9789100144906

the drop

dennis lehane

THE DROP Översättning Johan Nilsson

albert bonniers förl ag

Av Dennis Lehane har tidigare utgivits: Ingenting är heligt 1997 Gone, Baby, Gone 1998 Svart nåd 2000 Rött regn 2001 Patient 67 2003 En drink före kriget 2005 Mörker, ta min hand 2006 Ett land i gryningen 2008 En mörk välsignelse 2010 Nattens dåd 2013

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-014490-6 Originalets titel: The Drop The Drop Copyright © 2014 by Twentieth Century Fox Film Corporation.

Published by arrangement with William Morrow, an imprint of HarperCollins Publishers Tryck ScandBook AB, Falun 2014

Till Tom och Sarah Det kallar jag en k채rlekshistoria.

”Svarta får, svarta får!” ropar vi, där vi trygga står i vår fålla.

Och kanske hör de och undrar varför, och häpnar där ute i kylan.

Richard Burton, ”Black sheep”

K APITEL 1

D JURSK YDD

Bob hittade hunden två dagar efter jul, då kvarteret slumrade i kylan med baksmälla och magont. Han kom från sitt vanliga fyra till två-skift på Kusin Marvs bar i The Flats, där han hade jobbat bakom disken i närmare tjugo år nu.

Det hade varit en lugn kväll. Millie hade häckat på barstolen i hörnet med en Tom Collins som vanligt – då och då viskade hon något för sig själv eller låtsades titta på TV, allt för att slippa gå hem till ålderdomshemmet på Edison Green.

Kusin Marv i egen hög person hade dykt upp en stund. Han sa att han skulle sortera kvitton, men mest satt han bara i hörnbåset längst in och läste galopptipsen och sms:ade med sin syster Dottie.

De skulle antagligen ha stängt tidigt om inte motsatta hörnet av baren från Millie hade upptagits av Richie Whelans kompisar, som samlats för att minnas sin sedan länge försvunna och förmodat döda kompis.

För tio år sedan på dagen hade Richie Whelan gått iväg från Kusin Marvs bar för att köpa antingen lite gräs eller 11

några Mandraxtabletter (hans vänner tvistade om vilket) och sedan dess hade han inte synts till. Han efterlämnade en flickvän, en dotter han aldrig träffade som bodde hos sin mamma i New Hampshire samt en bil som stod på verkstaden och väntade på en ny spoiler. Det var det som gjorde att alla fattade att han var död; Richie skulle aldrig ha lämnat kvar bilen. Han älskade den där biljäveln.

Ytterst få människor kallade Richie Whelan vid hans dopnamn. Han var känd överallt som Glory Days eftersom han aldrig slutade tjata om den enda säsong då han var quarterback i East Buckingham High. Under hans ledning vann laget sju matcher och förlorade sex, vilket inte lät särskilt uppseendeväckande förrän man tog en titt på resultaten åren före och efter.

Så den här kvällen satt alltså kompisarna till den försvunna och förmodat döda Glory Days på Kusin Marvs bar – Sully, Donnie, Paul, Stevie, Sean och Jimmy – och såg Celts bli krossade av Heat. Bob bar ut deras femte runda oombedd och på husets bekostnad, och just då hände något i matchen som fick alla att slå ut med armarna och stöna eller skrika. ”Ni är för gamla, för fan”, skrek Sean mot skärmen.

Paul sa: ”Så gamla är de inte.” ”Såg du inte hur Rondo blockade LeBron med rullatorn?” sa Sean. ”Och han, vad heter fanskapet, Bogans? Den jäveln gör väl reklam för inkontinensskydd.”

Bob satte ner glasen framför Jimmy, som körde skolbussen till vardags. ”Har du en åsikt?” frågade Jimmy.

Bob kände hur han blev röd om kinderna, som så ofta när folk tittade rakt på honom på ett sätt som gjorde att han 12

kände sig tvungen att titta lika rakt tillbaka. ”Jag är inte så intresserad av basket.”

Sully, som satt i ett tullbås på motorvägen, sa: ”Jag vet inget som du är intresserad av, Bob. Läser du böcker? Tittar du på The Bachelorette? Trakasserar du hemlösa?”

Killarna skrattade och Bob log urskuldande. ”Vi bjuder på den här rundan”, sa han.

Han gick därifrån och stängde av snacket som följde honom.

Paul sa: ”Jag har sett tjejer – alltså hyfsat snygga brudar – som försökt stöta på honom utan att komma en millimeter.” ”Han kanske gillar killar”, sa Sully. ”Han gillar ingenting.”

Sean skärpte till sig, höjde glaset mot Bob och sedan mot kusin Marv: ”Tack, killar.”

Marv, som nu stod vid bardisken med en dagstidning framför sig, log och höjde ett glas till svar, och återgick sedan till tidningen.

Resten av gänget höjde också sina glas.

Sean sa: ”Är det någon som vill säga något om grabben?”

Sully sa: ”Skål för Richie ’Glory Days’ Whelan, East Bucky High årgång 92 och en rolig jävel. Vila i frid.”

Resten av killarna mumlade instämmande och drack, och Marv gick bort till Bob som just ställde de gamla glasen i vasken. Marv vek ihop tidningen och spanade in gänget i andra ändan av baren. ”Bjöd du dem på en runda?” frågade han. ”De skålar ju för en död kompis.” ”Grabben har varit död i, vad är det, tio år?” Marv tog på sig den skinnjacka som han alltid bar, en modell som varit modern när planen flög in i skyskraporna i New York och 13

omodern redan när de rasade. ”Till slut måste man gå vidare och sluta inkassera gratis sprit på liket.”

Bob sköljde ett glas och ställde in det i diskmaskinen. Han sa ingenting.

Kusin Marv tog på sig handskar och halsduk och sneglade åt andra hållet, mot Millie. ”På tal om det så kan vi inte låta henne ta upp en plats hela kvällarna utan att ens betala för sina drinkar.”

Bob ställde in ännu ett glas i den övre korgen. ”Hon dricker så lite.”

Marv lutade sig fram. ”Men när tog du senast betalt av henne? Och efter midnatt låter du henne röka här inne − tror du inte jag vet det? Det här är inget soppkök, det är en bar.

Hon får betala sina skulder i kväll eller hålla sig borta tills hon gör det.”

Bob såg på honom och sa med låg röst: ”Hennes nota ligger på typ hundra dollar.” ”Hundrafyrtio, faktiskt.” Marv gick genom lokalen, stannade vid dörren. Han pekade på julpyntet i fönstren och ovanför baren. ”Jo, förresten. Ta ner det här julbjäfset. Det är den tjugosjunde idag.”

Bob sa: ”Men lillejul då?”

Marv stirrade på honom en stund. ”Jag vet inte ens vad jag ska svara på det”, sa han och gick.

När Celticsmatchen hade nått sitt ynkliga slut, som ett barmhärtighetsmord på en släkting som ingen brydde sig särskilt mycket om, tackade Richie Whelans vänner för sig och kvar fanns bara Millie och Bob. Medan Bob sopade golvet släppte Millie lös en oändligt slemfylld och ihållande rökhosta. Hon fortsatte hosta. Just när det verkade som om hon kanske skulle kvävas slutade hon.

14

Bob kom fram till henne med sopborsten. ”Hur mår du?”

Millie viftade undan honom. ”Kanon. Jag kan ta en till.”

Bob gick runt disken. Han kunde inte möta hennes blick, så han tittade ner på den svarta gummimattan. ”Jag måste ta betalt i så fall. Jag är hemskt ledsen. Och Mill?” – Bob ville helst skjuta sig i skallen, så mycket skämdes han över att vara människa i det här ögonblicket – ”Du måste betala din nota också.” ”Aj då.”

Bob såg inte genast på henne. ”Ja.” Millie sträckte sig efter den sportbag som hon hade med sig varje kväll. ”Nämen det är klart. Ni måste tänka på affärerna. Det är klart.”

Bagen var gammal, loggan på sidan urblekt. Hon började rota igenom den. Hon la en endollarsedel och sextiotvå cent på disken. Rotade lite till och fick fram en antik fotoram utan foto i. Hon la den på disken. ”Det är sterlingsilver från guldsmedsaffären på Water Street”, sa Millie. ”RFK köpte en klocka till Ethel där en gång. Den är värd en hel del.”

Bob sa: ”Har du inget kort i ramen?”

Mille tittade bort, såg på klockan ovanför baren. ”Det bleknade.” ”På dig?” frågade Bob. Millie nickade. ”Och barnen.”

Hon tittade i bagen igen, rotade runt lite till. Bob ställde ett askfat framför henne. Hon tittade upp på honom. Han ville klappa hennes hand – för att trösta, för att säga att du är inte fullständigt ensam – men sådana gester passade bättre för andra, folk i filmer kanske. När Bob försökte vara personlig på det viset blev det alltid pinsamt.

15

Så han vände sig om och blandade en ny drink till henne.

Han ställde den framför henne. Han tog dollarsedeln och gick tillbaka till kassan.

Millie sa: ”Nej, ta …”

Bob såg på henne över axeln. ”Det här räcker.”

Bob köpte sina kläder på Target − nya t-shirts, jeans, flanellskjortor ungefär vartannat år. Han körde en Chevy Impala som han haft sedan hans far gav honom nycklarna 1983, och ändå hade vägmätaren fortfarande inte nått upp till femtontusen mil, eftersom han aldrig körde någonstans.

Hans hus var betalt, fastighetsskatten var ett skämt för vad fan, vem ville bo i den här delen av stan? Så om det fanns en sak som Bob hade som få skulle ha gissat, så var det en hyfsad disponibel inkomst. Han la dollarsedeln i kassalådan.

Han stack handen i fickan, tog fram en sedelrulle och höll den framför sig medan han skalade av sju tjugodollarsedlar och la dem också i kassan.

När han vände sig om igen hade Millie sopat ner växelmynten och fotoramen i bagen igen.

Millie drack och Bob städade klart. När isbitarna skramlade i hennes glas gick han runt disken och fram till henne. ”Vet du vad lillejul är?” frågade han. ”Det är klart”, sa hon. ”Trettondagen.” ”Ingen minns det längre.” ”Det var en viktig dag på min tid”, sa hon. ”På min pappas tid också.”

En förstrött medkännande ton smög sig in i hennes röst. ”Fast inte på din.” ”Inte på min”, instämde Bob och kände hur en instängd fågel flaxade i hans bröst, hur den hjälplöst sökte efter en väg ut.

16

Millie tog ett enormt bloss på cigaretten och blåste njutningsfullt ut röken. Hon hostade igen och fimpade cigaretten. Hon tog på sig en trasig vinterkappa och släntrade bort till dörren. Bob öppnade den och såg att det snöade lätt. ”God natt, Bob.” ”Ta det försiktigt”, sa Bob. ”Det är halt.”

I år var sophämtningsdagen den tjugoåttonde i hans del av The Flats, och folk hade för länge sedan ställt ut soptunnorna på trottoaren inför morgondagens hämtning. Bob traskade hemåt längs gatorna och noterade både roat och sorgset hur mycket folk slängde. Så många leksaker som gått sönder så snabbt. Så många kasserade prylar som fungerade alldeles utmärkt men som ändå skulle ersättas. Brödrostar, TV-apparater, mikrovågsugnar, stereoanläggningar, kläder, radiostyrda bilar och flygplan och monstertruckar som bara behövde lite lim här, lite tejp där. Och då var ändå inte hans grannar rika. Bob vet inte hur många gånger han legat vaken på nätterna och lyssnat på gräl om pengar, han har tappat räkningen på alla modfällda människor som stiger på tunnelbanan på morgnarna med tidningens platsannonser i ett hårt, svettigt grepp. Han står bakom dem på Cottage Market när de bläddrar bland sina matkuponger och på banken när de löser in sina socialbidragscheckar. Vissa har två jobb, vissa har bara råd att bo kvar där de bor tack vare bostadsbidraget och vissa begrundar livets sorger på Kusin Marvs bar, med blicken långt i fjärran och ölsejdeln i ett hårt grepp.

Och ändå skaffade de nya prylar. De reste byggnadsställningar av skulder och just när det verkade som om hela klab17

bet skulle rasa samman av tyngden köpte de plötsligt ett nytt vardagsrumsmöblemang på avbetalning och la det ovanpå allt det andra. Och på samma sätt som de var tvungna att skaffa nytt verkade de vara tvungna att slänga lika mycket eller mer. Det fanns ett nästan våldsamt missbruk i skräphögarna han såg, i känslan han fick av att skita ut mat som man inte borde ha ätit över huvud taget.

Bob – som var utestängd även från den här ritualen på grund av sin ensamhet, sin oförmåga att locka till sig någon som var intresserad av honom utöver fem minuters snack om vädret − gav ibland efter för ett visst högmod, en stolthet över att han själv inte konsumerade så där obekymrat, inte kände något behov av att köpa det som TV och radio och tidningar och tidskrifter krävde att han skulle köpa. Att köpa saker skulle inte hjälpa honom att uppnå det han ville för det enda han ville var att få slippa vara ensam, och han visste att det inte fanns någon räddning från det.

Han levde ensam i samma hus som han växt upp i och när huset tycktes hota att kväva honom med sina lukter och minnen och sina mörka soffor, hade hans försök att undfly det – olika tillställningar i kyrkan, picknickar ordnade av en frimurarloge och en gång en fasansfull singelträff i ett dejtingföretags regi – bara vidgat såret, tvingat honom att plåstra om det i veckor samtidigt som han förbannade sig själv för att han hade börjat hoppas. Dumma hopp, viskade han ibland till vardagsrummet. Dumma, dumma hopp.

Men det levde vidare i honom ändå. I tysthet, rentav i hopplöshet för det mesta. Hopplöst hopp, tänkte han ibland och pressade fram ett leende så att folk på tunnelbanan undrade vad fan Bob stod och flinade åt. Konstiga, ensamma bartender-Bob. En trevlig prick, pålitlig om man behövde 18

hjälp att skotta trottoaren eller ville bli bjuden på en runda, en bra kille, men så blyg att man halva tiden inte hörde vad han sa, så man gav upp, nickade artigt och vände sig mot någon annan.

Bob visste vad folk sa om honom, och han kunde inte klandra dem. Han hade tillräcklig förmåga att gå utanför sig själv för att se vad de såg – en ständig loser, illa till mods bland folk, ibland med nervösa tics som att blinka för mycket eller lägga huvudet på sned på ett konstigt sätt när han dagdrömde, en sådan kille som fick andra förlorare att se bra ut i jämförelse. ”Det finns så mycket kärlek i ditt hjärta”, hade fader Regan sagt den gången som Bob bröt samman och började gråta under bikten. Fader Regan tog med honom in i sakristian där de tog ett par glas av den single malt som prästen hade undangömd i garderoben, på hyllan ovanför prästrockarna. ”Det är verkligen sant. Alla kan se det. Och jag kan inte tro annat än att det kommer att dyka upp en bra kvinna, en kvinna som tror på Gud, som ser den kärleken och söker sig till den.”

Hur berättar man för en gudsman om människornas värld? Bob visste att prästen menade väl, visste att han hade rätt i teorin. Men erfarenheten visade att visst såg kvinnorna kärleken i Bobs hjärta, det var bara det att de föredrog ett hjärta som var snyggare förpackat. Och det var inte bara kvinnorna, det var han. Bob litade inte på sig själv när det gällde att hantera ömtåliga saker. Det hade han inte gjort på åratal.

Den här natten stannade han till på trottoaren. Han kände den kolsvarta himlen ovanför och kylan i fingrarna, och han blundade bort kvällen.

19

Han var van. Han var van.

Det var ingen fara.

Man kunde bli vän med det, bara man lät bli att kämpa emot.

Med slutna ögon hörde han något – ett utmattat gny som ackompanjerades av ett avlägset krafsande och ett skarpare metalliskt skrammel. Han öppnade ögonen. En stor soptunna av metall med ett tungt lock som var ordentligt stängt.

Fyra fem meter längre fram på trottoaren, till höger. Tunnan gungade lätt i gatlyktans gula sken, nederdelen skrapade mot asfalten. Han gick fram till den och hörde det där gnyet igen. Det var ljudet av en varelse som var ett enda andetag ifrån att bestämma sig för att det inte var lönt att dra några fler, och Bob lyfte av locket.

Han var tvungen att fiska upp några prylar för att nå ner − en mikrovågsugn utan lucka och fem tjocka telefonkataloger, varav det äldsta exemplaret var från 2005, och därunder ett bylte med smutsiga sängkläder och stinkande kuddar. Hunden – som antingen var väldigt liten eller en valp – satt längst ner, och när ljuset nådde den knep den ihop ögonen. Den gnällde till, tyst och hackande, och ögonen var bara springor nu. En mager liten stackare. Bob kunde se revbenen. Han kunde se en stor skorpa av levrat blod vid örat. Inget halsband. Den var brun med vit nos och hade tassar som verkade på tok för stora för kroppen.

När Bob sträckte sig ner gnydde den högre, men han fick grepp om nackskinnet och lyfte upp den ur dess egen avföring. Bob visste inte särskilt mycket om hundar, men det gick inte att ta miste på att detta var en boxer. Och absolut en valp. När han höll upp den framför sig slog den upp sina stora bruna ögon och såg in i hans.

20

Någonstans, det var han säker på, älskade två människor med varandra. En man och en kvinna. Omslingrade. Bakom en av de där rullgardinerna som lyste orange och hade utsikt ner mot gatan. Bob anade dem där inne, nakna och lyckliga.

Och här stod han ute på gatan med en halvdöd hund som glodde på honom. Den isiga trottoaren glänste som ny marmor och vinden var mörk och grå som slask. ”Vad har du där?”

Bob vände sig om, tittade fram och tillbaka längs trottoaren. ”Här uppe är jag. Och det är mina sopor du rotar i.”

Hon stod på verandan till trevåningshuset intill. Hon hade tänt utebelysningen och stod där barfota och huttrade.

Hon stoppade handen i luvtröjans ficka och tog fram en ask cigaretter. Hon iakttog honom medan hon tände en. ”En hund.” Bob höll upp den. ”En vad?” ”En hund. En valp. En boxer, tror jag.”

Hon hostade ut lite rök. ”Vem lägger en hund i soporna?” ”Nej”, sa han, ”man undrar ju. Den blöder.” Han tog ett steg mot hennes trappa och hon backade undan. ”Vilka känner du som jag kan känna?” En storstadstjej, hon tänkte inte släppa en främling in på livet. ”Inte vet jag”, sa Bob. ”Francie Hedges kanske?”

Hon skakade på huvudet. ”Känner du Sullivans?”

Det begränsade knappast urvalet. Inte i de här kvarteren.

Ruska på ett träd och en Sullivan föll ner. Vanligtvis följd av ett sexpack. ”Jag känner många Sullivan.”

Det här ledde ingen vart. Valpen såg på honom och huttrade ännu värre än tjejen. ”Du”, sa hon, ”bor du i den här församlingen?”

21

”Nästa åt det hållet.” Han knyckte med huvudet åt vänster. ”Dominicus.” ”Går du i kyrkan på söndagarna?” ”För det mesta.” ”Då känner du fader Pete?” ”Pete Regan”, sa han, ”javisst.”

Hon tog fram en mobiltelefon. ”Vad heter du?” ”Bob”, sa han. ”Bob Saginowski.”

Hon höjde telefonen och tog en bild på honom. Han hade inte fattat att det skulle ske, annars kunde han åtminstone ha dragit en hand genom håret.

Bob väntade medan hon backade undan från ljuset med telefonen mot ena örat och ett finger tryckt mot det andra.

Han stirrade på valpen. Valpen stirrade tillbaka, som att: Hur hamnade jag här? Bob rörde vid nosen med pekfingret. Valpen blinkade med sina stora ögon. För ett ögonblick kunde inte Bob minnas sina synder. ”Nu har jag skickat bilden”, sa hon inifrån mörkret. ”Till fader Pete och sex andra personer.”

Bob stirrade ut i mörkret, sa ingenting. ”Nadia”, sa tjejen och steg ut i ljuset igen. ”Kom upp hit med honom, Bob.”

De tvättade valpen i Nadias vask, torkade den och satte den på köksbordet.

Nadia var kortväxt. Kring nederdelen av hennes hals löpte ett ojämnt, repliknande ärr. Det var mörkrött, ett leende från en berusad cirkusclown. Hon hade ett pyttelitet månansikte, härjat av koppärr, och ögon som små hjärtberlocker.

Axlar som inte gick ut i en vinkel utan snarare upplöstes 22

där armarna började. Armbågar som tillplattade ölburkar.

Blonda lockar som ringlade sig ner på vardera sidan om det runda ansiktet. ”Det är ingen boxer.” Hon sneglade på Bob innan hon satte ner valpen på köksbordet igen. ”Det är en amstaff, en american staffordshire terrier.”

Bob förstod av hennes ton att det fanns något som han borde fatta, men han visste inte vad, så han sa ingenting.

Hon sneglade på honom igen när tystnaden blev för lång. ”Det är en kamphund. Som en pitbull.” ”Är det där en kamphund?”

Hon nickade och svabbade av såret i valpens huvud en gång till. Någon hade misshandlat den, hade hon sagt till Bob. Antagligen slagit den medvetslös och sedan dumpat den i tron att den var död. ”Varför?” sa Bob. Hon såg på honom och hennes runda ögon blev ännu rundare, större. ”Därför.” Hon ryckte på axlarna och återgick till att undersöka hunden. ”Jag jobbade på ett hem för omhändertagna djur ett tag. Du vet det som ligger på Shawmut Avenue? Som djurvårdare. Innan jag kom fram till att det inte var min grej. Den här rasen är så svår …” ”Hur då?” ”Att hitta ett nytt hem till”, sa hon. ”Det är väldigt svårt att hitta folk som vill ta sig an dem.” ”Jag vet ingenting om hundar. Jag har aldrig haft hund. Jag bor ensam. Jag råkade bara gå förbi soptunnan.” Bob kände plötsligt ett förtvivlat behov av att förklara sig, förklara sitt liv. ”Jag är inte …” Han hörde vinden utanför, svart och hård. Regn eller hagelkorn slog mot fönstren. Nadia lyfte upp valpens vänstra baktass – de andra tre tassarna var bruna, men den här var vit med aprikosfärgade prickar.

23

Hon släppte tassen som om den var smittsam. Hon återgick till såret i huvudet, tog en närmare titt på högerörat. Först nu såg Bob att det saknades en bit av örspetsen. ”Tja”, sa hon, ”han kommer att överleva. Du behöver en bur och mat och en massa andra grejer.” ”Nej”, sa Bob. ”Du förstår inte.”

Hon la huvudet på sned, gav honom en blick som sa att hon förstod precis. ”Jag kan inte. Jag råkade bara hitta honom. Jag tänkte lämna tillbaka honom.” ”Till den som misshandlade honom och lämnade honom att dö?” ”Nej, nej, till myndigheterna eller så.” ”Det är djurhemmet där jag jobbade i så fall”, sa hon. ”Där ger de ägaren sju dagar att göra anspråk på hunden och sedan …” ”Killen som slog honom? Får han en ny chans?”

Hon rynkade pannan till hälften och nickade. ”Om han inte tar den” – hon vek upp valpens öra, kikade in – ”kommer de antagligen att försöka hitta någon som vill ta sig an den här lilla gubben. Men det är svårt. Att hitta ett nytt hem.

Till en kamphund. Det vanligaste?” Hon såg på Bob. ”Det vanligaste är att man avlivar dem.”

Bob kände hur en våg av sorgsenhet kom rullande från henne vilket fick honom att börja skämmas. Han visste inte hur det hade gått till, men han hade vållat smärta. Han hade ökat mängden smärta i världen. Han hade svikit den här tjejen. ”Jag …”, började han. ”Det är bara det att …”

Hon tittade upp mot honom. ”Ja?” Bob såg på valpen. Ögonen var matta efter en lång dag i soptunnan och med personen som gett den det där såret.

24

Men den hade åtminstone slutat skaka. ”Du kan ta den”, sa Bob. ”Du har ju jobbat där, precis som du sa. Du …”

Hon skakade på huvudet. ”Jag kan inte ens ta hand om mig själv.” Hon skakade på huvudet igen. ”Och så jobbar jag för mycket. Vansinniga tider dessutom. Oförutsägbara.” ”Kan du ge mig till söndag förmiddag?” Hur de orden kom ut ur hans mun begrep inte Bob. Han kunde inte minnas att han hade formulerat eller ens tänkt dem.

Tjejen synade honom noga. ”Det är inte bara som du säger? För du ska ha jävligt klart för dig att om han inte har hämtats till söndag lunch så slänger jag ut honom igen.” ”Söndag då.” Bob uttalade orden med en övertygelse som han faktiskt kände. ”Söndag, absolut.” ”Säkert?” ”Säkert.” Bob kände sig galen. Han kände sig lätt som en hostia. ”Säkert.”

K APITEL 2

OÄNDLIGHE T EN

Sjumässan i Den helige Dominicus kyrka hade inte dragit något folk sedan innan Bob föddes. Men nu sjönk antalet besökare, som aldrig varit stort, månad för månad.

Morgonen efter att han hittat hunden hörde han från tionde bänkraden hur fållen på fader Regans prästrock strök mot altarets marmorgolv. De enda kyrkobesökarna den här morgonen – som visserligen var bister, med svart is på gatorna och en vind så kall att man nästan kunde se den – var Bob, änkan Malone, Theresa Coe som en gång i tiden varit rektor för kyrkans skola, på den tiden det fanns en sådan, gubben Williams och den där puertoricanska snuten som Bob var ganska säker på hette Torres.

Torres såg inte ut som en polis – hans blick var vänlig, ibland rentav lekfull – så därför kunde man bli förvånad när man skymtade hölstret vid hans höft när han steg in i bänkraden igen efter nattvarden. Bob tog själv aldrig nattvarden, ett faktum som inte hade undgått fader Regan. Denne hade flera gånger försökt övertyga Bob om att även om han hade 29

begått en dödssynd, så var konsekvenserna av att inte ta emot nattvarden, enligt den gode prästens åsikt, betydligt värre än konsekvenserna av att ta emot sakramentet. Bob var emellertid en gammaldags katolik, uppfostrad på den tiden då det var mycket tal om limbo och ännu mer om skärselden, och när nunnorna härskade med benhårda linjaler. Så trots att Bob teologiskt sett lutade åt vänster i de flesta kyrkliga frågor, förblev han en traditionalist.

Dominicuskyrkan var gammal. Byggd på 1800-talet. En vacker byggnad – mörk mahogny och benvit marmor, höga målade fönster med bilder på diverse helgon med sorgsna ögon. Den såg ut som en kyrka skulle göra. Nya kyrkor – Bob visste inte hur han skulle bete sig i dem. Bänkarna var för ljusa, takfönstren för många. Det kändes som om han var där för att fröjdas över livet, inte för att begrunda sina synder.

Men i en gammal kyrka, en kyrka med mahogny och marmor och mörka träpaneler, en kyrka som ägde ett tyst majestät och en obeveklig historia, där kunde han på det rätta sättet grubbla över såväl sina förhoppningar som sina försyndelser.

Medan de övriga kyrkobesökarna köade för att ta emot nattvarden knäböjde Bob i bänken. Det fanns ingen runt omkring honom. Han var en ö.

Torres, polisen, stod där framme nu, en snygg kille på dryga fyrtio, på väg att bli blekfet. Han tog emot hostian på tungan, inte i handen. Ännu en traditionalist. ”Var så goda och stå upp.”

Bob gjorde korstecknet och reste sig. Med foten lyfte han tillbaka knädynan på sin plats.

Fader Regan höjde handen över församlingen och blundade. ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herre låte sitt 30