadens brus. Bilens framlyktor är fortfarande tända. Han har allt ljus i ryggen.

26

Jag knäfaller med öppen mun, som när jag skulle ta nattvarden för min gamla läspräst August Gabrielsson.

Knäna sjunker ner en bit i det blöta gräset, vätan klänger sig snabbt uppför låren. Jag får upp hans byxknapp. Han har korta kalsonger med resår. Jag skjuter tillbaka hatten i nacken och drar med darrande händer ner både byxor och kalsonger till fotknölarna i ett svep. Bilens framlyktor skickar en kaskad av ljus mellan hans ben.

Det är en välvuxen pojk. Vi flämtar båda till när mina läppar omsluter hans kuk. Det här är ingen vanlig, skitig rekryt av den typ jag brukar träffa. Jag smackar.

Med ena näven knäpper jag upp mina egna byxor.

Decemberkvällen smeker mig med sina kalla händer. Jag sträcker ut tungan och sväljer ner honom hel i halsen ett par gånger. Mina ögon tåras, pojken flämtar och stönar.

Det där tyckte han om.

Målmedvetet arbetar jag vidare. Käkmusklerna domnar bort, jag har legat av mig. Jag känner en välbekant darrning mot gommen. Jag ökar takten. Hårt och vått och fort, det är så det ska göras.

Våra högljudda kvidanden blandas med de vassa lätena av två råttor som ryker ihop i buskarna bredvid oss medan ynglingen fyller min mun till brädden. Jag motstår min första impuls att svälja, spottar ut det i handen och smörjer in min kuk med det. Jag reser mig, tar honom i nackskinnet och får honom att böja sig fram över motorhuven. ”Nu är det Kvistens tur.”

Sakta men säkert arbetar jag mig in i pojken. Det är varmt och skönt, som att stiga ner i pannrummet efter kylslagen däcktjänst. Han gnyr av smärta, snyftar och slingrar sig men det är inget att fästa sig vid. Snart går det 27

också lättare och klagolåten förbyts i lustfyllda stånkanden. Jag ökar takten. Sådana här ynglingar brukar kunna komma två gånger på raken. ”Såja, gossen min.”

Jag hamrar honom mot den svarta karossen. Han håller undan för framlyktorna. Kylarprydnaden snäpper av med ett ihåligt ljud. Långt nere i mig lurar en hostattack.

På gräset rasar våra skuggor omkring. Borta från Albano visslar ett lokomotiv gällt.

En droppe av honom hänger envist kvar i mungipan.

Jag slickar upp den och trycker båda händerna i hans korsrygg för att få honom att svanka ordentligt så att jag kan komma in hel och hållen. Månen tittar fram ur de tunga molnen och ljuset krockar med det från billyktorna.

Det döda skenet färgar pojkens ändalykt mjölkvit och för ett ögonblick får jag för mig att jag lägrar en grekisk staty.

Hemma i garderoben har jag en Husqvarnapistol jag fick med mig hem från beredskapsåren. De få gånger jag har avlossat den har den bitit ifrån ganska rejält. På samma sätt fortplantas utlösningens rekyl genom mig när jag slutligen kommer. Ynglingen fortsätter häva sig emot mig ytterligare tre, fyra, fem gånger innan han slutligen också kommer i retur. Jag lägger mig pustande över honom med näsan i hans nacke några sekunder och glider ur honom av mig själv. Jag reser mig upp igen och backar några steg. ”Å fy satan”, mumlar jag och andas häftigt.

Den tid då jag sprang en mil på trekvart är definitivt förbi. Pojken drar upp sina byxor och vänder sig emot mig. Jag står kvar och hostar med händerna på knäna och byxorna nere kring fotknölarna. Ynglingen går fram till mig. Han lägger sin hand på min axel och fnissar lite. Jag 28

tittar upp. En sådan satans sprätt. Vissa får allting serverat på silverfat och kan oberört glida igenom livet medan andra får slava för varje tum lycka.

Venen i min panna bultar igång. Det vattnas i munnen. Kanske är det hans jävla läspande. Han måtte vara efterbliven. I hans ålder borde man lärt sig tala som folk men det är det där överlägsna flinet som är värst.

Han suger in underläppen mellan tänderna på det där förföriska sättet igen och fortsätter flina enfaldigt. Jag stirrar på hans fodrade snörkängor. De är blanka, rejäla, dyra. Jag drar in luft i lungorna och fnyser ut den genom näsan när jag planterar en kort, vänster uppercut på hans hakspets. Mitt på lysknappen.

Fotarbetet förhindras delvis av byxorna vilket gör att en del av kraften i slaget går förlorad men han är ändå ute innan han landar i backen. Jag ställer mig med händerna på knäna igen och hostar. Pojken ligger på rygg med armarna rakt utsträckta från kroppen. Strålkastarna bildar en halvcirkel ljus runt honom. Scenen känns mycket bekant. Ur ett sår nedanför läppen tittar underkäkens tänder ut. ”Det där kommer knappast att råda bot på ditt satans läspande.”

Det knäpper till när jag rätar på ryggen. Jag tar av mig hatten och torkar svetten ur pannan med handens baksida innan jag drar upp byxorna. Pojken ger ifrån sig ett eländigt, gurglande ljud någonstans långt ner i halsen.

Jag tar upp en cigarr ur fickan för att få bort eftersmaken i munnen och trevar efter tändstickor men hittar inga.

Jag går fram och tar pojkens guldtändare ur hans byxficka, puffar igång cigarren och iakttar hans kamp med 29

andningen en stund. Jag håller upp tändaren och vinklar den så att jag kan läsa namnet som står ingraverat diagonalt över den. Leonard. Jag stoppar på mig tändaren och får upp rovan. Klockan är halv nio.

Jag har slagit mängder av människor medvetslösa, fördärvat folk så de inte kunnat fungera ordentligt efteråt och skickat in dem i månadslånga komor men jag har inte slagit ihjäl någon förut. Inte vad jag vet i alla fall. Jag huttrar till.

Innan jag påbörjar den korta promenaden hem vräker jag pojken på sidan så att blodet kan rinna ur honom.

30